Hållbar samhällsutveckling, behovet av helhetssyn och nya arbetsformer

Motion 2004/05:MJ510
av Anita Brodén m.fl. (fp, kd, c, mp)
Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Miljö- och jordbruksutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-10-05 Hänvisning: 2004-10-14 Bordläggning: 2004-10-14

Avsändare

Motion till riksdagen
2004/05:MJ510
av Anita Brodén m.fl. (fp, kd, c, mp)

Hållbar samhällsutveckling, behovet av helhetssyn och nya arbetsformer


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda möjligheten att skapa system för de tjänster natursystemen svarar för.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige ännu mer aktivt bör verka för att Europeiska kommissionen skall lägga fram ett direktiv om Integrerad produktpolicy (IPP).

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att främja möten, dialoger och dynamiska allianser kring hållbarhetsfrågor där ideella organisationers kunskap och engagemang tas till vara på ett bättre sätt.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skyldighetsförklaring som ett komplement till FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.1

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hållbarhetsaspekten skall inbegripas i kriterierna för SVT:s nya sändningstillstånd.2

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de globala hållbarhetsfrågorna skall ingå som en obligatorisk del i all utbildning i Sverige - från förskola till den högre utbildningen.3

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tvärsektoriell och tvärvetenskaplig utbildning.3

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta ett antal tidsbegränsade forskningsinstitut, fokuserade på problemorienterad forskning inom området hållbar utveckling.3

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att skapa nya institutionella plattformar (s.k. utvecklingsavdelningar) för hållbar utveckling på regeringsnivå, i kommunerna och inom andra instanser i samhället.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Agenda 21-arbetet på kommunal och statlig nivå behöver kvalitetssäkras så att arbetet blir mera systematiskt.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utreda vilka institutionella och strukturella hinder som föreligger för ett effektivt genomförande av Cardiffprocessen.

1 Yrkande 4 hänvisat till UU.

2 Yrkande 5 hänvisat till KrU.

3 Yrkandena 6-8 hänvisade till UbU.

Motivering

Vi lever i en värld där det ömsesidiga beroendet hela tiden ökar. Det gäller såväl för ekonomin som för ekologin och vår gemensamma mänskliga tillvaro. Men alltför ofta saknas den etiska insikten att konsekvenserna av våra handlingar innebär långsiktiga verkningar. Vårt samhälle gynnar snabbhet och smarthet snarare än långsiktigt tänkande och reflektion.

Verkligheten har alltid varit komplicerad, men komplexiteten har ökat dramatiskt under de senaste decennierna. Den fortsatt snabba folkökningen, globaliseringen och teknikutvecklingen har spetsat till en problematik som vi levt med sedan lång tid. Sett från den enskilde individens horisont, blir det alltmera uppenbart, att det krävs kunskap från ett antal olika discipliner för att ha en chans att förstå och hantera den ökande komplexiteten. Behovet av helhetssyn och horisontellt tänkande - att förstå sambanden mellan olika sektorer - har blivit extra tydligt i och med globaliseringen. I takt med folkökningen och den hela tiden växande världsekonomin utsätts naturen och ekosystemen för ett ständigt ökande tryck. De tydligaste exemplen är klimatförändringen, skogsskövlingen, jorderosionen, utfiskningen samt den allt allvarligare bristen på färskvatten i ett ökande antal regioner.

Alltsedan upplysningstiden har den akademiska världen - och därmed samhället - präglats av reduktionism och linjärt tänkande. Den primära utgångspunkten för utbildning, forskning och allt vetenskapligt arbete har varit att bryta upp olika problem i deras elementära beståndsdelar och analysera dessa. Den metodiken har givit mängder av positiva resultat. Specialistkompetens är självklart av oerhört stor betydelse. Men detsamma måste sägas om vikten att förstå hur saker och ting hänger ihop och hur data från olika sektorer relaterar till varandra. Faktum är att specialiseringen drivits så långt att vi tappat en väsentlig del av vår förmåga att förstå helheten.

