Stärkt skydd för barn

Motion 2003/04:Ju451 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram en konkret strategi för att få kommuner och landsting att beakta barnkonventionen i all verksamhet som berör barns vardag.1

  2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om specialkompetens som krav för de personalgrupper inom polis och domstolar som ska arbeta med förhör av utsatta barn.

  3. Riksdagen begär att regeringen ser över socialtjänstlagen så att socialtjänsten är skyldiga att göra en polisanmälan vid misstanke om övergrepp mot barn.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att barn som utsatts för sexualbrott tillsammans med vårdnadshavaren under en lång tid ska erbjudas psykologhjälp och vård.1

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja minimistraffet för grov misshandel av minderåriga barn från ett till två års fängelse.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta bort preskriptionstiden vid sexuella övergrepp mot barn.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser för verksamheter där utsatta barn kan få hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av reglerna om gemensam vårdnad.2

1 Yrkande 1, 3, 4 och 7 hänvisade till SoU.

2 Yrkande 8 hänvisat till LU.

Inledning

Omkring 17 000 barn blir misshandlade varje år. Fyra procent av alla mellanstadieelever och sju procent av alla tjugoåringar uppger att de blivit slagna någon gång under sin uppväxt. Tio procent av alla barn har upplevt våld i hemmet åtminstone någon gång och fem procent upplever det ofta. Nittio procent av dem som begår sexuella övergrepp mot sina barn är pappor. Varje år flyr över 1 000 barn med sina mammor till kvinnojouren.

I inledningen av FN:s konvention om barns rättigheter (barnkonventionen) formuleras det som också är Kristdemokraternas idémässiga grund för familjen. Familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället. Barnet bör, för att kunna uppnå fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse. I artikel 19 i samma konvention står det att barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare.

Kristdemokraterna hävdar att alla barn har rätt till god omvårdnad, trygghet och en god fostran. Alla barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kränkande behandling eller kroppslig bestraffning. Utifrån detta synsätt anser vi att det är mycket viktigt att ombesörja att barn skyddas av såväl lagstiftning som praxis. Vi kan aldrig acceptera våld mot samhällets svagaste – barnen – och vill arbeta aktivt för att barn ska ha fullt rättsskydd.

Barnperspektivet måste stärkas och barnkonventionen följas i all tillämpning av vår lagstiftning. Otillräcklig lagstiftning måste förändras till skydd för barnens rätt till ett liv i trygghet utan rädsla för våld, övergrepp och kränkningar. Barn ska kunna lita på de vuxnas stöd.

Barnkonventionen

Under 1990-talet har ett ökat engagemang för FN:s barnkonvention noterats i hela samhället. Myndigheter, landsting och kommuner visar ett allt större intresse för konventionen och vill ha hjälp med att omsätta den i praktiken och verkligheten. Olika grupper som protesterar mot nedskärningar och omstruktureringar som gjorts inom verksamhet som rör barn använder sig av FN-konventionen vid opinionsbildning eller som argument i den lokala politiska debatten.

Såväl kommuner och landsting som domstolar och myndigheter ska ta hänsyn till de rättigheter som fastslås om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals. Trots denna medvetenhet kan man konstatera att få myndigheter tillämpar barnkonventionen på ett strategiskt och systematiskt sätt. Enbart ett fåtal landsting har exempelvis beslutat om en särskild strategi för arbetet med konventionen. Regeringen har vid flera tillfällen konstaterat att arbetet med att sprida och förverkliga intentionerna i FN:s barnkonvention har påbörjats, främst i form av utbildningsinsatser. Polismyndigheternas rapportering av vad som gjorts för att införa barnkonventionen i arbetet visar emellertid att tillämpningen av konventionen än så länge varken har fått genomslag i myndigheternas handlingsplaner, operativa verksamhet eller i personalutbildningar.

Tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig visar det sig att samhällets verksamheter för barn under 1990-talet enbart utsatts för större och större besparingar, t.ex. färre vuxna per barn och större barngrupper i skola och barnomsorg. Trycket har samtidigt blivit allt större på barn- och ungdomspsykiatrin. Stora besparingar i den kommunala verksamheten har lett till att stödet för de utsatta har minskat.

