med anledning av prop. 1997/98:113 Nationell handlingsplan för äldrepolitiken

Motion 1997/98:So51 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Mänskliga Sverige

1 Sammanfattning

Regeringens äldrestrategi är välmenande men förslår inte. Det ter sig förståeligt att regeringen önskar skjuta på behandlingen av äldrepropositionen till efter valet. Folkpartiet presenterar i denna motion de omfattande ändringar och kompletteringar som krävs för att Sverige skall få en nationell äldrevårdsstrategi som svarar mot medborgarnas krav och förväntningar. Huvudpunkterna är följande:

1.1 Ökade resurser – öronmärk extrapengarna till kommuner och landsting

• De fyra extra miljarderna i statsbidrag till kommuner och landsting måste öronmärkas till vård, omsorg och skola. Annars är risken överhängande att de går till att täcka de svarta hålen i de kommunala bostadsbolagen i socialdemokratiskt styrda kommuner.

• Kommunerna måste prioritera kärnverksamheten, d v s vård, omsorg och skola. Kommunala bolag hör inte till kärnverksamheten. Kommunerna bör upprätta en avvecklingsplan för de kommunala bolagen och inleda utförsäljningen nu. Räntevinsten från sådana utförsäljningar ger resurser som kan användas till omsorgen. Hellre en god omsorg än kommunala bolag.

• Det krävs en ny tillväxtpolitik som skapar nya riktiga jobb genom företagande.

• Försäkringspengar anslås till att korta köerna. Genom en finansiell samverkan mellan sjukförsäkring och sjukvården (Finsam) skapas resurser som kan användas till att kort vårdköerna. Kortare sjukskrivningstider och kortade köer innebär kortare rehabiliteringstider och att fler människor kan återgå till arbetet. Det ger ökade skatteintäkter och frigör resurser till vården.

1.2 Vårdgaranti

• Återinför vårdgarantin nu. Regeringen och Landstingförbundets socialdemokratiska majoritet har i praktiken redan beslutat sig för att inte föreslå någon vårdgaranti från årsskiftet som de tidigare utlovat. De växande vårdköerna skall alltså få fortsätta att växa. Vi anser att en vårdgaranti måste införas från årsskiftet. Den skall garantera patienter behandling inom tre månader. Erhåller patienten inte behandling inom denna period skall han/hon ha rätt att söka sig till annan vårdgivare, privat eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad.

1.3 Omsorgsgaranti

Vi föreslår att statsmakterna föreslår varje kommun att fastställa en omsorgsgaranti som, utifrån en av Socialstyrelsen utarbetad skiss, har ett innehåll som garanterar alla äldre en kvalitativ god äldreomsorg. I denna omsorgsgaranti skall den kommunala äldreombudsmannen ges en central roll genom att bevaka att kommunen uppfyller omsorgsgarantins rättigheter. Kommunerna bör dessutom införa en oberoende garantinämnd som bevakar att omsorgsgarantin efterlevs. De boende skall ha rätt till avgiftsreduktion eller hyresreduktion när vårdgivaren inte lever upp till omsorgsgarantins målsättningar. Omsorgsgarantin skall omfatta följande väsentliga delar som skall uppfyllas av vårdgivaren/huvudmannen:

• Den medicinska kompetensen måste förstärkas. Det måste finnas en medicinskt ansvarig läkare kopplad till varje äldreboende och tillräckligt med sjuksköterskor inom äldreomsorgen.

• Åtgärder mot undernäring. Akut näringsbrist hos äldre går att undvika genom ändrade rutiner, bättre utbildad personal och mer resurser.

• Inga liggsår (trycksår). Även detta går att undvika genom ändrade rutiner, mer kunskap och mer personal där det är nödvändigt.

• Utredning av alla fallskador.

• En läkemedelshantering som inte skapar bristande medicinsk säkerhet och oönskade effekter för patienten.

• En god omvårdnad och adekvat smärtlindring i livets slutskede.

1.4 Reformera avgiftssystemet

• Låt Socialstyrelsen beräkna en miniminivå för förbehållsbeloppet som skall vara bindande för alla kommuner när avgifter sätts.

• Värna den maka/make som bor kvar i det gemensamma hemmet sedan den ene av dem flyttat till kommunalt boende.

• Endast avkastning på förmögenhet skall räknas som inkomst när avgifterna sätts. Förmögenheten skall alltså undantas.

1.5 Valfrihet för de äldre

Även när man är gammal skall det vara en självklarhet att man själv skall bestämma var man vill bo eller vem man vill ha som hemtjänstassistent, m m.

• Inför en äldrepeng som följer den äldre. Det möjliggör exempelvis för den enskilde att själv välja privat eller offentligt boende.

• Rätt till eget rum. Fortfarande delar 13 000 människor rum inom äldreomsorgen med någon de själva inte har valt som ”rumskamrat”.

• Inför servicecheckar för hemtjänsten. De äldre skall själva få välja vem eller vilka de vill ha som hemtjänstutförare. Notan skickas till kommunen som betalar oavsett om det är en privat eller en offentlig utförare av tjänsten.

• Rätt att själv välja boende. Äldre skall ha rätt att tacka nej ett antal gånger till erbjudet äldreboende utan att hamna utanför bokön.

• Inför husläkare. Det ger den äldre en lagligt fastställd rätt att själv välja, eller byta, fast läkarkontakt.

1.6 Stärk närståendevården

• Utvidga rätten till närståendepenning och den till den kopplade rätten till ledighet från dagens 60 till 120 dagar.

1.7 Vidareutbildning av personal

• Varje kommun skall upprätta en plan för kompetenshöjande utbildning av personal inom äldreomsorgen.

