i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:166 med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237), m. m.

Motion 1974:2008 av herr Fälldin m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 2008-2011 år 1974

Mot. 1974
2008-2011

Nr 2008

av herr Fälldin m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:166 med förslag till
ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen
(1948:237), m. m.

Inledning

Naturvården är en viktig del av miljöpolitiken. En natur med oförstörda
skönhetsvärden är ett livsbehov för människan särskilt i det industrialiserade
samhället. En forslumning av odlingsbygden som reducerar dess funktion
som levande natur och fritidsbygd måste effektivt motverkas. Kulturlandskapets
bevarande är en väsentlig uppgift. Bomiljöerna måste utformas så
att naturens skönhets- och rekreationsvärden kan tillvaratas i människans
dagliga tillvaro.

Jord och skog är nödvändiga som produktionsmedel, och det är vår skyldighet
att hushålla så att de tryggas också för kommande generationer.
På samma gång betraktar många människor naturen som nödvändig för
avkoppling och rekreation. Allemansrätten utgör därvid en omistlig tillgång.
Det är dock av vikt att den utnyttjas med varsamhet, så att skador i naturen
undvikes.

Många mänskliga aktiviteter i det industrialiserade samhället utgör hot
mot naturmiljön. Det är en väsentlig uppgift för samhället att avvärja detta
hot genom en väl fungerande miljö- och naturvårdslagstiftning.

Nu gällande lagar är inte i alla avseenden tillräckliga för att ge ett tillfredsställande
naturskydd. Vi vill erinra om att utvecklingen inom vissa
delar av skogsbruket vållar särskilda problem för landskapsvården. Omfattande
och stora kalhyggen har i vissa områden förstört landskapsbilden.
Regler måste skapas så att kalhuggning och skogsplöjning inte får ske i
sådan omfattning att den ekologiska balansen och landskapet skadas.

Det är sålunda angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra naturvården.
De förslag som i detta syfte framlägges i proposition 1974:166 är dock enligt
vår uppfattning inte sådana att de tillgodoser de krav som bör ställas i
detta avseende. På väsentliga punkter måste därför förnyade överväganden
komma till stånd.

Propositionen bygger på naturvårdskommitténs betänkande och en rapport
rörande kalhyggen från en arbetsgrupp tillsatt av jordbruksdepartementet.
Andra utredningar pågår på detta område såsom 1973 års skogsutredning
och utredningen om skogsvårdsstyrelsemas framtida arbete. Dessa två utredningars
resultat samt remissopinionen borde ha inväntats för en väl

1 Riksdagen 1974. 3 sami. Nr 2008-2011

Mot. 1974:2008

2

underbyggd proposition. Dessutom har bygglagutredningen under våren
avgivit ett betänkande, vars resultat inte tycks vara beaktat trots den nära
anknytningen till propositionens innehåll.

Remissyttrandena över naturvårdskommitténs betänkande har varit splittrade
och förslagen har erhållit ovanligt svagt stöd. Det är anmärkningsvärt
att propositionen kunnat få föreliggande utformning mot bakgrunden av
remissinstansernas starka kritik. Anmärkningsvärda är också vissa avvikelser
från kommitténs betänkande som utformats utan initiativ från något
remissorgan.

Skogsvårdslagen

Departementschefens förslag till ändringar i skogsvårdslagen innebär att
all avverkning kan bli anmälningspliktig till skogsvårdsstyrelsen. Kalhyggesutredningen
föreslog däremot att enbart hyggen skulle komma i fråga
för anmälan. Propositionen har alltså avsevärt skärpt utredningsförslaget.

1973 års skogsutredning har tillsatts med direktiv att behandla frågor
som nu behandlas i propositionen. Ett ställningstagande i nuläget innebär
att man föregriper utredningen. Denna har bland annat följande uppgifter
ingående i sina direktiv:

Den framtida skogspolitiken bör därför utformas så att möjligheter skapas
för att en långsiktig hög produktion kan vidmakthållas i skogsindustrin
och därmed en hög intensitet i det svenska skogsbruket. De sakkunniga
bör bedöma vilka styrmedel som behövs inom skogspolitiken för att tillgodose
dessa önskemål och lägga fram detaljerde förslag härom. Möjligheterna
att inom ramen för skogsvårdslagstiftningen tillgodose samhällets
behov att styra skogsproduktionen bör särskilt beaktas. Utgångspunkten
bör vara att skogsmarken utnyttjas på från samhällets synpunkt bästa sätt.

