med anledning av prop. 2004/05:53 Ändringar i jordförvärvslagen

Motion 2004/05:Bo8 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

1Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår propositionens förslag till 6 § andra stycket 2 b jordförvärvslagen (1979:230) om att mark som juridiska personer avstår till staten för naturvårdsändamål skall godtas som kompensationsmark.

2. Riksdagen beslutar att ge 6 § tredje stycket jordförvärvslagen (1979:230) följande lydelse: Tillstånd enligt andra stycket 2 får inte meddelas om egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och brukas av en fysisk person som är bosatt på orten.

2Inledning

De inskränkningar i äganderätten som jordförvärvslagen innebär har befunnits motiverade för att åstadkomma mer rationella brukningsenheter inom jord- och skogsbruket, för att upprätthålla balansen mellan olika ägarkategorier och för att förhindra så kallat klipperi, det vill säga att skogsfastigheter förvärvas för att sedan snabbt avverkas och säljas vidare utan att återväxtåtgärder är genomförda.

De förslag som den föreliggande propositionen rymmer avseende åtgärder mot klipperi är enligt Kristdemokraterna motiverade. När, som i dag är fallet, en inskränkning finns för fysiska personers förvärv av mark i glesbygd, ska denna utformas på ett sätt som faktiskt kan motverka de exploaterande förvärven. Skärpningen i kravet på bosättning i glesbygd vid tillståndsfria förvärv och slopandet av möjligheten till bosättningsåtagande skapar bättre förutsättningar att stävja klipperiet. Det återstår dock att se vilken effekt dessa lagändringar, tillsammans med de föreslagna ändringarna i skogsvårdslagen, kommer att få i praktiken.

3Principen om oförändrad ägarbalans hotas

Kristdemokraterna instämmer i Jordförvärvsutredningens (SOU 2001:38) bedömning att det alltjämt finns skäl att bibehålla en reglering som begränsar juridiska personers möjligheter att förvärva jordbruks- och skogsmark. Utredningen konstaterar att principen är "accepterad i alla kretsar".

Trots att propositionen sägs ta sin utgångspunkt i principen om att den nuvarande balansen mellan ägarkategorier ska upprätthållas, underminerar regeringens förslag till viss del denna princip. Grundläggande för upprätthållandet av balansen mellan ägarkategorierna är bestämmelsen om kompensationsmark, vilken innebär att juridiska personer vid förvärv av fysiska personer ska avstå annan mark med motsvarande storlek eller värde. Denna kompensationsbestämmelse föreslås nu urholkas. Privatpersoners ställning försvagas i förhållande till bolagens.

3.1Statlig naturvårdsmark bör inte räknas som kompensationsmark

I första hand kommer propositionens brister till uttryck i förslaget om att mark som juridiska personer avstår till staten för naturvårdsändamål ska godtas som kompensationsmark vid köp av mark av privatpersoner. Den direkta och otvetydiga effekten av regeringens förslag blir att andelen mark som ägs av fysiska personer minskar i förhållande till juridiska personers ägande.

Regeringen medger implicit att detta innebär ett brott mot principen om balans mellan ägarkategorier, men argumenterar att den mark som är "aktuell" för naturvårdsändamål utgör en "försumbar del" av den totala jord- och skogsmarken.

Kristdemokraternas uppfattning är att det i detta sammanhang är viktigare att ta fasta på att principen bryts, än att lättsinnigt resonera om den påstått försumbara omfattningen hos principbrottet. Dessutom är det otillfredsställande att lagändringen utgår från den omfattning som nu är aktuell, eftersom denna lätt kan ändras drastiskt i en nära framtid.

En sådan farhåga är särskilt påkallad mot bakgrund av den målsättning regeringen angivit inom ramen för miljömålet "Levande skogar" om att 900 000 hektar skyddsvärd skogsmark ska undantas från skogsproduktion till år 2010. Av detta uppskattas staten, bland annat genom inköp, avsätta 400 000 hektar.

