med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition

Motion 1996/97:A48 av Per Unckel m.fl. (m)

Bakgrunden

Statistiska centralbyrån (SCB) redovisar för mars månad en
öppen arbetslöshet på 8,4 procent. Härtill kommer 5,1
procent som sysselsätts i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Storleken på den öppna arbetslösheten är den högsta för mars
månad SCB någonsin uppmätt i sina
arbetskraftsundersökningar (AKU). Det sker mer än ett år
efter att regeringen - enligt egen utsago - placerat kampen
mot arbetslösheten överst på sin agenda och statsministern
själv utställt löfte om en halvering av den öppna
arbetslösheten till år 2000.

Det är uppenbart att denna "kamp" inte satt några spår på arbetsmarknaden.
700 000 människor saknar alltjämt ett arbete att gå till, långtidsinskrivningen
slår ständigt nya ovälkomna rekord och det börjar bli svårt att finna någon
utanför regeringskansliet som på allvar tror på halveringslöftet.

För att utan tricksande med statistik och avvecklande av arbetskraft uppnå
en halvering av den öppna arbetslösheten till år 2000 behövs det netto
300 000 nya jobb. Det skulle ge en öppen arbetslöshet på 4 procent och
närmare 3 procent i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Om regeringen tar sitt
eget mål på allvar är det detta som måste åstadkommas. Förutsättningarna att
lyckas måste emellertid ifrågasättas. Hittills under mandatperioden har
regeringen bedrivit en politik som gjort att jobben blivit färre, inte fler.

Arbetslösheten - i synnerhet den öppna - har stått i fokus under större
delen av 1990-talet. Dess bakomliggande orsaker och följder för
samhällsekonomi och enskilda människor har lyfts fram och diskuterats ur
olika perspektiv. Samtidigt har sysselsättningsutvecklingen kommit i
skymundan, trots att den är minst lika central.

Sysselsättningen har etablerat sig på en nivå som långsiktigt
hotar välfärden. Det är genom sitt arbete som människor
bidrar till att de resurser som krävs för att säkerställa välfärd
och utveckling skapas. Ju fler som arbetar, desto större
resurser skapas för att bygga och fördela Sveriges välstånd.

Från att länge ha legat i topp bland OECD-länderna i fråga om
sysselsättningsnivå har vi i dag tappat flera placeringar. Medan nivån i
Sverige gått ner med flera procentenheter under 1990-talet har den hållit sig
konstant eller rentav stigit i flera av våra konkurrentländer.

Pos.
Land
1995
1990
Diff.

1
Island
81,0
76,8
+ 4,2

2
Schweiz
79,2
77,6
+ 1,6

3
Japan
74,1
72,6
+ 1,5

4
Norge
74,0
73,9
+ 0,1

5
USA
73,5
73,0
+ 0,5

6
Danmark
73,4
77,1
- 3,7

7
Tjeckien
72,3
-
-

8
Sverige
71,1
80,9
- 9,8

9
Nya Zeeland
70,5
67,5
+ 3,0

10
Australien
69,0
69,3
- 0,3

Sysselsättning i procent av befolkningen i åldern 18-65 år (OECD).

Det är mot den här bakgrunden problemen på svensk arbetsmarknad måste
betraktas om ambitionen är högre än att kortsiktigt nedtvinga delar av
arbetslösheten. Om regeringen insett detta hade den i stället för ett
arbetslöshetsmål uppställt ett mål som anger det nödvändiga antalet nya
riktiga jobb, vilket gjort det mer angeläget att skapa nya marknader för både
de yngre och de äldre än att föra bort äldre arbetskraft från arbetsmarknaden.
Med en tidshorisont som inte sträcker sig längre än till annalkande
riksdagsval väljer regeringen emellertid - föga överraskande - att bortse från
det långsiktigt nödvändiga. Målmedvetna åtgärder för arbete, företagande och
tillväxt låter ånyo vänta på sig, då all kraft ägnas en symbolikens strategi.

"Siffrorna över den öppna arbetslösheten har blivit
målvariabel istället för sysselsättningen. Det inbjuder
till statistiska manipulationer där man försöker lösa
arbetslöshetsproblemet genom att minska utbudet av
arbetskraft."

