Kulturpolitiken

Motion 1997/98:Kr238 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning  

2 Vår syn på kultur och kulturpolitik  

3 Ny tid – nya förutsättningar  

4 Fria media  

5 Barn och ungdom  

6 Moderna musikformer  

7 Kulturskaparnas villkor  

8 Kulturmiljön  

9 Renodla statens ansvar  

10 Kulturens finansiering  

11 En fond för kulturell förnyelse  

12 Ungdoms- idrotts- och folkrörelsefrågor  

13 Hemställan  

1 Sammanfattning

Kultur har ett värde i sig. Kulturutbudets innehåll och den enskildes val bör vara utslagsgivande. Det är fel att med skattemedel försöka styra människornas deltagande i kulturlivet.. Moderata samlingspartiet förordar en kulturpolitik som möjliggör ett rikt kulturutbud med hög kvalitet.

Med ökade internationella kontakter får den svenska kulturen och det svenska kulturarvet en särskild betydelse som grund för vår identitet. Kulturen är inte statisk; nya impulser tillförs och invanda mönster omprövas. Alla skall kunna utöva sin kultur så länge den inte står i strid med grundläggande värderingar i vårt samhälle.

Fria media är en förutsättning i ett modernt demokratiskt samhälle. Sveriges Radios och Sveriges Televisions dominans på alla programområden måste brytas. Den licensfinansierade verksamheten bör koncentreras till en TV-kanal och två radiokanaler vilka bör få en central roll i det svenska kulturlivet. Public service bör vara ett kvalitetsalternativ som genom djup och bredd svarar för ett varierat kulturutbud, en seriös nyhetsförmedling och en saklig debatt.

Grunden för ett framtida kulturintresse och engagemang läggs tidigt. Förskolans, skolans och lärarutbildningens betydelse framhålls.

Det statliga ansvaret på kulturområdet bör renodlas. Huvuddelen av kulturutgifterna betalas av de enskilda människorna själva. Kulturverksamheten är ändå i allt för stor utsträckning beroende av offentlig finansiering. Den bör i stället vila på många finansieringskällor.

2 Vår syn på kultur och kulturpolitik

Kulturen ger upplevelser, identitet, samhörighet, uttrycksmöjligheter och är ett viktigt inslag i människors dagliga liv. Ökat internationellt utbyte och nya medier ger nya förutsättningar och även nya uttrycksformer.

Det är skillnad på kultur och kulturpolitik. Kulturen frodas i fler och mer varierade former än förr. Mångfalden har ökat och de nya medierna ger fler möjlighet att ägna sig åt konstnärliga uttrycksformer. Yttrandefriheten ökar.

Den nya mediasituationen är kanske den viktigaste förändringen. Alla är inte ense om att denna utveckling inom medieområdet är till gagn för kulturen. Vi ser här möjligheter medan Socialdemokraterna mest synes vara bekymrade över hur man ska behålla ett offentligt inflytande över vad som kommer människorna till del.

Många önskar sig mer och bättre. Kulturdebatten handlar mer om resurser och nedläggningar, mindre om innehåll och kvalitet. Politiker skall inte styra innehållet men politiker ger idag i praktiken ofta de förutsättningar och ramar inom vilka kulturen kan utvecklas.

En kultur som står fri i förhållande till politiska beslutsfattare är en viktig del av ett demokratiskt samhälle. Kulturskaparna bör på eget initiativ ta upp de problem man vill belysa. Det av socialdemokraterna omhuldade målet: att kulturen skall motverka kommersialismens negativa verkningar är ett utslag av just denna felaktiga politik.

Notabelt är att det som efterfrågas som regel kommer fram på ett eller annat sätt. Det som faktiskt produceras är ofta bra, t.o.m. mycket bra även om långt i från allt med rimliga mått mätt håller en önskvärd eller godtagbar kvalitet.

Den omdebatterade stängningen av Göteborgs stadsteater illustrerar att orsakerna till denna kulturens kris i Göteborg inte skiljer sig nämnvärt från andra verksamhetsområden. En alltför stor personalstyrka och en stor teaterlokal innebär begränsningar. Det absurda i sådana här sammanhang är att de höga fasta kostnaderna i de stora med skattemedel finansierade teatrarna får den konsekvensen att man bara kan spara genom att spela mindre teater, inte mer, eftersom utgifterna ökar mer än inkomsterna.

En god förankring i den egna kulturen ger nödvändig trygghet. Det här betonas särskilt när det gäller invandrad befolkning men det gäller alla, och assimilation d.v.s förtrogenhet med det nya landets kultur är väsentlig för att den invandrade skall kunna finna sig till rätta i det nya landet.

Rimma Markova – rysk lärare och författare – har framhållit att barn med invandrarbakgrund ofta kan sitt hemlands kultur bättre än svensk kultur trots att de kanske är födda i Sverige. De är stolta över sin kultur. Den fråga Markova ställer är vad de svenska ungdomarna kan om sin historia och kultur samt pekar på att de inte tycks vara särskilt stolta över den. Vi upprepar våra krav på att skolan måste ge alla en grundläggande förståelse för kulturvärden och för möjligheterna att delta i kulturlivet.

Bokutredningen arbetar med den något ovanliga förutsättningen att den redan innan den lagt sina förslag vet att man har 30 nya miljoner till sitt förfogande. Vi förordar en omläggning av litteraturstödet innebärande att utgivningsstödet minskas till förmån för åtgärder som ökar bokens tillgänglighet i bokhandel och bibliotek.

Kulturens former har kanske aldrig varit så rikhaltiga som nu. Aldrig förr har så många kunnat ta del av eller medverka i ett så omfattande kulturutbud. Skälen härtill är främst utvecklingen inom medierna, den ökade internationaliseringen och samspelet dem emellan. Antalet radio- och TV-kanaler har ökat dramatiskt och ökningen kommer att accelerera när den digitala tekniken får fullt genomslag. Fria media är en av det öppna samhällets viktigaste förutsättningar. Den ökade friheten i etern – mot Socialdemokraternas vilja framtvingad under trycket av en kraftfull opinion och av den tekniska utvecklingen – ger oss möjlighet att välja i ett ständigt växande utbud. Denna utveckling kommer att fortsätta och måste leda till förändringar av den svenska mediapolitiken. Informationstekniken utvecklas i ett tempo som innebär att lagstiftningen inte håller jämna steg. Informationsteknik ger möjligheter till kommunikation i ständigt nya former. IT kan bredda demokratin. På kulturområdet ger IT dramatiska möjligheter att utveckla nya arbetsformer och öka tillgängligheten av kulturarvet.

