med anledning av prop. 1997/98:150 1998 års ekonomiska vårproposition

Motion 1997/98:Fi27 av Mikael Odenberg m.fl. (m, fp, kd)

1 Sammanfattning

I 1997/98 års vårbudget föreslår regeringen uppförande av ett nytt ramanslag B11 Ersättning för avveckling av en reaktor i Barsebäckverket om en miljon kronor. Vidare begär regeringen ett obegränsat bemyndigande att överskrida anslaget, om ett riksdagsbeslut om ökning av anslagsbeloppet inte hinner inväntas.

En förtida avveckling av en reaktor i Barsebäck kommer att belasta staten med miljardbelopp i ersättning till reaktorägaren. Trots detta väljer regeringen att uppföra ett rent symboliskt anslag i statsbudgeten. Därtill fogas ett bemyndigande som skulle ge regeringen helt obegränsade möjligheter att ingå för staten bindande avtal med därav åtföljande kostnader för skattebetalarna.

Förslaget till bemyndigande innebär i realiteten att riksdagen förhindras att vidare befatta sig med frågan om Barsebäcks stängning. I stället kommer riksdagen först i efterhand att bli informerad om det ekonomiska utfallet av regeringens göranden och låtanden.

Den föreslagna ordningen kränker riksdagens ställning och strider mot grunderna för lagen (1996:1059) om statsbudgeten. Såväl förslaget till nytt ramanslag som förslaget till bemyndigande för regeringen bör mot denna bakgrund avslås.

2 Upprepade riksdagsbeslut i blindo

Regeringens energipolitik och avveckling av kärnkraften är förenad med betydande statsfinansiella och samhällsekonomiska kostnader. Trots detta har riksdagen gång efter annan tvingats att fatta beslut helt i blindo.

2.1  Riksdagsbeslutet om energipolitiska riktlinjer

I juni 1997 godkände riksdagen en kärnkraftsavveckling med stöd av en avvecklingslag som vid det tillfället inte ens existerade i sinnevärlden. Ärendet behandlades utan att regeringen hade redovisat konsekvenserna för energiförsörjningen, miljön, hushållens ekonomi, boendekostnaderna – och då särskilt för ägare till småhus med elvärme – investeringarna, industrisysselsättningen eller för samhällsekonomin i stort. Det redovisades heller ingen bedömning av de kostnader som kommer att drabba statsbudgeten.

2.2 Riksdagsbeslutet om avvecklingslag

I december 1997 tvingade Socialdemokraterna igenom den nya avvecklingslagen. I en skarpt formulerad reservation framhöll Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna att ”i en demokrati och rättsstat förutsätts att beslut i lagstiftningsärenden fattas först efter det att den lagstiftande församlingen beretts tillfälle att bedöma ärendet i hela dess vidd”. De tre partierna fann att så inte var fallet, att regeringen undanhållit riksdagen viktigt underlagsmaterial och att beredningen var ”så knapphändig och bristfällig att propositionen inte kan läggas till grund för ett riksdagens beslut”(Bet. 1997/98:NU5, res. 1)

Inte heller nu så mycket som antydde regeringen vilka ekonomiska konsekvenser besluten kommer att få för staten eller för samhällsekonomin i stort. Än mindre antyddes hur en avveckling skall finansieras. Riksdagen tvingades således att fatta ännu ett avgörande beslut helt i blindo.

Moderaterna, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna protesterade förgäves: ”Ingenstans redogör regeringen emellertid för storleksordningen på den ersättning som kan bli aktuell. Detta är enligt utskottet ett minimikrav för att riksdagen skall kunna ta ställning till förslaget. Att lägga fram ett lagförslag som ger regeringen möjlighet att besluta om upphörande av driften vid kärnkraftverk, beslut som medför att staten gör ekonomiska åtaganden i storleksordningar av sällan skådad art, kan enligt utskottets mening inte ske utan att propositionen också kompletteras med uppgifter om de ekonomiska konsekvenserna. Det kan parentetiskt nämnas att det ansvariga statsrådet har åberopat förhandlingstaktiska motiv för att inte före förhandlingarna med Sydkraft AB avslöja regeringens bedömning av storleken på ett kommande skadestånd. Enligt utskottets mening kan emellertid inte förhandlingstekniska aspekter åberopas som motiv för att riksdagen skall fatta beslut helt i blindo. En lämpligare ordning hade då varit att regeringen först förhandlade med Sydkraft AB och sedan vände sig till riksdagen.” (Bet. 1997/98:NU5, res. 1)