Straffbestämmelserna om sexualbrott har ändrats ett flertal gånger för att förstärka skyddet för barn mot sexuella övergrepp och för att ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn i den straffrättsliga lagstiftningen. Bland annat har offrets låga ålder förts in som en omständighet som kan göra att en våldtäkt eller ett sexuellt utnyttjande av underårig betraktas som grovt brott. Trots detta kan man påstå att svensk lagstiftning inte fullt ut står på barns sida. Doktorand Helena Sutorius och Professor Christian Diesen från Juridiska institutionen vid Stockholms universitet skriver i en expertrapport, Den rättsliga hanteringen, att dagens rättssystem inte tar tillräckligt hänsyn till barns intressen och den kunskap som finns om barn.

Juristers och nämndemäns uppfattningar om hur barnen förmår uppträda och berätta används som beskrivningar på trovärdighet. Läser man vidare i den tidigare nämnda expertrapporten, studerar Brottsoffermyndighetens referatsamling eller tar del av olika utredningar som presenterats kan man klart avläsa, trots alla fina insatser som gjorts, att det är lång väg kvar innan barnkonventionens intentioner är förverkligade.

Görel Thurdin och Susanne Askelöf säger i Tio år med Barnkonventionen att barnkonventionen har haft flera positiva effekter inom lagstiftning och på det organisatoriska och institutionella planet. Men när det gäller barns konkreta vardag har konventionen inte inneburit någon större förändring.

Sexuella övergrepp

Sexuella övergrepp på barn är svårtolkade, och undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tyder på att upp till 90 procent av de anmälda sexuella övergreppen på barn aldrig leder till åtal.

När det gäller polisanmälda sexuella övergrepp mot barn kan man konstatera att det skedde en betydande ökning av anmälningarna i mitten av 1980-talet och att en kulmen nåddes 1993–1995. Antalet anmälningar ligger nu på en nivå omkring 2 500 anmälningar per år, varav ca 300 fall avser våldtäkter, ca 1 000 sexuellt utnyttjande av underårig och ca 1 200 fall av sexuellt ofredande. Det innebär att något mer än ett barn per 1 000 varje år kan vara utsatt för sexuella övergrepp.

Om man försöker sammanställa BRÅ:s statistik för perioden 1984–1995 uppklarades 26 procent av våldtäkterna, 34 procent av de sexuella utnyttjandena och 25 procent av de sexuella ofredandena. Uppklaringsprocenten ger dock en falsk bild av resultatet. Som uppklarade brott räknas helt enkelt alla avslutade utredningar, oavsett om utredningen avslutas med avskrivning, nedläggande, åtalsunderlåtelse, strafföreläggande eller åtal.

Vid de praxisundersökningar som gjorts i ett polisdistrikt i Stockholm under åren 1996, 1998 och 1999 befanns åtalsfrekvensen understiga 10 procent och dessutom vara sjunkande. År 2000 väcktes åtal i 5 procent av fallen. Stickprov i andra storstadsdistrikt ger samma bild, medan motsvarande undersökningar från en del landsortsdistrikt uppvisar en betydligt högre åtalsfrekvens, ca 25 procent. Eftersom huvuddelen av de anmälda sexualbrotten mot barn hänför sig till storstadsområden kan man dra slutsatsen att högst vart sjätte svenskt barn som blir föremål för polisutredning om misstänkt sexuellt övergrepp får sitt ärende prövat i domstol. Av de anmälningar som leder till åtal är den friande frekvensen i domstol 10 procent.

Rapporter talar om att polis och åklagare inte får adekvat utbildning för att kunna anpassa förhör efter barnets villkor. Domstolarna saknar kunskap om mekanismerna bakom sexuella övergrepp framför allt inom den egna familjen. Sett över hela fältet är huvudtendensen att alltför många ärenden slutar med nedläggning eller ett negativt beslut i åtalsfrågan. När det gäller domstolarnas hantering av barn i brottmålsprocessen är det lång väg innan vi uppfyller intentionerna i FN:s barnkonvention.

I rättegångsbalken, där straffprocessen i huvudsak regleras, finns endast ett fåtal regler som tar sikte på enbart barn. Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket får förhör med barn under 15 år ske inom stängda dörrar och enligt 2 § samma kapitel kan rättens ordförande förvägra en person under 18 år tillträde till en offentlig förhandling om det finns skäl för det. Enligt 36 kap. 4 § skall det med hänsyn till omständigheterna prövas om ett barn under 15 år får höras som vittne.

