med anledning av prop. 1998/99:94 Vissa forskningsfrågor

Motion 1998/99:Ub11 av Sofia Jonsson (c)

Grundforskningens nytta
och värde

Strävan efter ny kunskap är en av de egenskaper som
kännetecknar människan. Under århundraden har hon drivits
att öka sin kunskap om den omgivande världen, såväl för
omedelbar nytta som av nyfikenhet på det som kanske inte
direkt kan omsättas i praktiken. Den fria och kritiska
forskningen är ett omistligt inslag i det öppna samhället. Det
är en huvuduppgift för forskningspolitiken att slå vakt om
det öppna samtalet och att stimulera till ett fritt
kunskapssökande.

Det senaste århundradet har varit fyllt av överraskningar. Det är i år jämnt
hundra år sedan chefen för det amerikanska patentverket hävdade att alla
uppfinningar som kunde göras var gjorda. Många av de största upptäckterna
har tillkommit som resultat av ett fritt sökande.

Många av de viktigaste upptäckter som gjorts har varit resultatet av det fria
och förutsättningslösa sökande som sker i form av grundforskning. Så var
t.ex. fallet då penicillinet upptäcktes. Det är genom upptäckter i grund-
forskningen som basen läggs för framgångsrik framtida tillämpad forskning
och utvecklingsarbete.

En stark och framgångsrik grundforskning innebär ökade möjligheter till
medverkan i internationella forskningssammanhang och tillgodogörande av
forskningsresultat från andra miljöer, som kan bidra till att stimulera den
egna forskningen.

De kunskaper som uppnåtts genom grundforskningen är också det som i
dag utgör basen för utbildningen vid universitet och högskolor. Vetandets
värde i sig är omöjligt att uppskatta.

Centerpartiet välkomnar att regeringen nu, efter många propåer, inleder en
satsning på forskningen. Det är viktigt för att stärka det öppna samhället, för
att stärka svenskt näringsliv och för att kvalitetssäkra utbyggnaden av den
högre utbildningen.

Målen för
forskningspolitiken

Centerpartiet instämmer i huvudsak i de uppgifter regeringen
föreslår för staten i fråga om forskning och
utvecklingsarbete. Särskilt välkommet är att staten nu
föreslås få ett särskilt ansvar för att garantera forskningens
frihet, vilket Centerpartiet krävde 1996 i sin motion
1996/97:Ub451, men som då bedömdes som onödigt av
utbildningsutskottet.

Vi delar bedömningen att grundforskningen och forskarutbildningen är ett
särskilt statligt ansvar. Det är endast genom en god grundforskning och
forskarutbildning som kunskapsförsörjningen till den tillämpade forskningen
kan säkras, och därmed svenskt näringslivs konkurrenskraft i framtiden
tryggas.

Emellertid kan diskuteras, som Forskning 2000 förtjänstfullt gör, vilken
gränsdragning som egentligen råder mellan grundforskning och tillämpad
forskning. Det händer att likhetstecken sätts mellan grundforskning och
disciplinärt orienterad forskning.

Centerpartiet vill framhålla att också tvärvetenskaplig forskning kan vara
grundforskning, vilket inte alltid framkommer i diskussioner om forsknings-
politik. Mycket grundforskning bedrivs också över de traditionella discipli-
nära gränserna, vilket inte alltid uppmärksammas i forskningsfinansieringen.
Staten bör rimligen ha ett ansvar, utöver vad regeringen föreslår, för att
främja gränsöverskridande perspektiv och tvärvetenskaplig forskning. Detta
bör ges regeringen till känna.

Forskningens frihet

Som vi ovan framhållit, leder en fri forskning ofta till de
viktigaste upptäckterna. En av de viktigaste grunderna för
detta är forskningsfinansieringen, som i större utsträckning
bör ge forskare möjlighet att fritt välja och studera problem.
En ökning av forskningsresurserna genom de fasta
forskningsresurserna/fakultetsanslagen är ett viktigt steg för
att öka den akademiska friheten. En förändrad
myndighetsstruktur bör leda till att de fasta
forskningsresurserna vid högskolorna och universiteten även
framgent ökar.