Vidare framhålls i direktiven:

De sakkunniga bör närmare belysa de konsekvenser i miljövårdshänseende
som nuvarande och en framtida avverkningspolitik kan komma att leda
till. Jag vill i detta sammanhang erinra om att en särskild arbetsgrupp inom
jordbruksdepartementet arbetar med frågor som hör samman med omfattningen
och effekterna av kalhyggen. Arbetsgruppens rapport väntas föreligga
om några månader.

Vidare bör de sakkunniga, mot bakgrund bl. a. av uttalandena i prop.
1972:111 bil. 2 och 3 om hushållning med mark och vatten och av kommande
förslag i anslutning till den översyn av naturvårdslagen (1964:822)
som görs av naturvårdskommittén, göra en bedömning av hur skogsnäringens
expansionsmöjligheter påverkas av kraven på rekreationsmöjligheter
för allmänheten.

De frågor, som 1973 års skogsutredning har att behandla och som nu
departementschefen till stor del kommit med förslag till lagstiftning för,
kräver ingående analys och noggrann prövning. Därför bör beslut i dessa
frågor anstå tills utredningsmaterial arbetats fram.

Mot. 1974:2008

3

Departementschefen motiverar en anmälningsplikt för avverkning bl. a.
från skogsvårdssynpunkt. Vi vill i samband med detta betona de betydelsefulla
uppgifter för återväxtsåtgärder som åvilar skogsvårdsstyrelserna. En
anmälningsplikt för all avverkning i enlighet med departementschefens förslag
utan en personalförstärkning för skogsvårdsstyrelserna innebär att dessa
åtgärder för återväxtsinsatser skulle tvingas bli nedskurna. Över huvud taget
torde skogsvårdsstyrelserna ha alltför begränsade resurser för att kunna administrera
den föreslagna anmälningsplikten. Departementschefens förslag
innebär risk för att skogsvårdsstyrelsernas resurser för att initiera återväxtsåtgärder
kommer att tas i anspråk för en omfattande byråkratisk process.

De miljöpolitiska hänsynen är väsentliga. De mycket stora kalavverkningarna
utgör en miljöfara som kräver en särskilt noggrann bevakning.
Dessa stora kalavverkningar måste begränsas. Kalhyggen av större omfattning
måste därför bli föremål för någon form av regler. Kalavverkningarna
intill samhällen där den bofasta befolkningen drabbas av en helt förändrad
landskapsbild måste också beaktas. Dessa överväganden bör dock göras av
1973 års skogsutredning.

Propositionens resonemang om att den föreslagna anmälningsplikten skulle
vara en fördel från sysselsättnings- och planeringssynpunkt och för utbildningsbehov
är enligt vår mening utan grund. Storskogsbruket förfogar
över en viss storlek arbetskraft som torde vara konstant. Det enskilda skogsbruket
kombineras ofta med jordbruk och skötes därigenom till stor del
av självverksamma personer. Dessutom är dessa avverkningar starkt beroende
av den aktuella efterfrågan på virke. Därvid föreligger svårigheter
att långt i förväg bestämma avverkningar. Några nya eller för den sysselsättningspolitiska
bedömningen värdefulla instrument finns inte heller
anvisade vare sig i propositionens resonerande avsnitt eller i lagtexten. Självfallet
är det angeläget att åstadkomma en god sysselsättningsplanering inom
skogsbruket. Propositionens förslag är dock inte ägnat att lägga någon ny
eller bättre grund för planeringen av sysselsättningen inom skogsbruket vare
sig hos skogsvårdsstyrelserna eller länsarbetsnämnderna.

