med anledning av prop. 1993/94:114 Grundlagsändringar inför svenskt medlemskap i Europeiska unionen

Motion 1993/94:K14 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Grunden för Sveriges regeringsform är
folksuveränitetsprincipen. Folket väljer riksdagen, som är
folkets främsta företrädare och därför är den instans som
stiftar lagar, beslutar om skatter och om statens utgifter.
Sverige har ett parlamentariskt system.

Regeringen i Sverige vilar på riksdagens
sammansättning. Folket har alltså möjlighet att via
riksdagsval ändra riksdagens och regeringens
sammansättning. Väljarna kan om de vill byta ut
lagstiftarna eller i varje fall ändra den lagstiftande
församlingens majoritet.

EU bygger på en helt annan princip. EU ger sina icke
folkvalda organ den avgörande makten. Lagstiftningen
inom EU bereds av kommissionen och lagarna antas av
ministerrådet. Lagstiftningen beslutas alltså av
representanter för medlemsstaternas regeringar.

Därtill har EU:s domstol en mycket stark politisk
ställning: Den tolkar beslut och EU-rättens efterlevnad och
spelar rollen närmast av en författningsdomstol och en
sådan med en mycket stark position.

EU-rätten står över medlemsstaternas nationella rätt.
Om en nationell lag skulle strida mot ett EU-beslut är det
EU-beslutet som gäller. Detta gäller även om konflikt
skulle uppstå mellan en grundlag och ett EU-beslut. Detta
har fastslagits, inte genom politiska beslut och fördrag, utan
genom domar i EU-domstolen.

EU upphäver att riksdagen är lagstiftaren på de
områden EU-samarbetet gäller.

Riksdagen förvandlas från att vara ''folkets främsta
företrädare'' till ett andrarangsorgan: EU:s beslut står över
nationella parlamentariska beslut. EU:s förordningar blir
direktverkande lagstiftning oavsett riksdagens mening. När
EU:s beslut tar formen av direktiv klavbinds riksdagen till
vad EU beslutat.

Även om enskilda länders domstolar stundom
protesterat mot att EU-rätten står över nationell rätt och att
det inom EU således finns motsättningar, är det ändå denna
princip som gäller. Detta är EU:s speciella överstatlighet.
Inget annat internationellt samarbete ser ut på detta vis.

Ett medlemskap innebär ett grundläggande byte av
beslutssystem. Sverige -- liksom medlemsländerna --
avhänder sig rätten till egen politik och lagstiftning på ett
växande antal områden allt eftersom EU utvecklas och
unionssamarbetet ''fördjupas''. Även om hela svenska
väljarkåren skulle vilja ha en annan politik än majoriteten
inom EU kan vi bara påverka de 4--5 röster vi skulle få av
totalt ca 90 i ett ev. utvidgat EU:s ministerråd, eller 21 eller
25 ledamöter av EU-parlamentets 635 i ett utvidgat EU.

EU-medlemskap innebär alltså att folksuveräniteten ges
upp på vitala områden av det politiska fältet. För även om
folkviljan skulle strida mot EU-besluten gäller EU-
besluten. Den mängd områden som på detta vis undandras
folkviljan är i växande. Beräkningar i Danmark tyder på att
vid hittillsvarande nivå på EU-samarbetet är 80 % av den
danska lagstiftningen -- ''finansloven'' oräknad -- nu
egentligen EU-lagar.

Det hävdas att vi måste vara med för att kunna påverka.
Argumentet brukar låta som följer: Sverige kommer
oavsett om vi är med eller inte att beröras och påverkas av
många EU-beslut. Därför skulle det vara bättre att vi som
medlem kan vara med och påverka.

Våra möjligheter till en självständig politik skulle
således, enligt denna argumentation, redan vara beskurna
och därför bör vi in i EU:s lagstiftningsprocess för att kunna
påverka EU-besluten. Ibland uttrycker man det så att ''vi
måste få rösträtt i Europa'', men glömmer då att EU i
samma ögonblick får rösträtt inte bara i utan även över
Sverige.

Att vi likväl skulle vara påverkade av utvecklingen inom
EU är i och för sig sant. Men vi är likaså påverkade av
utvecklingen i världen utanför EU. Utvecklingen är sedan
många år i många avseenden internationell till sin karaktär.
Men detta utgör inget skäl att byta bort folkets rätt och
möjlighet att påverka politikens huvudinriktning mot att
folket i stället skall ha rätten att bara indirekt kunna
påverka vilka i den politiska eliten som skall få känna sig
som internationella statsmän och någon gång kunna
påverka EU:s beslut.