2 Inledning

Vård och omsorg är i kris. Sjukvårdsköerna slingrar sig allt längre. De består till större delen av äldre människor. När Folkpartiet hade ansvar för sjukvårdspolitiken och äldreomsorgen under mandatperioden 1991-94 försvann vårdköerna nästan helt. I dag, efter snart fyra års socialdemokratiskt styre, är köerna tillbaka i en större omfattning än tidigare. Det innebär ett ökat lidande för framförallt de äldre som väntar på en höftledsoperation, en operation för livmoderframfall, utprovning av hörapparat eller operation för grå starr.

Samtidigt med de växande vårdköerna har rapporterna om vanvård av äldre blivit alltmer frekventa. Missförhållandena inom omsorgen har rapporterats från såväl offentliga som privata vårdhem.

Regeringens politik har förvärrat situationen i vården och omsorgen. Den ursprungliga vårdgarantin som gjorde att vårdköerna i stort sett försvann under förra mandatperioden har avskaffats av regeringen. De extra statsbidragen till kommuner och landsting är ingen garanti för att pengarna verkligen går dit de är avsedda: till vården, omsorgen och skolan. Tvärtom är risken stor att de kommer att ätas upp av minskande skatteintäkter och användas till att täcka hålen i de kommunala bostadsbolagen. Regeringen har hittills avvisat den öronmärkning, som folkpartiet har föreslagit, av de extra statsbidragen.

Inför föreliggande proposition om äldreomsorgen var förhoppningarna från Folkpartiets sida att regeringen äntligen skulle lägga fram en sammanhållen strategi för att åtgärda bristerna i äldreomsorgen. Men det blev tyvärr en halvmesyr. I denna motion kommer Folkpartiet att peka på en rad områden där regeringens politik inte räcker till för att skapa en god äldreomsorg med valfrihet och kvalité.

3 Mer resurser till vård och omsorg

Regeringen har i sin äldrepolitiska proposition pekat ut en rad av områden där det behövs mer insatser för att klara en värdig och kvalitativ hög äldreomsorg. Det är alltifrån bättre medicinsk kompetens i omsorgen till bättre information i vården. Allt detta är förslag som vi tidigare lagt fram men som riskerar att falla platt till marken eftersom det i regeringens vårbudget inte finns någon garanti för att de extra statsbidragen verkligen kommer att gå till vården, omsorgen och skolan. Vi har ingen garanti för att inte socialdemokratiska kommunpolitiker istället kommer att placera en del av pengarna i de kommunala bostadsbolagens svarta hål. Folkpartiet är det enda parti hittills som krävt en öronmärkning av pengarna – och är därmed den enda garanten för att pengarna verkligen går dit de är avsedda.

Vår prioritering av en politik för fler jobb genom företagande har som en grundläggande motivering att kampen mot arbetslösheten är nödvändig för att klara välfärden.

Vi prioriterar också bra vård och omsorg framför att utställa löften om stora, generella skattesänkningar. I ett första steg är det viktigast att sänka de skatter som förhindrar tillkomsten av nya riktiga jobb.

Men för att på längre sikt säkra resurser till vård och omsorg krävs inte endast statsbidrag utan också en bättre ekonomisk tillväxt och fortsatt effektivt resursutnyttjande. Vi har i många år, både på riksplanet och i fullmäktigeförsamlingar, förespråkat en politik som innebär ett effektivare offentligt resursutnyttjande. Den ojämförligt viktigaste metoden heter konkurrensutsättning tillsammans med kvalitetssäkring.

Vi har också i flera år förespråkat en avveckling av kommunala bolag. I många fall subventioneras dessa bolag, trots att deras verksamhet inte ligger inom de kärnområden som kommunerna bör prioritera. Kommunerna subventionerar misslyckade fastighetsaffärer, flygplatser och vanskötta företag i en rad olika branscher. Som tidigare nämnts finns det också ett stort svart hål i de kommunala bostadsbolagen. Bedömningarna variera mellan 7 och 50 (!) miljarder kronor i underskott. Därtill kan även läggas att de kommunala skandaler där lokalpolitiker varit inblandande nästan undantagslöst har varit sammankopplade med kommunala bolag. Socialdemokraterna cementerar de kommunala bostadsbolagens ställning genom att bl a införa regler för de kommunala bostadsbolagen som mer eller mindre omöjliggör försäljning.

En genomgång av Folkpartiets initiativ i de tio största kommunerna visar att ränteeffekten av de försäljningar av kommunala bolag som Folkpartiet där föreslagit skulle bli nästan 2 miljarder kronor. Det är pengar som till stor del skulle kunna gå till äldreomsorgen och skolan.

Men på sikt är det den ekonomiska tillväxten som är avgörande för hur välfärden skall kunna bevaras och utvecklas. Det kan illustreras på följande sätt.

Statsbidragen utgör i dag cirka 20 procent av kommunernas inkomst. En inkomstökning för kommunerna på till exempel 10 miljarder kronor från en bas på cirka 400 miljarder kronor kan antingen åstadkommas genom en häftig 13 procents ökning av statsbidragen, eller genom en modest 3 procents ökning av kommunernas egen skatteinkomst, som växer med BNP.

För kommunerna är det därför av avgörande betydelse att landets regering driver en politik som skapar goda förutsättningar för tillväxt.

Antag att Folkpartiets ekonomiska politik – inriktad som den är på bättre företagsklimat, jobbstimulerande reformer, sänkning av tillväxthämmande skatter, EMU-medlemskap med mera – skulle medföra att kommunernas skattebas växer en procent snabbare än som antogs i regeringens höstbudget 1997. För de kommunala finanserna skulle "fp-alternativet" – exklusive de extra statsbidragen – innebära att kommunernas inkomstnivå under nästa mandatperiod blev betydligt bättre.