Det är viktigt att väcka hopp och stimulera till handling för en hållbar utveckling på alla nivåer genom att lyfta fram positiva erfarenheter från individuella och kollektiva initiativ. Genom att bygga broar med hjälp av dynamiska allianser kan man tydliggöra resultat av forskning, med relevans för en hållbar utveckling och hållbara individuella liv. Vidare behövs det en ny dialog där man tillåts att gå ut ur de traditionella rollerna och vinkla problemen på ett nytt sätt. Det internationella samfundets reaktioner, uttryckt i FN:s konferenser och millenniemål, visar på samstämmighet i analysen av frågornas samhörighet och allvar. Detta allvar uttrycks även i "Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling", enligt vilken samtliga politikområden ska genomsyras av ett rättighets- och hållbarhetsperspektiv samt av solidaritet med fattiga.

Hållbar samhällsutveckling präglad av en ekonomisk helhetssyn

Ordet ekonomi härleder sig till grekiskans "oikos" som betyder hus och "nomos" som betyder regel och kan översättas som "regler för huset". Om biosfären, dvs det livsuppehållande systemet, uppfattas som "huset" skulle ordet ekonomi betyda regler för skötseln av det livsuppehållande systemet. Under miljarder år av utveckling har naturresursbasen byggts upp här på jorden. Uppbyggnaden av resurser har skett via processer i ekosystemet, framför allt genom växternas fotosyntes. Via fotosyntesen överför växterna högkvalitativ energi från solljuset (exergi) till sig själva när de omvandlar koldioxid, vatten och närsalter till biomassa.

Den naturliga produktionen av resurser var länge större än förbrukningen och nedbrytningen av dem. Idag råder det motsatta läget. Om det livsuppehållande systemet skall vara uthålligt, måste ekonomin belöna beteenden som medför att ekosystemet förbrukar mindre exergi, alternativt fixerar mera exergi från solljuset. Införandet av sådana regler skulle revolutionera ekonomin och få genomgripande konsekvenser för vårt sätt att bete oss.

Utvecklingen av industrisamhället skedde i en värld som var radikalt annorlunda än dagens. Befolkningen var många gånger mindre, efterfrågan på materiella resurser likaså. Det var i denna miljö som de ekonomiska modeller växte fram som ännu idag dominerar tänkandet och handlandet. När ekonomin och befolkningen i världen vuxit snabbt har efterfrågan på energi och material ökat i motsvarande grad. Priset vi betalar är en rad bristfenomen; inte brist på energi eller råvaror utan brist på ren luft, mark och vatten.

För att mäta välfärdsutvecklingen i ett land skulle krävas både monetära och icke-monetära mått. Men i dagens samhälle är det i första hand BNP som gäller. En ökning i BNP tolkas som att standarden och livskvaliteten i ett land har gått upp. Aktiviteter utanför penningsystemet, som omvårdnad om barnen eller de tjänster som natursystemen svarar för (vegetationens förmåga att absorbera olika restprodukter och samtidigt rena luft och vatten, pollineringen av växter etc) räknas inte in.

Klart negativa konsekvenser av produktion och konsumtion i form av utbrändhet och höga sjukskrivningstal, föroreningar, skövlad natur, klimatpåverkan etc. borde räknas som minusposter men hamnar istället på plussidan. Det är alldeles uppenbart att ett nytt välfärdsmått behöver utvecklas där de kvalitativa dimensionerna av utvecklingen ges företräde.

Det ekonomiska ramverket har svårt att hantera de växande miljöproblem som vi idag står inför. Det är därför angeläget att utveckla ekonomiska styrmedel för hållbar utveckling och avveckla de ekonomiska styrmedel som motverkar övergången till en hållbar utveckling.

Styrmedel innebär en oerhörd potential för marknaden att anpassa sig till hållbar utveckling och tillväxt. Glädjande nog kan vi konstatera att alltfler företag inser värdet av att ha högt satta miljömål att leva upp till i företaget. Det är angeläget att alla tar ett miljöansvar i näringslivet - såväl aktieägare, styrelsemedlemmar som bolagsledning.

