med anledning av prop. 1994/95:165 Ett högskoleverk

Motion 1994/95:Ub47 av Beatrice Ask m.fl. (m)

Den borgerliga regeringsperioden 1991--94
kännetecknades av den starkaste satsning på kunskap och
kompetens som genomförts i Sverige i modern tid. Inte minst
gällde detta den högre utbildningen och forskningen. 30
procent fler unga fick möjlighet att genomgå högre
utbildning. Forskningen byggdes ut kraftigt.

En väsentlig del av förstärkningen av den högre
utbildningen och forskningen utgjordes av en frigörelse från
statlig detaljstyrning av universitet och högskolor. Skälen var
såväl kvalitativa som principiella. Universitet och högskolor
som står fria från statlig detaljstyrning har de största
möjligheterna att i konstruktiv konkurrens tillgodose
studenternas krav på god utbildning.

Principiellt är det av betydelse att värna universitetens och
högskolornas möjligheter att verka som fria centra för
kunskapsutveckling och kritik. Därför måste de offentliga
universiteten och högskolorna stå fria från den statsmakt som
svarar för huvuddelen av deras finansiering och till vars
struktur man ändå hör.

Det är i detta perspektiv myndighetsfrågorna inom den
högre utbildningen och forskningen skall ses. För att
understryka den självständighet som lärosätena enligt den
här redovisade strategin borde åtnjuta avvecklades det
centrala ämbetsverket UHÄ den 1 juli 1992. En ny
myndighet, Kanslersämbetet, inrättades samtidigt som
mycket specificerade uppgifter ålades den nya myndigheten
i syfte att värna kvaliteten i den högre utbildningen. Också
det s.k. grundutbildningsrådet hade en viktig uppgift i detta
sammanhang.

För att bistå universiteten och högskolorna inrättades
också Verket för högskoleservice, VHS. Myndigheten
förutsattes i allt väsentligt arbeta på uppdrag av de fria och
självständiga universiteten och högskolorna.

Socialdemokraterna har genom hela den reformprocess
som här beskrivits ställt sig avvisande till den
frigörelsesträvan som varit reformprocessens kärna. I årets
budgetproposition redovisar regeringen en syn på den högre
utbildningens och forskningens villkor som ansluter till den
politik socialdemokraterna i dessa hänseenden förordade i
opposition. Universiteten och högskolorna ses som en del av
statsapparaten och förutsätts styras i enlighet härmed. Den
särställning för universitet och högskolor i förhållande till
staten som den förra regeringen verkade för avvisas med
argument som för tankarna 20 år tillbaka i tiden.

På samma sätt som en ny, kvalitetsinriktad
myndighetsorganisation var en naturlig del av den tidigare
regeringens frigörelsesträvanden ser socialdemokraterna
inrättandet av ett centralt högskoleverk som en följd av den
högskolepolitik som nuvarande regering företräder. Vi har
för vår del inga svårigheter att se sambanden mellan
socialdemokratisk högskolepolitik och inrättandet av ett nytt
UHÄ som det yttersta uttrycket för denna. Vi delar emellertid
inte den grundsyn som den socialdemokratiska
högskolepolitiken i stort nu baseras på.

Vi avvisar regeringens förslag till ett nytt centralt
högskoleverk. Ett sådant verk står inte i överensstämmelse
med den fortsatta frigörelse av universiteten och högskolorna
som vi vill verka för. Tvärtom riskerar det verk regeringen
föreslår att bli till en hämsko för den fortsatta vitalisering av
universitet och högskolor som vi vill främja och som Sverige
behöver för att möta den hårdnande internationella
konkurrensen.

I stället för ett allomfattande högskoleverk vill vi se en
myndighetsorganisation uppbyggd efter följande principer:

Kanslersämbetet med dess fokusering på kvalitetsfrågor
skall svara för statens huvudåtagande på
myndighetsområdet. Ämbetet skall svara för en kontinuerlig
uppföljning och kvalitetsvärdering av universitetens och
högskolornas utbildningsutbud. På Kanslersämbetet bör
ligga uppgiften att utvärdera såväl kursers som hela
lärosätens resultat. Dessa resultat skall göras tillgängliga inte
minst för studenterna som grund för deras studieval.
Kanslersämbetet bör också främja andra utvärderingar än de
som ämbetet självt ansvarar för. Resultaten av dessa
utvärderingar måste göras brett tillgängliga. En viktig
uppgift bör vara att främja kvalitetstänkandet vid lärosätena.
Det kräver att ämbetet förmår att förena uppgifterna att
främja kvalitetstänkande och att kontrollera att detta leder till
goda resultat.

