med anledning av skriv. 1994/95:1 Finska språkets ställning i Sverige

Motion 1994/95:Ub6 av Andreas Carlgren m.fl. (c)

Det är viktigt att regering och riksdag nu uttalar att
finska språket har status som ett inhemskt språk i Sverige.
Vi välkomnar de ställningstaganden som görs i regeringens
skrivelse.

Såsom redovisas i regeringens skrivelse har finskan varit
ett inhemskt språk i Sverige under all den tid vi kan tala om
en svensk statsbildning. Periodvis, inte minst under 1900-
talet, har dock finska språkets fortlevnad aktivt försvårats
genom åtgärder från statsmaktens sida.

Det finns inslag i den svenska statsmaktens
minoritetspolitik i historien som vi inte kan vara stolta över
utan som tvärtom får oss att skämmas. Desto angelägnare
är det att Sverige nu med kraft värnar om de nationella
minoriteternas fortlevnad och utvecklingsmöjligheter.
Uppgiften är angelägen genom att nationella och språkliga
minoriteter på flera håll i dagens Europa upplever sig ha
otillräckligt stöd för att hävda vad de själva upplever som
självklara rättigheter. Sverige måste med trovärdighet
kunna hävda de nationella och språkliga minoriteternas
rättigheter i internationella sammanhang. Detta gynnas
självklart av en god minoritetspolitik på hemmaplan.

Modersmålet är en viktig del av människors identitet.
Att berövas möjligheterna att leva på sitt modersmål i det
egna landet upplevs med rätta som en kränkning av
människovärdet. För språkliga minoriteter utgör de
individuella mänskliga fri- och rättigheterna oftast ett
otillräckligt skydd. Goda möjligheter för nationella
minoriteter att värna om och utveckla sin särart förutsätter
att det också finns kollektiva rättigheter. Rätten till
skolundervisning på det egna modersmålet är ett exempel
på en sådan rättighet.

I regeringens skrivelse redogörs för flera åtgärder som
skulle bidra till att stärka finska språkets ställning i Sverige.
Då möjligheten till skolundervisning på det egna språket
har fundamental betydelse för en nationell minoritet som
den finskspråkiga i Sverige är det angeläget att det klart
uttalas att åtgärderna har stöd i Sveriges riksdag.

Möjligheten att starta och driva fristående skolor har de
senaste åren tagits till vara i flera av landets kommuner.
Med de regler som nu gäller för fristående skolor finns det
anledning att räkna med att antalet fristående finskspråkiga
skolor kan bli betydligt större redan under de kommande
åren.

Under 1994 års valrörelse har det gjorts uttalanden som
ifrågasatt de nu gällande reglerna för start och drift av
fristående skolor. Det har lett till oro, inte minst bland
finskspråkiga i Sverige.

Statsmakten har det övergripande ansvaret för att trygga
nationella minoriteters rättigheter. Lagstiftningen bör vara
så utformad att riskerna för godtycke och diskriminering av
nationella minoriteter minimeras på alla nivåer i samhället.
Riksdagen bör därför uttala att fristående sverigefinska
skolor med en läroplan och kursplaner i överensstämmelse
med skollagens bestämmelser efter godkännande av
Skolverket också har rätt till kommunala medel.

De ekonomiska villkoren för fristående skolor för
finskspråkiga elever måste även i framtiden vara sådana att
elever som går i sådana skolor kan erhålla en
skolundervisning som är jämförbar med elever i andra
skolor. Föräldrar och elever som önskar finskspråkiga
skolor ska inte kunna hindras från att välja sådana skolor
på grund av en godtycklig behandling i kommunerna.
Utformningen av det så kallade skolpengssystemet har
därför avgörande betydelse för att vårt lands nationella
språkliga minoriteter ska få sina kollektiva rättigheter på
skolområdet väl tillgodosedda.

Såsom framgår av regeringens skrivelse innebär
reformeringen av grundskolan att finska kan erbjudas som
B-språk från och med den 1 juli 1995. Till skillnad från vad
som gäller för andra B-språk finns inte krav på att studierna
skall kunna fortsätta i gymnasieskolan. Orsaken till denna
särställning för finska som B-språk i grundskolan torde vara
en bedömning att befrielsen från kravet på att finska som
B-språk ska finnas tillgänglig också i gymnasieskolan
underlättar för skolhuvudmännen att ordna B-
språksundervisningen i grundskolan.

Från elevernas synpunkt kan dock det förhållandet att
finska som B-språk inte finns tillgängligt på gymnasienviå
verka återhållande på intresset att välja finska som B-språk
i grundskolan. Det är därför angeläget att möjligheterna att
välja finska som B-språk främjas också på gymnasienivå.
Det finns därför skäl att överväga att krav på att de som valt
finska som B-språk i grundskolan ska kunna fortsätta sina
B-språkstudier på samma språk i gymnasiet införs för
skolhuvudmännen men att tidsbegränsade dispenser från
kravet ska kunna ges under en övergångstid. Det bör
ankomma på regeringen att medverka till att dessa
överväganden kommer till stånd så att ökade möjligheter
att läsa finska som B-språk erbjuds också inom
gymnasieskolan.

Europarådet har en viktig funktion, inte minst när det
gäller att verka för ett effektivt skydd för mänskliga fri- och
rättigheter i Europa. Med tanke på de många nationella och
språkliga minoriteter som finns i Europa är det naturligt att
Europarådet utarbetat en konvention om regional- och
minoritetsspråk. Sverige har enligt vår mening ett starkt
intresse av att främja Europarådets insatser på detta
område, inte minst för att hindra konflikter mellan olika
befolkningsgrupper.

Finska och samiska är vid sidan av svenska inhemska
språk i Sverige. Det är enligt vår uppfattning uppenbart att
de båda minoritetsspråken har sådan hävd inom landet att
de väl motsvarar de kriterier för minoritetsspråk som avses
omfattas av konventionen. Sverige bör därför snarast
underteckna konventionen och ratificera den för såväl det
finska som det samiska språket. Vi vill därför framhålla
vikten av att den parlamentariska beredning som
förutskickas i regeringens skrivelse snarast kommer till
stånd och att den skyndsamt framlägger förslag om
formerna för Sveriges anslutning till konventionen.
Riksdagen bör ge regeringen denna uppfattning till känna.

Flera sverigefinska intresseorganisationer har begärt att
sverigefinnarna ska betraktas som en inhemsk minoritet i
Sverige. Vi menar att detta är berättigade krav och att
sverigefinnarnas frågor inte primärt kan betraktas som
invandrarfrågor.

Samerna har genom inrättandet av Sametinget fått nya
förutsättningar att hävda sina intressen som en nationell
minoritet i Sverige. Det finns enligt vår uppfattning nu skäl
att överväga om också sverigefinnarna på likartat sätt kan
ges förutsättningar för en utökad kulturell autonomi. En
utredning med parlamentarisk förankring och
representation för de sverigefinska organisationerna borde
tillsättas för att närmare överväga formerna för detta.
Utredningen bör beakta bland annat de erfarenheter som
gjorts av Svenska Finlands Folkting och överväga vilka
erfarenheter från dess verksamhet som är möjliga att ta till
vara i en organisation som syftar till att ge sverigefinnarna
en ökad kulturell autonomi i Sverige.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stärka finska språkets
ställning i Sverige.

Stockholm den 18 oktober 1994

Andreas Carlgren (c)

Marie Wilén (c)

Erik Artur Egervärn (c)