Kommunal näringsverksamhet

Motion 1996/97:K532 av Inga Berggren m.fl. (m, c, fp, kd)

Under senare år har märkts en förändring i kommunernas
verksamhet. Flera kommuner har börjat sälja tjänster och
varor på marknader som tidigare var förbehållna de privata
företagen. Av flera skäl inger detta oro.

För det första konkurrerar kommuner och privata företag inte på lika
villkor. Kommunerna har konkurrensfördelar, främst beskattningsrätten, som
ger en i princip obegränsad tillgång till kapital. Det kommunala företagandet
kan därför skada det privata, ibland t o m tvinga privata företag att lämna
marknaden. För det andra innefattar näringsverksamhet alltid risker,
kommunmedlemmarnas tillgångar kan gå förlorade genom en kommuns
företagande.

Att den ökande kommunala näringsverksamheten är ett problem har på
senare tid uppmärksammats av flera bedömare. Underprissättningsutred-
ningen (se SOU 1995:105, Konkurrens i balans) ägnade stort utrymme åt
frågan och föreslog att gränserna för kommunalt företagande skulle utredas.
Konkurrensverket har i flera studier (t.ex. Kommunal näringsverksamhet. En
studie av landstingens tvätterier, 1996) beskrivit konkurrensproblemen med
offentlig näringsverksamhet.

Flera orsaker till utvecklingen kan skönjas. Den nya kommunallagen (SFS
1991:900), som trädde i kraft den 1 jan 1992, gav kommunerna större frihet
att organisera sin verksamhet efter eget huvud. På flera håll sökte kommuner
skapa organisationer som bättre utnyttjade fördelarna med marknader och
konkurrens. Detta är ett i och för sig vällovligt syfte; kommuner som har
konkurrensutsatt sin verksamhet har därigenom nått bättre resultat.

Men på sina ställen har det växt fram en missuppfattning att kommunerna
själva skulle kunna söka sig ut på de öppna marknaderna. Denna tendens har
förstärkts av det ökade ekonomiska trycket på kommunerna. Övertalig
personal har sysselsatts i olika former av näringsverksamhet. I samma
riktning har en annan trend - den kommunala bolagiseringen - verkat. Det
finns i dag mer än 1 500 kommunala bolag. Dessa uppfattar sig ibland som
obundna av kommunallagen, en helt felaktig föreställning.

Kommunallagen medger inte att kommunerna driver kommersiellt
företagande. Den godkänner bara sådan kommunal näringsverksamhet som är
allmännyttig och som drivs utan vinstsyfte (kommunallagen 2 kap. 7 §). För
all kommunal verksamhet gäller dessutom att den skall tillgodose ett intresse
inom kommunen. Dessa begränsningar gäller också kommunala bolag.

Sanktionerna mot kommuner som överträder de tillåtna gränserna är dock
svaga. Bara kommunmedlemmar kan begära domstolsprövning av
kommunens beslut, och så måste ske inom korta tidsramar. Inte sällan händer
det att en kommunal näringsverksamhet utanför lagens gränser uppmärk-
sammas först sedan den är etablerad. Då är det ofta för sent att få saken
prövad. Och även om domstolen skulle finna att en verksamhet strider mot
lagen så finns det inga bra instrument för att få kommunen att följa utslaget.

Gränserna för kommunernas näringsverksamhet måste därför ses över. En
utgångspunkt för en sådan utredning bör vara att kommersiellt företagande är
främmande för kommunerna. Gränserna för kommunal näringsverksamhet
bör därför skärpas, likaså sanktionerna mot kommuner som inte iakttar
dessa.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att se över reglerna för kommunal näringsverksamhet.

Stockholm den 7 oktober 1996

Inga Berggren (m)

Sten Svensson (m)

Marianne Andersson (c)

Kjell Ericsson (c)

Bengt Harding Olson (fp)

Kenth Skårvik (fp)

Michael Stjernström (kd)