med anledning av skr. 2001/02:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 2001/02:Fi47 av Rolf Kenneryd m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka den kommunala skattebasen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för en översyn av det kommunala skatteutjämningssystemet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statsbidrag till kommunerna skall ges som fria medel och inte specialdestineras.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att finansieringsprincipen skall följas strikt.

Det kommunala skatteutjämningssystemet

Ett långtgående kommunalt utjämningssystem är nödvändigt för att garantera kommunernas möjligheter att tillhandahålla centrala välfärdstjänster i hela landet. Det gäller såväl en omfattande utjämning av kommunernas skattebas som en utjämning av strukturella, och för kommunerna opåverkbara, kostnader.

Ett neutralt utjämningssystem och statsbidrag utan pekpinnar, där användningen av medlen lämnas till varje enskild kommun, ger också utrymme för ett långtgående kommunalt självstyre. Man kan till och med säga att ett utjämningssystem är nödvändigt för att det kommunala självstyret över huvud taget ska vara möjligt.

Det utjämningssystem vi har i dag uppfyller i många delar de krav man kan ställa på ett utjämningssystem. Det innebär inte att det är perfekt, men väl att systemet i sina grundvalar bör bestå och att det snarast är enskilda delar i systemet som bör ses över.

I grunden vill ingen att det ska finnas ett behov av skatteutjämning. Idealet är självfallet att alla kommuner är så ekonomiskt framgångsrika att den egna skattebasen räcker för att garantera välfärden. En grundläggande ambition för politiken visavi landets kommuner måste därför vara att åstadkomma en god grund för tillväxt i alla kommuner.

Ett av skälen till att statens bidrag till kommunerna i dag står för så stora delar av den kommunala ekonomin, och därmed minskar självstyret, är att den kommunala skattebasen under lång tid gröpts ur genom statens reformer av skattesystemet.

I många fall har förändringarna varit befogade, som i fråga om t.ex. fastighetstaxeringen som blir djupt regionalt snedfördelande om den ska hanteras kommunalt. I andra sammanhang förefaller det helt enkelt finnas en motvilja mot att stärka kommunernas egna skattekraft.

Kommunförbundet har i sin skattebasberedning visat på ett antal exempel som kan användas för att stärka kommunernas skattebas. Några av de viktigare förslagen är att ersätta dagens grundavdrag med en skattereduktion, i likhet med vad Centerpartiet förordat i sitt skatteförslag, statligt ansvar för finansieringen av LSS (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade), som ändå är helt reglerad från statens sida, samt statligt ansvar för det kommunala momssystemet. Allt som allt handlar det om åtskilliga tiotals miljarder.

De beräkningar Centerpartiet låtit Riksdagens utredningstjänst göra av effekterna av att ersätta grundavdraget med en skattereduktion visar också att utfallet blir som störst i de kommuner som i dag har en hög skattesats. En sådan reform skulle därmed också minska omslutningen i inkomstutjämningen med ca 1,4 miljarder.

Regeringen bör mot denna bakgrund skyndsamt låta utreda och lägga förslag om åtgärder som stärker den kommunala skattebasen. Detta bör ges regeringen till känna.

En översyn av utjämningssystemet

Centerpartiet står således fast vid att det ska finnas en långtgående utjämning mellan kommunerna, såväl av inkomster som utgifter. Detta måste också vara grunden för en översyn av systemet.

Den diskussion som nu förs kring utjämningssystemet handlar i stor utsträckning om tekniska lösningar. Det är en farlig diskussion eftersom den riskerar att flytta intresset bort från det centrala i utjämningssystemet, nämligen den utjämnande effekten.

Vi avvisar förslag om att göra inkomstutjämningen statlig, av två skäl. Först och främst det statsfinansiella: ett statligt system som lovar att ständigt utjämna skillnader över statsbudgeten kan få dramatiska konsekvenser om de ekonomiska skillnaderna mellan några få tillväxtregioner och resten av landet fortsätter öka. Vi medverkar inte till att bygga in gökungar i statsbudgeten.