Naturvårdsområden

Landskapsvården och ett skydd för naturmiljön är av stor betydelse för
människans trivsel och välbefinnande. Samhällsplaneringen måste utformas
med ekologiska utgångspunkter, och naturvården fyller härvid en betydelsefull
uppgift. Grundläggande för en god naturmiljö är en levande landsbygd.

Ett levande odlingslandskap är av avgörande betydelse för en god naturmiljö.
Detta gäller inte enbart de stora slättbygderna, där förutsättningarna
för jordbruksdrift i och för sig är störst. Det gäller i hög grad det s. k.
mosaiklandskapet med omväxlande åker, hagmark, skog och sjö. Även i
utpräglade skogsbygder utgör de odlade områdena en omistlig del av naturmiljön
som inte får gå till spillo. De landsskapsvårdande uppgifterna

Mot. 1974:2008

4

är synnerligen betydelsefulla, varför en naturvårdslag starkt måste slå vakt
om jord- och skogsbrukets betydelse för naturmiljön.

Departementschefens förslag innebär att ett nytt intstitut med benämningen
naturvårdsområde instiftas. De tidigare landskapsskyddsförordnandena
föreslås ersatta av dessa naturvårdsområden. Naturvårdsområden skiljer
sig enligt förslaget huvudsakligen från naturreservat i så måtto att ingripandena
inte får innebära att markanvändningen avsevärt försvåras. Ersättning
för ingrepp kan heller inte utgå till markägaren. Vi instämmer
i departementschefens avsikt att förbehålla naturreservatsinstitutet för områden
som kräver intensiva bevarande- och vårdåtgärder. Åtgärderna inom
det nya institutet naturvårdsområde bör uteslutande vara av den typen att
de kan kombineras med ett normalt jord- och skogsbruk. Departementschefens
skrivning innebära» institutet naturvårdsområde kan få en mycket
stor omfattning. Vi vill understryka möjligheterna till samråd utan att fördenskull
göra ett markområde till naturvårdsområde. Dessutom bör allemansrätten
kunna begränsa omfattningen av det nya institutet naturvårdsområde.

Vid planering av förordnande om naturvårdsområde är det av synnerlig
vikt att samrådsförfarande! fungerar väl. Erfarenheten visar att ett gott samrådsförfarande
leder till de ur alla synvinklar lämpligaste lösningarna. Vid
detta samråd måste alla berörda komma till tals. Vi vill även betona fritidsintressenas
möjligheter att deltaga i diskussionen före eventuellt förordnande
om naturvårdsområde.

När det gäller naturvårdande åtgärder inom ett naturvårdsområde är det
väsentligt att betona brukarens insatser. En huvuddel av de åtgärder som
krävs för naturvårdsområdet bör kunna ombesörjas av brukaren. Vid samrådsförfarande!
måste ett naturvårdsprogram upprättas och överenskommelser
slutas om ersättning till brukaren för de erforderliga naturvårdsuppgifterna.
Vi instämmer i naturvårdsverkets remissyttrande, där det betonas
att en generös tolkning bör tillämpas av vad som är att hänföra till ersättningsgrundande
naturvårdsåtgärder.

I enlighet med ovanstående principer om att föreskrifterna för naturvårdsområde
skall kunna kombineras med normalt jord- och skogsbruk måste
ingripandet vara ringa och därför ingen ersättning utgå. Departementschefens
skrivning innebär att alltför omfattande åtgärder kan vidtagas utan
ersättning för markägaren. I de fall åtgärd som bör vidtagas är så ingripande
att pågående markanvändning i icke ringa grad försvåras skall området enligt
vår mening avsättas till naturreservat.