Utredningen uppmärksammar dock det faktum att en förändrad lednings-
organisation vid universitet och högskolor kan leda till att den reella
akademiska friheten minskar. Centerpartiet avvisar den lösning som
utredningen föreslår - att den "tredje uppgiften" avskaffas och ersätts med en
skyldighet att informera om forskningsresultat. Problemet som utredningen
uppmärksammat kvarstår dock. Det finns svårigheter att hävda den enskilde
forskarens frihet gentemot en högskolas styrelse, då makten flyttas från de
kollegialt utnämnda fakultetsnämnderna. Regeringen bör uppmärksamma
detta faktum i den fortsatta beredningen och, om nödvändigt, återkomma
med förslag för att reellt trygga den akademiska friheten. Detta bör ges
regeringen till känna.

Forskningen vid mindre och
medelstora högskolor

1992 års högskolereform innebar flera viktiga förändringar
av den högre utbildningen i Sverige. Bland de mest
betydande inslagen i reformen framstår införandet av en
examensordning. Som generella examina finns dels doktors-
respektive licentiatexamen i forskarutbildningen, dels
magister-, kandidat- och högskoleexamen för den
grundläggande högskoleutbildningen. Därutöver finns
specifika yrkesexamina med drygt 40 olika inriktningar.

Införandet av en examensordning resulterade i ett principgenombrott för de
mindre och medelstora högskolorna. En rutin för prövning av examensrätt
har utvecklats som innebär att kriterier ställs upp för att erhålla examens-
rättigheter. I första hand har denna princip tillämpats avseende rätten att
utfärda magisterexamen vid de mindre och medelstora högskolorna.
Resultatet har blivit att dessa högskolor givits rätt att utfärda magisterexamen
i nästan samtliga de ämnen för vilka examensrätt sökts. Närmare 80
examensrättigheter har utdelats till mindre och medelstora högskolor. Genom
Högskoleverkets särskilda prövning har Högskolan i Jönköping rätt att utdela
doktorsexamen. Regeringen beslutade under 1998 att högskolorna i Karlstad,
Växjö och Örebro från årsskiftet 1998/99 skulle bli universitet. Också
Mitthögskolan kommer inom en snar framtid att bli universitet.

Vi finner det rimligt att ytterligare utveckla systemet med prövning av
examensrättigheter. Systemet ger stora frihetsgrader för det enskilda lärosätet
att efter lokal prioritering kvalificera sig för examensrättighet på allt högre
nivåer. Vi vill utveckla en kvalificeringstrappa med klara kriterier för att
mindre och medelstora högskolor också skall kunna utdela examina inom
forskarutbildningen. En prövning av examensrätt i forskarutbildningen skall
bygga på en bedömning av respektive högskolas möjlighet att uppfylla
högskolelagens mål för forskarutbildningen. Forskarutbildningen skall,
utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge kunskaper
och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning. De
mindre och medelstora högskolorna har nu möjlighet att inrätta professors-
tjänster. I de fall då prövning av en ansökan att inrätta professurer ger
positivt resultat har högskolan därmed fått ett värdefullt kvitto på att den
vetenskapliga miljön håller erforderlig nivå. Detta, tillsammans med den
ökade tillgång till kompetenta handledare som nya professurer innebär,
skapar god grund för rätten att också examinera i forskarutbildningen.

Vi förespråkar för samtliga universitet och högskolor en övergång till ett
enhetligt anslag för grundutbildning och forskning. Anslaget differentieras
med nya principer för forskningsfinansiering som bygger på förslaget med
högskolornas kvalificeringstrappa.

Genom ett enhetligt anslagssystem skapas förutsättningar för ett höjt och
sammanhållet basanslag för forskning, som helt enkelt följer av det utbild-
ningsuppdrag lärosätet tilldelats. Det första trappsteget omfattar således all
högskoleutbildning och alla högskolor. Detta medger ökade möjligheter för
samtliga högskolor att bedriva forskning. Därmed uppnås högskolelagens
krav om nära samband mellan utbildning och forskning.

