Lag mot religionskränkning

Motion 1999/2000:K286 av Tuve Skånberg och Erling Wälivaara (kd)

av Tuve Skånberg och Erling Wälivaara (kd)
Inledning
I ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle som det svenska är det
angeläget att skapa respekt och trygghet inte bara för den enskildes
politiska eller  ideologiska övertygelse, etniska bakgrund, eller sexuella
läggning, utan också för hans eller hennes religiösa tro och bruk. Judar
som vill importera kosherslaktat kött, muslimska kvinnor som vill bära
slöja, sikher som vill bära turban, riskerar alla i dag att mötas med
fördomar och hån. När företrädare för olika religiösa riktningar
protesterade mot att, vad man menade vara djupt kränkande bilder i
utställningen Ecce Homo, visades i Uppsala Domkyrka, bemöttes de av
nedsättande och föraktfulla omdömen. Före 1970 fanns i Sverige skydd
mot religionskränkning i lagen om trosfrid (tidigare lagen mot hädelse).
När lagen 1970 togs bort, menade man att lagen om hets mot folkgrupp
skulle ge ett tillfredsställande skydd mot att religiösa värden inte skulle
kränkas. Sedan 1970 har den religiösa pluralismen ökat, vilket innebär att
situationer, där olika religiösa seder, bruk och trosföreställningar
förekommer och kan kollidera, har blivit långt fler än man kunde förutse
1970. Lagen om hets mot folkgrupp har visat sig vara obrukbar för att
skydda medborgarnas legitima rätt att slippa se sin tro eller trosutövning
kränkt. Därför bör återigen en lag om trosfrid införas.
Historik
Brottet att smäda Guds namn, att häda, har en lång historia. Hädelse som
föremål för världslig lagstiftning i Sverige fick sitt första uttryck genom
Erik XIV:s patent om högmålssaker år 1563. Med tiden blev
lagstiftningen mer detaljerad och i missgärningsbalken från 1734
formuleras den enligt följande: "Vilken som av uppsåt, med ord eller
skrifter, lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramentet, miste
livet..."
Senare mildrades påföljden och i 1864 års strafflag fastställs fängelsestraff
för religionsbrott i meningen "hädelse mot Gud samt lastande av Guds heliga
ord eller sakramenten" och "gäckeri av gudstjänsten". Mot dessa
bestämmelser svarade bestämmelser i tryckfrihetsförordningen (TF) om
"hädelse mot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten".
Från och med den svenska religionsfrihetslagstiftningen 1951 förekom inte
längre hädelse som ett brott, utan i stället talade man om brott mot trosfrid.
Detta skydd var heller inte begränsat till att omfatta den officiella tron, utan
även andra samfund. I tryckfrihetsförordningen infördes förbud av
"skymfande av sådant som av svenska kyrkan eller annat, här i riket
verksamt trossamfund hålles heligt".
I en utredning 1969, Yttrandefrihetens gränser, (SOU 1969:38) föreslogs
på goda grunder att man skulle behålla bestämmelsen om trosfridsbrott, men
med den ändringen att svenska kyrkans särställning skulle försvinna och
förbudet direkt kopplas till religionsfrihetens betoning på den enskildes
trosuppfattning.
Den socialdemokratiska regeringen ansåg dock annorlunda när man i
proposition 1970:125 föreslog att trosfridsbestämmelserna helt skulle
avskaffas. 68-vågen drog med full kraft genom det svenska samhället, och
den fria och öppna debatten i ett demokratiskt samhälle krävde, menade
departementschefen, en vidsträckt rätt till yttrande- och tryckfrihet. Vad
gällde medborgarnas religiositet menade regeringen att bestämmelserna i
exempelvis brottsbalken om hets mot folkgrupp borde ge ett tillfredsställande
skydd mot att religiösa värden inte kränktes.
Gällande rätt
Vad som nu finns kvar av skydd av trosfriden är sålunda enbart
grundlagsbestämmelsen om religionsfrihet, även ett indirekt skydd kan
sägas fungera genom att skyddet mot kränkning antas bli reglerat av
andra lagar, särskilt bestämmelserna om hets mot folkgrupp och
förargargelseväckande beteende.
Hädelselagstiftning i övriga nordiska länder
Såväl Danmark som Finland har tidigare haft lagstiftning mot hädelse,
men har, liksom  Sverige, under åren tagit bort denna.
I Norge finns däremot numera den så kallade blasfemiparagrafen i
Almindelig borgerlig Straffelov (Straffeloven), 13 kap. "Forbrydelser mod
den almindelige Orden og Fred".
§ 142. Den som i ord eller handling offentlig forhåner eller på en krenkende
eller sårende måte viser ringeakt for nogen trosbekjennelse hvis utøvelse her
i riket er tillatt eller noget lovlig her bestående religionssamfunds
troslærdommer eller gudsdyrkelse, eller som medvirker hertil, straffes med
bøter eller med hefte eller fengsel inntil 6 måneder.
Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte "på ett
kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse",
skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot
religionskränkning även i Sverige, som kunde garantera medborgarna i
ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en lag mot religionskränkning.

Stockholm den 3 oktober 1999
Tuve Skånberg (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Motionen bereds i utskott Motionskategori: - Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-10-05 Hänvisning: 1999-10-12 Bordläggning: 1999-10-12
Yrkanden (2)