Sekretess och handlingars offentlighet

Motion 2003/04:K379
av Mia Franzén (fp)
Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15

Avsändare

Motion till riksdagen
2003/04:K379
av Mia Franzén (fp)

Sekretess och handlingars offentlighet


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en noggrann översyn av gällande lagstiftning och dess tillämpning kring sekretess och handlingars offentlighet, särskilt vad gäller medicinsk forskning.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att översynen utmynnar i förslag till åtgärder som tydliggör undersökningspersoners rätt till sekretess, omfattande talerätten i dessa mål, i förhållande till vikten av handlingars offentlighet.

Motivering

Det är av stor betydelse att människor har förtroende och kan lita på att det de blivit lovade om sekretess när de deltar i en psykologisk undersökning för forskningsändamål verkligen efterlevs. Dock är det viktigt att man beaktar deltagarnas integritet också i andra medicinska studier, t ex sådana som gäller aids eller alkoholrelaterad skrumplever eller könssjukdomar. Problemet gäller således inte bara psykologiska undersökningar.

Två privatpersoner har enligt dom i kammarrätten nu rätt att få ut forskningsmaterial, trots att man ej kunnat avidentifiera undersökningspersonerna. Den som känner att den lider men av detta har ingen som helst möjlighet att komma till tals under rättegången och ej heller vidare möjlighet att överklaga domen. Detta visar på en brist i vårt system. Lagen är tänkt att skydda, men de som ska skyddas kan blott i efterhand kräva skadestånd för sitt lidande och ej påverka huruvida skadan uppstår eller ej.

Lagtexten lyder: Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning vilken utförs för forskningsändamål, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften berör eller någon honom närstående lider men.

Eftersom sekretesslagstiftningen, särskilt vad gäller forskning och medicinsk etik, och lagarna kring handlingars offentlighet är mycket viktiga delar i vår lagstiftning, bör dessa ses över i syfte att få fram förslag till ändringar, skärpningar eller kompletteringar som kan vara nödvändiga för att komma till rätta med de uppenbara brister som så menligt skadar både privatpersoner och den framtida forskningen.

Elias Eriksson, professor i farmakologi, Medicinska fakulteten, Sahlgrenska akademin, vid Göteborgs universitet, redogör nedan för hur ärendet om sekretess i ett fall hanterats och vilka konsekvenser han menar att det får. Om den dom som utdömts av Kammarrätten (KR) i Göteborg i Göteborgsstudien är korrekt står lagstiftningen i strid med det regelverk för klinisk, medicinsk forskning som universitetens etiska kommittéer tillämpar.

Etiska kommittéer brukar kräva att man på förhand meddelar deltagarna i studier vilka som kan komma att få läsa journaler och annan känslig information, och denna krets är starkt begränsad. Om KR:s tolkning av lagen är riktig är det därför inte bara deltagarna i Gillbergs studie, utan deltagarna i hundratals studier i Sverige, som accepterat att delta i klinisk forskning på felaktiga premisser. En konsekvens av domen borde därför vara att ett mycket stort antal studier omedelbart avbryts. Men även om så sker kvarstår ett etiskt dilemma, såtillvida att det finns arkiverat känslig information från ett mycket stort antal nu avslutade studier som inte får förstöras och som utomstående kan göra anspråk på att få ta del av på ett sätt som ej överensstämmer med vad deltagarna en gång blivit lovade.

Vidare lär det bli svårt att i framtiden bedriva klinisk forskning i Sverige om KR:s dom blir prejudicerande. En speciell typ av studier som definitivt inte kommer att kunna förläggas till Sverige är kliniska läkemedelsprövningar eftersom det internationella regelverk som gäller för dessa (GCTP) innebär att deltagarna garanteras sekretess.

Nu tror jag i och för sig inte att KR:s dom är korrekt, av tre skäl.

För det första framgår det av sekretesslagen att denna typ av information ej får lämnas ut om det finns risk att deltagarna lider men, vilket KR i detta fall missbedömt. För det andra förutsatte KR att den ena av de två granskarna skulle utföra sin granskning inom ramen för ett av Vetenskapsrådet stött forskningsprojekt, vilket senare visat sig vara fel. För det tredje förutsatte KR att den andre av de två granskarna var forskare, vilket också visat sig vara fel. Båda agerar i denna fråga som privatpersoner utan uppdrag av respektive arbetsgivare.