De extra statsbidragen som riksdagen redan beslutat – och som Folkpartiet liberalerna stött i riksdagsbehandlingen – innebär en avsevärt mindre ökning än tillväxtalternativet. Även om man skulle lägga till ytterligare miljarder för år 2001 och 2002 kan man konstatera att den högre tillväxten ändå skulle ge kommunerna högre inkomster än de extra beslutade statsbidragen, och att denna effekt inte skulle bli beroende på förhandlingar med staten.

Dagens syn på ekonomi och utveckling måste ersättas med ett tillväxtorienterat synsätt. En avgörande ingrediens i en sådan strategi är att fler människor har jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Dessvärre går utvecklingen åt fel håll. Antalet människor med riktiga jobb minskar, till exempel under senaste året med cirka 20 000 personer. Antalet i riktiga jobb i dag är lägre än när den socialdemokratiska regeringen tillträdde hösten 1994. Dessutom har egenföretagarna minskat med 21 000 senaste året. Sverige behöver en ny ekonomisk kurs med fler skattebetalare – inte fler arbetslösa.

4 Utvecklingen av äldreomsorgen

Äldreomsorgen har under senare år varit utsatt för stora och genomgripande förändringar. Ädelreformen innebar att kommunerna fick ansvaret för äldreboende, särskilt boende för äldre och handikappade. De fick också betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade patienter. Inom akutsjukvården hade tidigare en stor del av sängplatserna varit upptagna av äldre patienter som redan var ”färdigbehandlade”. Detta löstes med reformen. Även om ädel varit framgångsrik så finns i dag emellertid en rad av omständigheter som under de senare åren skapat problem för äldreomsorgen.

Det är framförallt tre omständigheter som förändrat villkoren för äldreomsorgen under 90-talet. Den ökade befolkningstillväxten av antalet äldre är en orsak. Dessa befolkningsförändringar medför successivt ökade krav på service och vård. En annan stark förändringsfaktor är den försämrade samhällsekonomin, som genom minskade skatteintäkter och ökade samhällskostnader för arbetslösheten, får kraftiga effekter på vården. Ytterligare till detta skall läggas effekten av de stora reformer under 1990-talet som inneburit vidgade och nya åtaganden för kommunerna. Den fortsatta utvecklingen av nya medicinska teknologier innebär också en kontinuerlig omfördelning av uppgifter inom vården. Sammantaget har dessa förändringar inneburit en mycket kraftig omstrukturering av vården och omsorgen på mycket kort tid och kommer att ställa stora krav på förändringar de närmaste åren.

De nya omständigheterna har ställt stora krav på finansiering. Detta har bemötts med olika strategier. En strategi har varit att minska på platserna på framförallt akutsjukvården. Mellan åren 1992-1995 har 22 procent av platserna inom somatisk akutvård försvunnit. Inom geriatriken har under samma period hela 30 procent av sängplatserna försvunnit. Mellan 1980 och 1991 hade vårdplatserna på sjukhus minskat med 26 procent. Sedan 1992 har antalet sjukhusplatser totalt sett minskat med 39 procent. En konsekvens av detta är en ökad belastning på akutsjukvården främst i form av komprimerade vårdtider. En konsekvens av de ökade problemen för geriatriken är att ansvaret för rehabilitering för äldre på många håll har kommit att bli ett kommunalt ansvar. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att det i flera kommuner sker en satsning på utbyggnad av rehabilitering.

Kommunerna har försökt att bemöta de ökade finansieringsbehoven med dels en striktare behovsbedömning, dels genom avgiftshöjningar inom äldreomsorgen. Dessa förändringar har på många håll ackompanjerats av personalneddragningar Socialstyrelsen har i sin utvärdering om de kommunala avgifterna visat på vilka stora problem som denna avgiftspolitik skapat för många pensionärshushåll. I många kommuner är avgifternas utformning fått fullständigt oacceptabla konsekvenser för många äldre.

Utvecklingen inom hemtjänsten är särdeles illa. Allt färre personer får den hjälp och assistans som har karaktären av service, den håller helt och hållet på att utmönstras ur hemtjänsten. Hemtjänsten handlar i tilltagande del om omvårdnad av vårdkrävande personer. De individer som får äldreomsorg, d v s utbudet av äldreomsorg i relation till den äldre befolkningen, i någon form är 1995 lika stort som 1965.

Trycket har alltså ökat kraftigt på kommunerna vad gäller äldreomsorgen. I till exempel servicehusboendet finns en dålig beredskap att möta detta tryck. Bemanningen, kompetensen, organisationen och den fysiska miljön är otillräckliga för att klara ut de delvis nya och ökande kraven.

Ädelreformen avhjälpte många av de problem som kännetecknade vården och äldreomsorgen under tidigare årtionden. Det var bra. En annan tanke i ädel var att se patienten som en helhet, det sociala inslaget i reformen. I detta avseende har ädelreformen tyvärr inte kunnat förverkligas. Ett område där detta är extra tydligt är vården i livets slutskede.

Flera kommuner saknar fortfarande övergripande planer för äldreomsorgen; detta har till konsekvens att verksamheten inte kan följas upp och utvärderas. Det är ett litet fåtal kommuner som har en kontinuerlig uppsökande verksamhet av de äldre. Informationen om rätten till bistånd och informationen om äldreomsorgen överhuvudtaget är bristfällig. Särskilt klandervärt är handläggningen av biståndsbedömningar med godtycklighet och bristande rättssäkerhet som följd.

4.1 Äldreomsorgen står inför stora utmaningar som kan sammanfattas i punktform

• Köer till vård och boende. Det är fullständigt oacceptabelt att människor skall behöva köa i månader och åratal för behandling eller till eget boende.

• Vanvården. Detta är ett akut problem som måste åtgärdas omgående.

• Rehabiliteringen. Det är viktigt att rehabiliteringen inte bara blir en sidoverksamhet. Rehabilitering måste tvärtom vara en integrerad del av hela äldreomsorgen.

