Folkmordet Seyfo

Motion 2004/05:U291 av Annelie Enochson (kd)

av Annelie Enochson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang skall verka för att den etniska diskrimineringen av assyrier-kaldéer-syrianer i deras hemländer förs upp på FN:s och EU:s dagordning.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige erkänner assyrier-kaldéer-syrianer som ett folk.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att assyriers-kaldéers-syrianers och armeniers kulturarv, som ocksåär kristenhetens kulturarv, bevaras i länder som Turkiet och Irak.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föra upp frågan om assyriers-kaldéers-syrianers och armeniers kulturarv till FN:s organ Unesco.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Riksarkivet får i uppdrag att sammanställa svenskt arkivmaterial rörande folkmordet Seyfo på den assyriska-kaldeiska-syrianska folkgruppen.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett centrum för forskning om Mesopotamiens folkslag, historia och utveckling skapas och att centret även omfattar forskning om invandrare till Sverige från Mesopotamien.

Historik

Det assyriska-kaldeiska-syrianska folket av i dag kan betecknas som ett lidande folk. Det har släktskap med Gamla testamentets assyrier som under många hundra år politiskt dominerade en stor del av det som i dag kallas Mellanöstern. Det assyriska riket gick under omkring 600 f Kr. Det nybabyloniska riket dukade under ett halvt sekel senare för persernas anstormning. Den persiska överhögheten avlöstes av makedonier, romare, araber, tatarer och turkar. Assyrier-kaldéer-syrianer var bland de första som accepterade kristendomen. Det är den kristna tron som varit den sammanhållande länken under många hundra års islamisk dominans som tidvis urartade till regelrätt förföljelse, kvinnorov och konvertering till islam under mer eller mindre hårt tryck. Från början var assyrier-kaldéer-syrianer och armenier det dominerande folket i de inledningsvis nämnda områdena. Först efter korstågen och den blodiga tatariska invasionen kom assyrier-kaldéer-syrianer och armenier i tilltagande grad att bli en minoritet. Sedan 1840-talet har decimeringen och fördrivningen accelererat. Idag finns cirka 3 miljoner assyrier-kaldéer-syrianer och armenier kvar. Mer än 1,5 miljoner lever i Irak. Mindre grupper finns i Iran, Syrien, Turkiet, Libanon, Jordanien och i Europa, USA, Latinamerika och Australien. I Sverige finns cirka 60 000 assyrier-kaldéer-syrianer.

Assyriers-kaldéers-syrianers pressade situation

Assyriers-kaldéers-syrianerssituation har vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen. Frågan har alltmer fokuserats på assyriers-kaldéers-syrianers pressade situation mellan olika kurdiska grupper och hemländernas regeringar och på kravet på erkännande som ett folk med gemensamt språk och kultur. Det är fortfarande angeläget att FN uppmärksammas på assyriers-kaldéers-syrianers svåra situation i form av etnisk diskriminering. Sverige bör därför i FN och andra internationella sammanhang verka för att assyriers-kaldéers-syrianerserkänns som ett folk.

Folkmordet Seyfo

Det turkiska nationella uppvaknandet i slutet av 1800-talet resulterade i de första massakrerna. Under första världskriget följde ett regelrätt och välkänt folkmord på de kristna armenierna i östra Turkiet samt ett betydligt mindre känt men lika fruktansvärt folkmord mot assyrier-kaldéer-syrianer. Det mesta tyder på att folkmordet planerades centralt. Man beräknar att omkring 500 000 assyrier-kaldéer-syrianer omkom på detta sätt 1914-1923. Många fler tvingades massutvandra till Irak, Syrien och andra angränsande länder. Denna svåra tid kallar assyrier-kaldéer-syrianer för "svärdets år", Seyfo. Av den i Lausanne genom fredsfördraget 1923 mellan Atatürks nationalstat enligt västerländskt mönster och första världskrigets europeiska segermakter stadgade religionsfriheten blev inget resultat.

Grannländerna Irak och Syrien stod under mellankrigstiden under brittiskt respektive franskt mandat från Nationernas Förbund, vilket inte hindrade lydregeringarna i dessa länder att fortsätta med den traditionella diskrimineringen och förföljelsen av icke- arabiska och icke-muslimska folkgrupper.

I Turkiet är den etnisk-religiösa rensningen i stort sett avslutad. Det är märkligt att den fått pågå i ett land som sedan andra världskriget tillhört Nato och har skrivit under de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter och som själv uppger sig försvara frihet och demokrati. I FN-konventionen om folkmord (9 december 1948) står följande om folkmord att läsa:

Ingressen: ---"folkmord har under alla historiska perioder orsakat mänskligheten stora förluster"--- ("at all periods of history genocide has inflicted great losses on humanity").

Artikel II Folkmord betyder någon av följande åtgärder som görs med syfte att förstöra, helt eller delvis, en nationell, etnisk, rasmässig (racial) eller religiös grupp, såsom:

  1. att döda gruppens medlemmar,

  1. att orsaka allvarlig fysisk eller psykisk skada till gruppens medlemmar,

  2. att avsiktligt utsätta gruppen för levnadsförhållanden beräknade att orsaka dess fysiska förstörelse, helt eller delvis,

  3. att införa åtgärder i syfte att förhindra födelser inom gruppen,

  4. att med tvång överföra barn från en grupp till en annan.

Artikel III

Följande åtgärder är straffbara:

  1. folkmord (genocide),

  1. konspiration att utföra folkmord,

  2. direkt och offentliga uppmaningar att utföra folkmord,

  3. att försöka utföra folkmord,

  4. inblandning i folkmord.