Biblioteken har en viktig roll i breddningen av IT-användningen under de närmaste åren. Den första tiden handlar det bl. a. om att tillhandahålla tillgång till Internet. På sikt är det dock mer betydelsefullt att bibliotekariernas kompetens och kunskap utnyttjas för att skapa ”virtuella närbibliotek” och informationstjänster som gör det lättare att hitta material och använda nätet. Paralleller kan dras till bokhandlar som i dag inte har någon affärslokal utan endast en hemsida på Internet varifrån kunden beställer sina böcker som sedan skickas hem till honom eller henne. Staten bör, genom universitetsbiblioteken föregå med gott exempel i digitaliseringen av Sveriges bibliotek.

De offentliga bidragen till kulturen kan inte helt upphöra. Däremot måste kulturstödets inriktning och omfattning kunna diskuteras utan att detta ses som kulturfientligt. Statens insatser på kulturområdet bör styras mot verksamheter som har nationellt intresse och som inte skulle komma till stånd utan det statliga stödet. Kulturpolitiken står inför ett strategiskt vägval som gäller inriktning och långsiktig ansvarsfördelning. Det statliga ansvaret bör avgränsas och tydliggöras.

Samtidigt skall kulturen kunna vara en fri och obunden kraft. Många kulturyttringar är viktiga – och annorlunda – former att utöva yttrandefriheten. Det kan ge perspektiv och väcka debatt. Kulturstödet bör därför kanaliseras via många bidragsgivare för att garantera den pluralism som bör vara en utvecklad nations kännemärke. Det måste också slås fast att all kultur inte kan uppbära stöd.

Betydande resurser satsas på att få människor att läsa, gå på teatrar, konserter eller i studiecirklar. Åtskilligt i denna verksamhet har varit av stort värde för deltagarna men satsningarna har bara nått ett fåtal redan aktiva och till en relativt hög kostnad. Emellertid bygger dessa verksamheter på tanken att många människor inte förstår sitt eget bästa utan måste hjälpas att komma i kontakt med en mer värdefull kulturform än de annars skulle ha valt.

Moderata samlingspartiet vill föra en kulturpolitik som leder till kulturell mångfald och rika möjligheter att välja i ett kulturutbud av hög kvalitet. Kulturpolitikens uppgift är att främja en sådan utveckling, inte att styra människornas val.

3 Ny tid – nya förutsättningar

Antalet radio- och TV-kanaler har ökat dramatiskt och ökningen kommer att accelerera när den digitala tekniken får fullt genomslag. Text- och bildproduktion kan nu med teknikens hjälp behärskas av personer och organisationer utan jättelika resurser. Informationstekniken med sina möjligheter till kommunikation i nätverk ger enskilda människor möjligheter att direkt delta i och påverka det som tidigare i praktiken var förbehållet ett fåtal. Denna utveckling kommer att fortsätta. När datorer med hjälp av telenätet, den nya bredbandstekniken, Internet och TV-apparater med ännu bättre bild- och ljudåtergivning kopplas samman uppstår nya möjligheter för allt fler.

Tidigare var konsert- eller teaterbesöket kanske den enda möjligheten att få en rik och kvalitativ upplevelse av musik och skådespel. CD-spelare och CD-skivor kan numera göra det egna hemmet till en konsertlokal och genom TV förmedlas många goda opera- och teaterföreställningar. Ett stort antal högklassiga operaföreställningar finns också tillgängliga på video.

Tekniken har givit oss ökade möjligheter till en gränsöverskridande samverkan. Men även på andra sätt ökar det internationella utbytet. Vi reser mer. I synnerhet ungdomar väljer att inte bara förlägga semesterresor till andra länder. Fler ungdomar än tidigare studerar eller arbetar någon tid i ett annat land. Rörligheten har ökat över lag och det internationella samarbetet – inte minst inom EU – innebär att kunskapen om andra länder och levnadsförhållanden ökar stadigt. Uppfattningen om Sverige och den svenska modellens förträfflighet prövas kritiskt mot andra upplevelser av länders system.

Även invandringen bidrar till nya impulser och medför att invanda mönster prövas. Alla skall kunna leva med sina traditioner och utöva sin kultur så länge den inte står i strid med grundläggande värderingar i vårt samhälle. På sikt sker en integration som kan vara fruktbar för alla parter.

Internationellt kulturutbyte har alltid varit en naturlig del av kulturverksamheten. Genom kontakter med omvärlden tillförs nya intryck samtidigt som den egna kulturens särdrag framstår med större tydlighet. Den svenska kulturen och det svenska kulturarvet får i kontakten med andra kulturer ett eget värde och en särskild betydelse som grunden för vår identitet. Genom Sveriges medlemskap i EU och Europarådet öppnas ytterligare kanaler för internationellt kultursamarbete. Störst betydelse för kultursamarbetet inom EU har den fria rörligheten. Sverige måste därför med all kraft motverka de protektionistiska strömningar som med jämna mellanrum dyker upp i den europeiska kulturdebatten. Inom EU finns ingen ambition att bedriva en gemensam kulturpolitik på europeisk nivå. EU:s insatser syftar till att främja samarbete mellan medlemsstaterna samt stödja deras insatser när det gäller att förbättra kunskaperna om de europeiska folkens kultur och historia, att bevara kulturarvet, främja kulturutbyte och stödja konstnärligt och litterärt skapande.

EU:s stöd bedrivs i huvudsak på tre olika sätt. Det första gäller program inriktade på kulturstöd. Exempel på ett sådant program är satsningar på kultur och media. EU:s strukturfonder kommer till användning för att stödja olika former av regionala kulturprojekt. En tredje form av kulturstöd förekommer inom andra samarbetsområden än den rena kulturverksamheten. Det kan t.ex. avse utbildningsfrågor.