• Kvaliteten i vård i livets slutskede. Här är behoven av en smärtfri och god omvårdnad fortfarande inte tillgodosedda.

• Individualiseringen. Fortfarande finns det knappast någon valfrihet inom äldreomsorgen. Ännu är det de kollektiva enhetsformade lösningarna som dominerar vården och omsorgen. Detta mönster måste brytas. Den enskildes rätt och önskemål måste värnas av de politiska företrädarna. Det är själva poängen med och grunden för demokratin och det kommunala självstyret.

• Närståendevården. Närstående utför en mycket stor del av vård och omsorg men erhåller endast ett litet och bristande stöd från kommunerna. Detta är oacceptabelt.

• Det mångkulturella samhället. Sverige är förändrat i grunden. Det mångkulturella samhället har kommit för att stanna. Det kommer även att ställas större krav på mångfald i äldreomsorgen. Tillsammans med individualiseringsprocessen är detta den kanske största utmaningen och en uppfordran till strukturella förändringar av äldreomsorgens utbud och organisation.

• Förebyggande hälsoarbete. Folkhälsoaspekten på åldrandet kan förebygga många sjukdomar och bidra till att mycket framtida lidande undanröjs.

• Betydelsen av närvård i form av hemsjukvård, hemtjänst och annan socialtjänst kommer att öka. Här växer det fram en stor efterfrågan och ett stort behov av nya nära lokala lösningar som en ersättning för den tidigare sjukhusbaserade vården och den institutionaliserade omsorgen.

En politik som skall vara trovärdig måste kunna ge ett svar på behoven inom dessa områden och i varje fall börja tänka på hur dessa dagens och morgondagens utmaningar skall kunna mötas.

5 Framtidens äldreomsorg

5.1 Omsorgsgaranti

Folkpartiet vill införa något vi har valt att kalla för en omsorgsgaranti. Den skall innehålla de delar som är väsentliga för att den enskilde äldre skall erbjudas en kvalitativ god omsorg med valfrihet. Kommunerna skall, utifrån en av Socialstyrelsen utarbetad skiss, fastställa en omsorgsgaranti. Den skall ha ett innehåll som garanterar den enskilde äldre en kvalitativ god omsorg. De kommuner som inte lever upp till de rättigheter som garanteras av omsorgsgarantin skall bli skyldiga att ge de äldre som drabbas av detta en avgiftsreduktion. Det blir ett ekonomiskt incitament för kommunerna att leva upp till målsättningarna i omsorgsgarantin.

Det finns flera dimensioner av en kvalitativ vård. Till de mest påtagliga hör de medicinska. Vi vill uppmärksamma några sådana behovsaspekter som måste vara tillgodosedda för att omsorgen skall kunna räknas som kvalitativ god.

5.1.1 Bättre medicinsk kompetens

Den medicinska kompetensen inom äldreomsorgen har tyvärr visat sig vara otillräcklig mot bakgrund av rapporterna om vanvård och missförhållanden i omsorgen. Den medicinska kompetensen behöver stärkas. Vi vill ha medicinskt ansvariga läkare kopplade till det särskilda boendet. Det behövs också fler sjuksköterskor i omsorgen.

5.1.2 Näringstillförseln

Vi vet från undersökningar att en stor del av de äldre i särskilt boende (till särskilt boende räknas servicehus, sjukhem, ålderdomshem och gruppboende för dementa) lider av näringsbrist. Enligt en undersökning initierad av Socialstyrelsen bedömdes 36 procent av dem som ingick i undersökningen vara undernärda och så många som 48 procent bedömdes vara i riskzonen för undernäring. Framförallt var andelen undernärda högst på sjukhem. Undernäring är inget enkelt begrepp och det kan vara ett naturligt inslag att äldre och sjuka människor är undernärda periodvis till följd av sjukdom. Sväljsvårigheter, dålig tandhälsa, läkemedelsbehandling och andra funktionsnedsättningar kan resultera i tillfällig undernäring. Men det som denna undersökning ändå indikerar, tillsammans med likartade resultat från andra undersökningar, är att undernäringen är ett stort och reellt problem.

Omvårdnadsforskningen har visat att det oftast behövs enkla förändringar i rutiner och hjälpmedel för att häva undernäringen. Ibland bottnar svårigheterna med att underlåta att genomföra dessa förändringar i både okunskap hos personal och ledning såväl som bristande personalresurser och/eller organisatoriska brister. Folkpartiet anser att den breda vidareutbildning som är nödvändig för en stor del av omsorgspersonalen skall innehålla obligatoriska moment av kunskap om näringsbrist och hur denna åtgärdas.

5.1.3 Liggsår

Vi vet att många människor inom omsorgen och vården lider av liggsår. Liggsår och trycksår är också något som lätt kan uppstå på en äldre sjuk människa. Men i princip kan man förebygga liggsår.

Med en god kunskap om den åldrande kroppen går det genom ändrade rutiner med mera att förebygga att liggsår uppkommer. På en del håll kan det också behövas mer personal.

Folkpartiet tycker att regeringens förslag om kvalitetsutveckling inom äldreomsorgen, ett nytt forskningsprogram för äldre, satsning på fortbildning och kartläggning av personalförsörjning och utbildningsbehov är bra förslag. Ett omistligt inslag i den kompetenshöjande utbildningen för personalen inom äldreomsorgen är kunskap om liggsår- och näringstillförselproblematiken. Det är också väsentligt att den kunskap som i dag finns inom omvårdnadsforskningen bättre tillvaratas. Ett sätt att göra det på är att förmedla denna kunskap i den kompetenshöjande utbildningen för personalen.

