med anledning av prop. 1995/96:183 Huvudmannaskapet för gymnasial utbildning m.m.

Motion 1995/96:Ub34 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Föreliggande proposition är ett svårbegripligt, ofullständigt
och ologiskt aktstycke, vilket möjligen beror på att det synes
hastigt hopkommet. Föreslagen lagtext och propositionens
motiveringar förefaller lika dunkla som de totalt oredovisade
konsekvenserna av och de egentliga syftena med förslagen.

Regeringen uttalar som sin uppfattning att det i första hand är kommunerna
som skall vara huvudmän för all utbildning i gymnasieskolan och komvux.
Samtidigt innebär propositionen att man vidgar möjligheten för landstingen
att anordna och att i vissa delar som huvudman svara för utbildningar. Det
påstådda skälet redovisas vara behovet av att rationellt och kostnadseffektivt
använda de offentliga medlen.

Regeringen redovisar att inget medgivande har lämnats för en kommun att
lägga en utbildning på entreprenad hos landsting med stöd av 2 § lagen
(1993:802) om entreprenadförhållanden i skolan. Motivet är att det anses vara
ett problem att ett landsting som regel skulle få bedriva undervisning på flera
kommuners uppdrag och att samverkansavtal mellan berörda kommuner är en
omständlig lösning. Samtidigt innebär propositionen att man kraftigt vidgar
behovet av samverkansavtal såväl beträffande utbildningar som genomförs av
skilda huvudmän som beträffande de ekonomiska ersättningsfrågorna.

Denna bristande logik i väsentliga grundfrågor gör att hela förslaget haltar
väsentligt. På detaljnivå innebär det t. ex. att det är oklart hur den
interkommunala ersättningen i framtiden för landstingsbedrivna utbildningar
skall beräknas, eller hur förutsättningarna blir för de kommuner som inte
ingår i ett med landstinget gemensamt samverkansavtal. Inte heller framgår
det vilka de praktiska konsekvenserna blir för alla andra kommuner i ett
landsting av att detta landsting ingår ett avtal med en kommun inom
landstingsområdet om att starta olika nationella program m.m.

När det gäller den interkommunala ersättningen för landstingsbedrivna
utbildningar kan man konstatera att dagens lagtext med sin koppling till
statsbidrag är föråldrad. Samtidigt är det i högsta grad oklart hur
kommunernas kostnader kommer att påverkas. Problemen beträffande
naturbruks- och omvårdnadsutbildningarna avfärdas med konstaterandet att
eftersom "huvuddelen av landstingens utbildningskostnader täcks genom
landstingsskatt bör den föreslagna förändringen inte nämnvärt påverka
kommunernas kostnader för utbildning inom naturbruk och omvårdnad".
Beträffande övriga tillkommande utbildningar i landstingsregi heter det att i
"dessa fall bör ersättningen till landstingen regleras genom samverkansavtal".

Man kan inte frigöra sig från misstanken att dessa förslag handlar om en
medveten strategi att skapa konflikter mellan landstingen och kommunerna så
att ett ökande antal primärkommunala naturbruks- och omvårdnads-
utbildningar blir resultatet genom att landstingens ersättningsanspråk för
framför allt dessa utbildningar rusar i höjden. Därmed skulle de förtroende-
valda i landsting och kommuner återigen tvingas lösa en fråga som
regeringen inte klarar av. Det är dock inte på något sätt givet att ett
samhällsekonomiskt totaltänkande kommer att prägla denna utveckling.

När det gäller förutsättningarna för samverkansavtal konstateras att
landsting kan överenskomma med en kommun om att bedriva utbildningar.
Det är dock så att landsting som regel består av fler än en kommun, men även
att det råder olika förhållanden i olika delar av landet. I glesbygd eller i
regioner med till ytan mycket stora kommuner och med stora avstånd mellan
dem uppstår sannolikt inga större problem. I storstadsregioner med
gemensam arbets- och utbildningsmarknad och med relativt korta avstånd
mellan olika tätortsdelar och storstaden, kommer problem att uppstå. En
överenskommelse med en kommun kommer med nödvändighet att påverka de
flesta andra kommuner i regionen, utan att dessa får motsvarande möjlighet
att samråda kring och påverka utbildningsfrågorna. Alla elever i regionen
måste få söka till den landstingsbedrivna utbildningen. Jag kan inte finna
något lagrum som begränsar sökurvalet till eleverna i den kommun
landstingen slutit avtal med.

Det positiva skulle i och för sig ligga i att elevernas valfrihet stärks. Det är
dock negativt att enskilda kommuners kotnadsnivåer inte kan påverkas av
dem själva. Detta skulle i så fall kräva ett system där hemkommunens egna
utbildningskostnader styr nivån på den interkommunala ersättningen. Ett
sådant system finns inte ännu på gymnasial nivå.

Regeringens förslag innebär så pass många frågetecken att regeringen
borde återkalla propositionen och återkomma till riksdagen med ett mera
genomtänkt förslag och då lämpligen i linje med de redovisade
grunduttalandena om det kommunala ansvaret för all gymnasial utbildning.

De s.k. akuta problem som regeringen påtalar är knappast större än att en
lösning av dem kan inordnas i ett totalt ställningstagande i huvudfrågan om
ansvaret för gymnasial utbildning och den lagmässiga regleringen av detta.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att redovisa och reglera de
ekonomiska konsekvenserna beträffande anordnande av gymnasial
utbildning..
11F
Stockholm den 25 mars 1996

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)