Sexuellt likaberättigande

Motion 2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Fristående motion
Tilldelat
Lagutskottet

Händelser

Inlämning
2002-10-23
Hänvisning
2002-10-30
Bordläggning
2002-10-30

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fullföljandet av en utredning om assisterad befruktning.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om partnerskapslagens krav på svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sammanförandet av uppdragen som förrättare av borgerlig vigsel och förrättare av partnerskapsregistrering till ett samlat uppdrag.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att ingå partnerskap på Sveriges ambassader.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en internationellt privaträttslig konvention om partnerskap.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny sambolagstiftning.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bestämmelsen i 2 kap. regeringsformen om diskriminerande lagstiftning.1

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper inom rättsväsendet om brott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.2

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade rutiner vid anmälningar om hatbrott mot homosexu­ella, bisexuella och transpersoner.2

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samverkan mellan polisen och frivilligorganisationer för att motverka hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.2

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen lagstiftning mot diskriminering.3

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper om våld mot närstående i samkönade relationer.2

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälsofrågor för kvinnor i samkönade relationer.4

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hivprevention.5

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolundervisningen om sex och samlevnad.6

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högskoleutbildningen för vissa yrken.6

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell studie om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners livskvalitet och levnadsförhållanden i Sverige.4

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation hos nyckelgrupper inom den offentliga sektorn.3

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning som ur ett helhetsperspektiv belyser situationen för transpersoner i samhället.4

  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges arbete inom internationella organisationer för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.7

  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges bilaterala biståndssamarbete.7

  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska flyktingpolitiken rörande förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner.8

  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen.8

  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en FN-konvention mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.7

1Yrkandena 7 och 8 hänvisade till KU.

2Yrkandena 9–11 och 13 hänvisade till JuU.

3 Yrkandena 12 och 19 hänvisade till AU.

4 Yrkandena 14, 18 och 20 hänvisade till SoU.

5 Yrkande 15 hänvisat till FiU.

6 Yrkandena 16 och 17 hänvisade till UbU.

7 Yrkandena 21, 22 och 25 hänvisade till UU.

8 Yrkandena 23 och 24 hänvisade till SfU.

Ja till mångfalden!

Den politiska liberalismens historia är historien om kampen för mångfald. Varje människas rätt att forma sitt liv utifrån ens egna förutsättningar, förhoppningar och drömmar förutsätter respekt för olikhet och för andra människors livsval. Detta är den röda tråd som förenar Folkpartiet liberalernas arbete för att öka alla människors makt över sin egen tillvaro och vardag. Det gäller lika väl kampen för religionsfrihet och föreningsfrihet som arbetet för jämställdhet, etniska minoriteter eller sexuellt likaberättigande. Den liberala visionen om sexuellt likaberättigande bygger på att kärlek och sexualitet mellan människor inte kan mätas och vägas av någon annan. Den skall mötas med samma respekt oavsett om det gäller kärlek mellan människor av samma kön eller mellan människor av olika kön. Människors egen könsidentitet måste också respekteras och accepteras. Mot den liberala samhällsvisionen står kollektivismen i dess olika tappningar, av såväl konservativt som socialistiskt slag. Både konservatismen och socialismen utgår från att individens intressen är underordnade kollektivets, ibland familjens, ibland klassens eller vad som diffust betecknas som samhällsintresset. I denna motion lägger Folkpartiet liberalerna fram ett antal förslag för att förbättra homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Listan kan säkert göras längre. Människor måste ges samma möjlighet att forma sina liv oavsett könet på den de älskar och oavsett den egna könsidentiteten. Det behövs en liberal motkraft mot likgiltighet, fördomar, moralism och intolerans. Som Sveriges liberala parti har Folkpartiet liberalerna en viktig roll att spela i arbetet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.

Familjerätt

En liberal familjepolitik för homo- och bisexuellas barn

Familjepolitiken måste utgå från barnens behov. Att barn till homo- och bisexuella skall ha samma rätt till trygga uppväxtvillkor som andra barn är en självklarhet. Det finns ingenting som tyder på att barn som växer upp med homo- eller bisexuella föräldrar har sämre uppväxtvillkor än andra barn. Därför står Folkpartiet liberalerna bakom riksdagens beslut att tillåta registrerade partner att prövas för sin lämplighet som adoptivföräldrar. Många homo- och bisexuella har barn. Dessa barn kommer ofta från heterosexuella förhållanden, men det blir också vanligare att homo- och bisexuella skaffar sig barn genom insemination.