5.1.4 Smärtlindring och vård i livets slutskede

Smärtlindring är en annan del av en kvalitativ god omvårdnad som vi anser skall ingå i vår kvalitetsgaranti. Tillsammans med att utveckla den sociala dimensionen i vården är smärtlindring ett omistligt inslag i en god vård och omsorg. Efter ädelreformen har en allt större andel av dem som avlider varje år slutat sina dagar utanför sjukhuset, inte sällan på sjukhem. Vård i livets slutskede, s k palliativ vård, måste ha en god kvalitet. En förutsättning för detta är att kontakten med andra delar av sjukvården fungerar friktionsfritt. Direktlinje måste finnas till specialistsjukvården liksom ett fortlöpande stöd från distriktsläkaren. En adekvat smärtlindring är också en nödvändighet.

Det är viktigt att den döendes önskemål beaktas in i det sista. Den personal som arbetar med döende mer kontinuerligt måste ha en adekvat utbildning för att kunna möta de önskemål, den ångest och den alldeles speciella situation som den individuella döden innebär.

5.1.5 Fallskador

Att äldre ibland faller och skadar sig är ganska vanligt. Vi vet emellertid att fallskadorna har ökat i omfattning. Ofta sker detta utan att de skador som uppkommer vid fallet rapporteras eller noteras. Skador som längre fram kan leda till ett försämrat hälsotillstånd hos den äldre. I Folkpartiets äldrevård skall alla fallskador utredas. Konkret innebär det att så fort en äldre faller så skall en läkare tillkallas för undersökning så att skadorna inte förblir oupptäckta.

5.1.6 Bättre läkemedelshantering

Studier över läkemedelsbehandling av äldre som vistas på sjukhem har visat att det är vanligt med läkemedelsförskrivning på oklara indikationer och med olämpligt läkemedelsval, bl a har läkemedel som påverkar varandras effekter på ett negativt sätt givits till en och samma patient. Av patienter med läkemedelproblem blev t.ex. 19 procent klart förbättrade när behandlingen avslutades eller ändrades. Försök på sjukhem med "läkemedelsbehandlingsteam" där en farmaceut i samarbete med ansvarig läkare och sköterska regelmässigt gått igenom de äldres läkemedelsbehandling har visat sig framgångsrika när det gäller att förbättra läkemedelsbehandlingen och borde därför införas i större skala. Studierna visar också på brister i kunskaperna om hur åldrandet påverkar läkemedelseffekter. Därför behövs fortbildning om detta för såväl förskrivare som övrig vårdpersonal.

5.2 Äldrepeng

Vi liberaler utgår ifrån att det personliga självbestämmandet, att själv kunna påverka sin egen vardag, är ett hälsofrämjande inslag i människors liv. Valfriheten är därför något självklart; att människor själva inte endast skall kunna välja vilken vara de vill köpa i snabbköpet eller i klädesaffären utan även kunna välja vilken typ av omsorg vi vill ha och vem vi vill skall utföra hemtjänsten, o s v. Det borde till exempel vara självklart att den äldre själv skall kunna avgöra vem som skall komma in i hemmet för att hjälpa till med vardagssysslorna.

Valfriheten blir därför ett givet inslag i en omsorgsgaranti. Folkpartiet vill införa en äldrepeng. Denna peng skall fungera enligt samma princip som skolpeng och barnomsorgspeng. Det är den enskilde som själv skall avgöra vilken typ av hemtjänst eller på vilket sjukhem eller äldreboende hon/han skall bo. Äldrepengen är ett administrativt system som fördelar en viss summa pengar per äldre person. Pengen följer sedan den äldre som betalningsmedel från kommunen till det boende eller till den service den äldre väljer. På det sättet kan den äldre exempelvis välja såväl ett privat sjukhem som ett offentligt eller ett privat hemtjänstföretag istället för kommunens. En äldrepeng möjliggör en verklig valfrihet för den äldre. Det är närmast en skandal att äldre och i synnerhet äldre med speciella behov fråntas den valfrihet man tidigare haft och som är självklar för andra medborgare. Det är i praktiken ett omyndigförklarande. Det är självklart att en människa som är över 65 år skall kunna påverka valet av boende och inte endast vara hänvisad till kommunens boendekö.

6 Eget rum

Folkpartiet har alltsedan 1985, när Bengt Westerberg väckte frågan, arbetat för tanken att alla äldre som vill ha det skall få möjligheten att få ett eget rum. I dag delar fortfarande mellan 12 000 till 13 000 personer rum med personer som de själva inte har valt att dela rum med. Folkpartiet anser att en del av de extra statsbidragen till kommuner och landsting skall användas för att skyndsamt bygga bort bristen på egna rum.

7 En fungerande vårdkedja

Många människor, både äldre och arbetsskadade, får en dålig eller ingen rehabilitering. Detta är oacceptabelt. Bristerna i rehabiliteringen består ofta i brister i den s k vårdkedjan. Glappet mellan de olika instanserna i vården är stora. Färdigbehandlade patienter i sjukvården får ofta vänta alldeles för länge innan nästa led i vårdkedjan tar över: sjukgymnastiken, hjälpmedelscentralen eller hemtjänsten står inte alltid beredd den stund patienten skrivs ut från sjukhuset. Bryggan mellan landsting och kommun måste bära.

Ett annat problem är relaterat till de patientansvariga läkarna. För att primärvården skall kunna överta ett patientansvar efter hemskrivningen från sjukhuset måste medicinska fakta och mål överföras från den patientansvarige sjukhusläkaren. De slutgiltiga patientjournalerna, de s k epikriserna, måste utformas så att de fyller denna funktion. Vikten av adekvat informationsöverföring måste också gälla när primärvårdens läkare eller distriktsköterskan remitterar in patienter för sjukhusvård. Här krävs förbättringar från bägge håll.