Departementschefen föreslår att talan mot beslut om naturvårdsområde
skall föras hos Kungl. Majit. Vid inrättande av naturreservat föres för närvarande
talan mot beslut hos Kungl. Majit. När det gäller ersättningstalan
förs emellertid talan vid domstol. Beslutet om naturvårdsområde inbegriper
även ett beslut om eventuellt förordnande om naturreservat och därmed
en gränsdragning för vilka åtgärder som markägaren är skyldig att tåla utan

Mot. 1974:2008

5

ersättning. Detta innebär att det är befogat från rättssäkerhetssynpunkt att
kunna föra frågan om naturvårdsområde inför domstol. I annat fall uppkommer
risk för att de administrativa myndigheterna och domstolarna utvecklar
olika praxis i fråga om ersättningspliktiga eller ej ersättningspliktiga
åtgärder. Beslutet bör därför kunna överklagas i domstol. Vi instämmer
i reservationen av Grebäck m. fl. till naturvårdskommitténs betänkande att
kammarrätten synes vara lämplig instans och att frågan därmed även kan
föras vidare till regeringsrätten. Samma ordning gäller för närvarande för
andra områden, exempelvis när det gäller föreläggande enligt 20 § naturvårdslagen.

Strandskydd

Propositionens förslag innebär att generellt strandskydd skall införas.
Strandskyddet skall omfatta område 100 meter från strandlinjen vid medelvattenstånd.
Länsstyrelserna skall göra en inventering och i samråd med
naturvårdsverket fatta beslut om undantag från det generella beslutet. Planlagt
område skall också omfattas av skyddet. Vid fastställelse av generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan kan emellertid strandområde undantas. 100metersgränsen
kan även utvidgas till 300 meter.

Vi vill betona värdet av att allmänheten ges förutsättningar för bad- och
friluftsliv genom strandskydd. Ett generellt strandskydd är däremot omotiverat.
Som exempel kan nämnas att enbart i Norrbotten finns förutom
små och stora vattendrag 47 000 sjöar. På dessa grunder har bl. a. länsstyrelsen
i Norrbotten tillbakavisat ett införande av generellt strandskydd.

I stället för den i propositionen föreslagna ordningen med möjlighet för
kommunen att lämna dispens bör beslutanderätten om strandskyddets omfattning
överföras till kommunen. Kommunen har de största förutsättningarna
att i samråd med berörda enskilda såväl som institutioner göra rimliga
överväganden. Vid den kommunala markanvändningsplaneringen finns
goda förutsättningar för en bedömning av behovet av ett utökat strandskydd.
Ett överflyttande av beslutanderätten till kommunen är även ett led i strävandena
för ett decentraliserat beslutsfattande. De för denna beslutsordning
normala överklagandemöjligheterna till länsstyrelsen måste givetvis finnas.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1974:166 med förslag till ändring av naturvårdslagen och skogsvårdslagen
beslutar

1. om sådan utformning av naturvårdslagen att förordnande om
strandskydd skall beslutas av kommunen;

2. att 19 § i naturvårdslagen får följande lydelse:

Mot. 1974:2008

6

Propositionens förslag

Motionens förslag

Område naturvårdsområde.

Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande
att pågående markanvändning
avsevärt försvåras, skall området
dock avsättas till naturreservat.

I beslut naturvårdsområde.

Bestämmelserna byggnadsplan.

Område naturvårdsområde.

Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande
att pågående markanvändning
i icke ringa grad försvåras, skall
området dock avsättas till naturreservat.

I beslut naturvårdsområde.

Bestämmelserna byggnadsplan.

3. att talan mot länsstyrelsens beslut om bildande av naturvårdsområde
föres i domstol i enlighet med vad som i motionen

anförts;

4. att i avvaktan på förslag i anledning av 1973 års skogsutredning
avslå Kungl. Maj:ts förslag till införande av ny paragraf, 8 a §,
och därav föranledda följdändringar i skogsvårdslagen.

Stockholm den 28 november 1974

THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

KARIN SÖDER (c)

BERTIL JONASSON (c)

CLAES ELMSTEDT (c)

THORSTEN LARSSON (c)
i Staffanstorp

RUNE GUSTAVSSON (c)
i Alvesta

ANNA-LISA NILSSON (c)
i Kristianstad

JAN-IVAN NILSSON (c)
i Tvärålund

JOHANNES ANTONSSON (c)

IVAN SVANSTRÖM (c)

ANDERS DAHLGREN (c)

TORSTEN BENGTSON (c)
i Jönköping

ERIC CARLSSON (c)
i Vikmanshyttan

LENNART MATTSSON (c)
i Lane-Herrestad

FRITZ BÖRJESSON (c)
i Glömminge