Till innehåll på sidan

Högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen

Motion 1993/94:So219 av Lisbeth Staaf-Igelström (s)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Tilldelat
Socialutskottet

Händelser

Inlämning
1994-01-25
Bordläggning
1994-02-08
Hänvisning
1994-02-09

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Genom Ädel-reformen fick kommunerna ett samlat
ansvar för långvarig service och vård till äldre och
handikappade. I socialtjänstlagen infördes en skyldighet för
kommunerna att inrätta särskilda boendeformer för service
och omvårdnad för de äldre som behöver det. Vidare
innebar reformen att kommunerna från landstingen övertog
ansvaret för och driften av sådana sjukhem och andra
vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård som
huvudsakligen har kommunen som upptagningsområde.
Ädel-reformen aktualiserade frågan om det rimliga i att
ha olika avgifter för boendeformer för service och
omvårdnad i kommunen, och från och med den 1 mars 1993
gavs kommunerna i möjlighet att utforma avgiftssystemen
för hjälp i hemmen, service och omvårdnad samt boende
med utgångspunkt i lokala förutsättningar. De av
kommunerna övertagna vårdinrättningarna var tidigare att
anse som särskilda boendeformer enligt socialtjänstlagen.
Denna särreglering togs bort och i och med detta kom
samma avgiftsbestämmelser att gälla även för
sjukhemsboendet.
Socialstyrelsen fick i april 1993 i uppdrag att följa
utvecklingen och utformningen av kommunernas
avgiftssystem inom äldre- och handikappomsorgen och har
i två rapporter redovisat sitt uppdrag. Man säger bl.a. att
det är stora variationer mellan olika kommuners
avgiftsuttag. Som exempel nämns att för gamla och
handikappade med likartade inkomster och behov av
omsorg, kan det skilja på avgiften upp till 17 000 
kronor om året, beroende på i vilken kommun man
bor. Olikheterna är också stora mellan kommunerna i vad
enskilda får betala för boende, kost och omvårdnad på
ålderdomshem och sjukhem men även för omvårdnad i
ordinärt boende. Detta innebär att det belopp som många
gamla får behålla sedan de betalt de nya avgifterna är
mindre än socialstyrelsens norm för socialbidrag och
betydligt mindre än vad konsumentverket anser att
personer behöver för att kunna leva på en skälig nivå.
En annan mycket viktig fråga är situationen för
makes/sambos behov av att kunna bo kvar i den
ursprungliga bostaden. Enligt Socialstyrelsens rapport så
kan en kvinna med låg pension som bor kvar i det
gemensamma hemmet hamna i en omöjlig situation om
hennes make, som haft högre lön och därmed får hög
pension, måste vårdas på sjukhem.
Jag anser att det är orimligt att gamla och sjuka ska
tvingas söka socialbidrag på grund av för höga kommunala
avgifter. Utifrån detta bör ett särskilt statligt reglerat
högkostnadsskydd införas för att garantera den enskilde
tillräckliga resurser för personliga behov och som även tar
hänsyn till hemmaboende makas situation.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett högkostnadsskydd inom
äldre- och handikappomsorgen.

Stockholm den 20 januari 1994

Lisbeth Staaf-Igelström (s)


Yrkanden (2)

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet
  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen.
    Behandlas i

Intressenter

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.