Upprättelse för personer som placerades i interneringsläger

Motion 2002/03:K339

av Karin Svensson Smith m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upprättelse för dem som under andra världskriget placerades i interneringsläger.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett fullt klargörande kring interneringslägren under andra världskriget, vilket motivet var för deras upprättande, på vems initiativ de tillkom samt om de kriterier som avgjorde vem som placerades där.

Motivering

Under andra världskriget internerades i Sverige flera hundra människor i särskilt upprättade militära läger, s.k. arbetskompanier. De fick aldrig veta skälen för interneringen och de anklagades aldrig personligen för någonting. De internerade kunde inte föra talan mot myndigheternas beslut om att placera dem i läger. Rättssäkerheten var satt ur spel.

Det gemensamma för de internerade var att de betraktade sig själva som övertygade antifascister och antinazister. Genom interneringen stämplades de som antisociala element. Flera av dem miste sina arbeten och blev utsatta på andra sätt. Genom Lundkommissionen i Norge och andra historiska fakta kan konstateras att flera av dem som på liknande sätt blev internerade i Norge och Danmark skickades vidare till Nazityskland. Hade även Sverige blivit ockuperat hade sannolikt även de svenska lägerfångarna gått samma öde till mötes. Interneringslägren upplöstes när tyskarnas krigslycka vände i Stalingrad.

I ett interpellationssvar från statsrådet Lena Hjelm-Wallén våren 2000 angavs som motivering för att i Sverige skapa särskilda interneringsläger åt vissa värnpliktiga att de annars bedömdes kunna skapa oro genom t.ex. agitatorisk verksamhet vid de reguljära förbanden. Detta motiv för att flytta vissa av de värnpliktiga till interneringsläger har aldrig delgivits dem vare sig före eller efter lägrens existens. Inget annat motiv har heller delgivits dem det berör. Ingen dokumentation över deras påstått oroskapande verksamhet har presenterats. Ingen av de internerade har fått officiella anmärkningar över sitt uppträdande som värnpliktiga. Flera av dem hade förtroendeuppdrag, t.ex. i form av valt batteriombud.

Det som skapade oro var snarare den svenska militärledningens eftergivenhet i förhållandet till Nazityskland, vilket ledde till att effektiviteten vad gällde ambitionen att försvara svenska militära intressen kunde ifrågasättas.

I interpellationssvaret erkänns att individers rättssäkerhet underordnades strävandena att hålla Sverige utanför kriget på ett sätt som inte skulle vara godtagbart i dagens samhälle. Detta erkännande är relevant. Får de berörda aldrig någon officiell förklaring till varför de placerades i interneringsläger, har de ingen möjlighet att försvara sig eller överklaga beslutet. Därför är det rimligt med en ursäkt till dem som ännu är i livet och till anhöriga till dem som har avlidit. Att lång tid har förflutit är inget hinder för att frambringa en ursäkt till dem som tvångssteriliserades eller till samer för maktövergrepp och borde följaktligen inte vara något hinder beträffande dem som placerades i läger under andra världskriget.

Statsrådet Lena Hjelm-Wallén hävdade att det inte är meningsfullt att nu granska förhållandena under början av 1940-talet. Detta är ett märkligt påstående med tanke på att statsminister Göran Persson i samband med Förintelsekonferensen yttrade att alla stenar skulle vändas och att det som hände under andra världskriget skulle upp i ljuset. Den av regeringen initierade kampanjen i skolorna går under beteckningen Levande historia. För att förhindra tillväxten av nazistiska rörelser och minska risken för att individers rättssäkerhet blir satt på undantag, måste det enligt vår mening vara högst meningsfullt att granska förhållandena under början av 1940-talet. Ännu lever några få av dem som blev internerade i svenska läger utan att få reda på varför. De har vid ett flertal tillfällen krävt upprättelse. För de anhöriga till de f.d. lägerfångar som avlidit är kravet på upprättelse lika rimligt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

För att en granskning ska komma till stånd är det nödvändigt att regeringen helt häver sekretessen kring de handlingar som är aktuella i sammanhanget. Så har skett i Danmark, Norge och i flera andra länder i Europa. Ska historiker och andra kunna granska underlaget för upprättandet av interneringsläger för antifascister, måste de få ta del av de utredningar som föregick urvalet av vem som skulle placeras där. Att en sådan dokumentation finns framgår av det svar som gavs i nämnda interpellationsdebatt. Det erkänns att kommenderingen av värnpliktiga till arbetskompanier i alltför många fall skedde efter bristfälliga utredningar. Dessa utredningar fick aldrig Karl Molin se när han skulle granska källorna i sitt avhandlingsarbete om de svenska arbetskompanierna.

Det särskilda forskningsprogrammet om militär underrättelse- och säkerhetstjänst ska avslutas under år 2002. En tydlig komplikation i forskningsarbetet har varit underrättelse- och säkerhetstjänstens slutenhet och krav på sekretess. Svårigheterna är dokumenterade i en skrift utgiven av Humanistiska samhällsvetenskapliga forskningsrådet (augusti 2000) som heter Sanning och konsekvens? Författare är Christer Jönsson, en av de forskare som fick ta del av de 20 miljoner kronor som avsattes för att forska kring svensk militärs underrättelse- och säkerhetstjänst från slutet av 1920-talet fram till och med början av 1980-talet. Som en effekt av kritiken mot sekretessen tillsatte regeringen en säkerhetskommission som gavs fria händer att gå igenom alla arkiv, men vars rätt att publicera resultaten vi ännu inte vet något om.

Därför är behovet stort av ett fullt klargörande kring interneringslägren under andra världskriget: vilket var motivet för deras upprättande, på vems initiativ tillkom de samt vilka kriterier avgjorde vem som placerades där? Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 22 oktober 2002

Karin Svensson Smith (v)

Ulla Hoffmann (v)

Lars Ohly (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-10-23 Hänvisning: 2002-10-30 Bordläggning: 2002-10-30
Yrkanden (2)