Det svåraste är då barn ska uppträda i brottsmålsprocessen som målsägande. Ofta hörs barnet då inom stängda dörrar och förhöret spelas in på video. Rätten kan då inte ställa frågor till barnet. Detta har både för- och nackdelar. En nackdel är att förhörets bevisvärde kan bli lägre och åklagaren får svårt att få till en fällande dom. Vi menar att det är nödvändigt att göra en översyn av domstolarnas hantering av barn i brottmålsprocessen.

Ett skäl till det låga antalet fällande domar kan dels vara att lagtexten är så svårtolkad att den måste justeras, ett annat att kunskap saknas om hur man förhör dessa barn. Oavsett vilket är det ett politiskt ansvar att se till att förhållandena för utsatta barn förbättras så att det fortsättningsvis kan hävdas att lagen skyddar barnen.

Beträffande socialtjänstens roll och möjligheter kan vi bara konstatera att där finns mycket i övrigt att önska. Enligt Socialstyrelsens uppföljning av ändringarna i socialtjänstlagen upplever kommunernas socialtjänst att begreppet barnets bästa är svårhanterligt. Man konstaterar att införandet av regeln om barnets bästa i lagen inte i någon större utsträckning har lett till konkreta förändringar i riktlinjerna för individ- och familjeomsorgens arbete med barn och unga.

Inga Tidefors Anderssons avhandling och undersökning som gäller straffmätning och de uppgifter hon fick fram om att fäder döms lindrigare än okända gärningsmän vid övergrepp på barn gör frågan mycket allvarlig.

Barnpornografibrotten ökar drastiskt och har fått en allt större spridning bland annat genom Internet. Kunskapen om hur barnpornografibrotten kan hanteras har visserligen ökat vid polismyndigheterna, men fortfarande krävs kraftfulla insatser för att bekämpa denna typ av brottslighet.

Enligt socialtjänstlagen har socialtjänsten möjlighet, men ingen skyldighet, att göra en polisanmälan vid misstänkta sexuella övergrepp mot barn. Justitieutskottet skriver i betänkande 2002/03:JuU11 att vid en avvägning mellan intresset att upprätthålla den starka sekretess som måste gälla inom socialtjänstens verksamhet och intresset av att brott beivras, framstår den nuvarande regleringen i 14 kap. 2 § sekretesslagen som ändamålsenlig. Även om sekretessreglerna förhindrar att socialtjänsten polisanmäler många brott mot vuxna torde socialtjänsten i regel verka för att den hjälpsökande själv polisanmäler brottet. Enligt utskottet föreligger inte något starkt behov av att i andra fall ålägga socialtjänsten att polisanmäla brott.

Vi delar inte den uppfattningen. Det är orimligt att förvänta sig att barn själva ska anmäla till polisen att de är utsatta för övergrepp. Där måste vuxenvärlden ta ansvar. Vi anser att det ska införas en lagreglerad skyldighet för socialtjänsten att polisanmäla brott rörande våld och hot mot person som kommer till dess kännedom. Personalen har inte den kompetens som krävs för att göra lämplighetsavvägningar av i vilka fall en polisanmälan bör göras. Med den tvingade bestämmelse som vi föreslår ökar möjligheten till hjälp åt det drabbade offret samtidigt som möjligheterna till lagföring ökar och en del av mörkertalet synliggörs.

Socialtjänsten måste ta ett långvarigt ansvar för att utbilda personal så att de lättare upptäcker och vågar agera då ett brott misstänks. Bristfällig dokumentation har i flera fall visat sig vara orsaken att anmälan gjorts mycket sent.

Reaktionerna och protesterna mot att barn utnyttjas sexuellt kan aldrig bli nog starka. Det finns ett stort mörkertal då man talar om hur många barn som far illa och som en eller flera gånger utnyttjats sexuellt. Man räknar med att minst ett barn i varje klass är utsatt på ett eller annat sätt. Att enbart ett fåtal av de polisanmälda brotten leder till åtal kan bero på de omständigheter under vilka förhör och utredningar med de utsatta ofta små barnen ska ske. Här behövs en högre kompetens och bättre intervjuteknik.