EU är nu i huvudsak ett nyliberalt projekt. De s.k. fyra
friheterna är utformade på ett sätt som stärker kapitalets
övermakt. EU låser fast den ekonomiska politiken och i
framtiden skall den i grunden styras av politiskt oavhängiga
riksbankschefer. För om länderna skall ha en gemensam
penning- och valutapolitik så följer därav en gemensam
finanspolitik och därmed en likformad politik när det gäller
de offentliga budgetarna. EU:s konvergenskrav innebär en
fastlåsning av den ekonomiska politiken vid en nyliberalt
anlagd politik.

När utvecklingen går mot en ekonomisk/monetär union
innebär detta ett överförande av makten över den
ekonomiska politiken till en europeisk centralbank, där
landet ska representeras av en riksbankschef som enligt
Maastricht-avtalet inte får vare sig efterfråga eller motta
någon instruktion från en politisk församling. Detta skulle
medföra att den grundpelare för politiken som den
ekonomiska politiken utgör i allt väsentligt kommer att
undandras politiken och demokratin.

Demokratins problem idag består i att många människor
står utanför möjligheten att påverka politiken. Med den
oerhörda centralisering av makt till ett politiskt elitskikt
som ett EU-medlemskap medför: en maktkoncentration till
regeringen på riksdagens bekostnad, till riksbankschefen
och dessutom till EU:s råd och kommission på regeringens
bekostnad ökar människornas utanförstående från den
politiska processen. EU undergräver därför demokratin.

I dag borde i stället uppgiften vara att stärka
människornas delaktighet i den politiska processen, stärka
deras möjligheter att påverka samhällets utveckling. Det
kräver också en förstärkning av de nationella parlamentens
roll liksom av lokala organ. EU är som projekt det
motsatta: en maktkoncentration till ett litet elitskikt av
politiker och ämbetsmän.

Och vidare: EU-organen ska (möjligen med undantag
för rådet och parlamentet) stå oberoende av politiska
intressen i resp. kommissionärs, riksbankschefs etc.
medlemsstat. Det betyder att kommissionärerna ska stå
utanför och opåverkade av folkliga opinioner, liksom
ledamöter av tänkta EU-organ som centralbankernas råd
etc. Det betyder att inflytelserika organ som kommer att
prägla eller starkt påverka EU:s politik kommer att stå över
politiken. Också härigenom undergrävs demokratin.

EU-domstolens starka ställning medför att dess
tolkningar av EU-fördragen har lagverkan i
medlemsländerna. Medlemsländernas domstolar har att
rätta sig efter ev. utlåtanden från EU-domstolen. Det har
fastslagits av EU-domstolen att nationella domstolar måste
inhämta förhandsbesked från EU-domstolen. Därmed
upphör de nationella domstolarna att vara oavhängiga --
och då detta även i förekommande fall gäller den högsta
domstolen, så upphör denna att vara högst. Det svenska
rättsväsendet blir underhuggare till EU:s på de områden
där det finns EU-rätt.

Vi har grundlagar omgärdade med särskilda
beslutsregler därför att det ska vara svårt att ändra
politikens och myndigheternas spelregler. Det är dessa
speciella regler -- som att det krävs två likalydande beslut
med val emellan för att ändra en grundlag -- som bl.a.
särskiljer grundlagar från andra lagar. Men skulle vi vara
med i EU skulle ett enkelt utslag av EU:s domstol -- i en
beredning som kan vara helt sluten -- kunna sätta
grundlagar ur spel.

Våra grundlagar upphör därför att vara grundlagar inför
EU-rättens överhöghet.

Ett EU-medlemskap skulle innebära en uttunning av
demokratin och bör därför avvisas.

Frågan om EU-medlemskapet ska prövas i en
folkomröstning. Om en majoritet i denna, trots de starka
skäl som talar däremot, skulle förmås rösta för ett
medlemskap kräver detta grundlagsändringar.

Det finns olika sätt att genomföra dessa. Ett är att, som
Grundlagsutredningen inför EG föreslog, göra en allmän
paragraf som uttryckligen slår fast det förhållande som
EU:s traktater egentligen innebär nämligen att EU-
besluten, i händelse av medlemskap, ska gälla här i landet,
oavsett vad svenska lagar eller grundlagar stadgar. Denna
paragraf skildrar de verkliga förhållandena såsom EU:s
centrala organ, med stöd av traktaterna, vill ha dem.
Fördelen är att vår regeringsform med denna lösning
uttryckligen skulle stå i överensstämmelse med vad som
skulle komma att gälla i verkligheten. Nackdelen är
emellertid att metoden innebär ett grundlagsfästande av att
EG-rätt skall stå över vår egen rätt. Paragrafen innebär att
vi grundlagsfäster våra grundlagars andrarang gentemot
motstridande EU-beslut. Detta skulle vara att i
regeringsformen bygga in vad Vänsterpartiets representant
i utredningen betecknade som en plattläggningsparagraf
inför EU. Vänsterpartiet var det enda parti i den
parlamentariska utredningen som reserverade sig mot
denna paragraf, med instämmande i särskilt yttrande från
Miljöpartiets representant, som hade status som expert i
utredningen.

