med anledning av förs. 1993/94:RFK4 Riksdagens förvaltningskontors förslag till ersättningslag för riksdagens ledamöter

Motion 1993/94:K72 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s)

Riksdagens förvaltningskontor har i ett förslag till
riksdagen lagt fram ny lagstiftning för ersättningar till
riksdagens ledamöter. Lagen berör främst möjligheterna till
inkomstgaranti och ålderspensioner.

Vi anser att riksdagsledamotskapet aldrig får betraktas
som ett jobb eller yrke. Att vara riksdagsledamot är att vara
folkvald.

För att få en bra sammansättning av riksdagens
ledamöter krävs inte bara att dessa kommer från olika
landsdelar och län, utan också att de har olika
yrkesbakgrund, olika kön och

--

inte minst

--

olika ålder. Att riksdagsledamöter avgår efter ett par
perioder och övergår till annan verksamhet bör framöver
betraktas som det självklara, inte som olyckliga undantag.
Ingen är vald på livstid.

Reglerna för pensioner och inkomstgaranti bör
uppmuntra ett sådant synsätt.

Det innebär att systemet med inkomstgaranti bör
uppmuntra ledamöter att våga ta det steg ut på en osäker
arbetsmarknad som ofta är svårt att ta efter några perioder
som riksdagsledamot. Svårigheterna har flera olika orsaker.
Efter kanske 10 års frånvaro från sitt tidigare arbete, kanske
inte arbetsplatsen finns kvar. Jobben har förändrats och
kraven har blivit helt annorlunda. Med allt fler yngre finns
en risk att många kommer in i riksdagen utan fullständig
utbildning.

Inkomstgarantin bör därför stödja dem som under en
övergångstid kanske måste omskola eller vidareutbilda sig.
För ett par år sedan ändrade riksdagen tidigare regler som
innebar att man kunde få en pension samtidigt som man
hade stora inkomster från yrkesarbete. Med de förslag som
nu läggs minskas möjligheterna att ha arbetsinkomster och
inkomstgaranti samtidigt. Det är bra.

Vi förhåller oss emellertid tveksamma till om det nya
systemet med en kortare garanti underlättar övergång till
annan verksamhet. Vi yrkar dock nu inte på andra regler
utan förutsätter att en utvärdering av de nya reglerna
genomförs.

När det gäller pensionerna är fallet mer upprörande.
Den som fyllt 50 år när han/hon slutar som riksdagsledamot
får en förmånlig pensionsrätt, som inträder vid
pensionsåldern, medan den som inte fyllt 50 får en betydligt
mindre egenlivränta. För att denna egenlivränta skall nå
upp till full pensionsrätt, som tjänas in på 12 år, behövs cirka
30 år.

Egenlivräntan som innebär en förstärkning gentemot
nuvarande system är naturligtvis ett steg i rätt riktning.
Fortfarande utgör dock egenlivräntan bara en knapp
fjärdedel av pensionen.

I utredningsförslaget om ett reformerat pensionsförslag
hävdas perspektivet att pension är lika med uppskjuten lön.
Med det föreslagna systemet innebär det att yngre
ledamöters lön värderas mindre än äldres lön.

Även systemet med efterlevandepension är konstruerat
på så sätt att det endast är de som fyllt 50 år som kan komma
ifråga. Vi anser att i princip bör make/maka klara sig utan
någon större efterlevandepension. Det nuvarande
samhället är trots allt uppbyggt på att båda parter i ett
förhållande yrkesarbetar och har en självständig
försörjning.

Om det finns ett behov av efterlevandepension rör den
främst den s.k. barnpensionen. Även denna är dock
konstruerad så att man måste vara 50 år för att ens barn
skall få ersättning såsom avgången ledamot. Huvuddelen av
ledamöterna med barn under 20 år kommer säkerligen även
i framtiden vara under 50 år. Därmed ställs denna grupp
utan tillfredsställande skydd.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar att pensionsrätten skall vara åldersneutral.

Stockholm den 5 maj 1994

Martin Nilsson (s)

Ulrica Messing (s)