Jämställt försvar

Motion 2002/03:Fö212 av Berit Jóhannesson m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen beslutar om ett rekryteringsmål för andelen kvinnliga officerare till Försvarsmakten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall införa allmän värnplikt.

3. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att presentera en plan för hur Försvarsmakten skall stärka sin rekrytering av kvinnliga officerare till funktioner som traditionellt är mansdominerade.

4. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att presentera en plan för hur kvinnor inom Försvarsmakten skall få en med sina manliga kolleger jämbördig möjlighet till karriär.

5. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att årligen utvärdera vilken effekt åtgärderna mot sexuella trakasserier har gett.

2 Fler anställda kvinnor inom Försvarsmakten

Det är inte alltför länge sedan som Försvarsmakten var en helt homogent manlig arbetsgivare. Under århundraden byggdes denna organisation upp som en extrem manskultur och med en mytomgärdad förmåga att med auktoritära metoder göra män av pojkar. Inom de frivilliga försvarsorganisationerna fanns det kvinnor. Ja, till och med så att flera av dem i sin helhet var uppbyggda av kvinnor. För på samma sätt som i samhället i övrigt levde åsikten att kvinnor passade på ett utomordentligt sätt i servicegivande funktioner. De ansågs vara en så god resurs i detta avseende att de till och med släpptes in som civilanställda inom Försvarsmakten. Som en av de sista manliga bastionerna började en insikt växa inom delar av Försvarsmakten under 1970-talet, bl.a. initierad av regering och riksdag, att det var tid att – om inte slå upp dörrarna för att släppa in kvinnor i Försvarsmakten, så i vart fall öppna dörren en smula på glänt. T.ex. kunde de första kvinnorna år 1980 på frivillig grund börja sin utbildning inom Flygvapnet.

I dag finns en bred politisk enighet om att, i den mån Sverige skall ha ett militärt försvar, skall människor av båda könen på lika villkor arbeta däri. Personalen skall spegla det svenska samhället i stort, såväl etniskt som könsmässigt. Sedan de första tappra kvinnliga pionjärerna anställdes som officerare inom Försvarsmakten har det gått framåt. Från såväl regeringen och riksdagen som Försvarsmaktens ledning säger man sig vilja rekrytera fler kvinnor till försvaret. Det går dock föga förvånande trögt. Den föråldrade myndighetsstrukturen och de till kvinnliga officerare ogynnsamma attityder som varit förhärskande inom myndigheten, har inte hjälpt till att locka kvinnor till försvaret i önskad omfattning. Det händer i dag fler positiva saker. En jämställdhetsplan av mycket god kvalité har tagits fram, nya fysiska urvalsmetoder i rekryteringssammanhang finns och arbetet mot sexuella trakasserier har på ett ambitiöst sätt påbörjats. Dessa och andra åtgärder som vidtas kommer säkerligen att ge till resultat att den kvinnliga andelen av yrkesofficerarna stiger i såväl procent som i absoluta tal. I budgetpropositionen för år 2003 nämns att Försvarsmakten gör bedömningen att andelen kvinnliga officerare fram till år 2007 kommer att öka till 5 %. Detta anser Vänsterpartiet vara en på tok för låg siffra. Regeringen skriver i budgetpropositionen att den anser att Försvarsmakten bör öka ambitionsnivån, och i det instämmer vi helhjärtat. Vänsterpartiet anser att regeringen borde fastställa ett rekryteringsmål för Försvarsmakten, ett mål som borde vara väsentligt högre än den prognos Försvarsmakten presenterar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3 Bra för försvaret, Sverige och jämställdheten

Av tradition är militärer män. Att detta skulle bero på att män är bättre lämpade att arbeta i grupper, eller skulle ha speciella gener som gör dem mer lämpade att bruka skjutvapen, finns det sannolikt i dag inte någon som tror. Sverige har sedan länge en värnpliktslag som speglar den ovan nämnda traditionen om män som militärer. I viss mån har den under senare år luckrats upp en smula för att tillåta värnpliktsutbildning för kvinnor. Denna utbildning sker då på frivillig väg.

Vänsterpartiet anser att Sverige skall införa allmän värnplikt, vilket innebär att både kvinnor och män skall omfattas av totalförsvarsplikten. Motiven för allmän värnplikt bygger på den demokratiska idén om att det militära våldsmonopolet skall ha en folklig förankring. Alla samhällsgrupper skall vara representerade inom Försvarsmakten. Risken med en rekrytering som inte bygger på plikt, utan på ett frivilligt val, är att bara vissa sociala och ekonomiska samhällsgrupper eller personer med stort intresse för det militära söker sig till utbildningen inom Försvarsmakten. Detta gäller naturligtvis för såväl kvinnor som män. Att införa allmän värnplikt vore bra för försvaret, för Sverige och för jämställdheten. Det kan svårligen bli ett jämställt försvar om inte alla inblandade finns där på samma premisser. En av uppgifterna i det nya försvaret är att Försvarsmakten i större utsträckning än tidigare skall bidra till fred och säkerhet i omvärlden. I dag är det ytterst få kvinnor som ingår i Försvarsmaktens internationella styrkor. Väpnade konflikter och kriser drabbar den civila befolkningen mycket hårt. Kvinnor och barn är särskilt utsatta. Försvarsmaktens internationella uppdrag innebär ofta att ha kontakt med dessa människor. Människor som ofta har varit med om traumatiska händelser kopplade till militära handlingar, t.ex. kvinnor som blivit våldtagna och misshandlade som ett led i krigföringen. Kontakten med dem skulle ha kunnat underlättas av att fler kvinnor ingår i de internationella insatserna. Dagens värnpliktssystem försvårar Försvarsmaktens möjligheter att rekrytera kvinnor till utlandstjänst, eftersom förutsättningen för tjänsten som regel är att man genomgått värnpliktsutbildningen.