8 Rättvisare avgifter

I slutet av januari kom en rapport från Socialstyrelsen om ”Pensionärshushållens kostnader för äldreomsorg och sjukvård”. Den visade att kommunerna missköter sig i fråga om avgiftssättningen för kommunal omsorg för de äldre. Tio procent av personerna över 75 år som uppger sig ha behov av hemtjänst avstår från att söka den hjälp de är berättigade till för att avgifterna för denna omsorg är för höga. Bland de äldre som har det allra sämst ställt är denna siffra ännu högre.

När kommunerna sätter taxorna för omsorg skall först ett belopp räknas av, ett så kallat förbehållsbelopp, för den äldre. Detta förbehållsbelopp är den äldres skydd mot att en alldeles för stor del av inkomsten skall gå till avgifter. Nu visar undersökningen att hälften av kommunerna har ett förbehållsbelopp som ligger under normen för socialbidrag. För de äldre i särskilt boende ligger förbehållsbeloppet under socialbidragsnormen i ännu fler kommuner och då vet vi att det är svårt nog för många människor att leva endast på socialbidragsnormen - men här har kommunerna valt att lägga sig under denna redan låga nivå! En avgiftspolitik som stänger ute behövande från omsorg är skamlig. Folkpartiet anser att regeringens föreslagna förändringar i socialtjänstlagen inte är tillräckliga.

Vi föreslår fyra förändringar som sammantaget innebär ett rättvisare och mer mänskligt avgiftssystem.

För det första skall Socialstyrelsen få i uppdrag att räkna fram en miniminivå för förbehållsbeloppet, en s k riksnorm. Denna norm skall vara bindande för kommunerna när avgifter sätts.

För det andra vill vi ha ett system som värnar den anhörige maka eller make som bor kvar i det ursprungliga boendet när den andre livskamraten flyttat till kommunalt boende i någon form.

Dagens system för avgifter i äldreomsorgen innebär att var och en ska ha en viss summa kvar när omsorgen, maten och bostaden är betald. Detta för att garantera att den som behöver kommunens omsorg även ska kunna köpa saker för egen del. Resultatet av inkomstdifferentierade taxor blir att den som har en hög pension får betala mer än den som har en låg pension.

Oberoende av hur höga taxorna är i olika kommuner måste maka/make värnas ekonomiskt. Om en av två makar eller sammanboende tvingas flytta till ett ålderdomshem, måste den som bor kvar ges möjlighet att klara sig ekonomiskt.

Detta kan lösas på olika sätt. En variant är att räkna makarnas sammanlagda inkomst och dela med två för att sedan sätta avgiften för den som flyttat till ålderdomshemmet. Med ett sådant system minskar risken för att om den som har den högre inkomsten flyttar till ålderdomshemmet och då får betala en hög avgift så får de kvarboende flytta på grund av det nya ekonomiska läget. Om den som flyttar till ålderdomshem har den lägre inkomsten av makarna bör kommunen beräkna sin avgift bara utifrån den inkomst som den boende på ålderdomshemmet har. Finns familj ska särskild ekonomisk hänsyn tas till hemmavarande barn.

För det tredje anser vi att det endast skall vara avkastningen på en äldres förmögenhet som skall räknas som inkomst när avgifterns sätts. Förmögenheten i sig skall alltså undantas.

För det fjärde anser vi att taket för månadsavgiften skall vara avsevärt lägre än den beräknade kommunala självkostnaden.

9 Ökad rätt för äldre: Äldreombudsman

Många äldre upplever många gånger att de inte vet vart de skall vända sig för att protestera mot ett missförhållande, eller för att få svar på frågor o s v. Myndigheterna är inte alltid den idealiska samtalspartnern i alla spörsmål som de äldre många gånger ställs inför. Folkpartiet har länge arbetat för att en kommunal äldreombudsman skall inrättas.

En sådan äldreombudsman skall vara fristående från de myndigheter som administrerar äldreomsorgen i kommunen, om än anställd av kommunen. Ombudsmannen skall således vara fristående och fungera som den instans dit äldre eller deras anhöriga kan vända sig med frågor, klagomål och för att få information.

Samarbetet med pensionärsorganisationerna bör också intensifieras. De har många gånger den erfarenhet och sitter inne med den information som behövs för att komplettera den kommunala äldreomsorgspolitiken.

10 Förstärkt roll för läkare och sjuksköterskor

10.1 Husläkare nu

Folkpartiet vill återinföra husläkarlagen. Den ger framförallt de äldre en kontinuitet och en trygghet i kontakten med sin läkare. Det skulle också ge de äldre och andra som väljer en privatläkare möjlighet att göra detta i större utsträckning eftersom husläkarlagen garanterar bättre villkor för privata vårdgivare. Husläkarna skall fungera som en övergripande organisation för all läkarkontakt inom primärvården för de äldre.

10.2 Fler läkare och sjuksköterskor som gör hembesök

I takt med att antalet äldre blir fler och de allra äldsta mer sjuka så kommer det att behövas ett större inslag av rörlig läkarverksamhet. Detta gäller i hemsjukvården. Utvecklingen går, både internationellt och i Sverige, mot mindre sjukhusbaserad vård och mer vård i hemmet. Denna utveckling gör att vi kan vänta oss en växande hemsjukvård och en större omfattning av närståendevården. Folkpartiet vill i detta perspektiv lyfta fram behovet av att husläkarna och distriktssköterskorna fungerar mer rörligt, exempelvis genom fler hembesök.

Det blir nödvändigt att det skapas organisatoriska förutsättningar för denna rörliga läkarverksamhet, annars kan man inte erbjuda patienterna en god medicinsk vård i hemmet – när så är tekniskt och praktiskt möjligt. Både lasaretts- och husläkare måste se över vilka funktioner som praktiskt går att föra ut från den egna institutionen till patientens hem.