Det faktum att KR avkunnat denna felaktiga dom talar dock för att lagen bör förtydligas. Antingen bör man skärpa sekretesslagen i detta avseende eller ange att primära, ej avidentifierade forskningsdata är att betrakta som arbetspapper som ej omfattas av offentlighetsprincipen.

En ny lag avseende forskningsetik kommer att införas den 1 januari 2003, men tyvärr är inte heller denna helt entydig vad gäller dessa frågor. Nedan följer en redogörelse av Elias Eriksson som belyser vidden av problemen i detta specifika fall: Kammarrätten (KR) i Göteborg har beslutat att två privatpersoner, Eva Kärfve och Leif Elinder, skall få ta del av den känsliga information som forskaren Christopher Gillberg och medarbetare har inhämtat från personer som deltagit i en vetenskaplig studie. En av dem som intervjuats inom ramen för studien, Viggo Ahl, har i GP kritiserat detta domslut, vilket föranlett kammarrättslagmannen Gunnar Dyhre att i en replik redovisa skälen till KR:s ställningstagande.

Bakgrunden till debatten är att forskarna på förhand skriftligen lovat att ingen utanför den aktuella forskargruppen skall få ta del av de uppgifter deltagarna lämnar. Det är på denna premiss dessa har accepterat att berätta om till exempel skolprestationer, hemförhållanden, sexualvanor, kriminalitet, missbruk och psykiatriska symtom. Eftersom Kärfve och Elinder inte hör till forskargruppen skulle ett uppvisande av materialet för dem innebära ett uppenbart löftesbrott.

Dyhre försvarar i sitt inlägg KR:s beslut med att Kärfve och Elinder dels kan förväntas vara förtrogna med hantering av sekretesskyddade uppgifter, dels har ett berättigat intresse av att ta del av materialet. Förtrogna med hantering av sekretesskyddade uppgifter får dock en betydande andel av svenska folket anses vara, som till exempel sjukvårdspersonal, socionomer, psykologer, poliser, jurister, militärer, politiker, journalister, präster och många forskare. Ett mycket stort antal medborgare kan således med fog anföra att de uppfyller detta KR:s kriterium för att få ta del av känslig information.

Kärfves enligt KR berättigade intresse att få granska materialet består i att hon hävdar att forskarna har fuskat och vill leda detta i bevis. Beskyllningar om forskningsfusk brukar baseras på att någon bevittnat oegentligheter eller på att de resultat som rapporterats inte kan återskapas av andra. I detta fall föreligger dock ingen av dessa omständigheter, ej heller motiv att fuska. Och trots lång debatt har veterligen ingen utöver Kärfve och Elinder hävdat att det finns skäl att misstänka Gillberg för fusk. Etiska rådet vid Sahlgrenska akademin har inte funnit stöd för Kärfves anklagelser och akademins preses har tillbakavisat dem.

Kärfves beskyllning bör dessutom ses i ljuset av att hon, innan hon kom på tanken att rikta anklagelser om fusk mot Gillberg, under lång tid har framfört en ideologiskt baserad, mycket indignerad kritik mot hela det forskningsfält som han och tusentals andra forskare är verksamma inom. KR har inte den vetenskapliga kompetens som krävs för att bedöma om de synpunkter Kärfve anfört på Gillbergs studier utgör skäl att misstänka fusk eller om de skall ses som försök att misskreditera en meningsmotståndare.

Slutsatsen av KR:s dom måste därför bli att envar som ifrågasätter forskares resultat – oavsett argument – har ett berättigat intresse av att ta del av konfidentiella data. Och annars räcker det att – som Elinder – åberopa att man vill förkovra sig som yrkesman. KR:s dom bör innebära att hundratusentals medborgare kan anse sig behöriga att idka sightseeing i Gillbergs och andra forskares arkiv. Av Dyhres artikel framgår att han uppfattat att Kärfve önskar ta del av materialet som en av Vetenskapsrådet (VR) stödd forskare. Detta är en missuppfattning. Av den professor Brante som Dyhre åberopar, som är huvudman för det aktuella VR-projektet, har således understrukits att Kärfves granskning inte skall utföras inom ramen för detta projekt utan av Kärfve som privatperson.