(Assar Lindbeck i Finanstidningen 20
januari 1997)

En bättre politik för fler
jobb

Ogenomtänkt strategi

Det är bara fler och växande företag som kan skapa de
arbetstillfällen som krävs för att pressa tillbaka
massarbetslösheten och lyfta sysselsättningskurvan. Ett brett
och vitalt företagande ger kraft åt människor att växa och
genererar resurser som gör hela samhället rikare. I vår
partimotion 1996/97:Fi42 (Carl Bildt m.fl.) redovisar vi vilka
åtgärder som krävs för att åstadkomma detta.

Villkoren för företagandet påverkas på flera sätt. Skatter och lagar som
reglerar förhållandet mellan arbetsmarknadens parter spelar roll, liksom
arbetsmarknadspolitiken. I vårpropositionen presenterar regeringen ett antal
förslag om förändringar på just arbetsmarknadspolitikens område. Merparten
av dessa återfinns i tilläggsbudgeten, uppenbarligen för att ge intryck av extra
dådkraft.

Hastigt sjösatta åtgärder saknar emellertid värde om de blott utgör delar av
en symbolikens strategi som skulle imponera på självaste Potemkin.
Kulisserna i arbetsmarknadspolitiken blir trots allt inte mindre kulisser för
att
man reser nya vid deras sida. Att förlänga raden av åtgärder som inte leder till
riktiga arbetstillfällen i växande företag är tvärtom en cynisk strategi mot
massarbetslösheten. Regeringens förslag leder i fel riktning. En nation som
växer behöver fler människor i arbete - inte färre.

En friare användning av
arbetslöshetsförsäkringen

En bestående framgång i kampen mot massarbetslösheten
och för fler arbetstillfällen förutsätter en sammanhållen och
målinriktad politik. En sådan politiks olika delar måste vara
väl samstämda med varandra och genomföras i ett
sammanhang. Moderata samlingspartiet förordar därför en
samlad och genomgripande förnyelse av Sverige som
inbegriper bl.a. skatteförändringar, kunskapsutveckling,
förändringar av arbetsmarknaden och en effektivisering av
arbetsmarknadspolitiken.

Rätt utformad bidrar också arbetslöshetsförsäkringen till en sådan
förnyelse. En försäkring som uppmuntrar aktivt sökbeteende och främjar en
annorlunda lönebildning leder till en förbättring av arbetsmarknadens
funktionssätt och därmed i förlängningen till ett ökat antal arbetstillfällen.
För
att skapa de incitament som erfordras för en optimal utformning av
försäkringen är det emellertid nödvändigt med ett tydligt och stringent
regelverk. Endast om synnerliga skäl föreligger bör avsteg kunna medges. Hit
kan räknas individuella behov av en fokuserad yrkesutbildning.

Regeringens förslag om att öppna möjligheter för arbetslösa att behålla sin
arbetslöshetsersättning utan att stå till arbetsmarknadens förfogande utgör
emellertid inte ett sådant skäl. Bakom förslaget ligger bl.a. önskemål från
arbetsförmedlingsnämnderna om en större frihet för kommuner att skapa
projekt för arbetslösa. Oklarheter kring motiv, bristfälliga hänsyn till
undanträngnings- och inlåsningseffekter samt en avsaknad av helhets-
perspektiv över arbetsmarknaden är samtliga problem som är förenade med
flera av de nya kommunalt initierade och drivna arbetsmarknadsprojekten.
Ytterligare projekt av den här karaktären bör därför undvikas så länge
kommunernas roll inte är tillfredsställande preciserad.

"Resursarbeten"

Regeringen förordar att den s.k. Kalmarmodellen
introduceras brett under en försöksperiod som sträcker sig
fram till utgången av 1998. Arbetsgivare och fackliga
organisationer inom den offentliga sektorn skall ges
möjlighet att under sex månader - med möjlighet till
förlängning - inrätta s.k. resursarbeten för långtidsarbetslösa
som uppbär a-kassa eller KAS. Den anvisade
"kvalitetshöjaren" skall delta i åtgärden på heltid och uppbär
under tiden utbildningsbidrag. Tio procent av tiden bör dock
avsättas för att söka arbete. Arbetsgivaren skall som
motprestation förbinda sig att täcka uppstående behov av
vikarier med "resursarbetarna".