Kanslersämbetet skall åtminstone tills vidare svara för
prövningen av examensrättigheter såväl för statliga som för
privata lärosäten.

Goda resultat bör leda till att lärosätena förbättrar sina
ekonomiska möjligheter att expandera.

Universiteten och högskolorna bör individuellt eller
tillsammans ha ansvaret för alla andra myndigheters
uppgifter, med ett par undantag som vi återkommer till.
Genom att entydigt ge lärosätena själva uppgifter av det slag
vi här förordar understryks ansvaret för den egna
verksamheten.

Vi finner det för vår del naturligt att viss information om
antagningskrav hanteras av universiteten och högskolorna på
ett gemensamt sätt. Inte minst genom modern
informationsteknologi är det möjligt att lättillgängligt
informera framför allt gymnasieeleverna om vilka krav
respektive universitet och högskola ställer på sökande till de
olika utbildningarna. På så sätt kan personlig överblick från
de sökandes sida erbjudas utan de risker för en
återcentralisering som andra organisatoriska lösningar är
förknippade med.

Regering och riksdag bör avstå från närmare anvisningar
om hur samarbetet universiteten och högskolorna emellan
bör byggas upp. Ett samarbete som kommenderas fram har
mindre förutsättningar att bli framgångsrikt än ett samarbete
som etableras till följd av eget intresse.

I två hänseenden vill vi emellertid understryka betydelsen
av att universiteten och högskolorna tillsammans finner
ändamålsenliga lösningar, nämligen i sina viktigaste
relationer med omvärlden. Det första av dessa gäller
information till de sökande till högre utbildning. Vi finner
det riktigt och viktigt att lärosätena konkurrerar med
varandra också med hjälp av intagningskrav. Dessa måste
emellertid vara lätt tillgängliga, liksom rimligt förutsebara av
de sökande.

Det andra området gäller universitetens och högskolornas
kontinuerliga relationer såväl med skolan som med företagen
och den övriga arbetsmarknaden. En samverkan kring dessa
uppgifter tror vi att lärosätena har mycket att vinna på.

Med en myndighetsstruktur enligt dessa principer kan
Verket för högskoleservice gradvis avvecklas. Av VHS
uppgifter är det, utöver de vi redan kommenterat, egentligen
bara de internationellt inriktade området som kräver
speciella överväganden.

Sverige står inför ett betydande behov av att
internationalisera viktiga delar av samhället. En snabbt
ökande rörlighet, inte minst till följd av medlemskapet i
Europeiska unionen, kommer att påverka bl. a. den högre
utbildningen.

Vi tror att det finns skäl att överväga en mer radikal
utbyggnad av de internationella relationerna såväl inom den
högre utbildningen som forskningen. Tänkbart är att en
sådan expansion kan ske genom att samla flera i dag spridda
ansvariga till en organisation med
internationliseringsfrågorna som huvuduppgift. Bl. a. finns
uppgifter inom VHS, CSN och SI som berörs av detta.

I samma anda vill vi understryka betydelsen av att
Kanslersämbetet verkar i ett internationellt perspektiv, inte
minst när det gäller kvalitetsgranskningen. Ämbetspaneler
och grupper bör regelmässigt ha internationellt deltagande.

Den myndighetsstruktur som vi här har angivit riktlinjerna
för koncentrerar den centrala statliga uppgiften till
kvalitetsfrågorna. I ett längre perspektiv vore det inte
onaturligt om också dessa uppgifter överfördes till
universiteten och högskolorna själva. Ett samarbete mellan
dessa bör naturligen omfatta både statliga och privata
lärosäten.

Som vi tidigare framhållit bör regeringens förslag i
proposition 1994/95:165 avvisas. Ett nytt förslag bör
utarbetas på grundval av de principer som vi har redovisat.
Förslaget bör föreläggas riksdagen i sådan tid att det kan
börja genomföras från halvårsskiftet 1996.

I avvaktan på ett nytt förslag bör den hittillsvarande
organisationen bibehållas.

Vi finner det i detta sammanhang viktigt att understryka
att grundutbildningsrådet bör vara kvar. Rådet tillkom 1990
för att stimulera pedagogisk förnyelse i grundutbildningen.
Under de år som grundutbildningsrådet funnits ha flera
spännande projekt genomförts för att utveckla
undervisningen inom grundutbildningen. Rådet fyller därför
en viktig funktion i den pedagogiska förnyelsen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1994/95:165,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
myndighetsorganisation på högskoleområdet i enlighet med
vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Rådet för grundläggande högskoleutbildning skall vara
kvar i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 21 mars 1995

Beatrice Ask (m)

Ulf Melin (m)

Rune Rydén (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Ulf Kristersson (m)

Chris Heister (m)

Per Unckel (m)