4 Fria media

I det öppna samhället är fria media en självklarhet. De är en förutsättning för yttrandefrihet, informationsfrihet och kulturell mångfald. Fria media medverkar till höjd kvalitet och ökad dynamik i utveckling och debatt. Moderaterna utvecklar närmare sin mediapolitik i partimotionen 1997/98:K333 Att publiken genom eget val ställer krav på utbudet borde vara ett utvecklat samhälles kännemärke. I Sverige har det länge funnits en medveten strävan att bevara Sveriges Radios och Sveriges Televisions monopol i etern. Så sent som på 1980-talet beslutade socialdemokratiska partikongressen att reklam i radio och TV allt framgent skulle förbjudas och att den enda tillåtna finansieringen skulle vara licensmedel och statsbidrag. Först när den tekniska utvecklingen öppnade möjligheter som stod utanför politisk kontroll förelåg förutsättningar för nya fristående radio- och TV-kanaler. I Sverige finns nu ett omfattande utbud i såväl svenska som utländska TV-kanaler. Antalet lokalradiostationer har ökat dramatiskt. Det är rimligt att anta att mycket av denna verksamhet ännu befinner sig i en inledande fas. Många radio- och TV-stationer kommer att söka sig fram efter nya vägar.

Utbildningsradion, slutligen, sänder inte i någon egen kanal utan tillverkar program för public service-verksamheten. Ställningen som public service-företag innebär en osund konkurrens på den svenska utbildningsmarknaden och gentemot de medieföretag som verkar inom detta område. Samtidigt innebär Utbildningsradions ställning som public service-företag att licensmedel används för verksamheter som andra medie- och utbildningsföretag kan bidra med.

Mot bakgrund av den nya situationen är det helt uppenbart att de licensfinansierade radio- och TV-kanalernas antal och utbud måste förändras och public service-uppdraget ges en ny innebörd. Sveriges Radios och Sveriges Televisions dominans på alla programområden – kultur, underhållning, nyheter och samhällsdebatt – måste brytas.

Det framtida public service-uppdraget måste enligt vår mening bygga på en inriktning där public service-verksamheten ses som en del av det samlade programutbud som publiken idag möter. Denna inriktning står i en klar motsatsställning till dagens situation som har sina rötter i en föreställning om att public service-program bör vara det enda publiken tar del av. En sådan inställning avslöjar både en förmyndaraktig attityd och en ringaktning av mångfaldens och konkurrensens betydelse för såväl publik som programutveckling.

För att yttrandefrihetens och tryckfrihetens principer inte skall trädas förnär är det viktigt att hålla fast vid vad som är statens grundläggande uppgifter i den nya mediemiljön, nämligen att erbjuda program som publiken annars inte möter samt en produktion och ett skapande som vitaliserar det nationella kulturlivet.

Det är mot ovanstående bakgrund vår uppfattning att det inte kan vara rimligt att uppdraget för public service-verksamheten utformas i syfte att dominera programutbudet gentemot publiken. Public service-uppdragets syfte bör vara att tillföra publiken ett utbud av program som den annars inte kan få tillgång till.

Därigenom möjliggörs att en statligt kontrollerad medieverksamhet inte kommer i konflikt med yttrandefrihetens och tryckfrihetens principer.

Kraven på en utveckling mot ökad kvalitet och fördjupning samt en programverksamhet som bygger på att man relaterar programverksamheten till det samlade programutbud som publiken i dag möter bör enligt vår mening ligga till grund för en ny avtalsperiod. Public service-verksamheten bör genom sin inriktning ges förutsättningar att uppnå en tydlig identitet i den nya mediemiljön.

• Företagen bör i sin programverksamhet vända sig till hela svenska folket med en inriktning mot kvalitet och fördjupning.

• De bör vara institutioner som slår vakt om svenska språket och som skapar nya och större förutsättningar för svensk produktion och kulturellt skapande. Det gäller i hög grad barn- och ungdomsprogram.

• Samhällsdebatt och långsiktiga perspektiv bör prägla den allmänna samhällsbevakningen. Nyhetsförmedlingen skall stå i en redaktionellt fri och oberoende ställning i konkurrens med tidningar och andra mediers nyhetsförmedling.

Det är inom dessa programområden som public service-verksamheten i dag har sin starkaste ställning bland publiken. Det är denna starka ställning man skall utveckla och förstärka inför framtiden.

• Public service-verksamhetens företag bär inom sig betydande förutsättningar för att utgöra ledande institutioner i det svenska kulturlivet. Företagen förfogar över resurser som är större än statens anslag till offentliga kulturinstitutioner.

• Det innebär att verksamheten i Sveriges Radio och Sveriges Television skulle kunna bli en nyskapande kraft i det svenska kultursamhället om företagens roll i detta perspektiv tydliggjordes.

• Företagen bör spegla skeenden i hela landet. Programproduktionen skall till betydande del ske utanför företaget och utanför Stockholmsområdet.

Det finns ytterligare krav som skall ställas på public service-verksamheten och som ger den en särskild roll.

• Syn- och hörselskadade skall i verksamheten finna program som de kan ta del av.

• Förmedlingen av det svenska språket skall stå i centrum för de program som riktar sig till språkliga minoritetsgrupper. I en mediemiljö som präglas av allt fler utländska kanaler kommer minoritetsspråksuppgiften gradvis att övertas av nya kanaler och stationer.

• Även framgent skall public service-verksamheten ha ett särskilt ansvar för samiskan och tornedalsfinskan.

Denna inriktning ställer krav på ett public service-uppdrag som understryker rollen som samhällelig kulturinstitution i stället för en av många konkurrenter till de fristående kanalerna och radiostationerna på dessas villkor. Företagens framtida legitimitet i publikens ögon bygger på att man har en egen identitet i den moderna mediemiljön. Att t.ex. ge public service-företagen förtur att sända vissa idrottsevenemang är inte förenligt med denna roll.

Det förutsätter en prioritering av företagens resurser som ger väsentligt större utrymme för skapande och produktion. Det nya public service-uppdraget förutsätter enligt vår mening en koncentration av resurser för att kunna uppfyllas.

Ett public service-uppdrag som understryker verksamheternas roll i samhällslivet ger anledning att inför kommande tillstånd pröva frågan om dagens licensfinansiering bör ersättas med skattefinansiering.

Arbetet med att ge public service-kanalerna en ny inriktning bör inledas utan dröjsmål. En TV-kanal och två nationella radiokanaler privatiseras. Staten måste förhålla sig neutral till public service-verksamhet och andra programverksamheter. Public service-verksamheten bör ges förutsättningar för en central roll i kulturlivet. Inga onödiga hinder bör uppställas för den fortsatta tekniska utvecklingen.