Enligt svensk lag är insemination på klinik enbart tillåten för den kvinna som är gift eller lever i äktenskapsliknande förhållande med en man. Insemination för kvinnor som lever med andra kvinnor är inte tillåten i Sverige, men däremot i flera andra västländer. Naturligtvis är det inte olagligt för någon att inseminera sig på egen hand. Allt fler lesbiska eller bisexuella kvinnor blir också mammor genom insemination i hemmet eller utomlands. Ofta är pappan en homo- eller bisexuell man. Enligt föräldrabalken skall vid insemination den man som modern lever med normalt anses vara barnets far, även om den biologiske fadern är en annan person. Den biologiske faderns (spermadonatorns) namn antecknas dock alltid, och barnet har vid fyllda 18 års ålder rätt att få kännedom om sitt biologiska ursprung.

Kommittén om barn i homosexuella familjer föreslog att kvinnor i samkönade relationer skall få tillgång till konstgjord befruktning på samma villkor som kvinnor i olikkönade relationer. Bestämmelserna om föräldraskap vid insemination skulle enligt kommitténs förslag regleras så att moderns kvinnliga partner automatiskt skulle räknas som barnets andra förälder, på motsvarande sätt som moderns manlige partner i dag räknas som barnets andra förälder även om han inte är biologisk förälder. I ett särskilt yttrande till kommitténs betänkande framhöll Folkpartiet liberalernas representant att den lagtekniska utformningen av en sådan reform måste utredas ytterligare.

Regeringen utlovade i mars 2002 att en fördjupad översyn av inseminationsfrågan skulle påbörjas omedelbart, och riksdagen gjorde i juni 2002 ett tillkännagivande om att det är angeläget att så snart som möjligt påbörja arbetet med hur det rättsliga föräldraskapet för barn skulle regleras vid ett införande av möjlighet till assisterad befruktning vid allmänt sjukhus för kvinnor i samkönade förhållanden (bet. 2001/02:LU27). Ännu i oktober 2002 har dock regeringen inte ens börjat utreda frågan. Detta dröjsmål är inte godtagbart. Folkpartiet liberalerna vill att den kompletterande utredningen om insemination fullföljs snarast möjligt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Förstärk partnerskapslagen

Det är sällan som diskriminerande regler ersätts med nya diskriminerande regler. Det skedde dock år 2000, då Socialdemokraterna genomdrev en reform av reglerna för utlänningars ingående av partnerskap. Enligt de nya reglerna kan partnerskap enbart ingås om en av partnerna har hemvist här i landet sedan minst två år, eller om en av partnerna är medborgare i Sverige, Danmark, Island, Norge eller Nederländerna och har hemvist här i landet. Någon motsvarande regel finns inte för ingående av äktenskap. Folkpartiet var det enda parti som i riksdagen krävde att de diskriminerande reglerna skulle tas bort helt. Det finns inga godtagbara skäl att ställa hårdare krav på personer som vill ingå partnerskap än på personer som vill gifta sig. Partnerskapslagens så kallade anknytningskrav bör alltså tas bort. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Enligt gällande lagstiftning är uppdraget som partnerskapsförrättare ett separat förordnande, skilt från uppdraget som borgerlig vigselförrättare. Båda funktionerna utses av länsstyrelserna, vanligen efter nomineringar från kommunerna. I dag har endast cirka 60 procent av landets enskilt förordnade förrättare behörighet att förrätta registrering av partnerskap. Folkpartiet liberalerna anser att den som åtar sig detta uppdrag skall vara beredd att ge alla medborgare samma behandling oavsett deras sexuella läggning. Lagstiftningen bör således ändras på denna punkt. Riksdagen gjorde våren 2000 ett principuttalande i denna riktning, och regeringen bör därför inleda ett lagstiftningsarbete i frågan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Folkpartiet liberalerna anser också att man skall kunna ingå partnerskap på ambassader. Om ambassadens värdland lämnar sitt godkännande måste svenska ambassader erbjuda samma service vad gäller både partnerskap och borgerliga vigslar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Allt fler länder inför partnerskapslagar. Det är en glädjande utveckling, men därmed ökar också variationsbredden på det som i olika länder kallas för partnerskap. Detta skapar sämre rättstrygghet, eftersom de par som flyttar över gränser inte kan känna sig fullt säkra på vilken juridisk innebörd deras partnerskap har för ett visst lands lagstiftning. På samma sätt som det sedan länge finns internationellt privaträttsliga konventioner om äktenskap, bör det alltså finnas en internationellt privaträttslig konvention om partnerskap. Sedan Finland som den sista nordiska staten infört en partnerskapslag (som i vissa avseenden skiljer sig från den svenska) vore det naturligt med ett samnordiskt initiativ i denna fråga. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Ny sambolag