För det andra är det vår bestämda uppfattning att det måste finnas en utjämning även nedåt av skattekraften i de mest expansiva regionerna. Ett system som skulle lyfta alla övriga kommuner till medelskattekraften i riket, men inte sänkte skattekraften i de rikaste kommunerna, skulle leda till att skillnaderna i skatteuttag blev mycket större än i dag. Det är inte förenligt med människors uppfattning om att man ska ha rätt till likvärdig service till ungefär samma kostnad i hela landet.

Detta till trots leder det nuvarande systemets tekniska konstruktion ibland till oönskade effekter, som kan upplevas som tillväxthämmande. Ett sådant exempel är faktorn som ska kompensera för befolkningsminskning. Kompensationen spelar stor roll för de kommuner som tappar skattekraft genom utflyttning, men skulle kommunen lyckas vända befolkningstrenden försvinner genast hela kompensationen.

Därför är det rimligt att ånyo göra en översyn av utjämningssystemet och de faktorer som ibland utpekas som tillväxthämmande. Expertutredningen ”Förenklad kommunal utjämning” (SOU 2000:120) pekar på att delarna i kostnadsutjämningssystemet grovt kan delas in i tre grupper: sociala, geografiska och åldersbestämda faktorer. Därutöver påpekar utredningen att det finns ett antal faktorer, bland dem befolkningsminskning, som snarast är att beskriva som inslag i en statlig regionalpolitik.

En sådan utredning bör därför ges ett specifikt uppdrag att se över den tekniska konstruktionen och förekomsten i systemet av negativa marginaleffekter. Särskilt bör utredningen belysa de faktorer i utjämningssystemet som är att betrakta som inslag i en statlig regionalpolitik och följderna för såväl staten som kommunerna av att dessa delar förstatligas.

Värt att notera är att en sådan ordning dessutom skulle ge större frihet för riksdagen att ändra i faktorerna och även i förekommande fall besluta om förstärkningar eller om övergångsregler som lindrar negativa marginaleffekter i de kommuner som vänder utvecklingen.

Vad som ovan anförts om en utredning av utjämningssystemets tekniska konstruktion bör ges regeringen till känna.

Ökat självstyre i statsbidragen

Centerpartiet har upprepade gånger kritiserat regeringen för den ökande användningen av specialdestinerade statsbidrag, vilket bryter mot de principer som låg bakom reformen av statens bidrag till kommunerna. Vi avvisar den förmyndarmentalitet och misstro mot lokalt folkvalda som ligger i en sådan politik.

Principiellt bör staten, för de områden där man vill styra också finansieringen, ta över ansvaret helt och hållet och föra en öppen diskussion om syftet. De verksamheter som ska vara kommunala ska också vara ett ekonomiskt ansvar för kommunerna, vilket måste innebära att kommunerna själva får stå för prioriteringarna.

Ett led i regeringens budgetarbete bör därför vara att avskaffa de specialdestinerade statsbidragen och inkludera dessa i de generella bidragen till kommunerna. Detta bör vara genomfört i samband med höstens budgetarbete. Detta bör ges regeringen till känna.

Nära besläktat med detta är frågan om statliga förslag som urgröper den kommunala ekonomin. För att statsbudgeten ska gå ihop händer det lätt att staten flyttar kostnadsansvaret för de egna förslagen till kommunerna och sedan kompenserar otillräckligt för detta. Maxtaxan i barnomsorgen är ett uppenbart exempel på detta, där kommunerna inte kan räkna med extra statsbidrag trots att kostnaden verkar bli större än vad som ursprungligen sades.

Det är uppenbart att det är otillräckligt att staten ensam gör beräkningarna, beslutar och därefter låter kommuner och landsting ta ansvaret om kostnaden underskattades. Ofta innebär detta att kommunerna tvingas prioritera statliga beställningar framför annan verksamhet och dessutom får ta kritik från de egna medborgarna för en politik man inte själv kan kontrollera.

Ett viktigt steg för att trygga det kommunala självstyret och slå vakt om kommunernas ekonomi är därför att förslag redan innan de beslutas förhandlas med kommun- och landstingsförbunden. Detta bör vara ett led i beredningen av alla ärenden som har återverkningar på den kommunala ekonomin. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 2 maj 2002
Rolf Kenneryd (c)
Rigmor Stenmark (c)	Lena Ek (c)
Eskil Erlandsson (c)	Agne Hansson (c)