TV 4 betalar idag en koncessionsavgift på 280 miljoner kronor. Detta krav på leverans av intäkter till statskassan förenas från statens sida med vissa krav på verksamheten. Kritik har riktats mot både programutbud och omfattningen av programproduktion förlagd utanför Stockholm. Samtidigt har kanalen lockat många tittare.

Det är, enligt vår mening, inte rimligt att de fristående radio- och TV-kanalerna skall avkrävas koncessionsavgifter i den omfattning som sker idag. Om de i stället fick använda sina inkomster till programproduktion skulle programmens kvalitet kunna öka till gagn för ett rikare kulturutbud.

Via det statligt kontrollerade bolaget Radiotjänst i Kiruna AB (Rikab) avser regeringen att skapa en statlig monopolstandard för digitala TV-sändningar. Rikab avser att etablera ett dotterbolag som skall koda och marknadsföra de marksända digitala TV-sändningarna. Delägare i detta dotterbolag kommer, förutom Rikab, att vara SVT, TV 4 och Terracom. Detta innebär att bolaget kommer att koda de s.k. must carry-kanalerna (SVT 1, SVT 2 och TV 4). Dessa kanaler är kabel-TV bolagen skyldiga att förmedla i sina kabelnät, vilket i praktiken innebär att kabel-TV-operatörerna blir tvingade att anpassa sin teknik till den begränsande standard som gäller för de digitala stolpbundna marksändningarna, istället för att använda den gemensamma Europastandard som finns.

Konsekvenserna av detta blir förödande för såväl konsumenterna som kabel-TV-operatörerna. För konsumenterna kommer mångfalden och valfriheten att minskas avsevärt till följd av att standarden för marksänd digital-TV mycket kraftigt begränsar möjligheten att utnyttja kabelnätens kapacitet. I realiteten kommer TV-utbudet att begränsas till mellan 10 och 20 kanaler, vilket skall jämföras med de närmare 300 kanaler som skulle vara möjligt att få vid fullt kapacitetsutnyttjande av kabelnäten. Det innebär inte bara en kraftig begränsning av antalet möjliga TV-kanaler i kabelnäten utan försenar också möjligheterna till t.ex. videotelefoni, höghastighets-Internet och annan avancerad IT. Användningen av interaktiva tjänster via kabelnäten kommer i praktiken att omöjliggöras. Detta innebär flera steg tillbaka för Sverige som föregångsland när det gäller IT.

5 Barn och ungdom

Det starkaste sambandet mellan ett mångsidigt kulturintresse och olika bakgrundsvariabler hos den enskilde står att finna i utbildningsnivån. Fler ungdomar än någonsin ägnar numera en väsentlig del av sin tid åt musik antingen som lyssnare eller utövare. Här läggs för många grunden till ett genuint intresse och efterfrågan av kultur.

Att låta barn och ungdomar få rika tillfällen att komma i kontakt med kultur är en investering för framtiden. Den första överföringen av kulturmönster och kunskap sker i familjen. Vi utvecklar i vår motion om familjepolitiken hur vi vill öka föräldrarnas möjlighet att vara tillsammans och välja barnomsorg för sina barn.

De flesta barn får i dag en tidig kontakt med förskolan. Det är angeläget att förskolan utvecklar arbetsformer som leder till en god inlärning. Viktiga delar av det svenska kulturarvet i form av sånger, lekar, danser, sagor utgör naturliga inslag i förskolans verksamhet. Moderata samlingspartiet anser att en viktig uppgift för förskolan är att genom konsekventa förebilder ge barn erfarenheter och vanor som lägger grunden för framtida utbildning och kulturintresse.

Skolan är eller borde vara, den kanske viktigaste kulturförmedlande institutionen. Det är angeläget att framhålla att hela skolans verksamhet är kulturförmedling. Kultur är ingenting som bedrivs i form av särskilda projekt eller med särskilda medel. Författarbesök, konserter eller teater är givetvis angelägna inslag som bör förekomma i skolan men eleverna får inte bibringas uppfattningen att kultur består just i dessa enskilda evenemang. Skolans kulturansvar skall inte ses som tillägg till den reguljära undervisningen, det skall genomsyra all verksamhet. Ämnen som svenska, historia och religionskunskap är nödvändiga förutsättningar för att man senare i livet skall kunna tillgodogöra sig konst, musik och litteratur. I de nya läroplanerna för skolan har detta markerats. Det är viktigt att skolmyndigheterna i sin uppföljning analyserar hur dessa mål förverkligas i den dagliga verksamheten.

Den kommunala musikskolan är ett värdefullt komplement till skolans reguljära undervisning. På många håll omvandlas nu de kommunala musikskolorna till kulturskolor. Detta kan vara en lösning men kulturskolorna ersätter inte på något sätt de friskolor som har en särskild kulturprofil på sitt program. Det är i stället angeläget att elevernas valmöjligheter ökar genom att fler friskolor med olika kulturell inriktning kommer till stånd. För att ytterligare stärka de ungas möjligheter till musikverksamhet bör samverkan främjas mellan skolan, kommunala musikskolan, de många samfund som bedriver musikutbildning och de privata musikskolor och musiklärare som är verksamma på alla större orter.

Lärare har en nyckelroll när det gäller att väcka och utveckla elevernas intresse för kultur. Det är angeläget att lärarutbildningen har ett innehåll och bedrivs i sådana former att de blivande lärarna rustas för denna viktiga uppgift.

6 Moderna musikformer

Genom årtiondena har det ofta varit musiken i dess modernaste former som varit ungdomens första kulturkontakt. Under de senaste decennierna har det varit de olika formerna av rockmusik som utgjort deras väg in i en så småningom bredare musikvärld.

På samma sätt har jazzen genom de föregående årtiondena haft sin betydelse. Under de allra senaste åren har dessutom en förnyelse av jazz-intresset via rocken och genom mellanformer mellan dessa två genrer kunnat förmärkas.

Dessa musikformer baseras på ett brett folkligt stöd, ett omfattande utövande och överlever och utvecklas av de eldsjälar som är så viktiga, och vars betydelse bl.a. utpekades av kulturutredningen. Det måste i överenskommelse mellan anslagsgivare och de regionala musikorganens företrädare ingå som uppgift att såväl jazzen som yngre musikformer får en chans att utvecklas efter sina meriter och på villkor som är likvärda med övrig musik.

