Till innehåll på sidan

med anledning av förs. 1997/98:RR9 Riksdagens revisorers förslag angående statens roll som ägare av bolag

Motion 1997/98:N16 av Tredje vice talman Christer Eirefelt m.fl. (fp)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Förslag 1997/98:RR9
Tilldelat
Näringsutskottet

Händelser

Inlämning
1998-04-08
Bordläggning
1998-04-14
Hänvisning
1998-04-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

1 Staten största företagsägaren

Staten är en av landets största företagsägare. Den statliga bolagssfären uppgår till 74 bolag, dotterbolagen ej inräknade, enligt regeringens skrivelse. Den sammanlagda omsättningen uppgick 1996 till ca 226 miljarder kronor. Motiven för det statliga ägandet är mycket grumliga och har ofta historisk – sedan länge överspelad – bakgrund.

I industrialismens barndom ansågs det t.ex. viktigt att staten hade kontroll över nationella resurser som skog och gruvor. Statligt ägande och statligt monopol inom kommunikationssektorn, som järnvägen och teletrafiken, motiverades av att det saknades förutsättningar för fler företag på mark­na­den, dvs det ansågs föreligga s.k. naturliga monopol. Den tekniska utveck­lingen, som t.ex. den moderna informationstekniken, har dock medfört att begreppet alltmer saknar relevans. Flera statliga, kommunala och privata monopol har börjat brytas upp och utsatts för ökad konkurrens i något av produktions- eller distributionsleden. Det gäller bland annat elmarknaden, posten, inrikesflyget och järnvägen.

I bästa fall äger staten bolag för att se till att vissa offentliga åtaganden blir uppfyllda. Förekomsten av ett sådant åtagande är dock inte i sig, som en del tycks tro, ett tillräckligt skäl för att motivera statligt ägande av bolag. Staten har flera andra verktyg, ofta betydligt effektivare, till sitt förfogande.

Lagar kan användas för att se till att företag inom en viss bransch upp­träder på ett önskat sätt. Ekonomiska styrmedel och koncessionsförfarande är andra lösningar som gör det möjligt att kombinera offentliga åtaganden med privat ägande.

I de fall det ändå framstår som önskvärt att det offentliga självt skall svara för produktionen är det inte heller på något sätt självklart att bolagsformen är den bästa. Tvärtom är myndighets- och stiftelseformen ofta att föredra.

Bakom det omfattande statliga bolagsägandet finns framförallt ideologiska motiv. Statligt ägda företag har varit – och är fortfarande – ett inslag i socialdemokratisk näringspolitik.

Folkpartiet liberalerna hyser den motsatta uppfattningen: statligt ägande är aldrig något självändamål. Det strider tvärtom mot grundläggande liberala principer. Statliga och kommunala bolag är ett hot mot demokratin och den fria konkurrensen. Politiker är ofta dåliga företagsledare och det offentliga bolagsägandet innebär ett omfattande slöseri med skattebetalarnas pengar.

2 En offentlig bolagsdjungel

Vi har under de senaste decennierna kunnat se, framför allt på kommunal nivå, hur en omfattande bolagisering ägt rum. Förvaltning har organiserats i form av aktiebolag som helt eller delvis har ägts av kommunerna. På statlig nivå har inte antalet bolag växt lika kraftigt, däremot har expansionen av antalet dotterbolag varit mycket stor.

Resultatet är att det har växt fram en bolagssektor vid sidan om den demokratiskt styrda förvaltningen. Den offentliga ekonomin blir på så sätt mer ogenomskådlig för medborgarna. Affärsverksamheten – både på kom­mu­nal och statlig nivå – leder också till förluster och ett ineffektivt utnyttjande av våra gemensamma resurser.

Med bolagens frammarsch följer också att en betydande del av insyn och offentlighet försvinner. Offentlig förvaltning och aktiebolag är inte, och skall inte heller vara, samma sak. Verksamhet som bör vara offentlig med full insyn är därmed svårförenlig med aktiebolagsformen.

Folkpartiet liberalerna anser att det kommuner och stat ägnar sig åt ska styras demokratiskt och med full öppenhet och insyn för medborgarna. En hel del av det som i dag bedrivs inom ramen för de offentliga bolagen tillhör sådant som det offentliga överhuvudtaget inte skall ägna sig åt.

Här är några exempel på verksamheter som den svenska staten driver i bolagsform: infrastrukturella tjänster, kontrollverksamhet, fastighetsförvalt­ning, finansiella tjänster, forskning, kultur, turism och utbildning. Här finns några av landets största företag, men också många förhållandevis små och för allmänheten troligtvis okända företag. Statliga och kommunala bolag konkurrerar ofta – med skattebetalarnas pengar i ryggen – på marknader där det finns gott om privata företag. Detta innebär självfallet att konkurrensen tenderar att bli osund – det offentliga uppträder på den marknad staten har till uppgift att ange spelreglerna för.