Regeringen sprider med sitt förslag uppfattningen att kvalitet i t.ex. vård
och omsorg är något som kan erbjudas först när man har tillgång till
arbetslösas för vårdgivaren kostnadsfria arbetsinsatser. Så är det naturligtvis
inte. Kvalitet i vård och omsorg säkerställs om fler människor - inte färre -
genom sitt arbete genererar resurser i samhället, men också av att
verksamheter organiseras på ett sätt som ger större utrymme för enskilda
människors ambitioner och önskemål. Det är mot den bakgrunden behovet av
en förnyelse av samhället måste ses. Det kräver mer av den enskilda sektor
som finansierar, men i växande omfattning också erbjuder, välfärd och
trygghet och mindre av den offentliga sektor som vuxit på bekostnad av
enskilt företagande.

En ofta förekommande - och logiskt oklanderlig - invändning mot åtgärder
av det här slaget är att de utgör dåliga alternativ till att ge kommunerna
större
resurser för riktiga anställningar. Kjell-Olof Feldt går så långt i sin kritik
att
han i en TT-intervju beskriver Kalmarmodellen som "det värsta exemplet på
vad man inte skall göra". Mot bakgrund av de strukturproblem vi nyss pekade
på menar vi att problemen med åtgärden primärt är av annat slag.

För det första finns det risk att - i första hand - kommunerna bromsar sin
pågående utvecklingsprocess. Tillgången till "resursarbetare" kan ge en bild
av villkoren som inte överensstämmer med verkligheten, vilket i
förlängningen leder till att förändringsbenägenheten avtar. Förbättringen och
renodlingen av verksamheten, som är nödvändig för att säkerställa
medborgarnas valfrihet och tillgång till god kommunal service, blir mindre än
den borde.

Ett annat problem rör de enskildas roll i utvecklingsarbetet. Redan den
företrädesrätt till återanställning som anges i 25 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd har en återhållande effekt på den uppsagdes rörlighet,
mellan regioner såväl som mellan branscher. Det aktuella förslaget förstärker
denna effekt genom att sända signalen till dem som mist sina jobb att de kan
stanna kvar i sektorn. I stället för att t.ex. utbilda sig för andra sektorer
eller
starta egen verksamhet i konkurrens med sin tidigare arbetsgivare väljer de
lätt att stanna kvar som "kvalitetshöjare" i hopp om att en dag återfå sin fasta
anställning.

Ett tredje problem rör fördelningen av de vikariat som uppstår i
verksamheten. Så som lagförslaget är utformat skall kortare vikariat med
automatik tilldelas de "resursarbetare" som eventuellt tjänstgör på
arbetsplatsen. Då åtgärden riktar sig till en kategori arbetslösa som inte bara
skall uppfylla krav om långtidsarbetslöshet och ersättning från a-kassa eller
KAS utan också godkännas av facket, innebär det en radikal inskränkning av
arbetsgivarens möjligheter att välja vikarier. Kommunalarbetareförbundet
medger också öppet att åtgärden kommer att ge dem en större makt över den
lokala verksamheten. Förlorarna återfinns framför allt bland dem som tidigare
givits möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden genom olika former av
korta påhugg, dem som saknar ersättning från a-kassa eller KAS, och inte
minst anställda hos de personaluthyrningsföretag som stegvis mötts av ett
växande intresse från arbetsgivare också inom den offentliga sektorn. Utan
möjlighet att några nya jobb skapas tar regeringen sålunda på sig risken att
ytterligare arbetstillfällen går förlorade.

Vi avvisar regeringens förslag om s.k. resursarbeten.

Den äldre arbetskraften

När problemen på svensk arbetsmarknad diskuteras
framskymtar allt oftare uppfattningen att de äldre måste
lämna plats för de yngre. Uppfattningen, som har stöd i
regeringen, grundar sig huvudsakligen på två felaktiga
föreställningar, vilka båda känns igen från debatten om
arbetsdelning. Den första utgår från att antalet arbetstillfällen
är konstant, eller i värsta fall i avtagande. Föreställningen är
lika felaktig i dag som den var när den först lanserades i
samband med den industriella revolutionen. Behoven
förändras när möjligheter - teknologiska eller andra - växer
och värderingar förändras. Flera av de tjänster och produkter
som efterfrågas i dag var okända för bara någon generation
sedan, och på samma sätt skapas och efterfrågas nya
produkter och tjänster av kommande generationer.
Efterfrågan växer med ekonomin, liksom möjligheterna att
möta den tilltagande efterfrågan. Med en stabil
samhällsekonomi i grunden vågar och kan entreprenörer
omsätta sina idéer i företag och arbetstillfällen.