I dag finns två sambolagar, en för olikkönade par och en för samkönade par. Det finns också en lång rad lagrum i bl.a. socialförsäkringarna där sambor av samma kön inte ges samma behandling som sambor av olika kön. Likhet inför lagen bör införas så att alla sambopar får lika rättigheter och skyldigheter. Folkpartiet liberalerna har i samboendekommittén medverkat till att i bred parlamentarisk enighet lägga fram en lagteknisk modell för att uppnå denna likställdhet. Kommitténs förslag presenterades 1999, men ännu har inget lagförslag hamnat på riksdagens bord. Detta dröjsmål är inte acceptabelt. En könsneutral sambolagstiftning bör genomföras snarast möjligt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Rättssäkerhet och trygghet

En utsatt grupp

Det är oacceptabelt att våld, hot och diskriminering mot homosexuella, bisexu­ella och transpersoner är vardagliga företeelser. Förtrycket tar sig många uttryck, alltifrån nedsättande omdömen till hot, misshandel och t.o.m. mord. På senare år har ett antal personer mördats på grund av sin sexuella läggning. I flera fall har gärningsmännen varit nazister. Ett uppmärksammat fall är ishockeyspelaren Peter Karlsson, som mördades i Västerås av en nazist med 64 knivhugg. En doktorsavhandling i kriminologi (Eva Tiby: ”Hatbrott?”) pekar på att ungefär var fjärde homo- eller bisexuell person vid minst ett tillfälle har utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning. Många föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner är också måltavlor för riktad brottslighet.

Grundlagsskydd mot hets och diskriminering

Folkpartiet liberalerna har under ett antal år arbetat för att bestämmelsen om hets mot folkgrupp utvidgas till att omfatta hets mot homosexuella, bisexuella och transpersoner. Efter att reformen i många år blockerats av Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har det första beslutet om grundlagsändring kunnat tas i maj 2002. Vi hälsar detta med tillfredsställelse, men det är dock bekymmersamt att den lagtekniska utformningen innebär att transpersoner utestängs från skydd mot hets. Dock är problemet med den nazistiska hetsen så allvarligt att Folkpartiet liberalerna inte kommer att motsätta sig genomförandet av en lagstiftning som, trots sina brister, ändå kommer att vara en väsentlig förbättring jämfört med nuläget. Frågan om hets mot grupp med anspelning på könsidentitet bör inkluderas i bestämmelsen om hets mot folkgrupp bör dock utredas vidare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Homosexuella, bisexuella och transpersoner bör även omfattas av regeringsformens förbud i 2 kap. mot diskriminerande lagstiftning. Den nyligen inledda ändringen av målsättningsparagrafen i regeringsformen 1 kap. är på denna punkt inte tillräcklig. En översyn av regeringsformens 2 kap. 15 § bör genomföras, vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna.

Bekämpa hatbrotten

En aktuell utredning från Brottsförebyggande rådet (”Hatbrott”, rapport 2002:9) visar på stora brister i rättsväsendets insatser mot de så kallade hatbrotten. Som hatbrott räknas brottslighet som helt eller delvis begås för att kränka offret för att han eller hon har en viss hudfärg, religion, sexuell läggning och så vidare. Hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner måste beivras med samma kraft som andra hatbrott.