Mark som staten köpt för naturvårdsändamål bör inte kunna användas för att ytterligare inskränka fysiska personers ägande. Ett avslag av propositionens förslag innebär enligt Kristdemokraterna inte att det offentligas eller det privatas möjligheter att bedriva naturvård försämras. Statens köp av skog i naturvårdssyfte bör snarare minska än öka. Staten bör i första hand verka för en ökad biologisk mångfald och uppfyllande av miljömålet "Levande skogar" genom att underlätta för frivilliga avsättningar. De statliga ersättningsmedlen bör i större utsträckning än i dag användas för naturvårdsavtal.

Riksdagen bör därför avslå propositionens förslag till 6 § andra stycket 2 b jordförvärvslagen, om att mark som juridiska personer avstår till staten för naturvårdsändamål ska godtas som kompensationsmark.

3.2Fysiska personer bör fortfarande i vissa fall ha företräde framför skogsindustrin

Sedan tidigare finns ett undantag från kravet om upplåtande av kompensationsmark till fysiska personer för sådana juridiska personer som på orten bedriver skogsindustriell verksamhet i vilken den förvärvade egendomens virkesavkastning behövs. Denna inskränkning i principen om bevarandet av balansen mellan ägarkategorierna är motiverad för att främja sysselsättningen i glesbygd, men den bör enligt Kristdemokraterna ha en begränsad omfattning.

Det sätt på vilket principbrottet i dag begränsas, är att dessa kompensationsfria förvärv är villkorade med att det inte finns skäl i ortsförhållandena för att egendomen bör ägas och brukas av en fysisk person bosatt på orten. Detta villkor föreslår nu regeringen ska tas bort.

Regeringen hävdar att bestämmelsen om att fysiska personer i vissa fall ska ha företräde vid förvärv är föråldrad, eftersom jordförvärvslagen inte längre har samma rationaliseringssyften som tidigare. Regeringen menar att rationaliseringsaspekten tonades ner redan i de ändringar i jordförvärvslagen som antogs 1991.

Trots detta konstaterande har regeringen valt att gå emot Jordförvärvsutredningens förslag vad gäller att fasa ut de särskilda bestämmelserna i omarronderingsområdena (starkt ägosplittrade områden), eftersom lagens rationaliseringsaspekter alltjämt gäller i dessa områden.

Regeringens avgränsning av rationaliseringsaspekten till att gälla de omarronderingsområden som pekas ut i jordförvärvsförordningen, och som omfattar hela församlingar, är enligt Kristdemokraterna en grov förenkling. Lagens nu gällande formulering, där fysiska personer av rationaliseringsskäl kan ges företräde vid förvärv, äger fortfarande bärighet.

Som Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) konstaterat i sitt remissvar till Jordförvärvsutredningen, kan behov av omarrondering föreligga även inom andra ägosplittrade områden än de som nu är särskilt angivna i jordförvärvsförordningen. LRF efterfrågar därför samråd mellan länsstyrelser och lokala markägarintressen för att upprätta rationaliseringsplaner som ligger till grund för en förändring av bestämmelserna kring omarronderingsområden.

Då dessa vidare rationaliseringsbehov fortfarande föreligger, om än inte i särskilt stor omfattning, anser Kristdemokraterna att det är förhastat att avskaffa bestämmelsen i jordförvärvslagen att fysiska personer boende på orten i vissa fall ska ha företräde framför juridiska personer vid förvärv. Bestämmelsen bör finnas kvar också i den moderniserade version av jordförvärvslagen som föreslås i propositionen.

Riksdagen bör därför besluta att till den föreslagna nya sjätte paragrafen i jordförvärvslagen foga ett tredje stycke med följande lydelse:

Tillstånd enligt andra stycket 2 får inte meddelas om egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och brukas av en fysisk person som är bosatt på orten.

Stockholm den 1 februari 2005
Ragnwi Marcelind (kd)
Dan Kihlström (kd)	Sven Gunnar Persson (kd)
Björn von der Esch (kd)	Johnny Gylling (kd)
Tuve Skånberg (kd)	Lars Gustafsson (kd)
Annelie Enochson (kd)