Universitetslektor Ann-Christine Cederborg vid Linköpings universitet menar att intervjuare som i sitt arbete har att utreda barns utsatthet kan, med hjälp av utbildning och handledning, utveckla en specialkompetens inom intervjuområdet och därmed bli specialister på barnsamtal. Med en sådan expertkompetens skulle utredningsarbetet underlättas och förutsättningarna för att de mest riktiga besluten fattas i dessa svåra ärenden öka. En utökad kunskap skulle leda till bättre villkor vid förhör av de utsatta barnen.

Förhållandevis få anmälningar kommer från dagis, fritids eller skola. Detta kan bero på bristande förmåga och kunskap hos personalen att se yttringar hos barnet som kan härledas till att barnet far illa eller på att personalen inte orkar ta den konflikt det innebär att uttala misstanke om att ett barn far illa. Därför är det angeläget att personal som arbetar med barn får fortbildning och kunskap på detta område. De måste ha en stor kännedom om hur man upptäcker att ett barn kan ha utsatts för kränkning av det ena eller det andra slaget. Arbetet med att följa upp anmälningar där misstanke om sexuellt brott föreligger måste intensifieras. Samarbetet mellan barnavårdscentraler, förskole- och fritidspersonal och skola måste förstärkas. Utbildning av personal som arbetar med barn måste prioriteras så att tecken tidigt kan upptäckas hos barn som av en eller annan anledning far illa.

När ett övergrepp mot barn upptäcks befinner sig föräldrarna i chockfas och har svårigheter att klara upp den vardagliga situationen. Är någon av föräldrarna den misstänkte förövaren kommer ytterligare misstro, besvikelse, ilska och hat med i bilden och försvårar ytterligare för barnet. Socialsekreteraren har en betydelsefull roll i arbetet med hela familjen. Enligt undersökningar har socialsekreterarna för lite tid till förfogande innan nya fall kräver deras uppmärksamhet. De har dessutom enligt föräldrarna svårigheter att tala om problemets kärna, det sexuella övergreppet. Samtidigt upplever många föräldrar att de överges för snabbt av samhället. Många av problemen kommer inte förrän flera år senare när det utsatta barnet kommer upp i tonår och pubertet.

Skärpta straff för misshandel av barn

Varje år misshandlas tio barn till döds i Sverige. Dödssiffran är högre i Sverige än i flera andra länder, däribland Spanien och Norge. De siffrorna framkom i en rapport presenterad av Unicef den 18 september 2003. Vi har länge slagit oss för bröstet och påstått oss vara bäst på att bevaka barns rättigheter. Så är inte fallet. Barnmisshandelsfallen i Sverige är för många och de fällande domarna av vuxna som misshandlar barn är för få.

Under år 2002 chockades svenska folket av ett antal domar där vuxna som misshandlat små barn t.o.m. till döds, fick väldigt lindriga domar. Domstolarna utnyttjade enbart den nedre halvan av straffskalan. Gapet blev stort mellan vad samhällsmedborgarna ansåg vara ett skäligt straff och vad domstolarna dömde till.

I regeringsförklaringen heter det att barnen ska stå främst. Unicef:s rapport visar att den socialdemokratiska regeringen har misslyckats med denna föresats. Enligt bokslut Tio år med Barnkonventionen konstateras att barnkonventionen inte har inneburit någon större förändring vad gäller barns konkreta vardag.

Det tillägg till de nuvarande straffskärpningsgrunderna grov hänsynslöshet, utnyttjande av skyddslös ställning och missbruk av särskilt förtroende som redan gjorts då en misshandel är ägnad att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person leder inte leder till någon ökad trygghet för barnet och inte heller tjänar det till vägledning för domstolen vid ett domslut. Vi menar att man borde höja straffminimum för grov misshandel av minderåriga barn från ett till två års fängelse.

Avskaffa preskriptionstid vid sexualbrott mot barn

Barn som utsätts för incestbrott förtränger ofta det inträffade. Det kan medföra att brottet inte uppdagas förrän långt senare, kanske inte förrän i vuxen ålder. I vuxen ålder kan brottsoffret behöva ytterligare tid för att överväga anmälan av brottet. Detta motiverar att det inte finns någon preskriptionstid för bland annat incestbrott. Regeringen bör vid beredningen av Sexualbrottskommitténs betänkande förlänga preskriptionstiden eller att helt ta bort preskriptionstiden vid sexualbrott mot barn.

