om bättre kritisk-analytisk skolning för journalister

Motion 1987/88:Ub637 av Jörn Svensson och Bertil Måbrink (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Ub637

av Jörn Svensson och Bertil Måbrink (vpk)
om bättre kritisk-analytisk skolning för journalister

Efterspelet till mordet på Olof Palme gav upphov till ett flertal viktiga
erfarenheter. Inte minst gäller detta press och andra massmedia. Delvis
överraskande brister och problem blottades.

En fri och kritisk press är ett fundament i ett demokratiskt statsskick. De
svenska tryckfrihetsförordningarna genom tiderna har givit uttryck för denna
grundläggande hållning.

Informations- och tryckfriheten gäller i förhållande till dem som har
makten. Friheten har ett djupare syfte: att medborgarna skall kunna åtnjuta
den insyn och information som är nödvändig för att det demokratiska
statsskicket skall få ett innehåll för dem och de demokratiska fri- och
rättigheterna skall kunna utövas. En fri journalistik vilar alltså inte bara på
förutsättningen av en för journalisterna definierad rätt att uttrycka sig fritt.
Den förutsätter också att denna rätt utövas på ett sätt som inte innebär att
man underkastar sig makten, går dess ärenden eller medvetet underbygger
stämningar som makten själv vill underblåsa för sina syften.

Erfarenheterna från Palme-mordets efterspel visade klart att det i nämnda
avseende finns allvarliga brister i journalistiken. Främst visade sig detta i dess
förhållande till myndigheter, makt och auktoriteter. I stället för en kritisk
och eftersökande hållning dominerade ett slags allmän nationell samling
kring auktoriteter. Nära nog alla uttryckte sig i en anda som styrdes av
maktens representanter. Massmedia trappade i själva verket upp prestigen
hos dessa genom att suggestivt förse dem med en personlig lyster.

Detta fick två omedelbara, farliga verkningar. Ett flertal falska föreställningar
och styrda uppgifter spreds och gavs auktoritet, trots att en rimlig
vakenhet borde ha givit varning (exempel: den holmérska revolverhistorien).
Detta bidrog i sin mån till att en allvarligt misskött myndighetsutredning
kunde fortsätta under lång tid. Likgiltighet eller okunskap i rättsfrågor
medverkade också till att pressen intog en ”neutral” eller accepterande
hållning till rättsligt felaktiga åtgärder.

En annan konsekvens var att grupper och kategorier av oskyldiga och
försvarslösa misstänkliggjordes på ett ofta urskillningslöst sätt. Fenomenet
ger obehagliga associationer till vissa historiska exempel (Dreyfus-syndromet).
Vad som särskilt föll i ögonen var oförmågan att tänka i alternativa
banor. Det gällde att vara först med den senaste sensationen, som kunde öka
misstankarna mot den utpekade personkategorin.

I stället för en sund misstro mot makten visade man ovilja och misstänksamhet
mot dem som ifrågasatte makten. Situationen skapade en auktoritetstro
och ett välförhållande till makten, som vanligen bara uppträder i
krigshot, när ”fosterländsk samling” är särskilt påkallad.

Alla i massmediavärlden reagerade naturligtvis inte likadant. Det fanns
ifrågasättanden och distans. Så visade TV-media i många delar en större
försiktighet. Men slagsidan var massiv - och vem som drog fördel av detta var
alltför uppenbart.

Till problematiken hör också hanteringen av s. k. läckor till massmedia.
Läckor från myndigheter är förvisso ofta mycket värdefulla och kan tjäna
insynen. Men också här måste en starkare distans till uppgifter hållas.
Avsiktliga läckor och styrd ryktesspridning från myndigheter och maktcentra
har blivit alltmer omfattande och raffinerade. Det hela har utvecklats till en
inflytelserik styrningsapparat för att främja olika intressen i det internationella
politiska propagandakriget. I efterspelet till Palme-mordet har den
svenska journalistiken inte visat sig riktigt vuxen att möte detta. Uppenbarligen
frågar man inte i tillräcklig grad var en läcka kommer ifrån, vems syften
den tjänar och i vilket sammanhang den ingår. Det har funnits en tendens till
att läckage och annan tillgång till information sker inom ramen för ett sorts
förtrolighetsförhållande mellan informatör och journalist, som lätt antar en
betänklig karaktär, när informatören är en inflytelserik myndighet eller
myndighetsperson. Journalisten blir endera språkrör eller faller in i rollen
som beundrande kuliss.

Den här berörda problematiken är av största betydelse för informationslivet
i demokratin. Problemen kan självklart aldrig mötas med regler eller
föreskrifter. De kan bara mötas i en kritisk och hederlig diskussion bland
journalister och medborgare. Vad demokratiska beslutsfattare kan göra är
att skapa utrymme för sådan kritisk analys och diskussion, t. ex. inom ramen
för journalistutbildningen. Det är på den nya generationen journalister
ansvaret främst kommer att vila.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av en vidgad analys och diskussion i den
journalistiska utbildningen.

Stockholm den 26 januari 1988

Jörn Svensson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)

Mot. 1987/88
Ub637

12