Tolerans och lika rättigheter för homosexuella

Motion 1996/97:L422 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp)

Motionen delad mellan flera utskott

Respekten för människors lika värde och rättigheter är
grunden för ett samhälle byggt på demokratins och
humanismens grund. Varje människa bär på sina unika,
individuella egenskaper. De ger tillsammans människans
okränkbara värde. Det finns ingen människa som uppfyller
en förutbestämd och utstakad norm. Alla människor är olika.
Intolerans mot olikheter bland enskilda människor och
grupper av människor, riskerar till sist bli en intolerans som
kan vändas mot vem som helst. Det undergräver demokratins
jordmån och förråar hela samhällsklimatet. Därför är tolerans
ett livsavgörande värde för alla människor i samhället och ett
gemensamt värde att försvara.

Många starka krafter i samhället bidrar till att öka förståelsen och
toleransen i vårt samhälle. Ett exempel är, att inställningen till homosexu-
alitet i många avseenden blivit alltmer självklar, öppen och positiv. Samtidigt
finns det dock tendenser till att angreppen mot homosexuella blivit allt råare i
vårt land, precis som i många andra länder. Det är extrema grupper - främst
nazistiska - som allt oftare riktar sina attacker mot homosexuella. Det finns
ett flertal exempel, både i Sverige och andra länder, där nazister mördar eller
förföljer människor p g a homosexualitet. Det cirkulerar i dessa extrema
organisationer skrifter som uppmanar till förföljelse av homosexuella.

Diskriminering av
homosexuella

Den diskriminering homosexuella utsätts för påminner i stor
utsträckning om diskriminering på grund av kön, ras,
hudfärg eller etniskt ursprung. Därför är det rimligt att
samhällets skydd mot diskriminering av homosexuella
utformas på i princip samma sätt.

Riksdagen beslutade 1987 att införa ett straffrättsligt skydd mot olaga
diskriminering av homosexuella, samt ett förstärkt straffrättsligt skydd mot
förtal och förolämpning på grund av någons homosexualitet. Exemplen är
många på att nuvarande diskrimineringsskydd för homosexuella inte är
tillräckligt. Det vore därför rimligt att genomföra en översyn av bestäm-
melserna i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen i syfte att åstad-
komma förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella.

Folkhälsoinstitutet har föreslagit att frågor om diskriminering av
homosexuella ska läggas under Diskrimineringsombudsmannens (DO)
tillsyn. DO har förklarat sig positiv till en sådan utvidgning av sitt
ansvarsområde. För att förhindra diskriminering av homosexuella och för att
underlätta för homosexuella att anmäla diskrimineringsbrott bör DO även få i
uppdrag att bevaka diskriminering av homosexuella.

Hets mot folkgrupp

Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog
enhälligt i sitt betänkande (SOU 1984:63) att hets mot
homosexuella skulle göras olaglig. Även Folkhälsoinstitutets
upppmärksammade studie över våldet mot homosexuella
(rapport 1996:84) konstaterar att logiken att inte inlemma
homosexuella i regeln om hets mot folkgrupp är svårfunnen.

Det är därför en brist i lagstiftningen att bestämmelsen om hets mot
folkgrupp inte går att tillämpa på hets mot homosexuella. Det finns
straffrättslig lagstiftning om hets mot homosexuella som grupp i ett flertal
Europeiska länder. Enligt en kartläggning som redovisas i ett KU-betänkande
från i våras (1995/96:KU8) finns sådan lagstiftning i Spanien, Tyskland,
Irland, Danmark, Nederländerna och Norge. Mot en lagändring har anförts att
den skulle bli en motiverad inskränkning i tryck- och yttrandefriheten.
Erfarenheterna från t ex Danmark och Norge visar dock att några sådana
problem inte finns.

En annan invändning har varit att vissa homosexuella inte skulle vilja bli
utpekade i lagen som en särskild grupp. Detta påstående har dock ingen
empirisk underbyggnad. I debatten har inga homosexuella organisationer eller
privatpersoner avvisat tanken på ett förbud mot hets. Tvärtom står de
organisationer som arbetar för homosexuellas rättigheter eniga bakom kravet
på en lagändring.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag som gör att
även homosexuella skyddas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Sambolagstiftningen

Lagstiftningen om sambor av samma kön återfinns i lagen
(1987:813) om homosexuella sambor. Denna lag avgränsar
ett tydligt område i lagstiftningen där homosexuella sambor
ska jämställas med heterosexuella sambor.