Den andra föreställningen handlar om utbytbarheten människor emellan. På
tailorismens arbetsplatser var arbetstagarna oslipade kugghjul, vars
muskelkraft efterfrågades mer än "hjärnkraft". Muskler byttes mot muskler
utan för produktionen besvärande avbräck. I dag är medarbetaren i en helt
annan utsträckning en förfinad del i produktionsprocessen. Specialkunskaper,
utbildning och inte minst erfarenhet väger tyngre än muskelkraften, och varje
medarbetare är därför unik. Den ökade vikt arbetsgivarna tillmäter
rekryteringsarbetet är ett bland flera uttryck för den avtagande utbytbarheten.

De medarbetare som har en lång livs- och/eller yrkeserfarenhet är därför en
tillgång på dagens arbetsmarknad, inte en propp som utestänger de yngre. Att
ta vara på det samlade kunnande och den kompetens som den äldre
arbetskraften erbjuder gör Sverige rikare, inte tvärtom.

Det är riktigt att det på en del arbetsplatser - i synnerhet inom den
offentliga sektorn - finns en skev åldersfördelning. Skälet härför är
turordningsreglerna i LAS som med kirurgisk skärpa skurit bort de yngsta
först när kommuner och landsting omstrukturerat sin verksamhet. Den ökade
andelen äldre personal på arbetsplatserna är sålunda inte problemet, men väl
symtomet.

Regeringen föreslår att äldre långtidsarbetslösa skall kunna "pensioneras"
bort från arbetsmarknaden och aviserar därtill ett kommande förslag om att
kunna byta äldre medarbetare mot yngre, person mot person. Båda förslagen
har en felaktig signaleffekt som redan på kort sikt riskerar att påverka
arbetsgivares attityd till äldre medarbetare, nuvarande såväl som potentiella.
Redan av det skälet finns det anledning att avvisa regeringens förslag.

Konkret innebär det första av regeringens förslag att arbetslösa som fyllt 60
men inte 65 år skall ges möjlighet att under återstoden av 1997 ansöka om en
s.k. tillfällig avgångsersättning. Villkoret för att erhålla avgångsersättningen
är att den enskilde under perioden 1 januari 1996 till den 15 april 1997
erhållit arbetslöshetsersättning eller deltagit i en arbetsmarknadspolitisk
åtgärd under minst 12 månader. De som beviljas den tillfälliga
avgångsersättningen får under den tid som återstår till pensionsåldern behålla
sin arbetslöshetsersättning utan krav på aktivitet.

Idén om förtidspensionering som verktyg i kampen mot arbetslösheten är
orimlig. För en regering som är angelägen om att till varje pris hyfsa
statistiken är de kortsiktiga fördelarna uppenbara. Faktum kvarstår emellertid.
Metoden är ineffektiv, oekonomisk och orättfärdig.

Det är inte genom att lyfta bort folk från arbetskraften som vi skapar bättre
förutsättningar för fler människor i arbete. Att lyfta bort människor från
produktionen innebär att vi skapar en situation där allt fler skall försörjas av
allt färre. Sverige har inte råd att pensionera bort människor som kan bidra
till
sin egen och hela Sveriges välståndsutveckling.

Att förslaget dessutom är slarvigt utarbetat framgår av den bristande
samordningen med övriga åtgärder. En tredjedel av deltagarna i OTA är över
60 år och sålunda berättigade till den tillfälliga avgångsersättningen. Valet
för
dessa kommer att stå mellan att - för i princip samma dagersättning - delta i
en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och dra sig tillbaka från arbetsmarknaden.
Det handlar naturligtvis inte om något självklart val för den enskilde, men
överlappningen mellan åtgärderna är likväl olycklig.

Mer anmärkningsvärt är ändå de turer som redan hunnits med kring
planerna på att växla äldre anställda mot yngre. LO vänder sig mot att en s.k.
generationsväxling, som bygger på en överenskommelse mellan en anställd,
en tillkommande anställd och arbetsgivaren, kan komma i konflikt med
företrädesrätten till återanställning. Det är samma LO som en gång lanserade
idén som nu motsätter sig idéns konsekvenser. Utan att på något sätt ställa
oss bakom förslaget konstaterar vi för vår del att det varken var första eller
sista gången som reglerna i LAS utgjorde ett hinder för nyordningar.

