Revidering av lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall

Motion 2002/03:So469 av Börje Vestlund (s)

av Börje Vestlund (s)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ur lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall ta bort följande krav för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas: kravet på att den ansökande är ogift, kravet på att den ansökande är svensk medborgare, kravet på att den ansökande undergått sterilisering eller på andra sätt saknar fortplantningsförmåga.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma och tillfoga till lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall bestämmelser som reglerar hur och under vilka villkor ny juridisk könstillhörighet får meddelas personer som genomgått könskorrigerande behandling utomlands.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidare låta se över hur lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall bör utformas i framtiden.

Motivering

Lagen om fastställelse av könstillhörighet

Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall reglerar hur ett byte av juridisk könstillhörighet går till för transsexuella och intersexuella personer. Den reglerar också under vilka förutsättningar könskorrigerande operationer av yttre och inre genitalier får ske. Att ett juridiskt byte skett, eller att sannolika skäl föreligger för att det skall ske i och med operationen, är ett krav för att tillstånd till kirurgisk behandling ges.

Hormonbehandling, som vanligen är en komplementerande behandling, regleras inte i lagen. Inte heller reglerar lagen icke könskorrigerande operationer och behandlingar som är vanliga såsom exempelvis mastektomi, struphuvudsoperationer, epilering och röstträning.

Lagen har varit oförändrad sen 1975 och är på många områden otillräcklig eller otidsenlig. Vid tiden för lagens tillkomst var partnerskapslagen ännu inte ens påtänkt, inga andra länder hade infört möjlighet för juridiskt könsbyte för transsexuella och intersexuella och attityderna mot dem som avvek från könsnormerna var mycket annorlunda jämfört med idag.

Lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall ställer på många områden till problem för dem som ansöker om ny juridisk könstillhörighet.

Kravet på att den sökande är ogift

Lagen om fastställande stadgar att ny könstillhörighet endast kan meddelas den som är ogift. Bakgrunden till kravet står att finna i förarbetena till lagen. Där menar man att eftersom äktenskapsbalken tydligt talar om att äktenskap ingås av man och kvinna kan det antas vara lagstiftarens mening att äktenskap bara kan förekomma mellan man och kvinna. Detta innebär i praktiken att de transsexuella och intersexuella som är gifta tvingas skilja sig för att få sin nya juridiska tillhörighet och därmed även sin medicinska behandling. Det torde vara den enda sjukdom som idag ställer krav på att patienten är ogift för att man ska kunna ge behandling. Bortsett från det extra psykosociala lidande detta krav utsätter redan hårt prövade människor för innebär kravet också att patienterna tvingas till extrautgifter på tusentals kronor i samband med den påtvingade äktenskapsskillnaden. Det innebär också att ett par som varit gifta av staten först tvingas leva helt utan juridisk koppling, medan Socialstyrelsen handlägger ärendet i ca sex månader, och sedan tvingas ingå partnerskap som på många områden inte är juridiskt lika förmånligt som äktenskap.

Det är inte rimligt att staten tvingar redan utsatta människor att skilja sig från en partner som är villig att stanna och ge stöd. Det är dessutom ett hån att tvinga dessa människor att själva stå för merkostnaderna och sedan erbjuda ett sämre juridiskt alternativ. Att dessutom ställa detta krav som villkor för att patienter i en utsatt patientgrupp skall få den vård de behöver är rent ut sagt skamligt.

Kravet på att den som ansöker måste vara ogift för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas bör därför omedelbart strykas ur lagen om fastställelse i vissa fall.