I det andra trappsteget kompletteras basanslaget med ett tilläggsanslag. De
högskolor som erhållit rätten att utfärda magisterexamen i ett ämne skall
även ha fasta forskningsanslag för det ämnesområdet. Examensrätt i fråga
om magisterexamen åtföljs med automatik av resurser för forskning och
forskarutbildning. För de ämnen där högskolorna idag saknar rätt till
magisterexamen skall dessa även fortsättningsvis efter prövning kunna
erhålla rätt att utfärda magisterexamen och därmed tilläggsanslag. Resurser-
na ska ha sådan omfattning att de ger möjlighet att bygga upp kvalitet som
ger underlag för professurer. Vi anser att resurser kopplade till magisternivå
skall vara så tilltagna, att högskolan kan bygga upp en forskningsorganisa-
tion med sådan bredd och sådant djup att det tredje trappsteget vartefter kan
uppnås.

Det tredje steget i vår kvalificeringstrappa innebär att de högskolor, som
uppnått bredd och djup i utbildning och forskning, efter prövning av Hög-
skoleverket, skall kunna erhålla examensrättigheter för licentiat- och
doktorsexamen. Närmare kvalitativa och kvantitativa kriterier för detta bör
fastställas av Högskoleverket. Kriterierna skall vara kända enligt samma
princip som gäller för magisterexamen. En del i prövningen skall vara att
högskolan getts rätt att inrätta professur.

Med förslaget om kvalificeringstrappa skapas förutsättningar för hög-
skolan att successivt utveckla bredd och djup. För högskolor som erhållit
examensrättigheter skall det vara möjligt att, efter prövning, inrätta veten-
skapsområde och vidare att uppnå universitetsstatus eller att utvecklas till en
profilhögskola.

Den tekniska utbildningen och forskningen är i sammanhanget mer
speciell. Vi anser dock i princip att våra förslag bör göras tillämpliga även
för denna utbildning.

Centerpartiet föreslår att ett system utvecklas för prövning av examens-
rättigheter på högre nivåer. Vi vill utveckla en kvalificeringstrappa med klara
kriterier för att mindre och medelstora högskolor skall kunna utdela examina
inom forskarutbildningen. Till varje steg i kvalificeringstrappan bör ökade
resurser för forskning knytas. Regeringen bör återkomma med förslag om
detta.

Centerpartiet vill vidare uppmärksamma utredningens skrivningar om
forskningen vid mindre och medelstora högskolor. Enligt den forsknings-
politiska utredningen "förutsätter ytterligare utbyggnad av de fasta forsk-
ningsresurserna vid de små och medelstora högskolorna att antalet forskar-
utbildade lärare ökar och att forskningen vid högskolorna visar sig uppfylla
kvalitetskriterierna t.ex. genom att andelen medel som erhålls i vetenskaplig
konkurrens från forskningsråden ökar."

Detta innebär rimligen också högt ställda krav på statsmakterna - de
mindre och medelstora högskolorna måste ges möjlighet att bevisa sin
vetenskapliga kvalitet. Vid många, främst mindre, högskolor finns i dag inte
förutsättningarna för att konkurrera om forskningsmedel på någotsånär
likvärdiga villkor som de stora högskolorna och universiteten.

Högre utbildning ska bedrivas på vetenskaplig eller konstnärlig grund. En
egen forskning är därmed nödvändig för att säkra grundutbildningens kvalitet
vid alla lärosäten. Dels måste lärosätets egna lärare ges möjlighet att forska
för att vidareutvecklas i sin roll, dels är högskolornas forskning viktig för
att
kunna attrahera nya lärare och forskare.

Propositionens skrivningar om de nya högskolornas forskning är därför
djupt otillfredsställande. En medveten kvalitetssatsning måste följa på den
expansion som skett. Detta måste också innebära ökade resurser till alla
lärosäten för att bygga upp och kvalitetssäkra den egna forskningen, och
därmed möjliggöra en prövning för fortsatt ökade forskningsresurser i den
kvalificeringstrappa vi föreslagit ovan.

Staten har ett ansvar för att dessa forskningsmiljöer kommer till stånd och
att högskolorna ges förutsättningar att själva utveckla sin forskning och
därmed att konkurrera om forskningsmedel t.ex. från råden. Det finns därför
skäl att nu lägga fast en plan för att bygga upp och stärka forsknings-
miljöerna vid alla landets högskolor. Detta bör ges regeringen till känna.