Genom olika styrmedel som både omfattar lagstiftning och ekonomiska verktyg anser vi att man kan bygga en politik för hållbar tillväxt. Den måste byggas i gemenskap med andra länder och i vår del av världen utgör EU en av de viktigaste institutionerna för att driva detta arbete. EU har lyckats genomföra åtgärder som vi är säkra på att inget enskilt land skulle klara av - exempel är handel med utsläppsrätter, vattendirektivet, avfallsdirektivet samt det nya kemikaliedirektivet (REACH). Sverige måste ytterligare driva på det gemensamma arbetet i olika internationella arenor, i synnerhet på EU- och FN-nivå.

Vi anser också att man bör skapa ett system som på rätt sätt belönar aktörerna - privatpersoner, kommuner, företag m m - när de genom sitt agerande bidrar till att minska miljöbelastningen så att den samlade kostnaden för att nå miljömålen minimeras.

Utveckla en marknad för ekotjänster

Marknadsekonomin bygger på principen om "självreglering". När knapphet uppstår på en vara eller tjänst stiger priset. Incitament uppstår för teknikutveckling och så småningom dyker substitut upp. Kruxet med "naturens tjänster" är att de inte omfattas av den ekonomiska modellen. Marknadens "självreglering" är därmed satt ur spel.

Marknadsekonomin består av en rad delmarknader - en arbetsmarknad, en kapitalmarknad, en rad varumarknader, råvarumarknader för olja, timmer och spannmål etc. Naturens "source-function" - att den förser oss med råvaror - har alltså en rad marknader. Men, dess "sink-function" - att den dessutom kan ta emot och omvandla en viss mängd restprodukter till nya byggstenar via fotosyntesen upp till den så kallade kritiska belastningsgränsen - har ingen marknad. Därför har försök gjorts med olika skatter och avgifter att stävja de utsläpp som upplevts göra störst skada i ekosystemen. Men hela tiden sker "övertramp" i form av att en ökande andel av de "ekologiska fotavtryck", som olika mänskliga aktiviteter ger upphov till genom efterfrågan på råvaror, restprodukter vid både produktion och konsumtion, avfall samt eliminering av olika grönytor, inte ryms i det "miljöutrymme" (de ekosystem) de sätts ned i. Miljöproblemen uppstår när övertrampen pågår över en längre tid. Det kan vara försurande och övergödande ämnen som överstiger den kritiska belastning som skogar och vattendrag tål. Andra övertramp sker i form av för höga halter av miljöpåverkande ämnen, t ex kemikalier till luft, mark och vatten, eller växthusgaser i atmosfären.

Det saknas sålunda en marknad - ett system - för de tjänster natursystemen svarar för. Samhället skulle kunna skapa en marknad för att få balans mellan de ekologiska fotavtrycken och miljöutrymmet. På en sådan marknad skulle alla verksamheter tvingas säkerställa att deras fotavtryck ryms någonstans genom att köpa/hyra motsvarande miljöutrymme. För avloppsutsläpp måste balansen uppstå inom respektive avrinningsområde. För försurande utsläpp till luft måste balansen uppstå på regional nivå. För påverkan som har globala implikationer, som växthusgaser, måste givetvis balansen uppnås på global nivå - något som ocksåär på gång genom Kyotoprotokollets förslag om handel med utsläppsrätter och rätten att kvitta utsläpp mot att man uppvisar att man bundit samma mängd koldioxid på ett hållbart sätt.

Om ett system som detta infördes skulle långsiktigt hållbara jordbruk och skogsbruk utnyttjas som en potential för att hantera/absorbera en viss mängd fotavtryck. Regionerna, där ju marken och ekosystemen finns, skulle därigenom få en bättre ekonomi. Så regionalpolitiken skulle också få en lösning. Man får diskutera om det är ägaren eller brukaren av marken som ska ha ersättningen, för en del av miljöutrymmet har ju med själva marken att göra, annat med skötseln. För resurser som världshaven, där det inte finns någon ägare, skulle FN-systemet kunna agera förvaltare och därmed få en ny intäktskälla. Många u-länder skulle också få något att sälja eftersom de inte fullt ut utnyttjat sitt miljöutrymme.

Allt som idag är ohållbart - verksamheter med stora fotavtryck - skulle bli dyrare, och i vissa fall olönsamt - och skulle tvinga fram en effektivisering. Marknadens dynamik skulle få alla aktörer att sträva mot "fot­avtrycks­effektivi­sering" - allt för att verksamheterna inte ska belastas med stora extra kostnader för hyran av den mark som krävs för att neutralisera verksamhetens restprodukter. Dessutom skulle markanvändning och skötselmetoder som ökar markernas kritiska belastning, till exempel "agro-forestry", premieras.