Staten är dessutom ofta en svag ägare med dålig kontroll på vad som försiggår i de egna bolagen. Sällan förmår staten tillsätta de bästa tänkbara företagsledningarna. Dessa systemfel leder till att skandaler och misskötsel tycks vanligare i de statliga bolagen än på annat håll. Nyligen uppmärk­sammades t.ex. att Pharmacia & Upjohn, där staten är näst största ägare, gav VD Fred Hassan 150 miljoner kronor i årslön och minst 31 miljoner dollar eller 250 miljoner i fallskärm. Saken kritiseras hårt av representanter för ena huvudägaren: bl.a. Erik Åsbrink.

Folkpartiet anser att den kommunala och statliga bolagshysterin måste övervinnas.

Dessa bolag hotar den offentliga ekonomin och den fria konkurrensen. Insynen och kontrollen försvåras. De stjäl resurser och engagemang från det som är det offentligas huvuduppgifter: att tillse en god vård, en god utbildning och en politik för att främja arbete och sysselsättning.

3 Revisorernas kritik

Problemen och svårigheterna med offentligt företagande kommer tydligt till uttryck i den kritik som Riksdagens revisorer riktar mot den statliga bolagsverksamheten. Kritiken måste betraktas som skarp. I förslaget till riksdagen (1997/98:RR9) ”Statens roll som ägare av bolag” konstaterar revisorerna bl.a. följande:

Bara i ett fåtal fall finns övergripande syften formulerade för bolagen, även i de fall bolagen har helt eller delvis andra syften än rent kommersiella.

Även bland de bolag som har vinstkrav finns det exempel på bolag som saknar ekonomisk styrning i form av avkastningskrav och utdelningspolicy. Riksdagens revisorer: ”En icke oväsentlig del av de statliga bolagen anser att man har som ekonomiskt mål att verksamheten skall gå ihop utan subventioner från staten men att det därutöver inte finns något vinstkrav.”

Detta kritiseras av Riksdagens revisorer: ”För bolag som saknar andra mål än rent kommersiella borde det enligt revisorerna i första hand klargöras att bolagets uppgift verkligen är att bereda ägaren största möjliga långsiktiga avkastning och att bolaget inte har några andra mål. Avkastningskrav borde då vara formulerade som en form av minimikrav på verksamheten.”

  • Regeringens årliga redogörelse till riksdagen om de statliga företagen är bristfällig. Bl.a. saknas en redovisning om målen för respektive bolag: ”Det har inte heller gått att återfinna någon bedömning från regeringens sida huruvida uppställda mål uppnåtts.”

  • Hälften av alla bolag uppger att man inte har några särskilda krav på att uppfyllelsen av ekonomiska mål eller mål om samhällsåtaganden behöver redovisas.

  • Styrelseledamöter har en oklar syn på vem de representerar: ”Ibland känner ledamöter större lojalitet med ett visst särintresse som personen ifråga representerar än med bolaget”

  • Utnyttjandet av externa revisorer varierar. Det råder en osäkerhet om Riksrevisionsverkets roll som revisor i statliga bolag och om verkets för­måga att bedriva revision av samhällsåtaganden.

  • Det är svårt att se några konsekventa principer som styr ägarutövandet. Revisorerna riktar kritik mot att ett och samma bolag kan ha målformu­leringar i flera olika dokument. Dessa är dessutom ofta långtifrån tydliga.

Ovanstående kritik kan sammanfattas i ett enda ord: ineffektivitet.

Den långtgående kritiken från Riksdagens revisorer mynnar ut i ett antal åtgärdsförslag. Bland dessa kan bl.a. nämnas: ”Revisorerna förutsätter därför att staten löpande överväger upphandling som ett sätt att få före­tags­ekono­miskt olönsam men från samhällets sida önskvärd produktion till stånd.”

Revisorerna skriver också i sin rapport: ”De ekonomiska kraven på statliga bolag bör preciseras, så att det alltid framgår om bolaget syftar till att bereda ägaren/ägarna största möjliga långsiktiga avkastning eller om något annat ekonomiskt mål gäller.”