Det är också djupt otillfredsställande att regeringen inte behandlar de
högskolor som getts tillstånd att inrätta vetenskapsområde efter prövning av
Högskoleverket. Dessa högskolor har, inom sina vetenskapsområden, samma
rättigheter som universiteten, d.v.s. de kan också utfärda doktorsexamen.
Centerpartiet har i sin motion med anledning av 1999 års ekonomiska
vårproposition föreslagit ett utrymme för ökade forskningsresurser, som
också skulle komma dessa högskolor till del. Vi förutsätter att regeringen i
höstens budgetproposition återkommer med sådana förslag.

Se över
myndighetsstrukturen

Enligt den forskningspolitiska utredningen bör
myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering renodlas till
fyra nya forskningsråd, motsvarande de fyra
vetenskapsområdena. Detta förslag är också det som väckt
mest debatt och blivit hårdast kritiserat. Debatten visar
tydligt att det krävs ytterligare överväganden inför ett beslut
om en förändrad myndighetsorganisation.

Det är visserligen bra att regeringen skjuter upp avgörandet om den
framtida myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering. Emellertid borde
regeringen kunna vara något tydligare om behovet av en enklare struktur och
om behovet att också i framtiden trygga finansieringen för den tvär-
vetenskapliga forskningen, som t.ex. miljöforskning, forskning om lärande,
och socialvetenskaplig forskning, som utgångspunkter för den fortsatta
beredningen. Detta bör ges regeringen till känna.

En tänkbar modell för den framtida forskningsfinansieringen skulle kunna
vara att de fyra forskningsråd och den samverkansnämnd som den
forskningspolitiska utredningen föreslår kompletteras med ett mindre antal
tvärvetenskapliga råd, motsvarande angelägna forskningsinsatser som inte
passar in i de disciplinärt orienterade råden. Dessa bör, självfallet, liksom de
råd som utredningen föreslår, vara forskarstyrda och ge anslag baserade på
inomvetenskapliga kriterier. Antalet råd, liksom deras syften och anslag bör
prövas återkommande, förslagsvis i anslutning till de forskningspolitiska
propositionerna.

Ytterligare en modell skulle kunna vara en medveten satsning på att stärka
forskningsrådens samverkansnämnd, som föreslagits i utredningen, och
förbättra dess möjligheter att finansiera tvärvetenskapliga projekt. Detta bör i
så fall förenas med en medveten satsning på utbyggnad av institut för den
mer sektoriellt motiverade forskningen.

En samlad forskningsbudget

En svårighet för forskningspolitiken är att samhället saknar
överblick över de samlade offentliga forskningsresurserna
och att prioritering av forskning därigenom blir svårare.
Utbildningsdepartementet ansvarar i dag för drygt hälften av
de offentliga medlen till forskning. Den andra hälften består
av sektorsmedel och kontrolleras av en mängd andra
departement samt ett antal olika forskningsråd. De olika
departementens forskningsanslag är i sin tur utspridda på en
rad olika statliga verk.

Oavsett hur den framtida myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering
utformas, kommer den offentliga forskningsfinansieringen att vara för-
hållandevis oöverskådlig, inte minst då varje myndighet föreslås få ansvar
för den egna uppdragsforskningen. De sammanställningar av strukturerna för
forskningsfinansiering visar tydligt på behovet av att skapa en samlad bild av
hur offentliga medel för forskning används. Centerpartiet anser att en
ordning bör prövas där all offentlig forskningsfinansiering bör redovisas i en
samlad forskningsbudget. Detta bör ges regeringen till känna.

Forskarutbildningen

Centerpartiet presenterade i motion 1996/97:Ub451 krav på
reformer för att förbättra de forskarstuderandes situation. I
avvaktan på den ytterligare beredningen av ärendena avstår
vi från att här upprepa kraven i detalj.