Barnen glöms vid kvinnomisshandel

I en kartläggning av sex kommuner har Rädda Barnen undersökt vilken hjälp barnen fått sedan de tvingats uppleva att deras mamma misshandlats. Trots att polisen har skyldighet att anmäla till socialtjänsten när barn far illa och trots att socialtjänsten i sin tur har ansvar för att barnen får stöd och hjälp uppmärksammas bara en tredjedel av dem. Kartläggningen visar att endast 20 av 72 barn som upplevt våld i sin familj kom till socialtjänstens kännedom. Av dessa fick 18 barn skydd eller erbjöds att bearbeta sina upplevelser. Detta är oroväckande då vi vet att barn som växer upp i hem där våld när som helst kan bryta ut lever i ett förhöjt spänningstillstånd som kan hindra deras naturliga utveckling. Vi anser att Rikspolisstyrelsen bör utveckla riktlinjer för hur polisens rapportering till socialtjänsten ska gå till. Vi menar att polisen bör höra barnen om deras upplevelser och i alla polisanmälningar som avser hot och våld i familjen notera att det finns barn i familjen.

År 2000 diariefördes 46 anmälningar när det gäller familjerättsärenden i Sveriges största län med 400 000 barn i aktuell ålder. 34 av dem avgjordes. Av dessa 34 avgöranden ledde fyra till någon form av kritik. Året dessförinnan, 1999, utdelades kritik i ett enda fall. Under 2001 riktade länsstyrelsen allvarlig kritik i tio ärenden. Två av dessa rörde familjerätt. År 2002 avslutade Länsstyrelsen i Stockholm 28 klagomål och riktade kritik i tio av dessa. Hittills i år har 29 ärenden avslutats och kritik riktats i tio av dem.

Orsaken till att barn inte syns i barnavårdsutredningar är att flera socialförvaltningar inte anser att det varit nödvändigt och till nytta för utredningen att uppmärksamma barnen – detta trots att vi levt med FN:s barnkonvention sedan den 20 november 1989. Länsstyrelsernas tillsynsrapporter i vårdnads- och barnavårdsärenden pekar på att flera socialförvaltningar brister i detta avseende. Det kan gälla brister i rättssäkerheten eller att barn som ska utredas inte tillfrågas och observeras, eller att lagar och förordningar inte följs. Barnen står helt enkelt inte i fokus. Kristdemokraterna anser att barnens perspektiv måste uppmärksammas.

Ovilja att erkänna

Reformen om gemensam vårdnad syftade till att stärka barnens relation till pappan. Detta är självfallet bra i normala relationer. Men i relationer där pappan misshandlat mamman eller till och med barnen måste umgänget ske under ordnade former. Idag erbjuds pappan att ta del i vårdnaden, men man ställer ytterst få krav på honom. Vi anser att det är viktigt att uppmärksamma den problematik som uppstår då exempelvis pappan får rätt till delad vårdnad trots att han dömts för misshandel av barnets mamma och trots att barnen kan ta skada av att umgås med honom. Inom rättsväsende och socialtjänst skiljer man mycket starkt mellan våldsamma män och våldsamma fäder. Barnen skyddas inte tillräckligt. Ofta anses det tillräckligt att mannen döms för sitt våld mot kvinnan medan barnmisshandeln inte leder till åtal.

Enligt en ny och skarpare vårdnadslag på Nya Zeeland kan gemensam vårdnad komma ifråga endast om det kan anses tillräckligt tryggt för barnet och mamman. Innan domstolen tar ställning till vårdnaden ska de ha en klar bild av det eventuella våld barnet levt med och hur troligt det är att pappan blir våldsam igen. Domstolen måste också bedöma vilka konsekvenser våldet fått för barnet, fysiskt och känslomässigt. Barnets vilja måste beaktas och slutligen vad fadern har gjort för att förändra sitt beteende. De svenska reglerna om gemensam vårdnad bör ses över med bland annat den nyzeeländska vårdnadslagen som förebild.

Stockholm den 6 oktober 2003

Ragnwi Marcelind (kd)

Peter Althin (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Tuve Skånberg (kd)

Yvonne Andersson (kd)

Ingemar Vänerlöv (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15
Yrkanden (8)