Vad vinner man då på att införa den marknad som fattas? Jo, ekonomin ges en skala den inte får överträda - nämligen den skala som ges av ekosy­stemens bärkraft. Ekonomin kan växa - men bara inom ramen för bärkraften. Blir verksamheten mera effektiv kan ekonomins omsättning ökas, inte annars. Vi får en ny myntfot, inte i guld, utan i markens och vattnens förmåga att bära ekonomin. På så sätts synliggörs inte bara ekonomins beroende av ekosystemens "sources"- utan också dess "sink"-arbete. Ekonomin förankras i hållbarhetens ekologiska långsiktskrav - nämligen respekten för de livsuppehållande systemens livsvillkor, under vilka vi ju alla ändå lever.

De styrmedel i form av skatter och regler vi idag har svårt att administrera ersätts med en marknad. Politikerna behöver inte längre pröva nya styrmedel eller ändra nivåerna på miljöskatterna. Den nya marknaden ger själv samhällsekonomins alla aktörer de nödvändiga styrsignaler de behöver genom att brist på "miljöutrymme" höjer priset på markhyran. Det som det råder mest brist på idag, och som dagens marknadsekonomi misslyckats med att få fram styrsignaler kring - "miljöutrymme" - får en egen ny marknad: fotavtrycks/
miljö­utrymmesmarknaden. Det institutionella ingrepp som krävs är dock stort - att man på sätt och vis vänder påäganderätten. Det blir inte längre tillåtet att släppa ut vad som helst (som inte är stoppat i koncessionsärende), vilket det i praktiken historiskt har varit. Istället garanteras ekosystemen en rätt att inte bli förstörda. Utifrån detta nya faktum kan den idag saknade, och hållbarhetsfrämjande, marknaden komma igång. Ett förslag som detta har givetvis nationella likaväl som internationella konsekvenser. En start på processen skulle kunna vara att frågan utreddes antingen på svensk nivå eller på EU-nivå.

Integrerad produktpolicy (IPP)

För att nå hållbar utveckling är det inte tillräckligt att efterhand vidta effektiviseringsåtgärder och reducera olika typer av avfall och föroreningar inom produktionen. Dylika åtgärder äts snabbt upp av den ökade tillväxten. För att hantera de växande miljöproblemen, orsakade av snabbt ökad produktion och konsumtion, krävs ett nytänkande i industrin och bland beslutsfattare på alla nivåer.

Som ett led i en ny generation av miljöpolicy på EU-nivå har därför IPP-begreppet lanserats. IPP (Integrerad produktpolicy) utgår från hur en produkt eller tjänst är designad och innebär ett övergripande ramverk för integreringen av olika miljöaspekter genom att tillämpa ett strikt livscykeltänkande.

Råvaruutvinning, produktion och produktdesign bör inspireras av och i så stor utsträckning som möjligt ligga i linje med naturens egna processer. Cyk­liska flöden av material och resurser måste uppmuntras och industrin måste ta steget bort från de linjära flöden som idag till stor del karakteriserar produktionsprocesserna.

Uttjänta produkter bör helst inte förvandlas till onyttigt avfall utan bör separeras och bearbetas för att kunna återvända in i nya produktionscykler. Syftet är att minska miljöpåverkan från alla aktiviteter längs produktkedjan - alltifrån utvinningen av råvaror, själva produktionen, påverkan under användningen samt effekterna från omhändertagandet och återvinningen av avfallet. Målet är att gå ifrån dagens i stort sett linjära resursflöden och ständigt ökande volymer av restprodukter och avfall till ett system präglat av resurseffektivitet, avfallsminimering, kontrollerad användning av farliga ämnen samt återställande och utökning av naturkapital.

För att IPP skall kunna bli verklighet krävs att priserna på varor och tjänster i mycket större utsträckning reflekterar principen om att förorenaren betalar, dvs miljökostnaderna måste vägas in i marknadspriset.