Kravet på svenskt medborgarskap

I lagen om fastställande finns också ett krav på att den ansökande måste vara svensk medborgare för att kunna meddelas ny könstillhörighet. Också medborgarskapskravet står att läsa bakgrunden till i förarbetena till lagen. Där framgår att orsaken till kravet var att man bedömde att det annars fanns risk för patientinvandring. Detta eftersom Sverige då var det enda land som erbjöd ny juridisk könstillhörighet. Idag har många av Sveriges grannländer liknande lagstiftning och de som inte har det erbjuder i många fall liknande medicinsk behandling, utan att några krav på ny juridisk könstillhörighet ställs. Risken för patientinvandring torde därför idag vara obefintlig. I förarbetena resoneras också om vad som händer om en utländsk medborgare boende i Sverige får ny könstillhörighet och den sedan inte godkänns i personens hemland. Man menar att man kan ge personen problem med sitt hemlands myndigheter genom att godkänna en ny juridisk könstillhörighet. Mot detta kan invändas att vi idag låter utländska medborgare ingå partnerskap trots att det i vissa fall är förbjudet med homosexuella handlingar i det land de är medborgare.

Mot bakgrund av ovanstående framgår att kravet på svenskt medborgarskap för att få ny könstillhörighet beviljad bör strykas ur lagen om fastställelse. Personer med utländskt medborgarskap bör så länge de är folkbokförda i Sverige och har uppehållstillstånd kunna beviljas ny könstillhörighet. De bör även ges tillgång till svensk sjukvård för transsexuella/intersexuella på samma sätt som alla andra innevånare i landet.

Reglering av utlandsboende

Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall reglerar inte i egentlig mening hur myndigheterna bör förhålla sig till de svenska medborgare som av olika skäl genomgår behandling för sitt tillstånd utomlands. Detta har de senaste åren ställt till allvarliga problem för ett flertal individer. Som exempel kan nämnas en svensk medborgare som stadigvarande bor i Finland. Han genomgick där en utredning, som i stort motsvarar det svenska förfarandet, för sin transsexualism och fick behandling. Han registrerades även som man i den finska folkbokföringen. När han sedan begärde ett nytt svenskt pass ansåg de svenska myndigheterna att han var tvungen att ansöka hos Socialstyrelsen för att även svenska myndigheter skulle registrera honom som man. Och Socialstyrelsens rättsliga råd ansåg att det, enligt sin praxis, behövde ett svenskt läkarintyg på att han faktiskt var transsexuell och därmed kunde ges ny könstillhörighet. Mannen hade då levt i flera år som man i Finland. På grund av svenska myndigheters tolkning av lagen om fastställande förlorade han sin möjlighet att rösta i de allmänna valen eftersom han inte kunde styrka sin identitet.

Ett annat fall som nyligen varit uppmärksammat är den svenska som stadigvarande bor i Frankrike och har genomgått behandling bekostad av egna medel utomlands. Hennes ansökan om ny könstillhörighet behandlades inte av Socialstyrelsens rättsliga råd eftersom den saknade det läkarutlåtande som anses vara nödvändigt. Att hon redan sedan en lång tid levde i Frankrike som kvinna och inte ansökte om några tillstånd för könskorrigerande operationer i Sverige ansågs inte vara skäl nog att lätta på praxisen om läkarutlåtande. Kvinnan reser mycket i sitt jobb och de ytterligare månader det tog att få ett svenskt läkarutlåtande och åter inkomma med en ny ansökan försvårade hennes arbete avsevärt. Likaså försvårades hennes kontakter med sin bank i Frankrike eftersom hon tvingades leva utan giltiga ID-handlingar som hon kunde legitimera sig trovärdigt med.

För en utländsk medborgare som söker uppehållstillstånd och senare svenskt medborgarskap ställs inga krav på att han/hon ska kunna bevisa sin juridiska könstillhörighet. Två personer med transsexuell bakgrund som bor i utlandet och sedan flyttar till Sverige behandlas således olika om den ene är svensk medborgare. Och det är på den svenska medborgaren de tyngre kraven ställs.

Lagen om fastställande är skriven med tanke på att de som söker ny juridisk fastställelse också söker tillstånd till behandling inom den svenska allmänna sjukvården. Om personen inte ämnar utnyttja den svenska sjukvården utan redan har fått behandling utomlands finns det inga rimliga skäl att ställa krav på medicinsk bedömning annat än att inhämta utlåtande från den läkare som ställt den ursprungliga diagnosen. Det finns heller inga skäl att kräva förnyad utredning och rättslig prövning av korrekt diagnos av personer som redan i utlandet genomgått en utredning motsvarande den svenska.