I dag brister insatserna mot hatbrott i hela rättskedjan. Det som främst behövs är inte ändrade lagar, utan ökade kunskaper och bättre rutiner inom rättsväsendet. Mycket tyder på att vissa utredningar skulle bli effektivare med speciella utredare som har kännedom om homo- och bisexuellas situation. I dag finns inom polismyndigheterna särskilda kontaktpersoner för hatbrott, men inga särskilda utredare. Polisen och övrig personal inom rättsväsendet bör även få ökade kunskaper om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Den fördomsbaserade brottsligheten mot homosexuella, bisexuella och transpersoner kartläggs sedan några år även av Säkerhetspolisen, eftersom rasistiska och homofoba brott angriper grunden för det demokratiska samhället. Det är angeläget att Säpo fortsätter att kartlägga och motverka sådana brott. Folkpartiet anser att hatbrott rutinmässigt skall rapporteras till den lokala säkerhetspolisen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sedan 1994 är det en försvårande omständighet om syftet med brottet är att kränka en person grundat på tillhörighet till folkgrupp m.m. (brottsbalken 29 kap. 2 § första stycket 7). År 2002 förtydligades också att bestämmelsen även gäller hatbrott med anspelning på offrets sexuella läggning. Däremot ingår könsidentitet inte i den explicita uppräkningen. Brottsförebyggande rådets studie visar dock att denna s.k. straffskärpningsbestämmelse bara använts i vart sjunde rättsfall där den kunnat användas. Folkpartiet liberalerna vill att det görs en rejäl uppryckning av rättsväsendets kunskaper, både inom polisen, åklagarväsendet och domstolsväsendet. Särskilda utredare bör handlägga hatbrott i polismyndigheterna. Kunskaperna får dock inte stanna hos enskilda personer utan måste nå ut i organisationerna. Rutinerna vid brottsanmälningar måste också bli bättre och en särskild kod för hatbrott bör införas i polisens datoriserade anmälningssystem.

Folkpartiet liberalerna vill också öka kontakterna mellan polisen och frivilligorganisationer. I dag är det bara i vart femte närpolisområde som det förekommer sådana kontakter, och den sker då främst med invandrarföreningar, muslimska församlingar med mera. Föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner tappas ofta bort. Ett rimligt mål är att det senast år 2006 bör finnas fortlöpande kontakter mellan polisen och frivilligorganisationer i alla närpolisområden i hela landet – inklusive föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner där så är relevant. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stärk skyddet mot diskriminering

Den lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet som infördes 1999 tillkom med stöd från Folkpartiet liberalerna. Dock återstår brister. Lagstiftningen har splittrats upp på en lång rad olika lagar som endast delvis är samordnade (exempelvis är arbetsgivaren skyldig att förebygga trakasserier på grund av etnisk tillhörighet, men inte sexuell läggning) och många olika ombudsmannamyndigheter delar på ansvaret att motverka diskriminering.

Att slå ihop vissa ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet vore en viktig åtgärd. Sammanslagningen bör avse Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Dagens olika diskrimineringslagar bör samordnas till en gemensam lagstiftning. De metoder som används skall dock även i framtiden kunna vara olika beroende på vilka uttryck diskrimineringen tar sig. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Efter påtryckningar från bland annat Folkpartiet har nu en parlamentarisk kommitté tillsatts med uppdraget att göra en samlad översyn av den svenska lagstiftningen mot diskriminering. Detta är ett stort steg framåt mot en effektiv och rättssäker lagstiftning.

Öka kunskapen om samkönat partnervåld

Kvinnor eller män som lever i samkönade förhållanden drabbas av allt att döma av partnerrelaterat våld i samma utsträckning som kvinnor som lever i förhållanden med män. Att döma av det utrymme våld inom samkönade parrelationer har fått i t.ex. massmedier förekommer inte något sådant våld alls. Tyvärr överensstämmer inte denna bild med verkligheten.

Det samkönade partnervåldet följer samma mönster som råder inom olikkönade parförhållanden med en blandning av kontroll, hot och terror och förlöjligande utöver det fysiska våldet. Dessutom kan ett antal särskilda faktorer förstärka den drabbades motstånd mot att söka hjälp eller göra en polisanmälan, till exempel rädsla för att möta förakt eller oförstående från omgivningen på grund av den sexuella läggningen. Eller – delvis på grund av att våld inom samkönade parförhållanden sällan eller aldrig nämns – en tro att sådant våld inte existerar, som bidrar till en ökad skuldbeläggning av offret självt. Samhällets insatser mot våld inom samkönade relationer brister ibland därför att det saknas kunskapen och förmågan att förstå att det rör sig om partnerrelaterat våld. För att motverka detta krävs framför allt utbildningsinsatser inom sjukvården, socialtjänsten samt inom polisen och rättsvårdande myndigheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hälso- och sjukvård