Folkpartiet liberalerna anser att den svidande kritiken från Riksdagens revisorer gör det ohållbart att fortsätta slöseriet med skattebetalarnas pengar. Vi vill därför, i den takt det är möjligt, sälja ut merparten av de statliga bolagen. Det arbete som påbörjades under den borgerliga regeringen med att minska statens företagsägande måste fortsätta. De försäljningar som genom­fördes under 1991–1994 innebar att 20 statliga företag helt eller delvis över­fördes till privata ägare. Privatiseringsprogrammet måste återupptas i syfte att skapa sunda ägarstrukturer i bolagen, långsiktigt bredda riskkapital­marknaden och renodla statens roll. I en rapport om kommunala bolag (Folkpartiet liberalerna informerar 1998:3) visade Folkpartiet att den årliga ränteeffekten av fp:s utförsäljningsförslag uppgår till ca 2 miljarder kronor. En utförsäljning av statliga bolag ger förstås också en positiv ränteeffekt. Genom att sälja bolag och betala skulder kan räntebelastningen minska. Det frigör resurser för viktigare ändamål – som vård och skola.

4 De här bolagen bör säljas först

Folkpartiet liberalerna ser ett flertal tänkbara försäljningsobjekt bland de statliga bolagen.

På Folkpartiets huvudlista står sex statliga storföretag. I första hand vill vi sälja ut Telia och avveckla det statliga ägandet i Nordbanken Merita, skogs­bolaget Assi Domän, läkemedelsföretaget Pharmacia & Upjohn och försvars­industriföretaget Celsius. Det handlar totalt sett om en utförsäljning av aktier för minst 75 miljarder kronor.

Försäljningsintäkterna från en privatisering av statliga tillgångar skall gå till att amortera på statsskulden. Den räntevinst som uppstår kan sedan användas för att förstärka angelägna områden som vård och skola.

  • Nordbanken Merita AB

Statens ägarandel av gamla Nordbanken – alltså före samgåendet med finska Merita – uppgick till 58 procent av kapitalet. Aktieinnehavet var då värt över 30 miljarder kronor.

Den socialdemokratiska regeringen har i flera år sagt sig vara inställd på en försäljning. Vissa poster har också sålts. Men fortfarande är det staliga ägandet stort.

Försäljningsintäkterna kan, om man så vill, ses som en återbäring på skattebetalarnas kostnader för bankkrisen.

  • Vasakronan AB

En privatisering av Vasakronan skulle bidra till en sundare struktur och en bättre konkurrens inom fastighetsbranschen. Staten bör dock kvarstå som delägare med tanke på Vasakronans innehav av speciella fastigheter för den statliga verksamheten, t.ex. fastigheter som brukas av rättsväsendet.

  • Assi Domän

Statens aktieinnehav i Assi Domän är värt över 12 miljarder kronor. Det är orimligt att staten bidrar med riskkapital åt en av de stora svenska skogsindustrikoncernerna. En försäljning bidrar till att stärka statskassan genom en reducering av statsskulden. En del av räntevinsten kan användas till att skydda skogsmark med höga naturvärden.

  • Pharmacia&Upjohn

Statens aktiepost är värd ca 10 miljarder kronor. En försäljning av bolaget skulle stärka läkemedelsföretagets ställning på den internationella marknaden då det i sin helhet blir privatägt.

  • Celsius

Företaget är konkurrensutsatt. Det saknas motiv för att staten skall äga en större andel än vad som är absolut nödvändigt. Statens aktieinnehav är värt omkring en miljard kronor.

5 De här bolagen bör säljas ut, helt eller delvis, på sikt

I ett senare skede vill Folkpartiet sälja ut det statliga kraftbolaget Vattenfall och fastighetsbolaget Kronan på börsen.

Det finns, särskilt i ett längre perspektiv, anledning att gå igenom fler av de statliga bolagen i syfte att förbereda en utförsäljning, i vissa fall delvis, i andra fall total sådan.

  • SAS

SAS Sverige AB är det svenska moderbolaget i SAS. Det finns på sikt inga skäl varför staten skall äga aktier i ett internationellt flygbolag som arbetar på en konkurrensutsatt marknad. Statens aktieinnehav är värderat till ca 3 miljarder kronor. SAS kan med framgång drivas som ett börsnoterat nordiskt företag med ett brett nordiskt ägande i botten. För framgångsrik konkurrens krävs under alla förhållanden att SAS leds efter företagsekonomiskt korrekta principer.

  • Statens järnvägar

Konkurrensen inom järnvägsområdet är ännu i sin linda. Det bör inte få hindra att vissa kringverksamheter säljs ut, i likhet med den genomförda försäljningen av Swebus. Syftet med utförsäljningarna måste vara att öka koncentrationen på kärnverksamheten.

  • Posten AB

Posten ägnar sig åt en hel del som inte har med själva kärnverksamheten att göra. Det är exempelvis inte alldeles uppenbart varför staten ägnar sig åt företagande i IT-branschen genom Postnet.

