med anledning av prop. 2000/01:81 Omskärelse av pojkar

Motion 2000/01:So44 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförs i motinen om
åldersgräns och övriga villkor för manlig omskärelse som ej är
medicinskt motiverad.
Motivering

Det är glädjande att se att regeringen äntligen har vidtagit åtgärder för att
reglera procedurerna kring manlig omskärelse. Vi är dock inte nöjda med
regeringens proposition i frågan.

FN:s konvention om barnets rättigheter stadgar i artikel 19 att alla
lagstiftningsåtgärder ska vidtas för att skydda barn mot alla former av fysiskt
och psykiskt våld, skada eller övergrepp. I artikel 24 står det att
konventionsstaterna ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att
avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Dessa artiklar
är argument nog mot att tillåta omskärelse av unga pojkar.

Vid en omskärelse skärs förhuden bort. Avlägsnandet innebär att ca 10
procent av nervändarna i penis tas bort. Ingreppet går till på följande vis:

Man klämmer fast en peang i förhudens spets, kör in en knappsond mellan
förhuden och ollonet och för runt denna för att lösa de bindvävsförbindelser
som naturen har placerat där hos späda och små barn. Därefter körs en eller
två peanger in längst in i vecket mellan ollonet och förhuden, dessa kläms till
och förhuden dras ut. Därpå skärs förhuden bort. Detta ingrepp utförs ofta
under bedövning, men kan trots detta betraktas som en grov kränkning av
barnets fysiska integritet. Ingreppet genomförs på pojkar som kan vara så små
som åtta dagar gamla.

Vi måste våga kalla saker vid deras rätta namn. Omskärelse innebär att
man skär bort en frisk del av kroppen, det är ett oåterkalleligt ingrepp. Det är
ett övergrepp och en kränkning av den personliga integriteten. I det svenska
samhället värnar vi individens självklara rätt att få freda sin egen kropp. Vi
slår vakt om individens självklara rätt att säga nej till medicinska ingrepp som
man inte önskar. Spädbarn har ingen möjlighet att själva samtycka till ett
ingrepp som omskärelse. Äldre pojkars möjligheter att säga nej får ses som
ytterst begränsade, då trycket från familj och traditioner är hårt. Den enda
rimliga lösningen vore att införa en 16-årsgräns med förälders godkännande,
samt en ren 18-årsgräns då den unge mannen själv får bestämma över
kirurgiska ingrepp på sin egen kropp. Vid 16 års ålder anser vi att en pojke
har nått en sådan mognad att han är kapabel att inse innebörden i ingreppet
och själv kunna medverka till ett beslut. Detta måste sjukvården försäkra sig
om vid ett enskilt samtal med den berörde pojken, då det därefter även krävs
tillstånd från vårdnadshavare.

Stockholm den 5 april 2001

Tasso Stafilidis (v)

Charlotta L Bjälkebring (v)

Ulla Hoffmann (v)

Hillevi Larsson (s)

Alice Åström (v)