Grundtanken i den reform av forskarutbildningen som gjordes för något år
sedan var riktig - att forskarstuderande ska ha en rimlig social situation.
Likväl kvarstår en mängd praktiska problem med genomförandet i form av
faktiska anställningsstopp vid många lärosäten. Inför det vidare arbetet med
forskarutbildningen och som ett led i förberedelsearbetet för nästa
forskningspolitiska proposition bör regeringen låta utvärdera forskarut-
bildningen. Detta bör ges regeringen till känna.

Till stor del har problemen sin grund i den avbrutna omvandlingen av
forskarutbildningsbidrag till doktorandtjänster som den socialdemokratiska
regeringen genomförde 1994. Den avbrutna satsningen innebar att förut-
sättningarna för ökad jämställdhet inom forskarutbildningen åter för-
sämrades, då de som bildar familj och har utbildningsbidrag för för-
sörjningen endast är berättigade till minimibeloppet inom familjeför-
säkringen. Regeringen bör snarast återuppta och föreslå riksdagen
finansiering av detta program. Detta bör ges regeringen till känna.

Forskningsstiftelserna

Som framgått av motionen i övrigt menar Centerpartiet att
forskningen som huvudregel bör vara forskarstyrd.
Statsmakternas behov av forskning bör tillgodoses genom
den konstruktion som såväl utredning som proposition
förordar, nämligen genom myndigheters
beställningsforskning.

Stiftelserna kan tillföra värdefulla resurser till svensk forskning, om de får
användas fritt i enlighet med urkunderna. Centerpartiet motsatte sig den
socialdemokratiska regeringens lagändring, innebärande att regeringen fick
ändra i förordnandet rörande hur statliga stiftelsers styrelser utses. Vår
kritik
i det principiellt felaktiga i detta förfarande kvarstår, även då ändringarna av
stiftelseurkunderna kvarstår. Centerpartiet föreslog i en motion (1996/97:L6)
med anledning av ändringen i stiftelselagen att regeringen i statliga stiftelser
skulle få göra sådana ändringar av urkunderna att regeringen fick utse högst
en tredjedel av ledamöterna. Detta förslag äger fortsatt giltighet rörande hur
stiftelsernas styrelser ska utses i framtiden.

Även om förordnandet nu ger regeringen utrymme att utse stiftelsernas
styrelser och regeringen utfäster sig att alltid låta forskare vara delaktiga i
styrelserna, så är det fel att stiftelsernas styrelser ska utses av regeringen
och
att stiftelserna för sin bidragsgivning därmed blir beroende av regeringens
intentioner. Centerpartiet förordar att stiftelsernas styrelser ska utses i
enlighet med den ordning som i dag gäller för grundforskningsråden och att
regeringen ska få utse högst en tredjedel av ledamöterna.

Det fortsatta
beredningsarbetet

Den forskningspolitiska utredningen menade att dess
slutbetänkande borde utgöra grunden för en fortsatt
diskussion om den svenska forskningspolitiken. Det blev
också en hel del diskussion kring betänkandet. Den
diskussionen bör inte avstanna med den nu presenterade
reformen. Många viktiga frågor, såsom
myndighetsorganisationen, tvärvetenskapens finansiering
och forskarutbildningen återstår att lösa och förtjänar en
fortsatt bred diskussion också utanför
Utbildningsdepartementet.

Den fortsatta beredningen av forskningspolitiken bör därför inte ske internt
i Regeringskansliet. Centerpartiet förutsätter att regeringen kommer att låta
beredningen ske i en dialog med alla forskningspolitikens intressenter.
Samtidigt bör forskningspolitiken förankras bland alla riksdagens partier.
Regeringen bör därför inbjuda såväl de politiska partierna som forsknings-
intressenterna till överläggningar inför den fortsatta beredningen av
forskningspolitiken. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens uppgifter i fråga om forskning och utvecklingsarbete,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskningens frihet,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en kvalificeringstrappa i
enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en plan för att bygga upp och stärka forskningsmiljöerna vid
landets högskolor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samlad forskningsbudget,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av forskarutbildningsreformen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det fortsatta beredningsarbetet.

Stockholm den 7 maj 1999

Sofia Jonsson (c)

Margareta Andersson (c)

Birgitta Sellén (c)

Agne Hansson (c)

Erik Arthur Egervärn (c)

Marianne Andersson (c)