Den av utredningsmajoriteten förordade lösningen
mötte också snabbt stark kritik, vilket ledde till att
regeringen inom Justitiedepartementet tillsatte en
alternativutredning innan remissarbetet med den
parlamentariska utredningen på allvar påbörjats.

Departementsgruppens förslag innebar i sak inte någon
ändring av plattläggningsparagrafen: Dess olika alternativ
har den faktiska innebörden: Plattläggning utan att det
syns.

Det är en sådan linje regeringen nu föreslår i proposition
1993/94:114. Regeringens huvudförslag är att ändra i
regeringsformens 10 kap. 5 § -- den s.k. EG-paragrafen. I
denna sägs nu: ''Beslutanderätt som direkt grundar sig på
denna regeringsform och som avser meddelande av
föreskrifter, användningen av statens tillgångar eller
ingående eller uppsägning av internationella
överenskommelser eller förpliktelser kan i begränsad
omfattning överlåtas till mellanfolklig organisation för
fredligt samarbete, till vilken riket är eller ska bliva anslutet
eller till mellanfolklig domstol.'' (Vår kursivering.)

Regeringen föreslår nu ett nytt inledningsstycke enligt
vilket all beslutanderätt, som inte strider mot
regeringsformens rättighetsskydd eller
Europakonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna, kan överlämnas till EU -- medan den
begränsade beslutsöverlåtelsen föreslås vara kvar för övrigt
internationellt samarbete.

EU har ingen rättighetskatalog vad gäller mänskliga
rättigheter, men dess rättspraxis utgår från
Europakonventionen. Problemen med EU ligger bara
undantagsvis på det planet med de olika fri- och
rättigheterna. Det är dock en liten förbättring jämfört med
utredningarna att frioch rättigheter på detta sätt skrivs in.

EU har i några fall agerat på tvärs mot t.ex. vårt förbud
mot förhandsgranskning, även om detta ännu bara gällt viss
reklam, och vad avser den del av informationsfriheten som
närmare regleras i tryckfrihetsförordningen, nämligen
offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Dessa finns
dock med bara indirekt i regeringsformens rättighetskatalog
och inte alls i europeiska konventionen.

Regeringsförslaget innebär att om EU så kräver skall
all beslutanderätt vad avser meddelande av
föreskrifter (lagar) användning av statens utgifter och
internationella avtal kunna tas över av EU-organ.

Regeringsförslaget skönmålar verkligheten. Genom
uttryckssättet ''Riksdagen kan överlåta beslutanderätt'' ges
intrycket att vi -- såsom EU är tänkt och regeringsförslaget
är formulerat -- skulle ha ett alternativ.

Vad som skulle krävas vore att områden där EU
uppenbart har andra principer än den svenska
regeringsformen och övriga grundlagar verkligen ringades
in och angavs som okränkbara. Därigenom skulle signalen
vara att Sverige inte är berett att ens i händelse av EU-
medlemskap ge upp sitt självbestämmande och sin
demokrati. Regeringen anger emellertid som okränkbara
de områden -- ehuru viktiga -- där, som visats, EU-rätten
bara marginellt avviker från svenska principer. Därför
innebär förslaget i propositionen på många områden en
egentlig plattläggning, som skall ske i det fördolda.

Detta bör understrykas: EU-systemet är tänkt som att
staterna ger upp stora delar av sin självbestämmanderätt:
''utövar den gemensamt'' som det heter i EU-demagogin.
Plattläggningsparagrafen, som den var tänkt, var en reflex
av de faktiska förhållanden EU eftersträvar. Det hade inte
varit plattläggningsparagrafen som urholkat vår
självbestämmanderätt utan det är ett ev. EU-medlemskap
som hotar att göra det. Plattläggningsparagrafen skulle
dock försvårat försvaret av den svenska demokratin och
självbestämmanderätten.

EU-medlemskapet kommer att urholka demokrati och
självbestämmanderätt sannolikt oavsett hur grundlagarna
vid ev. medlemskap ser ut. Detta är innebörden av att EU-
rätten står över nationell rätt.

Men om grundlagen anger vissa relativt specifika
svenska konstitutionella principer som icke överlåtbara kan
i varje fall försvaret av svensk demokrati komma i ett bättre
läge än genom en öppen eller dold plattläggningsfilosofi.
Regeringsförslaget är inne på detta när det gäller
rättighetskatalogerna. Vi menar att en liknande lösning bör
göras vad gäller att riksdagen är folkets främsta
företrädare -- vilket innebär att svensk grundlag skall fastslå
att riksdagen aldrig kan avskaffa sin egen rätt att oavhängigt
fatta beslut och att dessa beslut gäller inom Sverige, dvs.
inte heller EU ska kunna pressa på Sverige en politik som
riksdagen inte kan acceptera.

