Lagstiftning om ett diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet

Motion 2010/11:A298 av Thomas Strand m.fl. (S)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att regeringen snarast möjligt återkommer till riksdagen med en proposition som innebär att bristande tillgänglighet klassas som diskriminering i svensk lagstiftning.

Motivering

Varje dag möts personer med funktionsnedsättning av otillgängliga miljöer. Det kan gälla gatumiljöer, tillgänglighet till affärer och restauranger, kollektivtrafik, biografer med mera. Med tillgänglighet menas både tillgång till den yttre miljön och tillgång till information samt möjlighet till kommunikation. Att i en verksamhet där man vänder sig till allmänheten låta bli att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet är att diskriminera personer med funktionsnedsättningar.

Den samlade rörelsen för personer med funktionsnedsättningar har länge arbetat för att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering i svensk lagstiftning. Tyvärr tillmötesgick inte regeringen detta önskemål i propositionen Ett starkare skydd mot diskriminering (2007/08:95), trots att både den dåvarande Handikappsombudsmannen och utredningen om en ny diskrimineringslagstiftning föreslagit att bristande tillgänglighet borde klassas som diskriminering. Regeringen valde att förpassa denna fråga i en ny utredning.

I denna utredning föreslår nu regeringens utredare en ny bestämmelse i diskrimineringslagen om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet, i de fall där det anses skäligt att åtgärda otillgänglighet. Utredningen ska skickas ut på remiss. Parallellt ska en statlig myndighet klargöra vilka kostnader som förslaget kan medföra för privata och offentliga aktörer.

Paradoxalt nog kan detta inträffa samtidigt som den nya konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar ratificeras av Sverige – en konvention som tar tydlig ställning för att ”underlåtenhet att göra skälig anpassning” är diskriminering. Vi behöver en lagstiftning om ett diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet för att Sverige ska kunna leva upp till FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Det är hög tid för Sverige att följa Australiens, Sydafrikas och USA:s exempel och göra bristande tillgänglighet till en diskrimineringsgrund i lagens mening.

Riksdagen bör därför ge regeringen tillkänna vikten av att snarast möjligt återkomma till riksdagen med en proposition som innebär att bristande tillgänglighet klassas som diskriminering i svensk lagstiftning.

Stockholm den 22 oktober 2010
Thomas Strand (S)
Helene Petersson i Stockaryd (S)	Peter Persson (S)
Carina Hägg (S)