I kulturutredningen behandlades i flera avsnitt den skeva fördelningen mellan genrer inom det regionala musiklivet. Flera gånger omnämndes i det sammanhanget just jazzmusiken och man föreslog bl.a. att genrecentra skulle tillskapas. I kulturpropositionen avvisades detta utan motivering. I kulturutskottets betänkande med anledning av propositionen påpekades dock att de olika musikformerna – inklusive jazz och nyare musik – skulle få stöd och utvecklingsmöjligheter i enlighet med av oss och den moderna musikens företrädare framförda önskemål. Ingen märkbar förändring har skett. Det är angeläget att intentionerna nu följs upp med handling.

7 Kulturskaparnas villkor

Konstnärer och andra kulturskapare ger omistliga bidrag till ett demokratiskt samhälle där ett fritt tankeutbyte är en självklar del. Kulturskaparna kan ofta påtala och gestalta problem i sådana former att nya infallsvinklar kommer fram. Detta är en värdefull del i yttrandefriheten och bidrar till att vitalisera debatten.

Det är angeläget att konstnärer och kulturskapare kan arbeta under sådana villkor att deras verksamhet inte i onödan hämmas av ekonomiska bekymmer. Det svenska skattesystemet är illa anpassat till konstnärlig verksamhet. Även den arbetsrättsliga lagstiftningen bidrar till en stelbenthet som gör att många konstnärligt verksamma får arbeta under sämre förhållanden än vad som vore möjligt med individuellt utformade överenskommelser och avtal.

Bildkonstnärer, författare och andra fria kulturskapare har ofta svårt att klara ekonomin. Detta gäller framför allt under de första verksamhetsåren. De regler för avdrag som tillämpas på skatteområdet måste vara så utformade att de tar i beaktande de speciella utvecklingskostnader som den konstnärliga verksamheten innebär. De stipendier som förekommer bör ge de konstnärligt verksamma möjlighet att under en längre men avgränsad tid få uppbära sådana. Vi anser för vår del att fem år är en tillräckligt lång tid som ger en trygghet under en överblickbar period. Med bibehållen anslagsnivå kan med vårt alternativ dubbelt så många konstnärer komma i åtnjutande av stipendium, vilket också gagnar mångfalden. Vi menar att dessa stipendier skall ges till i första hand unga lovande konstnärer.

Den individuella visningsersättningen skall fördelas på ett sådant sätt att alla yrkesverksamma konstnärer som uppfyller rimliga kvalitetskrav skall kunna komma i fråga. Vi anser att medlen skall fördelas av Konstnärsnämnden och avvisar förslaget att BUS skall ges myndighetsstatus. Det kan också finnas anledning att pröva BUS ställning när det gäller förmedlingen av vidareförsäljningspengarna mot bakgrund av deras höga utdebitering av administrationskostnader.

Vi avvisar bestämt det förslag som framförs i SOU 1997:106 om en skatt på vidareförsäljning av icke upphovsrättsligt skyddad konst. Även förslaget till användning motsätter vi oss. Det är inte fler bidrag till sammanslutningar som ägnar sig åt verksamhet som stöder grupper av bildkonstnärer, eller individuella bidrag åt yngre eller i övrigt mindre etablerade bildkonstnärer Sverige behöver. Konstnärsnämnden har redan alltför många myndighetsuppgifter inom kulturområdet.

Det är realistiskt att många av dem som är konstnärligt verksamma – åtminstone för en tid – utövar denna verksamhet på deltid och att den resterande tiden fylls med annan yrkesverksamhet. Det finns flera metoder, främjande av uppdragsverksamhet, nya skatteregler för konstinköp och kanske en justering av bokmomsen m.m. som skulle ge fler chansen att försörja sig på sitt skapande.

Konstnärer beskattas som andra egenföretagare. De betalar egenavgifter på samma sätt som andra självständiga yrkesutövare. Konstnären som säljer en tavla, musikern eller skådespelaren som erhåller ett gage, eller författaren som erhåller royalty arbetar alla under speciella förutsättningar. Bakom varje framträdande eller produkt finns ofta mycket långa perioder av studier eller övning innan arbetet kan resultera i en inkomst. Detta måste kunna vägas in vid beskattningen. Det är viktigt att kulturskapare möts av generositet vid bedömning för rätt till avdrag för genomförda studieresor och andra kostnader.

Biblioteksersättningen är i år 96 öre per boklån. Det sammanlagda beloppet uppgår till 102 385 000 kronor. Enligt förordningen om Sveriges författarfond skall 60 procent av ersättningen utbetalas som författarpenning. Därutöver finns vissa avtrappningsregler för de författare som har över 100 000 lån. För mindre än 2 000 lån betalas ingen ersättning. Totalt utbetalas på detta sätt cirka 35 000 000 kronor till 3 500 författare och 1 300 översättare. Resten disponeras av Sveriges författarfond. Ersättningen fördelas till författarna på basis av utlåningsstatistik. Den görs i form av stickprov som år 1995 omfattade 830 000 lån från cirka 100 utlånade folkbibliotek.

Vi föreslår att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att föreslå nya regler för biblioteksersättningen. Vi vill att en större del av ersättningen skall tillfalla författaren, utan mellanhänder och med en betydligt lägre minimigräns. Dessutom bör ersättningen baseras på den faktiska utlåningen från alla bibliotek med datoriserad registrering. De korporativistiska inslagen i fördelningen av pensioner, stipendier och bidrag måste minska.

8 Kulturmiljön

En viktig statlig uppgift på kulturområdet är att skydda och bevara värdefull kulturmiljö. Detta gäller både landskapsvård och bebyggelse. På många håll har dessvärre förstöringen av kulturskatter nått en sådan omfattning att många kulturminnen inte kan räddas. Det gäller också många äldre stadsmiljöer som i stor utsträckning raserades under 1960-talet. Skulpturer vittrar sönder, underhållet av kyrkor och konstskatter försvåras och fördyras för varje år. SESAM-projektet – de tillfälliga medel som riksdagen anvisat för att åtgärda den stora mängd föremål som tillvaratagits men som inte konserverats eller registrerats, är en värdefull insats som måste fortsätta. Inte minst konserveringsarbetet kräver stora resurser.

De konservatorsresurser som finns hos olika huvudmän bör om möjligt samordnas så att arbetet organiseras så effektivt som möjligt.