10.3 Kontaktläkare

Folkpartiet vill införa en form av kontaktläkare. Genom regelbundna kontakter skall läkaren bistå det särskilda boendets ledning med allmänna medicinska råd. De pensionärer som så önskar skall kunna få denna läkare som sin husläkare. Kontaktläkaren kommer så att kunna förstärka såväl den i hemmet utförda sjukvården som säkerställa nödvändiga kontakter med sjukhuset. Att avstå från att remittera en äldre person för nödvändig lasarettsvård är naturligtvis ett större fel än att göra det. Men det är inte rätt – att på grund av organisatoriskt bristande läkarinsats i det särskilda boendet – inremittera den äldre till sjukhus för vård som lika bra kunde ges hemma. Att resa och byta miljö kan tära på den äldre och leder lätt till förvirring (vilket i synnerhet gäller för dem med diagnosen demens). Resorna är också kostsamma, liksom – ”onödig” intagning på sjukhus.

Genom att inför fasta telefontider, på telefonnummer och tider som inte konkurrerar med övriga patientgrupper så kan också många problem lösas för både distriktssköterskan och kontaktläkaren. Äldrevårdens direktlinje för korta och precisa samtal är bra.

10.4 Fler geriatriker i äldrevården

Äldreomsorgen och geriatriken bör upprätta nära kontakter med varandra. Det skall vara möjligt att via fler hembesök av husläkare – men även geriatriker – kunna få en bedömning o d utförd i sitt hem istället för att behöva åka till den geriatriska kliniken. Geriatriskt utbildade sjuksköterskor kan i det särskilda boendet bidra till att höja kvaliteten på omsorgen. Kommunerna och landstingen bör därför utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens på detta område.

11 Hemsjukvård

Hemsjukvården kommer att spela en allt större roll i framtidens äldrevård och omsorg. Kommuner, landsting, olika yrkesproffessioner kollidera ofta kring hemsjukvården. För utomstående ter sig ibland uppdelningen mellan just hemtjänst och hemsjukvård omotiverad. Det är viktigt att vissa inslag i hemsjukvården stärks så att gränsdragningsproblem undviks och att det inte sker att patienter faller mellan de olika huvudmännens stolar.

Det är viktigt att husläkarna i den primärvårdsanslutna hemsjukvården gör hembesök. I dag är det till exempel endast ett fåtal distriksläkare som gör besök i särskilt boende eller hembesök hos patienter som vårdas i hemmet. I undersökningar har närmare två tredjedelar av distriktsläkarna uppgett problem i kontakten med läkare i sjukhusbaserad hemsjukvård om hur patientansvaret skall definieras. Det är en stor brist. I ett husläkarsystem måste husläkarna ha en starkt roll och deras arbete måste till en del ingå i den planering som kommunerna skall ha för äldreomsorgen. I kommunernas program för äldreomsorgen skall det ingå i husläkarnas arbetsuppgifter att exempelvis göra ”ronder” bland sina patienter.

12 Hemtjänst

Professionella omvårdnadsinsatser behöver stärkas inom hemtjänsten. Det gäller i synnerhet hur uppföljningen, behovsplaneringen och tillgodoseendet av grundläggande behov sker för sköra patienter och sjuka äldre.

Folkpartiet har tidigare lyft fram flera delåtgärder som skall ge den enskilde rätten till en bättre fungerande hemtjänst. Vi väljer att upprepa dessa här. Vi kallar dem välfärdskontrakt inom hemtjänsten.

• När någon, på egen hand eller med stöd av anhörig, kontaktar hemtjänsten för att få hjälp måste ansvarig personal hos kommunen höra av sig inom tre dagar för att stämma tid för ett möte kring de problem som den enskilde har och vilket stöd kommunen då kan erbjuda.

• En plan ska göras upp i samråd med den enskilde och eventuellt dennes anhöriga som visar vad hemtjänsten ska ombesörja, om det ges omsorg på annat sätt än via hemtjänst samt, om rehabilitering ska erbjudas, vad denna ska leda till och inom vilken tid. Samma skriftliga plan ska göras upp om den enskilde måste flytta till särskilt boende.

• En kontinuerlig kvalitetsuppföljning ska göras och det ska stå klart för den enskilde vad som kommer att ingå i de frågor som ställs i samband med uppföljningen.

• Om den enskilde har en anhörig som klarar av och vill ge viss omsorg, ska denne anhörige ges stöd genom avlastning i någon form. Denna avlastning ska planeras gemensamt med den anhörige så att det kan genomföras på brukarnas villkor.

• Skulle hemtjänstpersonalen av något skäl inte kunna komma på avtalad tid, ska detta meddelas så snart som möjligt och hjälp ändå erbjudas av någon annan i personalen.

• Uteblir hemtjänstpersonalen helt, ska den enskilde kompenseras på något sätt, exempelvis genom att hemtjänsten kommer en gång extra vid ett senare tillfälle eller genom att avgiften sänks den månad det gäller.

• Det ska klart framgå för den enskilde och dennes anhöriga vem hos kommunen som är ansvarig och kontaktperson om något inträffar.

• Den enskilde ska ha rätt att välja vem som ska ge den service och omsorg som anses behövas.

• Kommunerna ska ha någon slags jourtjänst under kvällar och helger så att ingen riskerar att skrivas ut från sjukhus utan att få kontakt med socialtjänsten. Varje sjukhus ska ha uppgifter om vem som har jour så att den enskilde kan garanteras en kontakt med kommunen.

• Den som har invandrat till Sverige ska garanteras att få ha en tolk med vid samtal med socialtjänsten. Erfarenheten visar att många gamla snarare minns sitt modersmål än svenskan på äldre dagar och speciellt i svåra situationer är det en trygghet att få uttrycka sig på sitt eget modersmål.

• Det skall finnas mer av uppsökande verksamhet i hemtjänsten.