Det kommer dock inte att innebära en upprustning i reella tal att införa allmän värnplikt. Till försvaret skall inte fler värnpliktiga tas ut än vad det finns behov av. Det innebär i dagsläget att det kommer att behövas ca 16 000–18 000 värnpliktiga. Under flera år har det i praktiken funnits ett urvalssystem för rekrytering, som inneburit att många män inte behövt fullgöra sin totalförsvarsplikt. Detta innebär, precis som tidigare, att alla som mönstrar inte kommer att bli uttagna och placerade för en befattning eller i en verksamhet, men att urvalet för rekrytering görs av en hel årskull av både kvinnor och män.

Försvarsutskottet skriver i sitt betänkande Totalförsvarsplikten (2001/02:FöU3): ”Utskottet har förståelse för motionärernas jämställdhetsargument liksom för att en väsentligt bredare rekryteringsbas och en jämnare könsfördelning borde leda till kvalitetsförbättringar i totalförsvaret. Antalet kvinnor i försvaret bör således öka.” Trots denna insikt sägs det att ”utskottet utgår från att regeringen återkommer till riksdagen och informerar om vilka utredningar och förberedelser som görs för att i ett längre perspektiv möjliggöra införandet av en könsneutral totalförsvarsplikt”. Vänsterpartiet anser att det nu är hög tid att införa en verkligen allmän totalförsvarsplikt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4 Få kvinnliga officerare men överrepresenterade i servicefunktioner

Enligt en färsk avhandling från Lunds universitet (Anders W Berggrens avhandling Undercover Operations in No-women´s Land, Lund 2002) utgjorde år 1998 kvinnorna 2 % av officerskåren i Sverige. En jämförelse med Natoländerna visade därmed att det svenska försvaret har samma kvinnoandel som det turkiska försvaret. Detta trots att försvarsledningen under lång tid sagt sig ha som mål att öka andelen kvinnor i försvaret. Oförmågan att rekrytera en större andel kvinnor har till stor del att göra med att det ännu inte förekommer allmän värnplikt i Sverige, och att kvinnor därmed exkluderas från plikten att göra värnplikt. Men det torde inte vara den enda orsaken. Det visar sig nämligen vidare i avhandlingen att de kvinnor som trots allt finns inom försvaret är överrepresenterade inom de lägsta graderna samt underrepresenterade i de högre graderna. Likaså visar avhandlingen att de kvinnliga officerarna är överrepresenterade inom funktioner som är serviceinriktade. År 1998 fanns det 356 kvinnliga officerare i Sverige, att jämföra med 11 784 manliga. 17 % av de kvinnliga officerarna var fänrikar, medan endast 6 % av de manliga officerarna var fänrikar. När det gäller de högre graderna finns samma tydliga skillnad mellan män och kvinnor – fast precis tvärtom. När det gäller majorer fanns det 8 % kvinnliga, jämfört med 18 % manliga. Som vore inte detta nog så visade det sig, föga förvånande, att de manliga officerarna avancerar snabbare än kvinnliga. Det torde inte finnas många som med allvar längre anser kvinnan mindre lämpad att tjänstgöra på alla nivåer inom Försvarsmakten utifrån ett biologiskt perspektiv. Snarare så är det en skepsis från den mansdominerade organisationen som är det största hindret för kvinnliga officerares karriärmöjligheter. En skepsis som bottnar i okunskap om genusperspektivet, samt tradition. Denna okunskap och denna tradition är barlast som försvarsmakten måste göra sig av med. Att minska kvinnors chanser och möjligheter till karriär är även ett tydligt exempel på en strukturell diskriminering på grund av kön. Regeringen bör ge Försvarsmakten i uppgift att utan dröjsmål presentera en plan för hur man strukturellt skall tillse att kvinnor i realiteten får samma möjligheter som sina manliga kollegor vad gäller funktionsplaceringar samt karriärmöjligheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Sexuella trakasserier

Det är glädjande att man, såväl från regeringen som från försvarsledningen, ser en vilja att ta itu med de sexuella trakasserier som förekommer inom Försvarsmakten. Detta är mycket positivt. Än är dock inte slaget vunnet. Det förekommer fortfarande trakasserier av sexuell art inom Försvarsmakten. En förutsättning att lyckas med sitt arbete i att förhindra dessa trakasserier är att man ser tillbaka på de redan beslutade åtgärderna för att stoppa detta beteende. En årlig utvärdering skulle ge Försvarsmakten ett tydligt instrument i sin kamp att förbättra utbildning och information i ämnet. Likaså kan den utvärderingen komma att bli ett instrument i en politisk uppföljning av försvarsutskottet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 18 oktober 2002
Berit Jóhannesson (v)
Lars Ohly (v)	Rossana Valeria D (v)
Alice Åström (v)	Sermin Özürküt (v)