Forum för levande historia

Motion 2003/04:Kr255

av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att opinionsbildning och historisk forskning inte bör ske i myndighetsform.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att myndigheten Forum för levande historia bör avvecklas till den 1 januari 2005 och verksamheten föras vidare i andra former.

2 Inledning

Historia är berättelsen om vad som hänt, varför det hänt och av vilka orsaker. Historieskrivning är en i högsta grad politisk verksamhet och tjänar vissa eller andra syften beroende på hur den utförs. Historien igenom har segrarna varit just de som skrivit historien, inte sällan för att berättiga sina egna handlingar eller bekräfta en verklighetsbild man velat förmedla. I många stater har det inneburit att man har haft en statens officiella historia, som inte sällan varit tillrättalagd och förfalskad för att tjäna maktens intressen. I många såväl demokratiska som icke-demokratiska stater har händelser och skeenden lyfts fram eller osynliggjorts för att det passat de egna intressena. I Sovjetunionen och de forna öststaterna har det förekommit ren historieförfalskning med retuscherade bilder och verklighetsbeskrivningar som förfalskats genom anpassning till av regimen omhuldade ideal, men också i väst har den egna statens övergrepp och brott sopats under mattan.

Vänsterpartiets uppfattning är därför att det är av principiellt stor betydelse att staten inte ägnar sig åt officiell historieskrivning, utan att detta görs av forskarsamhället som har tillräckliga medel till sitt förfogande för att självständigt formulera och genomlysa problemställningar och analysera den tid som varit. Den ideologiska och politiska striden om hur historiska skeenden bör beskrivas står mellan partier, organisationer, folkrörelser och debattörer från olika riktningar och med olika intressen, och staten bör avstå från att ge sig in på den arenan. Staten skall inte vara vare sig historieskrivare eller opinionsbildande när det gäller historieskrivning som står under debatt.

3 Bakgrund

I Ordfront Magasin nr 10/2003 berättar Daniel Brandell, doktorand vid Uppsala universitet, Martin Linde, historiker vid Göteborgs universitet, och Åsa Linderborg, historiker vid Uppsala universitet, bakgrunden till myndigheten Forum för levande historia och hur man i dag bedriver sin verksamhet.

Den 1 juni i år öppnade myndigheten Forum för levande historia på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm. Dess syfte är att verka för att insikten om alla människors lika värde stärks och för att arbetet med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter främjas. Detta ska främst ske genom lärar- och journalistutbildning, seminarier och kulturevenemang. Tonvikten ligger på förmedling av kunskap om folkmord, i synnerhet det folkmord som brukar benämnas Förintelsen, men också andra brott mot mänskligheten skall behandlas. Den tilltänkta målgruppen är främst barn och ungdom som via skolan skall bli informerade om grymheter i det förflutna.

Forums upprinnelse är att det genomfördes en undersökning som gjordes 1997 av svenska elevers historiekunskaper, en undersökning som senare fått kritik för allvarliga brister. Upphovsmän var Centrum för invandringsforskning vid Stockholms universitet, CEIFO, och Brottsförebyggande rådet, Brå. Resultatet visade att endast 66 procent av eleverna var helt säkra på att förintelsen hade ägt rum, 8 procent trodde det inte. Göran Persson bestämde sig för att något drastiskt måste göras. Idén kläcktes om en informationskampanj, och boken  om detta må ni berätta  spreds i miljonupplaga. Projektet Levande historia blev samtidigt ett sätt att signalera samhörighet med de västliga stormakterna och deras världsbild. Inte minst ville regeringen markera en vilja att rannsaka Sveriges agerande under andra världskriget; den svenska anpassligheten gentemot Nazityskland debatterades flitigt i amerikanska media våren 1997. Den internationella responsen på den svenska regeringens initiativ, framför allt från USA, Storbritannien och Israel, blev också positiv.

Under samma tid reses också krav från borgerliga partier och debattörer på en liknande upplysningskampanj runt kommunismens brott mot mänskligheten, mot bakgrund inte minst av Vänsterpartiets framgångar i valet 1998 då partiet får 17 procent av förstagångsväljarna och 17,5 procent i skolvalen. Efter en tids tvekan beslutar sig dock den socialdemokratiska regeringen att inte genomföra en sådan kampanj. Däremot tillsattes en kommitté för att utreda hur man skulle gå vidare med förintelsekampanjen. Det bestämdes att en myndighet skulle inrättas direkt under statsmaktens kontroll, trots att det hos många högskolor och andra organisationer fanns en stor tveksamhet till upplägget, med rädsla just för en politiserad historieskrivning.