Lesbiska och bisexuella kvinnor i vården

Hälso- och sjukvården har ofta mycket dålig kunskap om lesbiska och bisexu­ella kvinnors situation. Det är också vanligt att lesbiska och bisexuella kvinnor har små kunskaper om sexuell överföring av sjukdomar. Enligt undersökningar är det endast hälften av lesbiska och bisexuella kvinnor som berättar för gynekologen om sin sexuella läggning. De kommer också i lägre utsträckning till mammografi och cellprovtagningar än andra kvinnor. I Stockholm har den tidigare borgerliga majoriteten i landstinget säkerställt att det finns en särskild mottagning som vänder sig bland annat till lesbiska och bisexuella kvinnor. Initiativet bör få efterföljare på fler håll i landet. Det behövs mer fakta om lesbiska och bisexuella kvinnors hälsa och behov av information. Kunskaperna hos hälso- och sjukvårdspersonalen, särskilt personal inom kvinnohälsovård, måste höjas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hiv och aids

Sex mellan män är främsta spridningsvägen för hiv i Sverige, men antalet fall är sett i ett internationellt perspektiv mycket lågt. Från det att larmen kom i början av 1980-talet har hivpreventionen förbättrats. I dag sker mycket av preventionen för män som har sex med män i samarbete med homosexuellas, bisexuellas och transpersoners organisationer. Det har lett till att inriktning, kampanjmetoder och kanaler är effektiva. Det är därför viktigt att dessa satsningar får fortsätta. Inte minst viktigt är att de ekonomiska förutsättningarna för hivpreventionen inte försämras. Den socialdemokratiska regeringen har vid flera tillfällen aviserat att de specialdestinerade statsbidragen för hivprevention i storstadsregionerna – där förekomsten av hiv är som störst – kommer att dras in. Tack vare engagerade insatser från bland annat Folkpartiet har riksdagen kunnat rädda dessa bidrag. Även om årets budgetförslag inte innehåller några förslag om att avskaffa dem för år 2003 är det likafullt oroväckande att de fortsätter att betecknas som tillfälliga. Folkpartiet vill att öronmärkta statsbidrag skall finnas också i fortsättningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Kunskap och forskning

Förbättra utbildningen

Skolan har en viktig roll inte minst för ungdomar som själva är homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Enligt kartläggningar av bl.a. Skolverket uppmärksammas frågor som rör homo- och bisexualitet mycket mer än för tio år sedan. Men det finns fortfarande brister, främst eftersom många skolor inte har en välutvecklad sex- och samlevnadsundervisning. Särskilt i gymnasieskolan, men också i grundskolan, finns det många klasser som inte får någon undervisning över huvud taget. Det förekommer också att det används läromedel som sprider fördomar. Detta är oacceptabelt. Alla elever har rätt till en bra sex- och samlevnadsundervisning – inklusive allsidiga kunskaper om homo-, bi-, trans- och heterosexualitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Också högskolan har en viktig roll framför allt när det gäller högskoleutbildningar för yrken i vilka man kommer i kontakt med homosexuella, bisexu­ella och transpersoner som behöver stöd. Det gäller t.ex. utbildningen för lärare, socionomer, läkare, präster, psykologer, jurister och poliser. Av en kartläggning som redovisades av Folkhälsoinstitutet 1997 framgår att undervisning vid högskolor om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation förekommer endast i begränsad omfattning. Högskoleverket bör därför få i uppdrag att lägga upp en plan för hur undervisningen skall kunna förbättras på denna punkt inom ramen för arbetet med de allmänna demokratiska grundvärdena om respekt för mångfalden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Forskning om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation

Forskning om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation är ett brett och växande fält, både inom traditionella forskningsdiscipliner och tvärvetenskapliga fält som lesbian and gay studies eller queer-teori. I Sverige har på senare år presenterats flera doktorsavhandlingar och andra vetenskapliga studier som ger viktig kunskap om bl.a. homo- och bisexuellas situation i äldre tider i Sverige, det svenska rättsväsendets syn på homosexualitet samt homosexuellas, bisexuellas och transpersoners utsatthet för brott i dagens Sverige.

Men mycket återstår att göra och behovet av kunskap är stort. Inte minst behövs en större nationell studie av livskvalitet och levnadsförhållanden i dagens Sverige. En nationell studie gjordes nyligen i Norge (den s.k. Nova-rapporten) och visade att många homosexuellas, bisexuellas och transpersoners tillvaro – trots de senaste årtiondenas positiva utveckling – fortfarande präglas av utsatthet, isolering och dålig självkänsla. Inte minst gällde detta unga människor. En motsvarande studie av svenska förhållanden skulle ge viktiga kunskaper inte minst om levnadsförhållandena för homosexuella, bisexuella eller transpersoner som kan antas vara i en särskilt utsatt situation, såsom ungdomar, äldre, invandrare med bakgrund i en patriarkal kultur samt glesbygdsbor. Staten bör därför ta initiativ till en sådan studie. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Öka respekten för mångfald i den offentliga sektorn

Arbetet inom den offentliga sektorn skall genomsyras av jämställdhet, jämlikhet och respekt för den enskildes integritet. Stat, landsting och kommuner eller deras uppdragstagare skall inte särbehandla människor negativt utifrån kön, ålder, social ställning, etnisk eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, könsidentitet eller liknande.

