Vården för transsexuella

Motion 2002/03:So438 av Ulf Holm och Gustav Fridolin (mp)

av Ulf Holm och Gustav Fridolin (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning om resursbehovet för vården av transsexuella.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning om befintliga vårdresurser och om hur organisationen fungerar vad gäller vården för transsexuella.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning om hur patienterna upplever vården och hur attityderna ser ut inom vården för transsexuella.

Bakgrund – behandling av transsexualism

Transsexualism är ett psykiskt tillstånd som i ICD – 10 beskrivs som en önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt. (Socialstyrelsen, Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997). Diagnosen klassas juridiskt som en sjukdom, och behandling ges inom den allmänna sjukförsäkringens ramar. Den enda verksamma behandlingen anses vara ett medicinskt och kirurgiskt könsbyte, vilket i Sverige också erbjuds ihop med ett juridiskt könsbyte.

Transsexualism är en sjukdom som leder till ett mycket stort utanförskap och psykosocialt lidande för patienterna. Svensk forskning, se Landén s. 44, visar att 20 % av de patienter som inte fått behandling försöker begå självmord. I sin avhandling menar Michael Landén, med. doktor, att den höga frekvensen av självmordsförsök vid tiden för ansökan (ansökan om könsbyte, förf. anm.) Som återfinns i denna studie understryker tillståndets allvar, och hur plågade dessa personer är. (Landén s. 44, förf. översättning) Både forskningen och den samlade expertisen inom vården visar att patienterna efter behandling har en mycket hög tillfrisknadsgrad, mår psykiskt mycket bättre och att risken för självmord sjunker drastiskt.

Behandlingen inom psykiatrin

För att komma i åtnjutande av den kirurgiska delen av behandlingen krävs idag enligt lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, 1972:119, att en ny juridisk könstillhörighet först fastslås. För att få denna nya könstillhörighet har Socialstyrelsens rättsliga råd som praxis att kräva ett läkarutlåtande av en psykiatriker som utrett patienten under en längre tid, i allmänhet minst två år. För de transsexuella patienter som behöver kirurgisk behandling krävs alltså först minst två års utredning inom psykiatrin.

Den psykiatriska utredningen bedrivs idag i huvudsak i de s.k. regionteam som finns knutna till landets universitetskliniker i Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå. Enskilda psykiatriker i andra städer bedriver också kontinuerligt viss utredningsverksamhet.

Av dessa kliniker har endast den i Stockholm öronmärkta bidrag från landstinget. På övriga håll i landet bedrivs utredningarna inom någon annan psykiatrisk verksamhet, utan att ansvaret finns specificerat på någons tjänst. Detta gör verksamheten mycket sårbar eftersom om en psykiatriker byter tjänst eller slutar försvinner också verksamheten. Detta skedde i Uppsala för några år sedan och under innevarande år i Göteborg.

Flera av de psykiatriker som arbetat mycket länge inom området har under flera års tid påpekat behovet av ökade ekonomiska resurser, hittills utan resultat. Socialstyrelsens rättsliga råd skickade den 27 april 2001 en skrivelse till landets samtliga tillsynsenheter där man inskärpte behovet av utredningsresurser för ärenden om ändrad könstillhörighet, dnr 446-194/01. Det enda svar man fick kom från Uppsala där klinikchefen för Uppsala Akademiska Sjukhus, SoS dnr 40-13646/99, svarade å tillsynsenhetens vägnar och meddelade att man med de begränsade ekonomiska resurser man hade till sitt förfogande ansåg sig vara tvungen att prioritera andra delar av verksamheten. Han konstaterade vidare att man inte kunde bidra med goda och tillräckliga resurser för könsbytesutredningar. Hans prognos var då att de med stor ansträngning kunde klara sin egen region och inte kunde ta emot andra regioners patienter. Kötiden för ett första besök var vid denna tidpunkt ca tre år. Övriga tillsynsenheter har inte besvarat skrivelsen och inte vidtagit några åtgärder.

Situationen idag

Sedan rättsliga rådets skrivelse gick ut har inga ekonomiska förstärkningar på området synts till. Patienterna är vanligen inskrivna minst två år och antalet besök varierar från 2–3 per år till 10–12 per år beroende på patientens behov och avdelningens praxis. Samtliga tillfrågade läkare verksamma på regionenheterna anser att patienttillströmningen har ökat något under senare år och inte kommer att minska utan snarare troligen öka något. Detta stämmer också med Socialstyrelsens rättsliga råds bedömning.