Industrin bör uppmuntras att förnya de traditionella företagsmodellerna för att underlätta utvecklingen mot en mera systembaserad verksamhet, kännetecknad av funktionellt tänkande, en utveckling baserad på naturens processer samt samverkan mellan olika industriella verksamheter för att möjliggöra att restprodukter från en process kan bli råvara i en annan. Vidare bör grön upphandling inom den offentliga sektorn uppmuntras. Andra viktiga styrmedel är information, forskning och utveckling samt en utveckling av starkare incitament för att främja hållbara produktions- och konsumtionsmönster.

Som redan framhållits har IPP fått stort utrymme i debatten på EU-nivå. Kommissionen synes dock f.n. tveka om att lägga fram ett direktiv i syfte att upprätta de ramar och systemvillkor som är nödvändiga för att implementera livscykeltänkandet och uppmuntra företagen att organisera sin verksamhet efter biologiska linjer. Här kan Sverige spela en viktig roll som pådrivare.

I detta sammanhang vill vi påpeka att en fullständig miljödeklaration på samtliga varor och tjänster behöver införas för att ge konsumenterna ett förbättrat faktaunderlag inför sina beslut. Miljön och ändliga råvaror skulle sparas väsentligt med nya produktionsteknologier som bättre kan använda förnybara materiel. Detta leder till mer långsiktigt hållbara, och i det långa loppet billigare, produkter vilket innebär en låg livscykelkostnad.

Hållbar samhällsutveckling präglad av etisk och social helhetssyn

Etik är en slags vägledningskonst som ger grundläggande principer för vårt handlande. Människan har ett ansvar för mänsklighetens överlevnad och dess framtida existens. Människan har också ett ansvar för en fortsatt biologisk mångfald. Det krävs en så fullständig analys som möjligt av de långsiktiga följdverkningarna innan en ny teknologi tas i bruk. Ofta hänvisas till försiktighetsprincipen i betydelsen att man måste kunna visa att ingreppet inte kommer att skada miljön på sikt och i sin helhet för att teknologin skall kunna tas i bruk. En ordentlig definition av försiktighetsprincipen saknas fortfarande. Vi anser det vara behövligt att oftare och i flera sammanhang främja diskussioner som utgår från försiktighetsprincipen och som kan klargöra en definition av detta begrepp.

Mänskliga rättigheter och skyldigheter samt demokrati och jämställdhetsfrågor måste genomsyra beslut och överenskommelser för att nå ett hållbart samhälle. År 2002 arrangerades 95 internationella konferenser om mänskliga rättigheter. Vi anser att tiden nu är mogen att ta upp frågan om mänskliga skyldigheter. FN har en rättighetsförklaring men saknar fortfarande en skyldighetsförklaring. Vi föreslår att regeringen återaktualiserar frågan om mänsk­liga skyldigheter på den internationella agendan. I detta sammanhang kan nämnas att under FN:s vattenkonferens i Kyoto, som avslutades i mars 2003, lyckades man inte enas på ett par viktiga områden. Bland annat beslutade man att ta bort kravet på mänskliga skyldigheter.

Mediavärlden har ett stort ansvar för hållbarhetsfrågorna. Genom reportage, utbildning och debatt kan media spela en viktig roll i hållbarhetsarbetet. Dessa viktiga roller måste stärkas, i synnerhet inom Sveriges Radio med sitt public service-uppdrag. Sändningstillståndet för SVT håller för närvarande på att revideras. De nya sändningsdirektiv som kommer att gälla i framtiden bör även inbegripa ett hållbarhetsmål. Det skulle ge SVT ett incitament att på ett tydligare sätt redovisa de utmaningar och det arbete som bedrivs för att nå ett hållbart samhälle.

Frågor som rör förorternas problem, ungdomarnas situation och invandrarnas bristande integration i samhället hamnar alltför ofta utanför hållbarhetsagendan. Regeringen bör vara pådrivande för att den sociala dimensionen på ett tydligare sätt inbegrips. Vi anser också att viktiga frågor rörande arbetsrätt och arbetsmiljö måste finnas med i arbetet med en hållbar samhällsutveckling.