Vi tror att dessa åtgärder, om de genomförs, kommer att ge en bättre hemtjänst.

13 Stärk närståendevården

Det finns goda skäl att anta att närståendevården ökat de senaste tio åren. Däremot är det mer tveksamt om kommunernas stöd till närståendevårdarna har ökat. HSU 2000 har räknat på den omvårdnadsinsats som närståendevårdarna bidrar med: ”kommunernas kostnader för en sammanboende äldre man (75-84 år) med svår ohälsa beräknas till cirka 60 000 kronor per år medan motsvarande kostnad för en ensamstående man allt annat lika beräknas uppgå till ca 180 000 kronor. Makan i det förstnämnda fallet skulle således bidra med en omvårdnadsinsats som ligger i storleksordningen 120 000 kronor per år.”

Att öka det kommunala stödet till närståendevårdarna är också en jämställdhetsfråga. Enligt forskaren Lars Andersson är det för närvarande mellan 3 och 20 gånger vanligare att hustrun hjälper sin man med hushållsgöromål än tvärtom och mellan 2,5 till 13 gånger vanligare att hustrun hjälper sin man med fysiska behov än tvärtom.

Folkpartiet anser att kommunerna måste öka sitt stöd till närståendevården. Det skall ske på flera sätt:

• en fortsatt utbyggnad av växelvården

• förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag och ökade möjligheter för närstående att anställas

• en utvidgning av kretsen av dem som har rätt att vara närstående med ersättning från försäkringskassan

• en förlängd period för dem som vårdar

• En utvidgning av rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade rätten till ledighet från dagens 60 dagar till 120 dagar.

I de årliga 100 miljoner i särskilt stimulansbidrag till kommunerna som anslås av regeringen till bättre stöd till närståendevården skall medel avsättas som möjliggör att de ovan uppräknade målsättningarna uppnås.

14 Bättre demensvård och det goda boendet

Människor med svår eller måttlig demens antas öka från dagens 100 000 till 130 000 år 2010. Vidare antas belastningen på det särskilda boendet inom kommunerna öka ytterligare på grund av utflyttningen av patienter från sjukhusen till den kommunala äldreomsorgen. Det finns i dag ingen bedömning av hur behovet av särskilt boende för dementa kommer att se ut i framtiden som en följd av ökningen av antalet dementa. HSU 2000 har gjort uppskattningen att det kommer att behövas omkring 12 000 nya platser inom det särskilda boendet som en konsekvens av ökningen av antalet dementa. Det motsvarar cirka 9 procent av det särskilda boendet fram till år 2010. Det är viktigt att utbyggnaden av gruppboende för dementa fortsätter. Dessutom måste även dagverksamheterna för dementa bli fler.

15 Äldre funktionshindrade

I dag får man inte personlig assistans efter man har fyllt 65 år. Folkpartiet anser att 65-årsgränsen skall försvinna. Det är rimligt att rätten till personlig assistans finns kvar även för den som har fyllt 65 år.

Vi anser även att rätten till korttidsvård och dagverksamhet skall införas i socialtjänstlagen. Individuella planer som handlar om alla de små vardagliga insatserna som den funktionshindrade behöver vore ett bra stöd för de funktionshindrade. Sådana planer skulle förmodligen avhjälpa flera av de brister som finns i dag då den funktionshindrades behov är sådana att de ofta faller mellan kommuns och landstings ansvarsområde. Vi anser därför att rätten till individuella planer förs in i socialtjänstlagen.

16 Bättre tillsyn

Tillsynen inom äldreomsorgen är av uppenbara skäl otillräcklig. I dag har länsstyrelserna och Socialstyrelsen ett delat ansvar för tillsynen av äldreomsorgen. Folkpartiet bedömer det som att tillsynen blir effektivare om Socialstyrelsen ensam har ansvar för tillsynen. För att Socialstyrelsen skall kunna uppfylla detta utökade tillsynsansvar krävs en ökad regionalisering av Socialstyrelsens resurser så att tillsynsverksamheten s a s kommer närmare den verksamhet man skall ha tillsyn över.

17  Uppföljning och statistik

Regeringen föreslår att Socialstyrelsen ges ett uppdrag att i samråd med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet samt Socialvetenskapliga forskningrådet (SFR) utforma ett konkret förslag till ett system för rikstäckande individbaserad statistik inom äldreomsorgen. Skälet som anförs är behovet av uppföljning av verksamheten men också att det ger ett underlag för forskning. Vi delar regeringens uppfattning att det är viktigt att utvärdera de insatser som görs inom äldreomsorgen samt att forskning genomförs på detta område. Däremot finner vi inte det styrkt att dessa mål endast kan uppnås genom att föra en rikstäckande individbaserad och därmed mycket integritetskänslig statistik inom äldreomsorgen. Vi avvisar därför detta förslag.

18 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mer resurser till äldreomsorgen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreomsorgens utmaningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omsorgsgaranti,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en äldrepeng och mer valfrihet för äldre,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fungerande vårdkedja,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemsjukvård,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemtjänsten,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre stöd till närståendevården,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre demensvård och det goda boendet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fler hembesökande läkare och sjuksköterskor,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kontaktläkare,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Socialstyrelsen skall få i uppdrag att ta fram en riksnorm för förbehållsbeloppet för de kommunala avgifterna,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i övrigt har framförts om rättvisare avgifter för de äldre,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna bör stimuleras till att införa en äldreombudsman,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att husläkarlagen skall återinföras,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldre funktionshindrade,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Socialstyrelsen skall vara ensam tillsynsmyndighet för äldreomsorgen,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning och statistik.

Stockholm den 29 april 1998
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)	Bo Könberg (fp)
Eva Eriksson (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)	Kenth Skårvik (fp)
Barbro Westerholm (fp)