Ökad medvetenhet samt aktiva satsningar på kunskap och utbildning är nyckelfaktorer för att säkerställa att negativ särbehandling inte förekommer. Inom ramen för den löpande utbildningen av anställda bör därför frågan om motverkande av diskriminering uppmärksammas särskilt. Att öka insikterna om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners livsvillkor är extra viktigt inom vissa nyckelsektorer inom den offentliga sektorn, bland annat rättsväsendet, utbildningen, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I dag känner många homosexuella, bisexuella och transpersoner exempelvis tvekan inför att ta kontakt med rättsväsendet när de utsatts för brott eftersom de är rädda för ett negativt bemötande. En ökad kompetens i rättsväsendets myndigheter kan öka homosexuellas, bisexuellas och transpersoners benägenhet att anmäla brott. Speciellt sårbara är människor i psykisk kris. Yrkesgrupper som arbetar med människor i psykisk kris, t.ex. kuratorer, psykologer, psykiatrer och psykoterapeuter, bör därför vara måna om att ha kompetens på området. Om deras bedömningar grundas på fördomar kan de annars mer eller mindre medvetet skada en patient som t.ex. är homosexuell. Samma principiella frågeställning gäller socialtjänsten, inte minst personal på familjerådgivningar.

År 1979 avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Det är ett beslut som för de allra flesta i dag framstår som självklart. Men tyvärr förekommer det undantag, och det händer rentav att läkare är inblandade i försök att ”bota” homosexuella. Läkares, sjuksköterskors, psykologers, psykoterapeuters och liknande gruppers yrkesutövning skall bedrivas utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning kan det inte anses förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet att arbeta för omvändelse av homo- och bisexuella.

Transpersoner

Transsexualism och transvestism

Till de mest grundläggande egenskaperna i den mänskliga identiteten hör uppfattningen om könstillhörighet. Att den enskilda människans egen könsidentitet skall respekteras låter som en självklarhet. En grupp människor utsätts dock för osynliggörande, diskriminering och i många fall förakt, enbart på grund av sin uppfattning om den egna könstillhörigheten eller på grund av den könsroll de väljer att leva efter.

Transsexualism är upplevelsen av en motsättning mellan individens biologiska kön och uppfattning om den egna könstillhörigheten. Transsexuella beskriver det ofta som att ”ett naturens misstag blivit begånget”. Ofta – men inte alltid – känner transsexuella en stark önskan att genom anatomiska ingrepp få den egna kroppens utseende att stämma överens med ”det psykiska könet”. Transsexuella finns av båda könen, och det som i vardagslag kallas könsbyten kan alltså ske i båda riktningarna.

Transsexualism skall inte förväxlas med transvestism, där individen vill klä sig i det motsatta könets kläder men är tillfreds med sitt fysiska kön. Varken transsexualism eller transvestism har med den sexuella identiteten att göra; transsexuella eller transvestiter kan vara antingen homo-, bi- och heterosexuella precis som alla andra.

Transpersoner, slutligen, är en relativt ny samlingsterm för transsexuella, transvestiter och andra med könsöverskridande eller könsrollsöverskridande levnadssätt.

Dagens lagstiftning måste ses över

De viktigaste bestämmelserna om könsbyte finns i lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Transsexuella har riktat kritik mot denna lag på flera punkter och menar att den i vissa avseenden försvårar deras situation i stället för att underlätta den. Lagen kräver exempelvis att den som skall genomgå fastställelse av ny könstillhörighet (könsbyte) skall vara ogift, något som tvingar många transsexuella till familjesplittring. Det gifta par som vill fortsätta att leva tillsammans efter det att ena parten bytt kön måste alltså först genomgå äktenskapsskillnad och sedan ingå registrerat partnerskap.

Även namnlagen ställer till problem. Enligt praxis tillåts inte personer som juridiskt sett är män att byta till kvinnliga förnamn och vice versa. Denna begränsning upplevs av många transpersoner som ett stort problem. I ett tillkännagivande från våren 2001 har riksdagen uttalat att dagens namnlag bör ses över i sin helhet (bet. 2000/01:LU11). Trots detta har ännu inget hänt.

Lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning ger inget skydd mot diskriminering på grund av transsexualism eller transvestism. Inte heller brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering skyddar transpersoner. Folkpartiet hälsar därför med tillfredsställelse att transpersoners behov av diskrimineringsskydd ingår i utredningsuppdraget för den parlamentariska kommitté som skall göra en samlad översyn av den svenska diskrimineringslagstiftningen (dir. 2002:11). Detta motsäger dock inte att det behövs en särskild utredning som ur ett helhetsperspektiv skall belysa transpersoners situation i det svenska samhället enligt vad som sägs nedan.

Brister i vårdresurserna

En särskilt viktig punkt är att hälso- och sjukvården erbjuder tillfredsställande resurser för den transsexuelle som söker hjälp. I dag finns öronmärkta utredningsresurser för transsexuella bara på enstaka ställen i landet. Detta är en mycket utsatt patientgrupp som för sin behandling inte kan vara beroende av eldsjälar på olika mottagningar. Det är angeläget att det finns tillräckliga vårdresurser till de patienter som behöver behandling på grund av transsexualism.

En utredning om transpersoners situation

Det behövs alltså en utredning som ur ett helhetsperspektiv belyser transpersoners situation i det svenska samhället. Utredningen bör omfatta både lagstiftningsfrågor, behandlingsfrågor (t.ex. hälso- och sjukvårdens bemötande och proceduren kring könsbytesoperation) och sociala frågor (t.ex. diskriminering, attityder och stöd till transpersoners organisationer). Utredningen skall ha tät kontakt såväl med transpersoners organisationer som med övrig expertis på området och bör ha ett allmänt hållet mandat att lämna de förslag som anses behövliga för att förbättra transpersoners situation i samhället. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Internationell solidaritet

Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna. Sverige bör i internationella sammanhang, t.ex. i FN eller EU, arbeta mot diskriminering och förtryck. De länder som söker medlemskap i EU skall också ge homosexuella, bisexuella och transpersoner grundläggande rättigheter enligt vad som sägs i de så kallade Köpenhamnskriterierna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner har få eller inga rättigheter. Som ett led i stärkandet av det så kallade demokratimålet anser Folkpartiet liberalerna att Sverige måste ställa krav på att grundläggande rättigheter ges till homosexuella, bisexuella och transpersoner för fortsatt bistånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Homosexualitet är förbjudet i många länder. Det finns länder som utdömer dödsstraff för homosexuella handlingar, till exempel Iran. Situationen i de tidigare kommunistiskt styrda staterna i Öst- och Centraleuropa är mycket svår på många håll. Genèvekonventionen ger inte flyktingstatus åt personer som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Folkpartiet liberalerna vill att Sverige i internationella forum verkar för ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen för att ge flyktingstatus även åt personer som förföljs på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Inom Europeiska unionen förbereds nu ett förslag om att personer som förföljs på grund av kön eller sexuell läggning skall anses som flyktingar enligt Genèvekonventionen. I avvaktan på denna reform har regeringen våren 2002 aviserat att Sverige ensidigt skall genomföra motsvarande lagändring på det nationella planet. Detta riskerar dock att bli tomma ord när den socialdemokratiska flyktingpolitiken ändå är så hård att så gott som ingen tillåts stanna. Redan i dag bedöms ju homo- och bisexuella flyktingars skyddsbehov efter samma kriterier som konventionsflyktingars, och ändå får nästan alla avslag på sina ansökningar. Att då definiera sexualpolitiska flyktingar som konventionsflyktingar blir bara kosmetiskt. Att få ansöka som konventionsflykting är ingen förbättring om man ändå nekas fristad.

Folkpartiet liberalerna har länge verkat för att den svenska flyktingpolitiken skall vara human och generös inte bara i högtidstalen, utan också i verkligheten. Detta skulle inte minst ge en upprättelse åt förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner. Verkligheten är i dag att sådana flyktingärenden ofta bedöms på ett undermåligt kunskapsunderlag, något som visat sig inte minst vad gäller flyktingar från Iran. Kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation i asylsökandes hemländer måste förbättras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad gäller Folkpartiets allmänna program för en humanare flyktingpolitik hänvisas till vår flyktingpolitiska motion.