  • Arlanda flygplats och Landvetter flygplats

Både Arlanda och Landvetter är i behov av stora nya investeringar på sikt. Vår uppfattning är att det inte bör belasta statsbudgeten. Båda flygplatserna uppvisar god lönsamhet. Försäljningsvärdet uppgår till flera miljarder kronor. Det är intressant att se att när Nyköpings kommun f n säljer Skavsta flygplats är köparintresset mycket stort.

  • Luftfartsverket

Luftfartsverkets myndighetsroll bör renodlas. Det betyder att den omfattande verksamhet som är affärsmässig och inte nödvändig ur myndighetssynpunkt bör privatiseras. Det handlar om Luftfartsverkets holdingbolag SWEDAVIA AB, LFV Airport Center AB samt LFV Handling AB.

  • AB Svensk Bilprovning

I samband med omläggningen av mät- och provsystemen i Europa försvann behovet av riksprovplatser. De ersattes med Swedac som kontrollmyndighet för godkända och ackrediterade mät- och provplatser. Vilken kontrollplats som helst kan bli godkänd under förutsättningen att Swedacs kvalitetskrav uppfylls. Därmed faller också behovet av statligt ägda mät- och provplatser såsom Svensk Bilprovning.

Försäljningsvärdet kan uppgå till en halv miljard kronor.

  • Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB

I dag kan provning göras inom hela EU för att få en produkt godkänd på den europeiska marknaden. Detta innebär att kompetensen snabbt kan gå förlorad hos de företag som inte hävdar sig i konkurrensen. För en liten fristående aktör blir förutsättningarna osäkra. Det statliga engagemanget bör avvecklas. Marknadsvärdet är några hundra miljoner kronor.

  • SBAB

SBAB, Statens bostadsfinansieringsaktiebolag, är landets tredje största bostadsinstitut och ägs i sin helhet av staten. Bolaget agerar i konkurrens med andra bostadsinstitut. SBAB är dock det enda bostadslåneinstitutet där staten garanterar kapitalet.

Bolaget bedriver i dag en tuff prissättningspolitik i syfte att öka marknads­andelarna. Detta riskerar att leda till en snedvridning av konkurrensen. Staten bör inte ägna sig åt denna typ av verksamhet. En försäljning av bolaget skulle medverka till att konkurrensen på marknaden för bostadsfinansiering blir sundare samtidigt som risktagandet på skattebetalarnas bekostnad upphör.

  • Värdepapperscentralen VPC AB

Det finns ingen anledning för staten att genom eget ägande kontrollera börs- och clearingverksamhet. Därför bör statens aktieinnehav i Värdepapperscentralen VPC AB säljas. Behovet av en fullgod säkerhet kan uppnås genom tillsyn.

  • Vattenfall AB

Vattenfall AB är Nordens ledande elproducent och elleverantör. För att även i framtiden kunna agera framgångsrikt är företaget i stort behov av tillgång till betydande riskkapital. I bl.a. detta avseende är energidebatten och beslutet om en förtida avveckling av kärnkraftsreaktorer bekymmersam. Vattenfalls trovärdighet som ett företag styrt efter affärsmässiga grunder riskerar att urholkas.

Vattenfall bör bli ett strikt affärsdrivande energiföretag som på likvärdiga villkor med andra företag deltar i den internationellt integrerade energi­mark­naden. Vid en avyttring av aktier i bolaget kommer statskassan att tillföras betydande belopp. Marknadsvärdet kan uppskattas till ca 60 miljarder kronor.

  • LKAB

LKAB är ett teknologiskt avancerat och kapitalintensivt företag. Det är verksamt på starkt konkurrensutsatta marknader. En breddning av ägandet skulle leda till att LKAB får bättre marknadskontakt för bolaget, vilket i sin tur kan ge säkrare leveranser samt en jämnare produktion. LKAB:s marknadsvärde är något lägre än 10 miljarder kronor.

  • Teracom Svensk Rundradio AB

Företaget äger och driver Sveriges marknät för TV och radio. Företaget har flera privata kunder genom TV 4:s koncession, de privata radiokanalerna och satellittjänster. Bolaget bör privatiseras. Marknadsvärdet är minst en miljard kronor.

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en plan för försäljning av statliga företag i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 8 april 1998

Christer Eirefelt (fp)

Eva Flyborg (fp)

Torsten Gavelin (fp)

Elanders Gotab, Stockholm 2002


Yrkanden (2)

  1. att riksdagen hos rgeringen begär en plan för försäljning av statliga företag i enlighet med vad som anförts i motionen.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  2. att riksdagen hos rgeringen begär en plan för försäljning av statliga företag i enlighet med vad som anförts i motionen.
    Behandlas i

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.