Bättre förmedlingsverksamhet

Vi har vid ett flertal tillfällen - med stöd i en samstämmig
svensk och internationell forskning - framfört att
förmedlingsinsatser utgör det mest betydelsefulla och
effektiva inslaget i varje arbetsmarknadspolitik.
Förmedlingen hjälper arbetssökande och arbetsgivare att
finna varandra. En professionell förmedlingsverksamhet har
därför en naturlig plats i vår samlade politik för fler riktiga
jobb.

Arbetsförmedlingens karaktär har förändrats under 1990-talet. Somt har
förändrats till det bättre, annat till det sämre. Till det positiva kan räknas
en
viss konkurrens, vilken - som på så många andra områden - har lett till bättre
möjligheter för kunderna, i det här fallet arbetslösa som söker arbete och
arbetsgivare som söker arbetskraft. De positiva effekterna har emellertid
delvis förtagits av den kraftiga ökning av antalet arbetslösa som sökt sig till
förmedlingarna. En hastig försämring av arbetsmarknaden, som femdubblat
köerna av arbetssökande har belastat framför allt de offentliga arbets-
förmedlingarna hårt. Förmedling av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har
upptagit mycket av den tid som annars kunde ägnats åt förmedling av jobb.
Tillfälliga personalförstärkningar, effektiviserad verksamhet och betydande
uppoffringar från personalen har begränsat, men inte löst problemen.
Förmedlingsverksamheten kan fungera bättre.

Vi menar att en prioritering av förmedlingsverksamheten måste få tydligare
konsekvenser för arbetet på de offentliga arbetsförmedlingarna. En markant
separering av förmedlingsverksamheten och den åtgärdsrelaterade
verksamheten är ett första nödvändigt steg. I kombination med den minskade
åtgärdsvolym som följer av vår politik ger det bättre villkor för arbets-
förmedlingarna att förvalta sitt huvuduppdrag - förmedling av jobb.

Eftersom vår arbetsmarknadspolitik kan genomföras tidigast under 1998
och regeringens förslag om en resursförstärkning motsvarande ytterligare 100
Mkr, till de extra 600 Mkr som redan anslagits, gäller tillfälligt för 1997 är
vi
beredda att acceptera åtgärden. Då lösningen på arbetsförmedlingarnas
problem inte primärt är en fråga om myckenhet menar vi emellertid att de
tillskjutna medlen i första hand bör användas för en omorganisation av
verksamheten och en satsning på kvalitet.

Missriktad åtgärdspolitik

Arbetsmarknadspolitiken har länge varit styrd av kvantitativa
mål. Genom fastställande av volymmål för de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna anger riksdagen ramar
för Arbetsmarknadsverkets (AMV) verksamhet. Av detta
följer en tydlig fokusering på AMV:s förmåga att nå de
kvantitativa målen, snarare än kvaliteten på och effekterna av
de olika åtgärdsprogrammen. Detta är olyckligt, i synnerhet
som de fastställda volymmålen ofta grundar sig mer på
politiska överväganden än hänsyn till vad som är optimalt för
arbetsmarknaden.

En effekt av för högt satta volymmål är att AMV, för att tillmötesgå
statsmaktens krav, omfördelar resurser till billigare åtgärder som ger fler
platser för pengarna.

Volymmålen leder därför till att högt ställda krav på kvalitet och
effektivitet åsidosätts till förmån för en arbetsmarknadspolitisk
massproduktion. Regeringen tycks nu delvis ha insett detta och föreslår
ytterligare en sänkning av volymmålet, från 228 000 till 207 000 i genomsnitt
per månad för återstoden av 1997. Ur kvalitets- och effektivitetssynpunkt är
åtgärden riktig. Fasthållandet vid volym som vägledande parameter utgör
emellertid ett strukturproblem i arbetsmarknadspolitiken. Att varje enskild
insats leder till arbete, eller märkbart förbättrar den arbetslöses möjligheter
att
återgå till arbetslivet, är viktigare än att så eller så många erbjuds
aktivitet.
Kvaliteten måste vara helt avgörande för utformningen av
arbetsmarknadspolitiken. I konsekvensens namn saknas det därför skäl och
möjlighet att i förväg ange hur många som skall befinna sig i en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd varje månad.