En FN-konvention för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet

Att homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna har fastslagits i flera viktiga avgöranden av bland andra Europadomstolen och FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna. Människorättskränkningar som specifikt berör homo-, bi- eller transfrågor kan exempelvis handla om totalförbud eller diskriminerande åldersgränser för samkönade relationer, förbud mot homosexuellas organisationer eller förbud mot att i offentliga sammanhang uttala sig positivt om homosexualitet.

En diskussion om lämpligaste metoderna att arbeta globalt mot förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner måste alltså ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och de konventioner som skall skydda och garantera dessa rättigheter. I dag är arbetet splittrat och fokuseras ofta på incidenter i enskilda länder – vilka i och för sig är viktiga att bevaka – snarare än på de övergripande mönster och värdesystem som upprätthåller diskriminering och förtryck. Det finns inte heller något internationellt människorättsorgan som har som särskild uppgift att bevaka förtryck på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

Det är därför dags att ta ett nytt steg. På samma sätt som det finns internationella konventioner för minoriteters rättigheter och för att undanröja all diskriminering av kvinnor bör det finnas en internationell konvention för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. En internationell konvention har flera viktiga fördelar. För det första skulle den förstås i sig vara en kraftfull markering av att människorätten är universell inte bara oavsett t.ex. nationalitet, kön eller religion, utan även sexuell läggning och könsidentitet. För det andra skulle den vara en allmänt erkänd internationell standard som kan underlätta reformarbetet i de länder där det finns en politisk vilja att avskaffa diskriminering. För det tredje skulle uppföljningen och tillsynen av konventionens efterlevnad utgöra en värdefull internationell bevakning av området.

Konventionen bör ta sin utgångspunkt i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och FN:s konventioner om medborgerliga, politiska, ekonom­iska och sociala rättigheter. Det är därför naturligt att den ingår i FN:s konventionssystem. Innehållet bör innefatta vissa minimikrav på konventionsstaternas straff-, organisations-, mötes- och tryckfrihetslagstiftning samt vissa minimiåtaganden vad gäller familjerättsligt erkännande av samkönade relationer samt medborgares diskrimineringsskydd gentemot det allmänna. Konventionsstaterna bör också vara förhindrade att införa ny lagstiftning som särbehandlar medborgare med avseende på sexuell läggning eller könsidentitet.

I en samtid när FN-systemet endast med stor svårighet förmår diskutera frågor kring sexualitet i allmänhet, och homosexualitet i synnerhet, kan det tyckas utopiskt att föreslå en sådan FN-konvention. Vi menar dock att det är viktigt att ha en tydlig vision och sätta upp tydliga mål, även när det inte verkar möjligt att förverkliga målen inom den närmaste tiden. Sverige bör därför snarast ta ett internationellt initiativ på lämpligt sätt i denna fråga. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 18 oktober 2002

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Linnéa Darell (fp)

Marita Aronson (fp)

Tobias Krantz (fp)

Lennart Kollmats (fp)

Ulf Nilsson (fp)

Erik Ullenhag (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Martin Andreasson (fp)

Jan Ertsborn (fp)

Mia Franzén (fp)

Ana Maria Narti (fp)

Birgitta Ohlsson (fp)

Lars Tysklind (fp)


Yrkanden (25)

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fullföljandet av en utredning om assisterad befruktning.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om partnerskapslagens krav på svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sammanförandet av uppdragen som förrättare av borgerlig vigsel och förrättare av partnerskapsregistrering till ett samlat uppdrag.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att ingå partnerskap på Sveriges ambassader.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en internationellt privaträttslig konvention om partnerskap.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny sambolagstiftning.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bestämmelsen i regeringsformens 2 kap. om diskriminerande lagstiftning.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper inom rättsväsendet om brott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade rutiner vid anmälningar om hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samverkan mellan polisen och frivilligorganisationer för att motverka hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen lagstiftning mot diskriminering.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper om våld mot närstående i samkönade relationer.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälsofrågor för kvinnor i samkönade relationer.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hivprevention.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolundervisningen om sex och samlevnad.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högskoleutbildningen för vissa yrken.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell studie om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners livskvalitet och levnadsförhållanden i Sverige.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation hos nyckelgrupper inom den offentliga sektorn.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning som ur ett helhetsperspektiv belyser situationen för transpersoner i samhället.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges arbete inom internationella organisationer för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges bilaterala biståndssamarbete.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska flyktingpolitiken rörande förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen,
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en FN-konvention mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.