med anledning av prop. 2002/03:74 Hemliga tvångsmedel - offentliga ombud och en mer ändamålsenlig reglering.

Motion 2002/03:Ju12 av Beatrice Ask m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att avslå proposition 2002/03:74.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett sammanhållet förslag avseende lagstiftning om hemliga tvångsmedel.

Bakgrund

Den grövre kriminaliteten blir alltmer organiserad, planerad och svårutredd. Grov, organiserad och gränsöverskridande brottslighet är ett hot mot det demokratiska samhället och dess institutioner. Denna brottslighet drivs av ekonomiska vinstintressen och förändrar ständigt sin verksamhet i strävan efter största möjliga vinst till minsta möjliga risk. Den har stora resurser och är medvetet likgiltig för samhällets regler. Den utnyttjar modern teknik för att nå sina mål och känner inga nationsgränser. Det är vår bestämda uppfattning att bekämpning av denna brottslighet skall ske med hög prioritet och att de brottsbekämpande myndigheternas organisation, arbetsmetoder och regelverk ständigt måste utvecklas för att arbetet skall bli effektivt.

Det är mot denna bakgrund som de förslag som förevarande proposition skall bedömas. Mot denna bakgrund har vi också sedan tidigare ställt krav på att utvidgade operativa metoder för polisen att bekämpa brottslighet skall utredas. Det ligger i samhällets intresse att de brottsbekämpande myndigheterna ges möjlighet att använda så effektiva metoder som möjligt, däribland sofistikerade tekniska hjälpmedel.

Man måste emellertid alltid göra en avvägning mellan detta samhällsintresse och värnandet om skyddet mot intrång i medborgarnas fri- och rättigheter, bland annat skyddet för den enskildes personliga integritet. Vikten av att allmänheten känner förtroende för sådan myndighetsutövning som är oåtkomlig för dess insyn kan inte överskattas.

Behovet av lagstiftning av det förevarande slaget är tydlig, inte minst när man ser den ständigt återkommande mediarapporteringen av grov brottslighet av organiserad och gränsöverskridande typ. Det kan också argumenteras för att inskränkningarna i de grundläggande fri- och rättigheterna kan anses proportionella, med hänsyn till upprätthållandet av lag och ordning, samt skyddet av enskildas liv, hälsa och egendom. Det är dock vår uppfattning att lagstiftning av det förevarande slaget ställer stora krav på gedigen utredning i ett sammanhållet perspektiv. Utöver detta krävs en genomlysning av behovet och konsekvenserna av förslagen, det vill säga den förväntade effekten av ingreppet i integritetsskyddet. Bevisbördan härför åvilar regeringen. Vi är inte övertygade om att regeringen uppfyllt de krav som rimligen kan ställas.

Brister i utredningen

Behovet av tvångsmedel är inte statiskt utan lagstiftningen måste fortlöpande ses över för att motsvara samhällets krav.

Det lagstiftningsärende som låg till grund för Buggningsutredningens ställningstaganden gav ett utmärkt tillfälle till överblick över de hemliga tvångsmedlen, såvitt avser behov och grad av integritetsintrång. Utredningens ambition var att ta ett samlat grepp om de hemliga tvångsmedlen. Detta gav i sin tur en god möjlighet att samordna rekvisit och förfaranderegler.

Vårt intryck är emellertid att utredningen inte i alla delar fullföljde den analys som skulle ha varit nödvändig för att nå fram till ett riktigt konsekvent system. Vidare presenteras nu förevarande förslag utan att närliggande problematik berörs. Det övergripande intrycket är att propositionen snarare ekar av uteblivna frågor än föreslår konkreta lösningar.

Regeringen tar inte ställning till hur så kallad överskottsinformation skall regleras. Det finns en färdig utredning som behandlar denna fråga, men regeringen avvaktar trots detta med sitt ställningstagande. Därför berörs heller inte frågan om hemlig avlyssning eller hantering av inhämtad information i propositionen. Propositionen behandlar heller inte möjligheten för brottsutredande myndigheter att inhämta uppgifter om ett telemeddelande direkt från operatören. Inte heller polisens användning av kroppsmikrofoner, pejlingsutrustning och liknande förfaranden tas upp. Slutligen har regeringen också underlåtit att ta ställning till en permanentning av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning.

Regeringen hänvisar till planer på en parlamentariskt tillsatt kommitté med uppdraget att kartlägga och analysera sådan lagstiftning som berör den enskildes integritet. Justitieutskottet har senast i betänkande 2002/03:JuU4 erinrat regeringen om att denna utredning ännu inte tillsatts. I samma betänkande reserverade vi oss till förmån för att regeringen snarast skulle återkomma till riksdagen med förslag om hur överskottsinformation skall hanteras. Det förtjänar också i sammanhanget att poängteras att regeringen av ett enigt konstitutionsutskott år 2000 fick i uppdrag att tillsätta en kommitté om teknikoberoende integritet, men att inga konkreta planer eller ens början till direktiv ännu presenterats.

Det är inte tillständigt att lagstiftning av den förevarande digniteten genomförs styckevis i stället för som en sammanhållen lagstiftning, där samtliga aspekter belyses. De utestående frågeställningarna är av en sådan vikt att integritetsskyddet inte kan begränsas på nu föreslaget sätt innan de funnit en lösning. Det finns också behov av en djupare undersökning av nuvarande praxis, de konkreta behoven samt de förväntade effekterna av lagstiftning kring tvångsmedel. Framför allt vill vi framhålla vikten av att regeringen tillsätter en utredning om lagstiftning som berör den enskildes integritet. Först sedan en sådan utredning färdigställts, samt sedan man tagit ställning till de utestående lagstiftningsproblemen som beskrivits ovan, är vi beredda att överväga möjligheterna till utökade hemliga tvångsmedel i brottsförebyggande syfte.

Förslaget om införande av ett offentligt ombud i ärenden om hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning synes positivt. Det bör dock noga beaktas att en sådan rättsfigur inte ensam legitimerar inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter. Det finns också svårigheter med offentliga ombud i denna typ av ärenden. Det finns därför anledning att överväga om det inte behövs regler om att den som utsatts för hemliga tvångsmedel i efterhand skall underrättas om att sådant har använts.

Vi föreslår att förevarande förslag avslås och att regeringen återkommer med en mer noggrant utarbetad och sammanhållen lagstiftning om hemliga tvångsmedel, med beaktande av kraven på integritetsskydd. Ett sådant förslag bör även innehålla reglering av den enskildes rätt till skadestånd för den kränkning integritetsintrånget inneburit.

Stockholm den 12 juni 2003
Beatrice Ask (m)
Jeppe Johnsson (m)	Cecilia Magnusson (m)
Hillevi Engström (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Anita Sidén (m)