Lagen om kärnkraftens avveckling ger regeringen fullmakt att närmast godtyckligt stänga av halva Sveriges elproduktion. Stängningsbeslut kan fattas från den ena dagen till den andra, utan riksdagens hörande, utan motivering, utan kostnadshänsyn och utan förvarning till de berörda reaktorägarna. Avvecklingslagen medför därför ofrånkomligen att riksdagen avhänder sig inflytande över centrala energipolitiska frågeställningar.

2.3  Vårpropositionen

Med vårpropositionen fortsätter Socialdemokraterna att handlägga energipolitiken på ett sätt som konsekvent urholkar riksdagens möjligheter till insyn och påverkan.

Först föreslår regeringen ett nytt ramanslag B11 Ersättning för avveckling av en reaktor i Barsebäcksverket. På anslaget vill regeringen uppföra det symboliska beloppet 1 miljon kronor, ett belopp som inte ens torde täcka Regeringskansliets arvoden till den anlitade advokatfirman.

Alla vet att bara den statsfinansiella kostnaden för en avveckling i Barsebäck torde komma att uppgå till mångmiljardbelopp. Följaktligen begär regeringen därför ett bemyndigande att överskrida det föreslagna ramanslaget och ser detta som ”en helt naturlig konsekvens av den redan antagna lagen”. Med en fantasifull motivering hävdar regeringen att både Sydkrafts och statens utgångspunkt i en förhandling är att komma fram till samma ersättningsnivå som man bedömer att en domstol skulle komma fram till. Därför kommer en överenskommelse enligt regeringens mening, med någon sorts inbyggd automatik, att vara acceptabel.

Det föreslagna bemyndigandet saknar emellertid alla begränsningar. Det ger regeringen möjlighet att ”träffa och genomföra för staten bindande avtal med Sydkraft AB” på vilken kostnadsnivå som helst. Också Vattenfall AB synes i praktiken vara indraget i bemyndigandet. Det talas nämligen om avtal även med ”eventuella andra parter” och om ersättning också i form av ”egendom som staten indirekt förfogar över”. Härmed torde förstås Vattenfalls tillgångar.

I realiteten innebär detta att regeringen ännu en gång vill få riksdagen att fatta ett beslut om kärnkraftsavveckling i blindo. Innebörden av det föreslagna ramanslaget och bemyndigandet är nämligen att riksdagen överhuvudtaget inte kommer att beröras av ärendets vidare hantering. Allt beslutsfattande läggs i regeringens händer. Varken denna eller nästa riksdag kommer att få ta ställning till någonting alls. Riksdagen blir bara i efterhand informerad om det ekonomiska utfallet av regeringens olika åtgärder.

Från allmänna, demokratiska utgångspunkter är detta en helt oacceptabel ordning.

3  Lagen om statsbudgeten

Det föreslagna bemyndigandet strider enligt vår mening mot intentionerna bakom lagen (1996:1059) om statsbudgeten.

Regeringen Persson, med finansminister Åsbrink som föredragande statsråd, lade så sent som i maj 1996 fram prop. 1995/96:220 Lag om statsbudgeten. Av regeringens motivtexter framgår tydligt att ordningen med ramanslag givetvis inte tillkommit för att regeringen skall kunna kringgå riksdagen på det sätt som nu förordas i vårpropositionen.

3.1  Ramanslag

Enligt första stycket 6 § budgetlagen får regeringen bara överskrida ett
ramanslag tillfälligt och då med en anslagskredit motsvarande högst 10 procent av anvisat anslag. I förevarande fall skulle detta innebära ett överskridande med högst etthundratusen (!) kronor.