Situationen på landets regionenheter för könsbytesutredningar ser idag ut som följer:

  • Umeå: ca 15 inskrivna patienter, 2–3 nya remisser/år. 1–2 månaders kötid vid nybesök. Patientantalet uppges vara oproportionerligt lågt, oklart varför. Upptagningsområde: Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns landsting med totalt ca 1 miljon innevånare. Verksamheten bedrivs av en psykiatriker utöver hans ordinarie verksamhet, med hjälp av några psykologtimmar på ideell basis. Resursbehovet uppges vara ungefär 1 tjänst, varav 25 % bör gå till psykologtimmar.

  • Uppsala: ca 16 inskrivna patienter, totalt inskrivningsstopp. Har haft 3 års kötid tidigare.Verksamheten bedrivs av en pensionerad psykiatriker som anställs per timme på konsultbasis. Han uppger sig inte kunna ta emot fler patienter över huvud taget varför det idag inte ens går att ställa nya patienter på väntelista. Antalet vårdbehövande per år är på grund av omständigheterna oklar men torde röra sig om 5–10 patienter per år. Dessa erbjuds alltså idag ingen som helst vård regionalt. För de boende inom Kopparbergs läns landsting finns sedan ganska nyligen möjligheter att få vård inom landstinget, men även där är resurserna mycket små och verksamheten bedrivs utöver ordinarie arbetsuppgifter.

  • Stockholm: ca 52 inskrivna patienter, ca 22 nya remisser/år, ca 6 månaders kötid vid nybesök. För verksamheten finns en budget motsvarande 20 läkartimmar, 8 psykologtimmar och 8 kuratorstimmar anslagna. En 75-procentig läkarsekreterartjänst ingår också. Resursbehovet uppges vara 2 heltider, inklusive psykolog och kurator, exklusive läkarsekreterartjänst. En viss tendens till patientinvandring från bland annat Uppsala uppges märkas. Upptagningsområde: Stockholms läns landsting med ca 2 miljoner innevånare.

  • Linköping: ca 5 inskrivna patienter, 10 nya remisser senaste året (100 % ökning), 1 års kötid för nybesök. Verksamheten bedrivs av en psykiatriker på Linköpings Universitetssjukhus, utöver ordinarie arbetsuppgifter. Resursbehovet uppges vara 1,5 heltidstjänst, lika fördelat på läkare, psykolog och kurator. Upptagningsområde: Östergötlands, Smålands, Kalmar, Gotlands, Jönköpings läns landsting med totalt drygt 1 miljon innevånare. Östergötlands läns landsting uppges vara underrepresenterat i statistiken, oklart varför.

  • Göteborg: Har för närvarande ingen regional verksamhet på området. Antalet inskriva patienter 2001 var 34 stycken. Antalet vårdbehövande per år är på grund av omständigheterna oklart men torde röra sig om 5–15 patienter per år. Dessa erbjuds alltså idag ingen som helst vård.

  • Lund: ca 56 inskrivna patienter, 17 remisser under 2001 och troligen liknande siffror i år, 2–3 månaders kötid för nybesök. Upptagningsområde: Skåne, Blekinge, Kronoberg och Södra Hallands läns landsting med totalt ca 1,5 miljon innevånare. Verksamheten bedrivs av en psykiatriker med hjälp av psykoterapeut och psykolog, inom den sexologiska verksamheten på Universitetssjukhuset i Lund. Patientgruppen beräknas omfatta 25–30 % av den totala verksamheten på avdelningen som omfattar 3 heltidstjänster. Resursbehovet uppges vara 2 heltider varav 1,5 läkarheltid och resten fördelat på psykolog/psykoterapeut. En viss risk för patientinvandring i framtiden från främst Göteborg uppges föreligga.

Flera av de tillfrågade läkarna på regionenheterna uppger att patienterna är mer vårdkrävande än andra patienter inom psykiatrin. Flera av dem uppger också att ansvaret för att verksamheten bedrivs borde ligga på de regionala samverkansnämnderna. Inga regionenheter uppger sig idag ta emot patienter från andra upptagningsområden, med hänvisning till resursbrist.