På många håll finns fornlämningar som snabbt måste undersökas. Inte minst de senaste årens stora satsningar på infrastrukturen har lett till att mängder av nya fornlämningar blivit kända. Det är viktigt att de utgrävningar och undersökningar som genomförs sker under en strikt vetenskaplig kontroll. Detta kan emellertid utföras av företag med dokumenterad kompetens som efter anbudsförfarande får genomföra undersökningarna. Riksdagsbeslutet våren 1997 som förtydligade de privata aktörernas roll och uttryckligen angav att de skulle kunna utnyttjas har inte fått fullt genomslag. Man kan snarare tala om att det har motarbetats av vissa länsstyrelser.

Den offentliga verksamheten på detta område bör inskränkas till myndighetsutövning och kontroll medan den reella fältundersökningen bör kunna bedrivas i konkurrens.

Som en följd av de senaste årens intensiva undersökningsverksamhet finns en stor mängd obearbetat material, både hos RAÄ och hos olika länsmuseer. Nu när själva utgrävningsverksamheten minskar måste insatserna inriktas på att de gamla undersökningarna dokumenteras och rapporteras. Det är en riktig åtgärd från RAÄ att tillse att resultaten av undersökningarna integreras bättre i den akademiska forskningen.

Ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården präglas av stor osäkerhet. Det skulle vara önskvärt med ett klargörande av ansvarsfördelningen mellan den centrala myndigheten, länsstyrelser, regionala och lokala museer samt med en precisering av villkoren för statsbidrag. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) skulle kunna fungera som en ren sektorsmyndighet utan egna omfattande genomföranderesurser och med möjlighet att genom avtal med olika intressenter åstadkomma ett aktivt kulturmiljöarbete. Länsstyrelserna skulle då utöva den regionala myndighetsfunktionen och sköta upphandling och kontroll av olika insatser. Länsmuseernas roll som kunskapscentra och förmedlare av information om forskningsresultat kan renodlas liksom övriga regionala och lokala museers. Statsbidraget till länsmuseerna och andra museer som RAÄ sluter avtal med kan då ses som två oberoende delar, dels den som f.n. förmedlas av Statens kulturråd, dels den som avtalet med RAÄ kan medföra. Hembygdsföreningarnas roll kan stärkas. Landsantikvariefunktionen kan genom att den får sitt statsbidrag direkt från RAÄ frigöras från museerna och ges en bred folklig förankring.

Sverige måste ha tillgång till personal med kunskaper om äldre materialteknik och byggnadsteknik. Åtgärder måste vidtas för att stärka utbildningen i byggnadsvård, äldre byggnadsteknik och materialframställning.

Många privatpersoner övertar nu äldre bebyggelse som fritidshus. Åtskilliga av dessa har en stark önskan att bevara sina byggnader i ursprungligt skick. Det är viktigt att det sprids kännedom om verksamheter liknande det centrum för byggnadsvård som skapats i Gysinge.

Som en följd av de senaste årens intensiva undersökningsverksamhet finns en stor mängd obearbetat material, både hos RAÄ och hos olika länsmuseer. Nu när själva utgrävningsverksamheten minskar måste insatserna inriktas på att de gamla undersökningarna dokumenteras och rapporteras. Det är en riktig åtgärd från RAÄ att tillse att resultaten av undersökningarna integreras bättre i den akademiska forskningen.

9 Renodla statens ansvar

Kulturpolitiken står inför ett strategiskt vägval som gäller inriktning, långsiktighet och ansvarsfördelning. Det statliga ansvaret bör tydliggöras.

Alla regioner skall ha möjlighet att erbjuda levande musikteater. Ett litet antal dansscener skall få del av statligt stöd och bedriva regional turnéverksamhet. På motsvarande sätt kan staten förklara sig ta ansvar för ett antal symfoni- och kammarorkestrar, så placerade att hela landet kan få rimlig del av ett vitalt musikutbud. Ansvaret för de teatrar som inte är nationalscener bör på sikt tas över av de regionala huvudmännen. Dessutom bör staten klargöra att all biblioteksverksamhet utom de statliga forskningsbiblioteken är kommunernas ansvar.

Staten har ett särskilt ansvar för väsentliga delar av det nationella kulturarvet. Detta skall bevaras, utvecklas och föras vidare. Det innebär att statens ansvar gäller en rad institutioner på olika områden, t.ex. nationalscenerna, arkiv och vissa museer.

Ett genomarbetat förslag till ansvarsmuseer på olika områden borde presenteras. Då skulle t. ex. de olika friluftsmuseerna, oberoende av vilka som är deras huvudmän, och deras verksamhet kunna samordnas i en struktur, med Skansen som ansvarsmuseum.

Den nuvarande förvirringen där begreppen statliga museer, centrala museer och ansvarsmuseer förekommer sida vid sida kunde då också få en lösning.

Regeringens förslag till nationella uppdrag skulle kunna utökas till att gälla flera verksamheter som finns spridda över landet. Staten träffar ett relativt detaljerat avtal med den institution som har bäst kompetens för uppdraget, oavsett huvudman och geografiskt läge, om att den ikläder sig samordnings- och ledaransvaret för en viss sektor. Avtalet bör göras tidsbegränsat.

En viktig del av kulturförmedlingen ligger i statens ansvar för utbildningen. I de läroplaner som nu gäller för grundskolan har målen och skolans ansvar för utbildningen lagts fast. Ämnen och avsnitt som har särskild betydelse från kultursynpunkt har formulerats tydligare. Det gäller t.ex ämnen som svenska eller historia.

10 Kulturens finansiering

Huvuddelen av kulturutgifterna – ca 75 procent – betalas redan i dag av de enskilda människorna. Detta faktum kontrasterar starkt mot den bild som ofta förs fram om kulturverksamhetens förutsättningar. Här förs diskussionen som om ingen kultur kunde existera utan offentliga bidrag.

Högt skatteuttag leder inom kulturområdet – liksom inom andra områden – till att det allmänna genom bidragsgivning får kompensera för det höga kostnadsläget. Väsentliga delar av kulturen blir därmed beroende av ett mecenatskap som bygger på politiska beslut, vilket skapar beroende och osäkerhet. Detta fenomen drabbar i praktiken all kulturverksamhet. Få aktiviteter kan av egen kraft fungera på den marknad som efterfrågan skapar när en så stor del av köpkraften dragits in skattevägen. För att få stadga inom kultursektorn med avseende på uppföljningen gentemot kulturpolitiska mål på olika nivåer och därmed följande bättre ekonomisk ordning bör alla anslag i framtiden bygga på klara avtal mellan anslagsbeviljande instans och utförande institution.. Således bör ett kommunalt kulturprogram ligga till grund för ett avtal mellan ägaren (kommunen) och t.ex. den kommunala teatern. På samma sätt bör relationen vara mellan staten och en regional huvudman eller institution.