Regeringen föreslår att arbetsmarknadsutbildningen tillförs ytterligare
resurser. Härigenom hoppas man delvis kunna kompensera för att
volymmålen kraftigt reducerat antalet deltagare i den dyrare arbetsmarknads-
utbildningen till förmån för billigare åtgärder som t.ex. ALU. Satsningarna på
yrkesinriktad utbildning till trots kommer arbetsmarknadsutbildningen
alltjämt i många hänseenden att bedrivas på ett ineffektivt sätt. Den omfattar
för många och insatserna utformas i flera fall felaktigt.

Vi förordar en arbetsmarknadsutbildning som skiljer sig från dagens. Den
bör styras mot ett klart definierat arbetsmarknadsbehov och erbjuda en
kvalitet som tillmötesgår högt ställda krav från såväl deltagare som framtida
arbetsgivare. Utbildningsinsatserna bör vara yrkesinriktade och i allt
väsentligt genomföras tillsammans med företagen. För att kunna erbjuda en
sådan fokuserad arbetsmarknadspolitisk utbildning är det inte rimligt att
planera för de volymer regeringen utgår från.

Utbildningsinsatser erbjuds inte bara inom ramen för arbetsmarknads-
politiken. Utöver den grundläggande skolutbildningen - alltjämt överlägsen i
betydelse för enskildas möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden -
rymmer utbildningsväsendet flera möjligheter för den enskilde. Några av
dessa är direkt yrkesinriktade och bör - trots att de återfinns inom andra
utgiftsområden - finnas med i diskussionerna om arbetsmarknads-
utbildningens volym och utformning. Den kvalificerade eftergymnasiala
yrkesutbildningen (KY) har t.ex. förutsättningar att i stor utsträckning
tillmötesgå förändrade behov från såväl arbetsmarknaden som från enskilda.
Vi förordar därför en betydande satsning på denna utbildningsform.

Övrigt

Regeringen föreslår regelförändringar som berör de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ALU, API och de
förlängda starta eget-bidragen för kvinnor. För ALU och API
handlar det om större möjligheter till förlängning, medan det
i det senare fallet handlar om en vidgad målgrupp. Den
arbetsmarknadspolitik vi förordar innebär att flera av dagens
arbetsmarknadspolitiska åtgärder successivt minskar i
omfattning för att senare helt utgå.
Åtgärdssammansättningen måste tydligare än i dag inriktas
på att förbättra enskildas möjligheter att återkomma till
reguljärt arbete, inte på att erbjuda aktivitet åt så många
arbetslösa som möjligt. Vi avvisar därför regeringens förslag.

De s.k. Europastipendierna som infördes i juli 1995 har inte varit någon
framgång. Intresset har varit svalt från såväl ungdomar som företag. Som
ersättning vill regeringen nu införa s.k. Interpraktikstipendier, enligt modell
från Svenska EU-programkontoret för utbildning och kompetens. I
regeringens utformning görs stipendierna tillgängliga också för
volontärarbete i utvecklingsländer. Enligt vår uppfattning bör syftet med
program av det här slaget vara att erbjuda unga människor bättre möjligheter
att tillgodogöra sig erfarenheter från övriga EU-länder, men också en chans
att etablera sig på den alleuropeiska arbetsmarknaden. Frivilliga insatser i
tredje världen må vara behjärtansvärda i sig, men att dessa skulle uppmuntras
och finansieras genom medel avsatta för arbetsmarknadspolitiska åtgärder är
inte försvarbart. Vi avvisar därför regeringens förslag i denna del.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om försök med
resursarbete,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1997:000) om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1997:000) om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1997:000) om arbetslöshetsförsäkring,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1997:000) om införande av lagen (1997:000) om arbetslöshetsförsäkring och
lagen (1997:000) om arbetslöshetskassor,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1997:000) om försök med resursarbete,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förmedlingsverksamheten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om volymmål i arbetsmarknadspolitiken,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en förstärkning av arbetsmarknadsutbildningen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetslivsutveckling och arbetsplatsintroduktion,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om starta eget-bidragen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om interpraktikstipendier.

Stockholm den 30 april 1997

Per Unckel (m)

Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Christel Anderberg (m)

Anna Åkerhielm (m)

Per Bill (m)

Olle Lindström (m)

Ulf Melin (m)

Jan Backman (m)

Ulf Kristersson (m)

Annika Jonsell (m)