4 Verksamhetens inriktning

Ser man till den verksamhet som hittills bedrivits av myndigheten tycks dock remissinstanserna dessvärre ha fog för sina farhågor. Det gäller såväl verksamhetens inriktning som myndighetsformen som sådan. Den provästliga tendensen i verksamheten är uppenbar. Ondskan placeras konsekvent utanför Västerlandets liberalkapitalistiska civilisation. Remissinstansernas och SOU:s förslag om att behandla den västerländska kolonialismens brott, den transatlantiska slavhandeln och liknande har helt enkelt uteblivit i Forums verksamhet. Likaså fattas varje antydan om de jättelika massakrer som under de senaste decennierna har utförts av de västliga stormakterna och/eller deras ombud, t.ex. i Indokina, Östtimor, södra Afrika och Centralamerika. Utmärkande är med andra ord en påfallande skev och vinklad historieskrivning. Det handlar inte bara om det ensidiga urvalet av fakta, utan också det förenklade sammanhang i vilket de fogas in. Man prövar inte den tolkning som ser ett idéhistoriskt samband mellan nazismens rasistiska idéer och den västerländska imperialismens världsbild. Även det socioekonomiska sammanhanget är höljt i dunkel. I  om detta må ni berätta  sägs ingenting om den fascistiska politikens klasskaraktär; att den värnade om det privata kapitalet och krossade arbetarrörelsen och att den var en konsekvens av det kapitalistiska systemets kris. Därmed blir förståelsen av nazismen – och i förlängningen Förintelsen – monolitisk och enkelspårig.

Ämnen som är besvärande för västvärlden har alltså undvikits i Forums verksamhet. I stället har antikommunismen fått ett ansenligt utrymme, trots att detta varken efterfrågades av flertalet remissinstanser eller låg i uppdraget från regeringen. Till detta fogas varningar för praktiserad kommunism. Denna inriktning förs fram enbart med hjälp av godtyckliga jämförelser och tveksamt förankrad fakta och statistik.

5 Slutsats

Att sprida kunskap om våldet och förtrycket i Sovjetunionen och andra s k socialistiska stater är angeläget. Det bör emellertid göras genom att grymheterna sätts in i ett historiskt sammanhang, inte genom att utgå från en moraliserande uppfattning av ondskan. Det är givetvis för tidigt att uttala sig alltför kategoriskt om Forum för levande historias kommande verksamhet, och många av de inblandade är engagerade antirasister och duktiga forskare. Säkert finns det angelägen verksamhet på olika nivåer i organisationen, och de individuella variationerna bland föreläsarna är förmodligen stora, vilket gör att det finns saker att i annan form bygga vidare på. Samtidigt är den praktik som myndigheten hittills uppvisat systematisk och slående i sin ensidighet. Till det skall fogas den principiella uppfattningen att det inte är statens uppgift att bedriva historieforskning eller företräda en viss tolkning av en historia som står under debatt.

Vänsterpartiet menar alltså att detta mycket viktiga uppdrag, att sprida och fördjupa kunskap om vår nutidshistoria, inte bör ske i myndighetsform. Sådan verksamhet bör överlåtas åt forskarsamhället, som besitter rätt resurser för detta ändamål. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiets uppfattning är därför att myndigheten Forum för levande historia bör avvecklas den 1 januari 2005, och att arbetet för en breddad och dju­pare historisk kunskap skall föras vidare i andra former. Det kan bl.a. hand­la om stöd till utställningsverksamhet om nazismens brott, men också om att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för en fri och oberoende forskning, om stöd till föreningsliv och organisationer och om en förstärkning av historieämnets roll i skolan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 30 september 2003

Ulla Hoffmann (v)

Lars Bäckström (v)

Rossana Dinamarca (v)

Mats Einarsson (v)

Marie Engström (v)

Owe Hellberg (v)

Berit Jóhannesson (v)

Sten Lundström (v)

Alice Åström (v)

Kalle Larsson (v)

Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Kulturutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15
Yrkanden (2)