med anledning av prop. 1996/97:115 Mer tillgänglig kollektivtrafik

Motion 1996/97:T69 av Sonja Fransson och Hans Karlsson (s)

Propositionen innehåller förslag till lag om färdtjänst. Denna
lag skall ersätta bestämmelserna i socialtjänstlagen.

Riksdagens beslut om ekonomiska satsningar för att göra fordon och andra
delar i resekedjan som terminaler, stationsbyggnader, informationssystem
etc. tillgängliga för resenärer med funktionshinder är mycket betydelsefullt.
Med all sannolikhet kommer det att öka möjligheterna för personer med
funktionshinder att använda de allmänna kommunikationerna och skapa
större valfrihet i resandet.

Åtgärderna innebär också på sikt att behoven av olika särlösningar
minskar. Insatserna stämmer väl överens med de allmänt omfattande målen
för svensk handikappolitik, delaktighet och jämlikhet.

För många människor med funktionshinder är färdtjänsten en nödvändig
ersättning för och ett komplement till en otillgänglig kollektivtrafik. Brister
i
den fysiska miljön gör också färdtjänsten nödvändig. Hur tillgängliga de
allmänna kommunikationerna än blir kommer det ändå alltid att finnas
människor som behöver resa med färdtjänst t.ex. för att man har svårt att
orientera sig i omgivningen eller för att miljön inte är tillgänglig.

Ett syfte med propositionen är att färdtjänsten skall behandlas som en
trafikfråga och inte en biståndsfråga. Därför föreslås att färdtjänsten lyfts ur
socialtjänstlagen och i stället regleras i en egen lag. Det är bra. Men i
förslaget till lag finns dock formuleringar som rymmer en föråldrad syn på
funktionshindrades resmöjligheter som inte alls överensstämmer med de
handikappolitiska målen om jämlikhet och delaktighet.

I 7 § förslaget till lag om färdtjänst står: "Om den sökande kan tillgodose
sitt transportbehov på annat sätt, behöver tillstånd dock inte meddelas." Det
innebär att ekonomiska förhållanden och närståendes tillgång till bil skall
kunna vägas in vid beslut om tillstånd till färdtjänst.

I propositionen (sid 54) kan läsas: "Det finns dock skäl att i det nya
regelsystemet för prövning av tillstånd till färdtjänst kunna beakta också den
sökandes ekonomiska förhållanden. Avsikten är ju inte att vidga den person-
krets som kan få färdtjänst. Genom att i den föreslagna lagen ange att till-
stånd till färdtjänst inte behöver meddelas om transportbehovet kan tillgodo-
ses på annat sätt får tillståndsgivaren möjlighet att i sitt ställningstagande
beakta inte bara funktionshindret utan också den sökandes ekonomiska för-
hållanden."

Syftet med den nya lagen är att färdtjänsten skall ses som en del av
kollektivtrafiken. Det är ett steg i rätt riktning. Med tanke på detta är det
principiellt felaktigt att väga in faktorer som närståendes tillgång till bil
och
sökandes ekonomiska förhållanden i beslut om färdtjänst. Inkomstprövning
förekommer inte i kollektivtrafiken och bör följaktligen inte heller göra det i
färdtjänsten. Närståendes tillgång till bil påverkar inte människors rättighet
att använda kollektivtrafiken. Sådana omständigheter bör således inte vägas
in i beslut om tillstånd till färdtjänst. Funktionshindret och den enskildes
behov måste vara det enda avgörande för rätten att resa med färdtjänst.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de handikappolitiska målen jämlikhet och delaktighet även
skall tillämpas i fråga om rätten till färdtjänst.

Stockholm den 9 juni 1997

Sonja Fransson (s)

Hans Karlsson (s)