Kulturen borde vila på flera finansieringsvägar. I första hand måste de enskildas avgifter utgöra ett viktigt bidrag till verksamheten. Enskilda kan också bidra i form av medlemskap i kulturföreningar etc. Andra bidrag kan komma från företag och institutioner, antingen som direkta bidrag till viss verksamhet eller som bidrag till fondavsättningar. Slutligen måste en del av kulturverksamheten finansieras genom offentliga bidrag.

Vi förordar att möjligheter skapas för såväl lokala och regionala kulturfonder som en eller flera centrala fonder och att Stiftelsen framtidens kultur återfår sina ursprungliga uppdrag och möjligheter. Detta främjar mångfalden både vad gäller idéer och finansieringsmöjligheter. Centrala fonder kan utformas som en ”Svenskarnas kulturfond” dit man kan testamentera och donera medel, liksom att av de medel som i dag tillfaller Allmänna Arvsfonden även en sådan fond skulle komma i fråga. En annan form av organisation som skulle kunna gynna vården av våra kulturmiljöer vore en motsvarighet till den brittiska ”National Trust”, till vilken både offentliga och privata medel skulle kunna lämnas. Där kan ett hus eller en egendom tas över av National Trust, som är en privat fornminnes- och naturskyddsorganisation. Ägaren bidrar med en donation som skall täcka en del utgifter. Ägaren och dennes familj får bo kvar i huset, men skall i gengäld vara villiga att öppna det för allmänheten. National Trust skall vårda egendomen och kan vidta åtgärder för att bibehålla dess karaktär. Målet är inte att skapa museer, utan att bibehålla levande hem. Endast egendomar vars arkitektur eller historia är av intresse och vars ekonomiska framtid är säkrad kan accepteras.

Stiftelsen är oberoende av staten och finansieras genom donationer, gåvor, arrenden, försäljning, m.m. samt inträdesavgifter, som är den viktigaste inkomstkällan. Man har två miljoner medlemmar. Av stor betydelse är de insatser som görs av frivilliga krafter. De fungerar som guider, sköter souvenirförsäljning m.m. Man accepterar också statsbidrag och har fått anslag för bevarande av vissa egendomar. Som välgörenhetsorganisation har man vissa skattelättnader, undantag från kapitalvinstskatt, gåvoskatt och arvsskatt.

Vi förordar att man i Sverige skall kunna teckna vårdavtal mellan myndigheter och fastighetsägare som ger ägarna rätt till avdrag på fastighetsskatten mot att de vårdar de byggnader, parker, broar och andra anläggningar som har kulturhistoriskt värde.

1994 beslutade den borgerliga riksdagsmajoriteten att AB Tipstjänst skulle överlåtas till idrottsrörelsen och föreningslivet i övrigt på förmånliga villkor. Därigenom skulle främst ungdomsverksamheten successivt kunna tillföras nya resurser. Den socialdemokratiska regeringen rev upp detta beslut och har därefter slagit samman AB Tipstjänst med Penninglotteriet AB till AB Svenska Spel.

Vi anser att den tidigare borgerliga regeringens intentioner skall fullföljas. Vi föreslår i annat sammanhang att AB Svenska Spel delas upp så att de spel som låg hos AB Tipstjänst överlåts på det sätt som beslutades av Riksdagen våren 1994. Vi menar dessutom att övriga spel som tidigare låg hos Penninglotteriet AB bör överföras till en stiftelse, vars uppgift blir att på olika kulturella verksamheter fördela det överskott som uppkommer, efter avdrag för en koncessionsavgift till staten som motsvarar en tidigare genomsnittlig nivå och de skatter som inlevererats. Ökade intäkter av spelet kommer därmed att tillfalla kulturområdet.

Beslut om bidrag kommer oftast via en enda offentlig kanal. Detta hindrar förnyelse och verkar hämmande på utvecklingen, utan att detta i och för sig är handläggarnas avsikt. Det är därför fel och en fara för kreativitetens möjligheter när nu ytterligare uppgifter läggs på statens kulturråd. Än allvarligare blir det då kulturrådet också bereder och handlägger ansökningarna åt Stiftelsen framtidens kultur.

Stiftelsen framtidens kultur som bildades genom medel från de tidigare löntagarfonderna har fått i uppgift att under tio år dela ut stöd motsvarande 70 miljoner kronor årligen i 1995 års penningvärde. Avsikten med denna lösning var att ett betydande extra tillskott skulle komma kulturområdet till del under denna tid.

Senare har det visat sig att stiftelsen beskattas med betydande belopp vilket minskar möjligheterna till utdelning. Vidare har diskuterats möjligheterna att värdesäkra stiftelsekapitalet och därmed permanenta stiftelsen samtidigt som den årliga utdelningen ytterligare minskar. I kombination med en betydande beskattning blir detta inte ett realistiskt alternativ om den ursprungliga målsättningen för stiftelsen skall gälla.

Regeringen utnyttjade möjligheten efter regeringsskiftet att utse en majoritet av ledamöterna och bytte ut stiftelsens styrelse.

I samband med kulturhuvudstadsåret och de reaktioner som följt på dess genomförande har det beslutats att det parallellt skall genomföras aktiviteter under det gemensamma namnet ”Kultur i hela landet”. Under förberedelserna 1997 har mera än dubbelt så mycket pengar till projekt ”som har bäring på Kultur i hela landet-satsningen” hämtats från Framtidens kultur än som staten själv har bidragit med. För att klara genomförandet under 1998 måste man på samma sätt styra stiftelsens utbetalningar. Ändamålet må i sig vara gott, men regeringens agerande strider direkt mot strävan efter pluralism och utgör ett hot mot kulturverksamhetens kvalitet. För kulturverksamheten, liksom för forskningen, är flera finansieringskällor förutsättningar för vitalitet. Såväl forskning som kulturverksamhet kan utmana rådande värderingar. Socialdemokraternas politik banar väg för likriktning av en typ som för tanken till styrsystem som övergivits i nästan alla länder.