Transsexuellas egna åsikter

Tiden från att patienten först kommer på besök inom specialistvården till att han eller hon är färdigbehandlad är som snabbast tre år. Att då dessutom behöva vänta sex månader – tre år i kö kan för många kännas oerhört tungt. Transsexuellas egna organisationer bedömer att vårdbehovet i allmänhet är akut när patienten slutligen söker vård, bland annat eftersom många väntar i det längsta med att söka vård. Risken för självmordsförsök bland de patienter som mår sämst och står i de längsta köerna, alternativt inte ens får en köplats, bedöms därför av transsexuellas egna organisationer vara hög.

Vård på lika villkor

I LHS stadgas att vården skall ges på lika villkor till alla medborgare. Detta måste då antas gälla även transsexuella patienter. En liten patientgrupp som är utsatt för ett stort psykosocialt lidande ska inte behöva vänta i vårdköer flera år bara för att just deras landsting inte behagar anslå några medel för denna typ av vård. Ett landsting är skyldigt att bry sig om alla sina patientgrupper, de kan inte nedprioritera i en viss patientgrupp av andra skäl än att rent medicinska. Eftersom transsexualism omgärdas av samhällets tabun om könsnormer finns skäl att anta att de nedprioriteringar som görs inte enbart beror på rent medicinska överväganden utan även på fördomar. Inga undersökningar har heller gjorts som visar att patienterna inte utsätts för orimligt lidande på grund av de långa köerna eller den totala bristen på vårdmöjligheter. Patientgruppen är också beroende av att få ett positivt utlåtande av sin utredande läkare för att få tillstånd till den kirurgiska behandlingen. Detta kan antas resultera i en patientgrupp som är mindre benägen än andra att kritisera vården, vilket riskerar att resultera i att deras vård nedprioriteras.

Akuta åtgärder

Situationen för dem som söker vård med förmodan om att de lider av transsexualism är som synes ovan mycket olika i olika delar av landet. För den som bor inom de upptagningsområden som hör till Uppsala och Göteborgs regionenheter är situationen särskilt akut. De är helt utan möjligheter till diagnostisering eller vård. Både i Linköping och i Stockholm är kön oacceptabelt lång. Samtliga läkare verksamma på området uppger att deras resurser inte räcker till en god vård och endast i Stockholm finns tjänster inom området. Både transsexuellas egna organisationer och psykiatrisk expertis uppger att tillståndet transsexualism är allvarligt och att patienterna lider av att inte få behandling. Risken för självmord på grund av obefintlig vård eller för långa köer kan i nuläget inte uteslutas.

Utredning

En utredning bör också initieras för att utreda hur resursbehoven ser ut inom denna del av vården för transsexuella samt om motsvarande problem finns också inom den medicinska och kirurgiska sidan av behandlingen. Utredningen bör också föreslå åtgärder för att säkerställa att goda utredningsmöjligheter erbjuds inom rimlig tid till landets samtliga transsexuella, oavsett bostadsort.

Utredningsverksamheten har karaktär av högspecialiserad vård av rikskaraktär, men eftersom den bedrivs inom den psykiatriska vården upptas den inte i Vårdkatalogen. Där upptas bara den kirurgiska behandlingen av diagnosen, inte den vård som leder fram till diagnostiseringen och den vård som omfattar hormonterapi och övrig behandling som ges innan kirurgiska ingrepp. Detta gör utredningsverksamheten, ihop med den delen av den medicinska behandlingen som inte omfattar kirurgi, mycket svåröverblickbar. En grundlig översikt av vårdresurser och organisation skulle behövas.

Patientgruppen transsexuella är ingen grupp som högljutt har krävt sina rättigheter inom vården. Detta kan tänkas bero på dels patienternas beroendeställning till läkaren som gör utredningen, dels på samhällets värderingar i stort, som stämplar alla transsexuella som är öppna med sin diagnos som avvikande. Därför är det också mycket viktigt att utreda hur patienterna själva upplever vården. En utredning av vårdens attityder bör också inkluderas i detta för att säkerställa att inte vårdpersonalens normativa fördomar om kön och genus resulterar i ett ovärdigt bemötande av patienterna.

Stockholm den 23 oktober 2002

Ulf Holm (mp)

Gustav Fridolin (mp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-10-23 Hänvisning: 2002-10-30 Bordläggning: 2002-10-30
Yrkanden (3)