Det finns alltså starka skäl att revidera lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall på så vis att den även reglerar under vilka villkor ny juridisk könstillhörighet får meddelas personer som genomgått könskorrigerande behandling utomlands.

Kravet på sterilitet

Lagen stadgar också att ny könstillhörighet, och därmed behandling för transsexualism/intersexualitet, bara får meddelas den som undergått sterilisering eller på andra sätt saknar fortplantningsförmåga. Eftersom ny juridisk könstillhörighet inte rent juridiskt måste följas av könskorrigerande operationer, även om det vanligen sker, kan kravet tänkas ha tillkommit för att inte juridiska kvinnor ska kunna bli biologiska fäder och vice versa. Det kan också tänkas finnas medicinska skäl.

Dock har vi redan juridiska kvinnor som är biologiska fäder, och vice versa, eftersom det finns transsexuella som hunnit skaffa barn innan de genomgår behandling. Likaså kan de medicinska skälen ifrågasättas eftersom man inte ställer sterilisering som krav för behandling av andra sjukdomar där behandlingen i sig kan antas skada ett foster. Då rekommenderar man istället preventivmedel. Redan den hormonbehandling transsexuella får leder i sig ofta till sterilitet och könskorrigerande operationer med åtföljande avlägsnande av könskörtlarna gör alltid patienten steril. Liksom för andra sjukdomar där behandlingen leder till oönskad sterilitet bör transsexuella och intersexuella istället för att avkrävas sterilitet ges möjlighet att frysa ned könsceller. Det finns inga skäl att anta att gruppen som sådan är olämpligare än andra som föräldrar och därför bör de erbjudas samma hjälp som andra människor att få bli biologiska föräldrar. Kravet på att den sökande skall vara steril bör därför tas bort ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.

Vidare översyn

I lagen finns en åldersgräns på arton år för att meddela ny könstillhörighet. Nya rön har på senare år slagit fast att den tanke man haft inom den psykiatriska forskningen om att barn föds utan någon bestämd könsidentitet inte stämmer med hur intersexuella barn upplever sin verklighet. Vidare vittnar många transsexuella om hur de redan från tidig barndom känt till sin rätta könsidentitet. I Nederländerna har man tagit fasta på denna nya kunskap och ger hormonbehandling mot transsexualism redan till barn. Om ett barn som upplever sig tillhöra det motsatta könet tvingas genomgå både barndom och tonår som det kön han inte anser sig vara kan det ge svåra trauman, trauman som kanske skulle ha lindrats med rätt behandling i tid. Att utreda hur man redan tidigt kan diagnostisera och hjälpa dessa barn borde ligga i sjukvårdens intresse. Om man kommer fram till att man kan det bör en sådan hormonbehandling rimligen följas av en ny juridisk könstillhörighet.

Därför finns det skäl att utreda om ett krav på att personen skall vara minst arton år för att få ny juridisk identitet alltid är för patientens bästa. Föreligger medicinska skäl att undvika operationer före arton års ålder bör det bedömas av en kirurg, inte Socialstyrelsen.

Dagens förfarande innebär i praktiken att Socialstyrelsens rättsliga råd gör en juridisk bedömning om huruvida en läkare, den som bifogar sitt utlåtande till den sökandes ansökan, ställt en korrekt diagnos och bedömt en patients förmåga att klara av den gängse behandlingen. Detta innebär att patientens behandlande läkare har att ta hänsyn inte bara till patientens bästa utan även till den juridiska granskning hans/hennes utlåtande kommer att bli utsatt för. Att på detta sätt bakbinda läkare från att endast ta hänsyn till sina patienters bästa kan inte anses gynna patienterna.

En översyn som förutsättningslöst studerar hur lagen i framtiden bör utformas för att patienternas behandlande utredare/läkare skall ges möjlighet att enbart se till patienternas bästa bör göras.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 18 oktober 2002

Börje Vestlund (s)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-10-23 Hänvisning: 2002-10-30 Bordläggning: 2002-10-30
Yrkanden (3)