Detta skulle betyda att Sverige författningsmässigt
förhindrar att riksdagens beslutanderätt minskas mer än
riksdagen vid varje enskilt tillfälle önskar. Vid ett ev. EU-
medlemskap skulle alltså riksdagen ha möjlighet, om den
finner att EU-rätt på avgörande sätt strider mot riksdagens
(och folkets) uppfattning, att då fatta annat beslut. Vidare
bör den kommunala självstyrelsen vara ett sådant område.

Sveriges rätt till egen ekonomisk politik och rätten till en
egen valuta bör vara ett tredje sådant område. Sveriges rätt
till egen nationalbank, politiskt styrd av riksdagen, med
egen penningpolitik och nationell valuta skall icke kunna
avskaffas.

Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet är ett
fjärde område. När det gäller offentlighetsprincipen finns i
tryckfrihetsförordningens 2 kap 2 § ett antal undantag. Det
första av dessa har innebörden att rätten att ta del av
allmänna handlingar får begränsas med hänsyn till ''rikets
säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller
mellanfolklig organisation''. Vid ett EU-medlemskap skulle
mycket stora delar av det som idag är inrikespolitik strypas
av EU. Handlingar i dessa ärenden skulle, om
offentlighetsprincipens undantagsregler ser ut som idag,
alltså framdeles kunna undandras från
offentlighetsprincipen med hänvisning till
''utrikesundantaget''. Därför är det ett minimikrav att den
nämnda punkten 1 kompletteras med följande sats: Sådana
begränsningar får dock inte gälla handlingar i ärenden som
gäller inrikespolitiska förhållanden i Sverige även om dessa
diskuteras och beslutas i mellanfolkliga organisationer som
Europeiska unionen/Europeiska gemenskaperna.

Förbudet mot förhandsgranskning av tryckt skrift är ett
femte område. Även om EU hittills synes ha frångått denna
viktiga princip när det gäller förhandsgranskning av viss
reklam så är censurförbudet en viktig grundprincip i den
tryckfrihetstradition som vi utvecklat.

Ett sjätte område är rätten till egna avtal med tredje
nation. Den gäller Sveriges rätt till en egen handelspolitik,
egen biståndspolitik och inte minst en egen
säkerhetspolitik. Vi måste också värna vår rätt att kunna
spela en egen roll i olika internationella fora.

Våra domstolars oberoende -- och högsta domstolens
karaktär som just HÖGSTA domstol i Sverige är ett sjunde
område. Om domstolarna måste inhämta EU-domstolens
tolkningar och dessa tolkningar binder svenska domstolar
upphör vårt domstolsväsendes oberoende och upphör
följaktligen vår högsta domstol att vara högst på de
områden som EU-rätten omfattar.

I propositionen föreslås vidare att ägare till periodisk
skrift också skall kunna vara utländsk juridisk person. Vi
menar att i detta ligger ett hot om att internationella
massmediakoncerner kan ta över delar av svensk press. Vi
ser ingen anledning att öppna mera för detta än vad
nuvarande lydelse av TF 5 kap 1 § medför. Vi yrkar avslag
på regeringsförslaget i denna del.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige för demokratins skull
icke bör bli medlem av EU och att proposition 1993/94:114
i enlighet därmed avslås,

2. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- avslår
propositionens förslag till ny lydelse av 10 kap. 5 §
regeringsformen och antar följande förslag till lydelse av 10
kap. 5 §:

Sverige kan, om en majoritet av de röstande i den
folkomröstning som skall hållas sedan ett förslag till avtal
med EU framförhandlats säger ja därtill, bli medlem av
Europeiska unionen. Ett medlemskap innebär överlåtelse
av beslutskompetens till Unionen, men denna överlåtelse
får aldrig medföra att riksdagens lagstiftningsmakt
begränsas i väsentlig grad, att den kommunala
självstyrelsen inskränks, att Sveriges rätt till egen valuta och
självständig ekonomisk politik upphör, att
offentlighetsprincip och meddelarskydd minskar i frågor
som gäller inrikespolitik, att förbudet mot
förhandsgranskning av tryckta skrifter rubbas eller att
Sveriges domstolars oberoende inskränks. Sverige kan icke
heller biträda beslut som underminerar det rättighetsskydd
som ges i denna regeringsform eller i den europeiska
konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna.

I andra fall kan riksdagen besluta om överlåtelse av
beslutanderätt.

3. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att
avslå propositionens förslag till ny lydelse av TF 5 kap. 1 §,

4. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, med
underkännande av förekommande motivtexter antar övriga
lagförslag i propositionen.

Stockholm den 20 januari 1994

Gudrun Schyman (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)