Utredning av postmarknaden

Motion 1997/98:T813 av Sivert Carlsson och Kjell Ericsson (c)

Bolagiseringen av Postverket till Posten AB trädde i kraft 1994. Hösten 1996 beslutade riksdagen om ändringar i postlagen, vilka tillsammans med ett nytt avtal mellan staten och Posten trädde i kraft den 1 januari 1997.

Under de senaste åren har ett antal, närmare 100 stycken, nya postoperatörer runt om i landet, i glesbygd och i större städer, vuxit fram. Behovet av ett alternativ till Posten har uppenbarligen varit stort, även om de nya operatörerna med ca 2 % har en försvinnande liten del av postmarknaden.

Den nya konkurrensen har föranlett Posten att hos regeringen hemställa om en ändring av postlagen, så att Posten kan ”sätta lokala priser”.

Den del av postmarknaden som den aktuella frågan berör är enstaka lokala försändelser, vilka enligt Postens egna uppgifter utgör 7–8 % av det totala postflödet.

Om det skulle etableras konkurrerande postoperatörer på samtliga orter i landet och om dessa operatörer skulle ta upp till halva marknaden, vilket inte är realistiskt att tro, så skulle detta ändå endast motsvara en marknadsandel på 3,5–4 % av den totala arbetsmarknaden. Det är i detta perspektiv Postens begäran om lokala porton skall ses, endast ett år efter det att Posten själv, genom miljardinvesteringar i stora moderna sorteringsmaskiner och i minskat antal postterminaler, avskaffade lokal posthantering.

Regeringen har låtit företa en ”Analys av Postens ekonomiska utveckling”. Revisionsfirman Öhrling Coopers & Lybrand har gjort denna analys, som enligt vår mening är både ofullständig och motsägelsefull, men som får Kommunikationsdepartementet att dra slutsatsen att ”Posten AB beräknas få ett successivt försämrat resultat” och att ”Den finansiella utvecklingen bedöms inte som hållbar med nu gällande regler och krav”.

Utredaren bäddar för att Postens önskan om en ändrad postlag för att stoppa besvärlig konkurrens skall bejakas.

Det ovanstående utredning, som fick i uppgift att göra ”en rejäl genomlysning av Posten AB:s ekonomiska utveckling” inte nämner eller diskuterar är exempelvis

• definition och diskussion om Postens kärnverksamhet,

• analys av Postkoncernens femtiotal olika bolag,

• betydelsen av Postens sponsringsverksamhet,

• påståendena om den s.k. ”olönsamma glesbygdsdistributionen”,

• den förlustverksamhet på 1 miljard, som enligt Postens redovisning ligger mellan ”underliggande intjäningsförmåga” och redovisat resultat 1996 på 570 miljoner kronor,

• vad försorterad, datorproducerad posthantering kommer att medföra,

• hur mycket priskriget med andra postoperatörer har kostat,

• möjliga rationaliseringsvinster genom bl.a. installation av fastighetsboxar m.m.

Utredningen slår fast: ”Verksamheterna inom Brev och Postgirot har dock de senaste åren haft mycket hög lönsamhet”, vilket inte är förvånande med tanke på Postens portohöjningar på mellan 30 och 100 %.

Samtidigt skriver utredningen att ”Lönsamheten inom affärsområde Posten Brev bedömer vi kommer att successivt falla de närmaste åren” beroende på ”konkurrenssituationen” och ”tappade volymer”. Detta är inte trovärdigt.

• Posten Brev har enligt delårsrapport för januari–juni 1997 ökat sitt resultat med 70 %, från 350 till 596 miljoner kronor.

Detta stämmer inte med vare sig Öhrlingutredningens eller Kommunikationsdepartementets uppmålade bild av Posten Brev som en hotad verksamhet.

• Postkoncernens halvårsresultat uppgår 1997 till 420 mkr. Prognosen för hela året är 600 mkr, vilken sannolikt bör få ett bättre utfall.

Även beräkningarna för Postens merkostnad för att upprätthålla en rikstäckande brevservice rymmer många frågetecken. Åren 1989–1990 beräknades denna merkostnad till 2 miljarder kronor. Våren 1997 hade merkostnaden enligt Postens VD sjunkit till 600 miljoner kronor. Öhrlingutredningen uppskattar merkostnaden till 400 miljoner kronor, medan Kommunikationsdepartementet i promemorian Statens ansvar för postmarknaden bedömer merkostnaden till 100 miljoner kronor.

Med hänvisning till att rikstäckningen också lär medföra intäkter, är det befogat att fråga sig var sanningen ligger i denna fråga beträffande merkostnaden för upprätthållande av rikstäckande brevservice.

Uppenbart torde vara att den bild som Posten, den Öhrlingska utredningen och Kommunikationsdepartementet vill ge av Posten som ett företag i kris och av Posten Brev som en hotad verksamhet inte stämmer.

På basis av nu kända uppgifter kan det inte vara förenligt med gällande konkurrenslagstiftning att huvudaktören Posten med 98 % av landets brevmarknad skall erhålla en särlagstiftning i syfte att utradera den konkurrens på 2 % som nya, lokala postoperatörer utgör.

Däremot finns det anledning att, mot bakgrund av de olika bedömningar, analyser, uppgifter och förslag till åtgärder som förekommer, tillsätta en parlamentarisk utredning för analys av postmarknaden som helhet och av Posten AB:s ekonomiska utveckling med sikte på bl.a. kärnverksamhet och övergripande målsättning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en parlamentarisk utredning för analys av postmarknaden som helhet och av Posten AB:s ekonomiska utveckling med sikte på bl.a. kärnverksamhet och övergripande målsättning.

Stockholm den 4 oktober 1997
Sivert Carlsson (c)	Kjell Ericsson (c)