Under senare år har kultursponsringen ökat. Många företag har funnit att kulturverksamhet är en värdefull kanal för att nå kunder och för att ge anställda en kulturupplevelse. Också andra – t.ex. vänföreningar – bidrar till ekonomiska insatser av olika slag. På många håll saknas dock organisationer som på ett effektivt sätt kan ta tillvara intresset för kultursponsring, enskilda gåvor eller testamentsförordnanden med kulturell inriktning. Det är angeläget att nya möjligheter skapas för alla som så önskar att bidra till svensk kulturliv. På andra områden har stora fonder byggts upp av enskilda medel.

Kultursponsringens skattesituation präglas fortfarande av stor osäkerhet. Om inget annat hjälper måste regeringen ta initiativ till en förtydligande lagstiftning.

11 En fond för kulturell förnyelse

Vi föreslår också att det inrättas en fond för kompletterande stöd av kulturverksamhet. Fonden skall kunna ge bidrag till alla former av kulturyttringar. Stöd bör utgå med samma belopp som genom enskildas bidrag eller sponsorsinsatser mobiliserats för verksamheten ifråga. Fonden skall icke bidra till att finansiera verksamheter som på annat sätt erhållit offentliga bidrag.

Fondens ändamål bör vara att stödja det nyskapande inom alla konstområden. Den skall ej kunna ta över finansiering av befintlig verksamhet. Sökande kan vara institutioner, föreningar, enskilda konstnärer eller projektgrupperingar som mobiliserat resurser efter de kriterier vi angivit. Med den föreslagna ordningen uppnås en ”hävstångseffekt” som kan tillföra kulturområdet nya resurser.

Fondens styrelse bör bestå av aktade medborgare utan politisk bindning och utan bindning till någon särskild del av den kulturella verksamheten. Staten tillför medel som förbrukas i takt med att stöd beviljats. Det årliga stödet bör inledningsvis uppgå till 100 miljoner kronor. Vi föreslår att denna ”dubbleringsfond” för kulturella ändamål inrättas i enlighet med de intentioner som här redovisats.

Ett stort antal uppgifter inom det kulturpolitiska området utförs av personer med lönebidrag. Vidare finansieras ett antal projekt och utbildningar inom kulturområdet med arbetsmarknadsmedel. I realiteten bidrar arbetsmarknadspolitiken med medel till kulturområdet som vida överstiger de rörliga medel som disponeras av t.ex. statens kulturråd. Det kan enligt vår mening inte vara rimligt att väsentliga delar av den svenska kulturpolitiken styrs från arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter.

Även länsstyrelserna stöder kulturprojekt inom ramen för det regionala utvecklingsstödet. Det finns exempel på att kulturprojekt som inte vunnit bifall på grund av brister i kvalitet i stället får medel via länsstyrelserna eller AMS. Vi ser en betydande risk i att pengar till kulturområdet fördelas utifrån regionalpolitiska aspekter och inte utifrån de kvalitetskriterier som bör gälla för kulturverksamheten.

12 Ungdoms- idrotts- och folkrörelsefrågor

Under uppväxttiden läggs grunden för den hälsosituation som möter senare i livet. En god fysik skapar ett allmänt större välbefinnande, ger bättre arbetsförmåga, till fromma såväl för den enskildes som samhällets ekonomiska utveckling. Därigenom görs också stora ekonomiska vinster genom väsentligt minskade kostnader för hälso- och sjukvård. Idrottsaktiviteter kan ge en höjd livskvalitet både i ungdomen och i högre ålder.

Trots allt ekonomiskt stöd och alla bidrag som utgår till idrottsrörelsen, utförs den viktigaste delen av arbetet på just barn- och ungdomssidan av många eldsjälar och frivilliga krafter. Här visar många att de tar föräldraansvar och ett vuxenansvar även för andras barn. Säkerligen leder detta till de bästa resultaten och skapar den stämning av kamratanda och kontakter över generationsgränser som bör prägla folkrörelser av denna karaktär. Det gäller alltså för samhället att uppmuntra alla ideella krafter som lägger ner så mycket arbete på våra barn och ungdomar. Det är det allmännas uppgift att stödja och underlätta – inte att styra och ta över.

Liksom många andra rörelser har idrottsrörelsen rekryteringssvårigheter när det gäller ledare och tränare. Desto viktigare är det då att man ser till att regler för skatter, bilavdrag etc. utformas så att de inte utgör hinder för dem som är beredda att ställa upp ideellt för vår unga generation och offra sin lediga tid på kvällar och helger och under semestrar.

Idrotten kan också befordra en bättre livsstil hos den uppväxande generationen. Många har genom sport och idrott lyckats att ta sig upp till en bättre tillvaro ur en social situation med negativa förtecken. Det visar sig t.ex. att idrottande ungdomar dricker hälften så mycket alkohol och röker hälften så mycket som ungdomar i allmänhet enligt en studie som gjorts av ungdomars drogvanor. Eftersom vi vet att en övervägande del – upp emot 75 procent – av våldsbrotten begås av berusade eller drogpåverkade individer, ger en god idrottsverksamhet positiva effekter även på det området.

Idrotten liksom många andra verksamheter bör söka stöd från olika håll och inte göra sig ensidigt beroende av allmänna medel. Vart detta har lett för många samhällsaktiviteter när kassan har sinat hos såväl stat som kommun har dess utövare gjort bistra erfarenheter av under senare år. Ett finansieringsmedel bland flera är överskottet på spel anordnade för allmänheten. Det finns de som anser att ideella folkrörelser och spel inte passar ihop som företeelser, men vi utgår från att folk tycker om att spela när de vet att överskottet går till ett ”gott” ändamål. Ett spel med goda syften är väsensskilt från det vanliga ”hasardspelet”.

13 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för kulturpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den tekniska utvecklingen kommer att innebära nya möjligheter för kultur och media,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans kulturansvar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stödet till jazz och moderna musikformer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kulturskaparnas villkor och bidragsreglernas utformning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av nya organisatoriska lösningar på kulturmiljöområdet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens ansvar på kulturområdet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kulturens finansiering,

9. att riksdagen inrättar en fond för kompletterande stöd till kulturverksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen.

den 6 oktober 1997
Elisabeth Fleetwood (m)
Lennart Fridén (m)	Jan Backman (m)
Gunnar Hökmark (m)	Elizabeth Nyström (m)
Birgitta Wichne (m)	Birgitta Wistrand (m)
Patrik Norinder (m)	Lars Hjertén (m)
My Persson (m)	Inger René (m)

Gotab, Stockholm 2002