Socknen som administrativ och territoriell enhet

Motion 2004/05:Sk231 av Håkan Larsson och Lars-Ivar Ericson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning om hur de tidigare sockenområdena kan återställas som territoriella, administrativa enheter.

Motivering

Under det senaste året har Sveriges Släktforskarförbund och Sveriges Hembygdsförbund genomfört en kampanj för att socknen ska återinföras som territoriell enhet inom den samhälleliga administrationen, "Rädda våra socknar!". Tusentals protestkort skickades bland annat till finans- och kulturministrarna med kravet om "att regeringen tillsätter en utredning om hur de tidigare sockenområdena kan återställas som territoriella enheter inom det svenska samhällets administration och förvaltning".

Att återinföra sockenområden med fasta territoriella gränser handlar inte om nostalgi, utan tvärtom om att trygga kontinuiteten i forskningen för framtiden. Sockenbegreppet är viktigt för att man ska kunna använda befolkningsstatistik i långa, obrutna tidsserier - vilket är viktigt inte enbart för historisk forskning utan också för forskning inom exempelvis medicin, ekonomi och samhällsvetenskap. Därför är kampanjen "Rädda våra socknar!" värd att ta på stort allvar.

Det svenska samhället vilar i hög grad på den gamla sockenindelningen, som skapades redan under tidig medeltid. Socknarna bildades under 1100- och 1200-talen. De svenska ortnamnen har sockenområdena som grund. Såväl den kyrkliga som den borgerliga kommunen har vuxit fram ur sockenområdena. Byggtraditioner, dialekter, sånger, seder och bruk utgår ofta ur socknarna. Därför är det naturligt att museernas och arkivens samlingar har sockenområdena som registerområden. På samma sätt är det exempelvis när det gäller folklivsforskning, medicinsk forskning och naturhistorisk forskning.

Att slopa sockenområdena som geografiska enheter är därför ett långsiktigt hot mot grundvalen för vår historia och vårt kulturarv. Ändåär det just detta som sker.

Ända sedan den nya fastighetsbildningslagen, som föreslog kommuner som registerområden i stället för socken för fastighetsregistret, började diskuteras i slutet av 1960-talet har protester hörts mot utmönstrandet av sockenbegreppet i olika sammanhang.

När utredningen "Folkbokföring i församling" behandlades motsatte sig en stor majoritet av remissinstanserna att kommunerna skulle nyttjas som registerområden för folkbokföringen. Resultatet blev emellertid att Svenska kyrkans församlingar även fortsättningsvis skulle vara den territoriella grunden för folkbokföringen. Detta fungerar så länge församlingsgränserna överensstämmer med den gamla socknen, vilket det i de flesta fall tidigare gjorde.

Efter att Svenska kyrkan fått en från staten friare ställning har församlingssammanslagningar, som motiveras av ekonomiska och rationella skäl, blivit allt vanligare. Bara under de senaste tre åren har ungefär 300 församlingar gått upp i större enheter och det finns prognoser som tyder på att antalet församlingar inom några fåår kan minska från dagens ungefär 2 200 till bara 1 300. Det är inte svårt att inse att denna utveckling drastiskt försvårar forskning och dokumentation, en närmare tusenårig kontinuitet bryts.

Svenska kyrkan, som numera har en fristående ställning i förhållande till staten, ska självfallet välja den administrativa indelning kyrkan själv bedömer lämpligast för egen del. Även ur denna synvinkel vore det bäst om samhället frikopplar sin geografiska indelning från kyrkans församlingsindelning när det gäller folkbokföringen.

Vår uppfattning är att ett återinförande av socknen med fasta, territoriella gränser är en bra lösning. Sockenbegreppet kan inte bara vara lämpligt som grund för folkbokföringen, utan kan med fördel även tjäna som grund för exempelvis fastighetsregistrering, valkretsindelning och när det gäller skattemyndigheternas uppbörd av begravningsavgift och kyrkoskatt. Ett införande av sockenbegreppet vore en värdefull insats för att värna kontinuiteten och underlätta för forskningen i det svenska samhället. En utredning för att förbereda en sådan omställning bör därför snarast tillsättas.

Stockholm den 22 september 2004
Håkan Larsson (c)	Lars-Ivar Ericson (c)