Rätt för värnpliktiga skyddsassistenter att stoppa övningar

Motion 1988/89:Fö435 av Kent Carlsson (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fö435

av Kent Carlsson (s)

Rätt för värnpliktiga skyddsassistenter att stoppa
övningar

Ölyckorna bland de värnpliktiga har länge varit ett problem. Under vissa
perioder har man med olika metoder lyckats nedbringa olycksfrekvensen
inom begränsade områden av verksamheten, men grundproblemet har alltid
kvarstått; det är stor risk att de värnpliktiga råkar illa ut under sin
utbildning.

Anledningen till att värnplikten är riskfylld är att en utbildning som
omfattar användning av såväl skarpa vapen som riktiga sprängmedel och
övningar under svåra fysiska omständigheter för med sig risker.

Det kan dock inte vara rimligt att utbildningen sker på ett sådant vis att
de värnpliktiga riskerar livet eller blir svårt handikappade för resten av
livet.

Inom resten av det svenska samhället har man under lång tid tillämpat
lagar på arbetsmarknaden som i viss mån garanterar arbetstagarnas säkerhet.
Tack vare arbetsmiljölagstiftningen har skyddskommittéer tillsatts,
skyddsombud utsetts och utbildats och stora ansträngningar gjorts för att
förbättra arbetsmiljön. Delvis har dessa åtgärder även kommit de värnpliktiga
till gagn; dels genom att det anställda befälet omfattats av dessa
lagar och påverkat myndighetsledningarna i en i detta sammanhang rätt
riktning; dels genom att de värnpliktiga själva erbjudits en roll i skyddsarbetet
genom att de fått utse så kallade skyddsassistenter. Dessa skyddsassistenter
har haft en roll som i mycket liknat skyddsombudens. De har dock
undantagits från mycket centrala formella möjligheter till påverkan. För det
första har de inte ordinarie representation i skyddskommittéerna vid förbanden
utan sitter på sammanträden som adjungerade ledamöter. För det
andra utbildas de inte i samma utsträckning som sina anställda kollegor utan
får endast 16 timmars utbildning för att sköta sina åligganden. För det tredje
har de heller inte fått s.k. stopprätt, d.v.s. rätten att stoppa övningar som
kan vara farliga för individen/den värnpliktige.

Argumenten för att inte ge skyddsassistenterna denna stopprätt har varierat
under åren. Tre argument har dock förts fram som de viktigaste.

För det första har man inte tillerkänt de värnpliktiga förtroende att
hantera detta de facto mycket effektiva instrument. Ett sådant resonemang
är egentligen mycket märkligt. Det är faktiskt samma argument som arbetsgivarna
använde i de förhandlingar som resulterade i den nu gällande
arbetsmiljölagstiftningen på det civila området. Med ett sådant resonemang
i bakgrunden är det mycket märkligt att man överhuvudtaget anser de
värnpliktiga kapabla att bära vapen, jaga u-båtar, bevaka mobiliseringsförråd,
med flera uppgifter som svenska värnpliktiga faktiskt dagligen utför.
Dessutom ska oron för att rätten missbrukas inte överdrivas efftersom även

de värnpliktiga skyddsassistenterna skulle omfattas av de lagar som redan i
dag reglerar missbruk av denna rätt.

För det andra har man hävdat att de värnpliktiga redan har stopprätt
varför det är onödigt att skriva in det i lagen. Detta stämmer inte. Vad de
värnpliktiga i dag har är en s.k. avbrottsrätt som i praktiken innebär
möjligheten att skrika ”Eld upphör!” på skjutbanan om någon skulle dyka
upp i skottlinjen. Det innefattar inte de bestämmelser i arbetsmiljölagen
som innebär att stopprätten endast kan upphävas av yrkesinspektionen efter
en genomgång av arbetsmiljösituationen.

För det tredje har det avslutningsvis hävdats att det är onödigt att ge de
värnpliktiga stopprätt eftersom befälet redan har det. Bristen i detta resonemang
är att de anställdas arbetsmiljö inte i alla sammanhang är densamma
som de värnpliktigas. Det anställda skyddsombudet, som för övrigt oftast är
kompaniadjutant eller motsvarande och alltså mest sitter på kompaniexpeditionen,
ser därför inte alltid någon anledning att ingripa med sin stopprätt
i de fall det av de värnpliktiga anses påkallat.

Sammanfattningsvis innebär detta att för att få till stånd en minskning av
olyckorna bland värnpliktiga måste även de värnpliktiga skyddsassistenterna
få den stopprätt som i övriga samhället sedan länge anses som självklar.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de värnpliktiga skyddsassistenternas rätt att få
använda sig av den s.k. stopprätten.

Stockholm den 25 januari 1989
Kent Carlsson (s)

Mot. 1988/89
FÖ435

9