En stor potential inom hållbarhetsområdet står att finna hos många ideella organisationer. Det finns exempelvis många invandrarorganisationer som skulle kunna ingå i olika samarbetsprojekt kring hållbarhetsfrågorna. Det är värdefullt att dessa bereds plats i olika fora för ett tillvaratagande av deras kunskap och engagemang.

Hållbar samhällsutveckling präglad av utbildning med en helhetssyn

Med utbildning för hållbar utveckling avses utbildning som bidrar till en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling. I handlingsplanen från världstoppmötet i Johannesburg betonas starkt utbildningens roll för att nå en hållbar utveckling. Vidare framgår av den svenska läroplanen för grundskolan att "undervisningen skall belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att leva kan anpassas för att skapa hållbar utveckling". På högskolenivå finns inga motsvarande direktiv.

Enligt agendan Baltic 21 "Education" skall hållbar utveckling ingå i ordinarie skolarbete och utgöra grunden för det dagliga livet på skolan. Utbildningen skall syfta till att utrusta studenterna med kunskap samt "insikt och vilja att som globala medborgare göra ansvarsfulla val" för att aktivt kunna bidra till en långsiktigt uthållig och rättvis samhällsutveckling. Här poängteras även att de pedagogiska metoderna skall vara utformade på ett sådant sätt att de stöder ett arbete mot en hållbar utveckling. Många forskare menar att utbildningssektorn ligger långt efter andra fält i sitt tänkande och sin respons till utmaningen mot hållbar utveckling.

Den situation vi står inför kräver medborgare med en helt annan sorts kunskap än den fragmenterade specialistkunskap som dominerar mycket av dagens utbildning och forskning. Istället krävs det samarbete och ömsesidigt lärande samt tvärvetenskapligt och tvärsektoriellt gränsöverskridande. Många lärosäten har i sina interna prioriteringar överfört resurser till områden med särskild betydelse för hållbar utveckling. Några goda exempel är Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitets gemensamma Centrum för miljö- och utvecklingsstudier, CEMUS, och Stockholms universitets Centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning, CTM.

På universiteten undervisas redan i ett antal ämnen nära relaterade till denna problematik. Miljöekonomi, demokratistudier och utvecklingsstudier är bara några exempel. Få av dessa ämnen tar dock ett helhetsperspektiv. Morgondagens student måste vara en helhetstänkande, kritiskt reflekterande, problemlösande medborgare med tvärvetenskaplig bildning. Detta gäller inte minst lärarstudenter. Det krävs fortbildning av lärare både för att utveckla ämnesrelevant kompetens och, kanske främst, pedagogiska metoder som lämpar sig för undervisning om hållbar utveckling. Hållbar utveckling skall här förstås mycket brett. Det rör samhällets omställning i en riktning präglad av rättvisa, medmänsklighet och miljömässig bärkraft.

Därför krävs att de globala hållbarhetsfrågorna ingår som en obligatorisk del i all utbildning i Sverige - från förskola till den högre utbildningen. Det övergripande målet bör vara att studenten efter genomgången utbildning skall vara en ansvarstagande, kritiskt reflekterande, problemlösande och engagerad samhällsmedborgare som kan verka för en ekologiskt, socialt och ekonomiskt global hållbar utveckling. Utbildningen skall förmedla ett helhetsperspektiv och vara tvärvetenskaplig.

  • Ökade resurser bör ges till utbildning på alla nivåer för att inkorporera de globala hållbarhetsfrågorna i allt ordinarie skolarbete.

  • I förskolan och grundskolan skall ökade resurser tillskapas för att implementera det som redan står i läroplanen angående hållbar utveckling.

  • På högskolenivå bör hållbar utveckling ingå som en central del i målsättningarna för undervisningen och skrivas in i högskolelagen. Hållbar utveckling skall samtidigt vara en självklar del av Högskoleverkets kvalitetsgranskning. Ansvariga statsråd och kansliet för Hållbar utveckling vid Stadsrådsberedningen bör tillsammans med en ämnesmässig expertgrupp ta fram underlag för hur en sådan implementering skall äga rum.

  • Resurser ges för fortbildning av existerande lärare.

  • Forskarutbildningen bör stå under samma direktiv som den högre utbildningen.