Regelverket kring klinisk forskning stadgar att man inte i efterhand får ändra förutsättningarna för ett projekt, till exempel avseende vem som får ta del av konfidentiella data, med mindre än att försökspersonerna skriftligen medger detta. Hade Kärfve, som Dyhre tror, önskat ta del av materialet i sin egenskap av VR-stödd forskare hade hon haft att följa denna regel. Skulle KR i en kommande dom avvisa universitetets förbehåll, att deltagarna skall tillfrågas innan granskningen inleds, blir konsekvensen att man som forskare tvingas få deltagarnas godkännande för att i efterhand ta del av känslig information medan man som privatperson får läsa dokumenten mot dessas vilja.

Lagtexten lyder: Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning vilken utförs för forskningsändamål, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften berör eller någon honom närstående lider men. Redan den olust som en av studiens deltagare ger uttryck för i artikeln i GP inför tanken på att Kärfve och Elinder skall få ta del av de data som samlats in om honom visar att röjande av dessa uppgifter innebär men för den som uppgiften berör och att domen därför var felaktig.

Eftersom KR:s liberala tolkning av vad som är berättigat intresse kan komma att göra dokumenten tillgängliga, inte bara för Kärfve och Elinder, utan för envar som är kritisk till denna typ av forskning, eller vill förkovra sig, ter sig Ahls olust högst berättigad.

Patienter kan tänka sig att anförtro en läkare sina bekymmer, men vill inte att alla läkare skall ta del av de uppgifter de lämnat. Och på samma sätt kan försökspersoner tänka sig att anförtro privata uppgifter åt en enskild forskargrupp, utan att acceptera att alla som anser sig ha ett berättigat intresse för frågan får ta del av insamlade data. Det skall understrykas att löften likt det av Gillberg utfärdade, att ingen utanför forskargruppen skall få ta del av lämnade uppgifter, är mycket vanliga i denna typ av forskning. Tusentals svenska forskare har således utfärdat motsvarande löfte, ofta på anmodan av universitetens etiska kommittéer, och måste efter KR:s dom konstatera att man härvid, ofrivilligt, fört deltagarna bakom ljuset.

En konsekvens av domen blir att ett mycket stort antal studier måste avbrytas med omedelbar verkan. Ingen kommer att kunna ta del av de känsliga uppgifter du lämnar, utöver forskargrupp, plus var och en som inför närmaste kammarrätt anför att han är intresserad av dem, är det löfte som efter KR:s dom bör utfärdas till presumtiva försökspersoner. Jag tror det är få som kommer att acceptera att delta. Och dessutom skulle en forskare som inte är mer precis än så vad avser hanteringen av sekretesskyddad information knappast få sitt projekt godkänt av en etisk kommitté, vilket är en förutsättning för att få starta en studie.

KR:s dom stoppar således inte bara pågående forskning utan också framtida. Endast om KR i sitt kommande domslut, som lagen medger, accepterar de av universitetet uppställda förbehållen, kan detta dråpslag mot svensk medicinsk forskning undvikas. Det kan te sig angeläget att forskare får granska varandras data, men för att alls kunna rekrytera försökspersoner måste man alltså ibland göra avkall på denna möjlighet. Värdet av extern granskning av vetenskapliga rådata skall dessutom inte överskattas.

Skulle en forskare vilja fuska kan detta göras på sätt som inte kan avslöjas med mindre än att man kopplar in kriminaltekniker.

Vetenskapssamhällets normala strategi för att korrigera fusk och dålig forskning är inte, som Dyhre tycks tro, att meningsmotståndare utför razzior i varandras arkiv utan att resultaten prövas i oberoende studier.

Gillbergs ovilja att visa upp de konfidentiella dokumenten har av hans antagonister anförts som tecken på att han är rädd att en granskning skulle avslöja fusk. Detta är en total felsyn. För alla oss som bedriver denna typ av forskning är det således helt otänkbart att fråga ut personer om deras psykiska hälsa mot löfte att ingen utomstående skall få ta del av informationen och sedan bryta detta löfte. Också den mest laglydige medborgare skulle i Gillbergs situation nog dessvärre se sig tvungen att artigt men bestämt trotsa domstolens beslut.

Stockholm den 2 oktober 2003

Mia Franzén (fp)

Förslagspunkter (2)