I propositionen ansåg finansminister Åsbrink att det borde vara ”sällsynt att ramanslag behöver överskridas med mer än 10 procent. Skulle det bli aktuellt, är det naturliga i stället att regeringen för riksdagen redovisar orsaken till den uppenbara felbudgeteringen ..... och hemställer om ett förhöjt anslag.” Vi delar helt den uppfattningen!

Finansministern framhöll vidare att ”för riksdagen kan det kanske också upplevas som mindre meningsfullt att i november och december – under arbetet med nästa års budget – ägna tid och kraft åt att närmast expeditionsartat besluta att anvisa tilläggsanslag för utgifter som i praktiken redan är fullbordade. Om regeringen i ökad utsträckning väljer att vid behov inhämta beslut om förhöjda anslag från riksdagen, bör antalet fall då det är nödvändigt att överskrida ramanslagen bli ganska få.” Vi delar även dessa ståndpunkter.

3.2  Bemyndiganden

Enligt andra stycket 6 § budgetlagen får regeringen – efter riksdagens bemyndigande – även besluta att ramanslag får överskridas, om detta är nödvändigt för att i en verksamhet täcka särskilda utgifter som inte var kända då anslaget anvisades eller för att ett av riksdagen beslutat ändamål med anslaget skall kunna uppfyllas.

Det är denna bestämmelse som regeringen nu åberopar i vårpropositionen. Detta är emellertid en bestämmelse av ren undantagskaraktär, vilket också tydligt framgår av regeringens proposition om budgetlagen:

”Det kan emellertid tänkas situationer när det är nödvändigt, eller i vart fall lämpligt, att regeringen får besluta om utgifter på ramanslag utöver anvisat belopp. En snabb händelseutveckling kan leda till att belopp som inte ryms inom den högsta kreditgränsen måste betalas utan dröjsmål. Exempel på detta kan vara ..... utgifter med anledning av katastrofer.... Riksdagens beslut om ett förhöjt anslag hinner då inte inhämtas.”

Vi är inte främmande för att rubricera regeringens energipolitik som en katastrof men det var givetvis inte detta som regeringen syftade på i propositionstexten.

Regeringen konstaterar också i sin motivtext till budgetlagen att ”ett bemyndigande är således liktydigt med att anslag så småningom måste anvisas. Därför är det naturligt att beslut om omfattningen av och ändamålet med ett bemyndigande prövas lika noga som ett anslagsbeslut.”

Om detta skall vara möjligt att uppfylla kan regeringen givetvis inte – på det sätt som nu sker – undanhålla för riksdagen vilket belopp anslaget förväntas komma att uppgå till.

3.3  Utgiftstak

I 42 § budgetlagen sägs att om det finns ”risk för att ett beslutat tak för statens utgifter ... kommer att överskridas, skall regeringen för att undvika detta vidta sådana åtgärder som den har befogenhet till eller föreslå riksdagen nödvändiga åtgärder”.

Denna situation är uppenbart för handen. Den för 1998 kvarstående budgetmarginalen är så liten att den med största sannolikhet inte kommer att förslå för att täcka de merutgifter som en stängning av Barsebäck skulle medföra. Det skulle i sådana fall medföra att utgiftstaket kommer att överskridas.

4  Förslag

På angivna grunder bör riksdagen inte nu fatta beslut om ett nytt ramanslag. Än mindre bör riksdagen ge regeringen det begärda bemyndigandet.

Om regeringen skulle komma att träffa en förhandlingsuppgörelse med Sydkraft AB får ett sådant avtal på sedvanligt sätt villkoras av riksdagens godkännande. Riksdagen får därefter sammankallas för att i ett sammanhang ta ställning till avtalet och dess finansiering.

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget att under utgiftsområde 21 Energi anvisa nytt ramanslag B11 Ersättning för avveckling av en reaktor i Barsebäcksverket,

2. att riksdagen avslår förslaget om bemyndigande för regeringen att träffa och genomföra för staten bindande avtal med Sydkraft AB och med eventuella andra parter,

3. att riksdagen avslår förslaget om bemyndigande för regeringen att överskrida ramanslaget B11 under utgiftsområde 21.

Stockholm den 28 april 1998
Mikael Odenberg (m)
Christer Eirefelt (fp)	Göran Hägglund (kd)