med anledning av prop. 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets fjällområden

Motion 1995/96:Jo36 av Karin Israelsson (c)

Mänskliga aktiviteter påverkar fjällområdet liksom alla andra
landområden. Rekreation och friluftsliv utövas i stor
utsträckning i det svenska fjällområdet. Enorma ytor står till
förfogande för detta. Sommartid sker de flesta besöken i
form av vandringar längs de vandringsleder som ställts till
förfogande. Övernattningsstugor med jämna mellanrum
underlättar för denna form av turism. Vintertid besöks fjällen
av stora skaror människor som söker motion och frisk luft.
Allt flera utnyttjar skotern som fordon att nå olika områden i
fjällvärlden. Turismen är en stor inkomstkälla för den bofasta
fjällbefolkningen.

I många delar av fjällvärlden finns redan idag restriktioner som omöjliggör
även en ekoturismsatsning. Svårigheter att finna andra sysselsättningar i
dessa regioner gör att många väljer att flytta från området. En levande
fjällbygd blir därmed inte en möjlighet.

Många kommuner har restriktioner lagda över stora delar av kommunens
yta. Dispenser och regelsystem försvårar utveckling som skulle underlätta för
den bofasta befolkningen att finna utvecklingsutrymme. De stora områden
som avsatts för nationellt ändamål innebär att inkomster från området inte
står att finna, kommunen får svårigheter att finna ersättningsarbeten. Till
exempel är 60 procent av Sorseles yta belagd med förbud och restriktioner.
Om ytterligare restriktioner beslutas är det en självklarhet att kommunens
synpunkter skall beaktas. Detta gäller inte minst en fortsatt översyn av
regleringsområden. Detta bör ges regeringen till känna.

Att nu ytterligare lägga restriktioner i dessa områden känns för många
bofasta omotiverat. Skotern har givit en frihet att nå andra områden inom
fjällområdet på ett smidigt sätt. Många gamlas isolering har kunnat brytas
vintertid, då skotern givit nya kommunikationsmöjligheter. Ett antal äldre
saknar körkort eller traktorkort och kommer inte längre att finna denna
möjlighet att nå omvärlden möjlig.

När det gäller miljöhoten mot fjällvärlden så står onekligen skotertrafiken
för en del i det hotet. När man ser Miljöklassutredningens beräkningar av
emissioner från snöskotrar per år i Sverige bör man också ha i minnet att det
största antalet skotrar framförs i mellanbygder och kustbandet den största
delen av säsongen. Kortare perioder, påsk- och sportlovstiden, sker en
anhopning av skotrar i fjällområdet. Det innebär att dessa utsläpp inte enbart
sprids i dessa områden. Naturligtvis skall detta avfall minskas, men samtidigt
måste all miljöpåverkan från andra länder som förs upp i fjällkedjan också
påverkas. Forskning har exempelvis visat att aluminiumutsläpp från avlägset
liggande aluminiumverk har förorsakat stora skador på fågeläggens håll-
fasthet. På samma sätt påverkas fjällnaturen av utsläpp som ej sker i området.
Detta bidrar naturligtvis till att alla källor till ökade utsläpp bör bevakas,
inte
bara i fjällvärlden utan över hela landet.

När det gäller beslut rörande förbud mot viss yrkestrafik ser det onekligen
ut att kunna leda till en byråkrati som kan vara svår att hantera. Ibland
uppstår skador som snabbt måste repareras, vatten och avlopp eller hämtning
av fällda djur. I dessa fall bör dispensförfarandet förenklas och kunna ges
fastboende eller yrkesutövare som får denna typ av uppdrag, för att inte
ytterligare försvåra och förhindra för fastboende att få normal service i sitt
boende. Kommunen bör kunna ombesörja denna typ av dispenser. Detta bör
ges regringen till känna.

Hastighetsbegränsningar för terrängskotrar har redan frivilligt genomförts i
många områden. Denna hastighetsbegränsning bör kunna variera efter de
förutsättningar som föreligger. Att inte tillåta högre hastigheter är 50 km per
timme kommer att försvåra för de turer som arrangeras för skotersällskap
med långfärd på skoter. Att dessa i vissa områden har en fartbegränsning på
50 km är viktigt, då förutsättningarna är sådana. Vid långfärder längs leder av
annan karaktär kan 70 km per timme vara en lämpligare fart. Naturligtvis kan
man diskutera nyttan av en regel som svårligen kan kontrolleras eller beivras.
Önskar man en hastighetsbegränsning borde skoterns förmåga att köra mera
än 70 km per timme vara begränsad redan vid tillverkningen. I annat fall blir
denna regel mycket svår att efterleva. Därför bör regeringen återkomma med
förslag om en begränsning av skoterns förmåga att framföras med högre
hastighet än 70 km per timme. Regeringens förslag rörande
hastighetsbegränsning bör avslås och ersättas med ett förslag som grundas på
frivilliga överenskommelser fram till dess hastighetsbegränsning som grundas
på skoterns konstruktion kan genomföras.

Skärgårdens känsliga områden bör enligt propositionens förslag undantas
och regleras när det gäller terrängskotertrafik. Även områden i mellanbygden
kan ha liknande skäl. Inte minst i närheten av städerna borde behovet av
tysta, miljövänliga områden eftersträvas. Skoterleder och övervakning av
lederna bör också finnas i dessa områden. Detta bör ges regeringen till känna.

Ökade miljökrav på terrängskotrar förs fram i propositionen. Tyvärr saknas
bestämmelser rörande bullerproblemen. Med teknikens hjälp borde detta
kunna lösas på sikt. Denna möjlighet har dock inte beaktats i detta förslag,
men borde eftersträvas i det fortsatta arbetet. Kan man bemästra utsläppen
och bullret skulle det inte föreligga så stora hinder för skotertrafiken i
fjäll-
området.

Genom kravet på körkort kommer många äldre förare inte att kunna
framföra sina fordon de närmaste åren. Tiden fram till ikraftträdandet av
körkortskravet är synnerligen kort, och jag föreslår därför att den träder i
kraft
först den 1 juli 1998. Man bör i detta arbete också beakta att i 80 procent av
dödsolyckorna med skotrar inblandade så är förarna alkoholberusade.
Information rörande alkohol och terrängskoterkörning bör intensifieras. Då
resurser i stort saknas för kontroller av skoterförarnas promillehalt måste nya
vägar prövas för att nå dessa förargrupper med information rörande riskerna
att köra skoter berusad. Kunde detta beivras skulle olycksfallen också
minska.

Skoterklubbarna har på ett förtjänstfullt sätt på frivillig väg arbetat med att
anlägga leder och reglera skotertrafiken så att den inte skall störa omgivande
områden. Dessa erfarenheter måste fortsättningsvis tas med i myndigheternas
arbete.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunernas medverkan i beslut rörande
regleringsområden för terrängkörning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunernas möjligheter att lämna dispenser för
yrkesmässig trafik med terrängskoter,
3. att riksdagen avslår förslaget om hastighetsbegränsning för
terrängskoter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hastighetsbegränsning för terrängskotrar genom
inbyggd hastighetsreglering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bullerbekämpning av terrängskotrar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reglering av skoterleder i andra områden än
fjällbygden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införandet av traktor/körkortskrav för förande av
terrängskoter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade insatser för alkoholinformation till
skoterförare.
Stockholm den 12 juni 1996

Karin Israelsson (c)