med anledning av prop. 1987/88:112 om lokalisering av en för totalförsvaret gemensam skyddsskola

Motion 1987/88:Fö7 av Kerstin Ekman m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fö7

av Kerstin Ekman m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1987/88:112 om lokalisering
av en för totalförsvaret gemensam skyddsskola

Det är mycket positivt att en för totalförsvaret gemensam skyddsskola
inrättas. ABC-skyddsområdet omfattar skydd mot kärnvapen, biologiska
och kemiska vapen. Bristerna i kunskap om skyddet mot verkningar från
kemiska stridsmedel och kärnvapen är särskilt stora inom civila delar av
totalförsvaret. Det finns behov redan i fredssamhället att öka kunskaperna
om skydd vid radioaktiva och kemiska utsläpp. Kommuner och länsstyrelser
har uppgifter i både fred och krig. Skydd mot kemiska vapen och åtgärder vid
fredstida olyckor med kemiska utsläpp har mycket gemensamt. Och
drivande radioaktiva moln kan uppstå både efter kärnvapenanvändning och
efter en händelse typ Tjernobyl.

Kunskapen om skydd mot radioaktivitet och kemiska ämnen minskade
kraftigt i civilförsvarsorganisationen under 1960- och 1970-talen. Det är
angeläget att stärka utbildningen för personal i länsstyrelserna, kommunerna
och olika enheter inom civilförsvaret.

I räddningsverkets underlag inför 1987 års försvarsbeslut konstaterades att
bristerna i dessa avseenden är mycket stora. Verket konstaterade beträffande
civilförsvarsorganisationen att AC-enheter (avsedda för skydd mot
kärnvapenverkningar och kemiska vapen) saknade kompetens och utbildning
för viktiga befattningar och att samtliga dessa befattningar ”kräver
kompetens och erfarenhet som endast undantagsvis finns att tillgå i det civila
samhället”. Samtidigt konstaterades att bristen på kompetens ”inte kan
åstadkommas genom utbildning enligt civilförsvarslagen”. Det senare därför
att den lagen inte medger så lång utbildningstid som krävs för utbildningen i
fråga.

Folkpartiet har föreslagit att värnpliktiga bör kunna grundrekryteras till
civilförsvaret, just för att man den vägen skulle kunna få de utbildningstider
som krävs för viktiga uppgifter inom civilförsvaret. Några förutsättningar att
få gehör för de tankarna i riksdagen har hittills inte förelegat. Om
utbildningstiderna för värnpliktsutbildning inom militärt försvar ändras
liksom nyttjandet totalt av värnpliktiga kan måhända utsikterna att få en
direktrekrytering till civilförsvaret öka.

Däremot finns en bred politisk enighet om att bättre än hittills använda
vapenfria för viktiga civila totalförsvarsuppgifter. De vapenfria åläggs ju
betydande utbildningslängd. Man bör då självfallet i första hand använda
denna utbildningstid för att tillgodose sådana civila totalförsvarsbehov som

inte kan täckas genom utnyttjande av den kompetens som finns redan i Mot. 1987/88
fredssamhället. Fö7

Citaten från räddningsverket visar det orimliga i dagens läge: att civilförsvarsorganisationen
behöver kunskap på skyddsområdet men att denna
kunskap inte finns tillgänglig i fredssamhället och att den heller inte kan
åstadkommas inom ramen för nuvarande civilförsvarslag. Det bör därför
vara mycket angeläget att kunna nyttja vapenfria, nämligen att till vapenfria
med lämpad studiebakgrund ge utbildning så att de kan besätta viktiga
befattningar i fråga om skydd mot verkningar av kärnvapen och kemiska
vapen. I dagsläget är vapenfria de enda som på civil sida kan åläggas
tillräckligt lång utbildning för att kunna möta behovet i civilförsvarsorganisationen
av kompetens på skyddsområdet.

Mot den här bakgrunden ställer vi oss negativa till förslaget i propositionen
att den nya gemensamma skyddsskolan för totalförsvaret skall ges ställning
som myndighet inom armén. Det vore ett avsteg från hittillsvarande
principer för utbildning av vapenfria att ålägga en del av dem att fullgöra sin
utbildning inom en myndighet inom det militära försvaret.

Det skulle vara olyckligt om en möjlighet, att genom utbildning av
vapenfria täcka delar av de stora bristerna på det civila skyddsområdet,
stoppades på grund av skyddsskolans organisatoriska tillhörighet. Skulle
vissa vapenfria åläggas utbildning vid en militär myndighet skulle det kunna
påverka trovärdigheten i hela vapenfrisystemet. Följden skulle nämligen bli
att den som söker vapenfri tjänst inte skulle kunna vara övertygad om att han
inte skulle åläggas utbildning vid en militär myndighet.

Vi tillstyrker starkt förslaget att den nya skolan lokaliseras till Umeå.

FOA 4 i Umeå forskar inom det område som skyddsskolan skall undervisa
om, nämligen ABC-skydd. Umeå universitet är också framstående på flera
viktiga områden med anknytning till skyddsskolans verksamhet. Personalrekrytering
är sannolikt lättare att klara i Umeå än i Stockholm. Lokalkostnader
är också regelmässigt högre i Stockholmsregionen.

Vi ser två alternativ för skyddsskolans organisatoriska ställning. Antingen
blir skolan egen myndighet direkt under regeringen. Mot detta kan anföras
en allmän strävan att inte öka antalet myndigheter direkt under regeringen.

Man vill gärna undvika små självständiga myndigheter, för att hålla nere
administration, bl. a. arbetet med anslagsframställningar och regleringsbrev.

En möjlighet om man vill ha skyddsskolan upphängd på en redan befintlig
myndighet är att knyta den till FOA, som ju är en myndighet direkt under
regeringen. Det bör ankomma på regeringen att till riksdagen lämna förslag
om organisatorisk ställning för den nya skolan.

4

Hemställan Mot. 1987/88

Fö7

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär förslag av regeringen om sådan organisatorisk
ställning för totalförsvarets skyddsskola att den inte blir en myndighet
inom det militära försvaret.

Stockholm den 28 mars 1988

Kerstin Ekman (fp)
Carl-Johan Wilson (fp)
Hans Lindblad (fp)

Lars Sundin (fp)

gotab Stockholm 1988 14986