Ökad forskning för hållbar utveckling

Frågor om hållbar utveckling skär över professionella gränser, sektorsgränser och politikområden. De traditionella ämnesområdena räcker inte längre till för att ringa in den praktiska professionella praktiken inom hållbar utveckling och de räcker heller inte till för att ringa in den utbildning och forskning som sker och växer fram inom ramen för hållbar utveckling. Forskning om och för hållbar utveckling har dels en innehållslig sida, dels en formsida. Vi vill här särskilt lyfta fram formsidan och ur ett forskningsorganisatoriskt perspektiv speciellt framhålla följande:

  • Ursprunget till det politiska målet om hållbar utveckling är insikten om relationen mellan ekonomisk tillväxt, miljö och sociala förhållanden. Därför är skapandet av ökad förståelse för dessa relationer i form av möjligheter och konflikter en central frågeställning inom forskningen om och för hållbar utveckling. Ansträngningar måste göras för att stimulera en syntes av forskning och tvärvetenskaplig forskning, dvs forskning som kopplar ihop kunskaper från olika fält och kan leda till nya insikter eller ge uppslag till nya forskningsuppgifter. Det krävs koncentrerade insatser för att kritiskt följa och granska utvecklingen av olika modeller för hållbar utveckling i såväl en svensk som internationell kontext, nationellt, regionalt, kommunalt och sektorsvis etc.

  • Av hållbarhetsproblematiken följer att delvis nya frågor måste formuleras, som regelmässigt inte kan besvaras med stöd av forskning inom bara en av de etablerade kunskapsdisciplinerna.

  • Arbete med tvärvetenskaplig forskning är idag inte tillräckligt meriterande i den svenska forskartraditionen. Det behövs därför särskilda insatser för att stimulera forskning av detta slag. Inte minst viktigt är att skapa tydliga institutionella hemvister för denna typ av forskning.

Mot bakgrund av ovanstående vill vi förorda inrättandet av fler tvärvetenskapliga forskningsprogram. Forskningen skall etableras inom hela fältet humaniora i form av forskningsinstitut, fokuserade på problemorienterad forskning inom området hållbar utveckling. Forskningen skall etableras inom hela fältet humaniora-samhällsvetenskap-teknik-naturvetenskap och med stor öppenhet för behovet av mång-, tvär- och transdisciplinär kunskap. Genom utvecklandet av denna typ av institut kan flera av de hittills erfarna svårigheterna och bristerna inom forskningen om och för hållbar utveckling lösas.

Behovet av nya arbetsformer

Nya arbetsformer måste skapas om vi skall uppnå en hållbar utveckling baserad på helhetssyn. Vi anser därför att samhället behöver skapa nya institutionella plattformar för hållbarhetsarbetet. Vi anser att regeringen, liksom kommuner och andra samhällsinstanser, behöver bilda utvecklingsavdelningar för hållbar utveckling. De allra flesta företag har idag utvecklingsavdelningar väl medvetna om att det inte går att få fram ny teknologi utan en organisation som ger stöd åt utvecklingsarbetet. En utvecklingsavdelning för hållbar utveckling skulle kunna utveckla långsiktiga lösningar - tekniska, sociala, ekonomiska, institutionella etc - som främjar hållbarhet på bästa sätt. Vi anser vidare att Agenda 21-arbetet på kommunal och statlig nivå behöver kvalitetssäkras så att arbetet blir systematiskt och inte ad hoc-mässigt.

Cardiffprocessen, som innebär att EU inom alla sektorsområden skall integrera miljöhänsyn, går trögt. Processen försvåras bland annat av att det finns ett antal samhällsmonopol som i flera fall omöjliggör alternativa tekniska lösningar som främjar ekologisk hållbarhet. Som exempel kan nämnas att det idag är mycket svårt att utveckla alternativa avloppslösningar. Detta är en fråga som mycket väl skulle kunna tas upp inom Cardiffprocessen. Regeringen bör utreda vilka institutionella och (infra)strukturella faktorer det finns som hindrar Cardiffprocessens genomförande.

Stockholm den 5 oktober 2004

Anita Brodén (fp)

Sven Gunnar Persson (kd)

Roger Tiefensee (c)

Åsa Domeij (mp)

Yrkanden (11)