På övriga områden finns ett antal bestämmelser där sambor av samma kön
utestängs från de rättigheter och skyldigheter som ges sambor av olika kön.
Exempelvis kan homosexuella sambor ännu inte få bostadsbidrag gemensamt.
Lagen om medling mellan sammanlevande går inte att tillämpa på sambor av
samma kön. Tjänstledighetsförordningen diskriminerar homosexuella
sambor. Generaltullstyrelsen jämställer inte homosexuella och heterosexuella
sambor i sina bestämmelser.

Partnerskapskommittén, som hade i uppdrag att bl a utreda lagen om
homosexuella sambor, föreslog i sitt betänkande (SOU 1993:98) att denna lag
skulle ersättas av en ny lag: lagen om sambor av samma kön.

Kommitténs lagförslag slår fast principen att homosexuella och
heterosexuella sambor skall behandlas på samma sätt på alla områden inom
det offentliga regelverket, utom vad gäller de undantag som uttryckligen
nämns i lagen. Den juridiska konstruktionen motsvarar alltså den som
använts i lagen om registrerat partnerskap och som där visat sig fungera väl.

Partnerskapskommitténs förslag har flera förtjänster. För det första skulle
denna lag vara en viktigt markering av principen om likabehandling av
homosexuella och heterosexuella. För det andra är den lättöverskådlig, så att
de som har att tillämpa lagen inte behöver tveka om huruvida en viss
bestämmelse går att tillämpa på homosexuella sambor eller ej. För det tredje
skulle denna lag avskaffa omotiverad särbehandling av homosexuella sambor,
t ex på de områden som nämnts ovan.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag baserat på
partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön.

Lag om registrerat
partnerskap

Lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap ger två
personer av samma kön möjlighet att ingå s k registrerat
partnerskap, vilket ger dem i stort sett samma rättigheter och
skyldigheter som de som gäller för gifta par. Emellertid har
det visat sig att lagens nuvarande utformning ger upphov till
några problem. I den svenska partnerskapslagen finns ett
krav att minst en av personerna skall vara svensk medborgare
och ha hemvist i Sverige. Motsvarande krav finns även i de
norska, danska och isländska partnerskapslagarna. Denna
regel särbehandlar negativt utländska medborgare bosatta i
Sverige. En danska som är bosatt i Sverige får inte lov att
ingå partnerskap med sin utländska flickvän vare sig i
Sverige eller i Danmark: i Sverige eftersom hon inte är
medborgare i landet, i Danmark eftersom hon inte har
hemvist där. Regeln innebär även en negativ särbehandling
av utlandssvenskar, även i de fall där personerna inte har
emigrerat permanent. Enligt vår uppfattning strider denna
bestämmelse också mot andan i både det nordiska och det
europeiska samarbetet.

Den svenska regeringen bör ta initiativ till att lösa detta problem, t ex
genom en konvention mellan de länder som har partnerskapslagar. Vissa
svenska ambassader i utlandet har befogenhet att förrätta borgerliga vigslar.
Ännu har dock ingen ambassad givits rätten att förrätta partnerskaps-
registrering. Verksamheterna vid ambassaderna styrs av Sveriges internatio-
nella åtaganden, bl a Wienkonventionen som säger att ett land är skyldigt att
fråga efter värdländernas godkännande av den verksamhet som bedrivs på
landets ambassader. För att besluta att en ambassad skall ha rätten att förrätta
partnerskapsregistrering måste alltså Sverige inhämta värdlandets
godkännande. Åtminstone Japan har redan givit positivt besked om
partnerskapsregistrering på den svenska ambassaden i landet. Ett argument
mot att ge svenska ambassader rätt till partnerskapsregistrering har varit att
behovet inte synes finnas. Detta argument tar inte hänsyn till att antalet
homosexuella är mycket mindre än antalet heterosexuella i befolkningen och
att det alltså är oundvikligt att antalet partnerskapsregistreringar kommer att
vara mycket mindre än antalet vigslar. I stället borde svenska utlands-
myndigheter ha som princip att erbjuda alla svenskar samma service oavsett
personernas sexuella läggning.

Regeringen bör ge rätten att förrätta partnerskapsregistreringar åt alla de
svenska ambassader som i dag har rätt att förrätta vigslar och vars värdländer
godkänner detta.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Diskrimineringsombudsmannens uppgifter,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en partnerskapskonvention,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förrättning av partnerskapsregistrering på svenska ambassader.

Stockholm den 4 oktober 1996

Andreas Carlgren (c)

Ingela Thalén (s)

Eva Eriksson (fp)

Helena Nilsson (c)

Anita Johansson (s)

Bo Könberg (fp)

1Yrkandena 1 och 2 hänvisade till KU.