De brott som nämns i konventionen och som är relevanta för assyrier-kaldéer-syrianer är:

  1. att döda gruppens medlemmar (framför allt massavrättning av män och äldre pojkar),

  1. att orsaka allvarlig fysisk och psykisk skada (genom våldtäkter, bortrövande av kvinnor, plundring, förstörelse av egendom m.m.),

  2. att avsiktligt utsätta gruppen för levnadsförhållanden beräknade att förstöra gruppen (tvångsförflyttning av kvinnor och äldre män som till fots marscherade till läger i den syriska öknen, otaliga dog under strapatserna),

  3. att tvångsomhänderta barn, unga och vackra flickor (förekommer i vittnesberättelser).

Dokumentation om folkmordet

Turkiska historiker, även de som skriver nu, tillbakavisar påståendet att det rörde sig om folkmord. De erkänner att tvångsförflyttning har ägt rum, men hävdar att syftet "bara" var att rensa krigsområdet från fientligt inställda opålitliga etniska grupper (framför allt armenier) och att avsikten inte var folkmord. Enstaka massakrer kallas "tragiska" och man utpekar kurder som förövare men förtiger den turkiska ledningen och organisationen.

Det existerar många diplomatiska rapporter om händelser framför allt i Tyskland (Turkiets allierade under kriget), USA (neutral i början på kriget), Frankrike, England, Ryssland, Italien (inklusive Vatikanen), Danmark och Sverige. Därutöver finns dokument härrörande från protestantiska och katolska missionärer från flera länder, varibland de tyska är mest genomforskade.

Henry Morgenthau, USA:s ambassadör i Konstantinopel denna tid, har i sin redogörelse, "Ambassador Morgenthau´s Story", 1918, berättat detaljerat om alla beskrivna händelser under denna tid. Morgenthau var ambassadör mellan 1913 och 1916 och stod i mycket nära relation till de flesta beslutsfattare inom den ungturkiska regimen och ledningen.

Morgenthau redogör för motivet för folkmordet, för kollapsen av ottomanska riket och för ungturkarnas maktövertagande. Morgenthau ger även en fullständig bild av hur folkmordet gått till. Bland annat följande:

"Their passion för Turkifying the nation seemed to demand logically the extermination of all Christians, Greeks, Syrians and Armenians." Stycke (Chapter) 22, s. 8.

"The time had finally come to make Turkey exclusively the country of the Turks." Samma sida.

"The Armenians are not the only subject people in Turkey which have suffered from this policy of making Turkey exclusively the country f the Turks." Stycke 24, s. 10.

"The story, which I have told about the Armenians I could also tell, with certain modifications, about the Greeks and the Syrians." Samma sida.

Den svenske journalisten Stefan Andersson har i översättning från franska till svenska i en resumé sammanfattat berättelsen från biskopen av Van, Mar Manna Augin som flydde till Frankrike under folkmordet. Berättelsen återfinns i den franska utgåvan "Syriens et Chaldéens 1914-1917, leurs martyres, leurs ésperances". I resumén börjar biskopen av Van med att beskriva ungturkarnas bestialitet jämförd med "Röde Sultanens" Abdul-Hamids, för att sedan beskriva händelserna i Urmiah och Salmasprovinserna.

Missionären, Jakob Künsler, rapporterade i mars 1915 från Urfa hur man utplånade samtliga som ingick i bärarbataljonerna. Enligt Künsler skedde detta med kniv i syfte att spara ammunition. Enligt ytterligare rapporter från Künsler fortsatte dessa avrättningar i Urfa fram till augusti 1915.

Tyske konsuln i Aleppo, nuvarande norra Syrien, Rössler, rapporterade hur man funnit tusentals människor med avskurna halsar "som lamm" vid vägkanterna i området mellan Urfa och Diyarbakir. Även denna rapport avsåg bärarbataljoner.

Den svenske historieprofessorn, David Gaunt, har under en följd av år bedrivit källforskning vid Södertörns Högskola om händelserna i Ottomanska riket åren 1914-1923.

David Gaunt har bland annat tagit fram och fått tillgång till dokument från Ottomanska rikets arkiv, som visar att inrikesministern Talat Pascha, krigsministern Enver Pascha och höga militärer varit direkt inblandade och ledande i händelserna. Detta framgår av en massiv telegramtrafik under dessa år. Detta styrker även hur assyrier-kaldéer-syrianer deporterades, mördades eller lämnades att dö samt hur deras egendom konfiskerades i samband med detta.

Pressmaterial i form av tidningsartiklar är mycket omfattande. Stödföreningar fanns i många länder, bl.a. The American Committee for Armenian and Syrian Relief. Dokumentsamlingar från tyska, engelska och franska arkivkällor har publicerats för att dokumentera folkmord på armenier. Alla dessa samlingar inkluderar en del dokument som berör assyrier-kaldéer-syrianer. Dessa trycktes därför att armenier omnämns i samma dokument. Det kan antas att det finns många fler dokument som berör assyrier-kaldéer-syrianer i arkiven. Ringa forskning har ägnats assyrier-kaldéer-syrianer och de ottomanska folkmorden. Mest forskning har ägnats armenier. Det beror på att armenierna varit en mycket större folkgrupp och inkluderade en stor grupp intellektuella, däribland historiker. Dessutom hade Armenien intresse av att hålla frågan vid liv. Assyrier-kaldéer-syrianer hade ingen egen stat som stödde forskning.

Några skrifter av översiktskaraktär har utgivits i Frankrike och Tyskland och sedan översatts till andra språk. En internationell konferens om folkmordet på assyrier-kaldéer-syrianer har ägt rum vid ett australiensiskt universitet. Bortsett från enstaka kyrkohistoriker och lingvister finns få forskare och inget forskningscentrum som ägnar sig åt assyrier-kaldéer-syrianer.

Situationen i Turkiet

Inrikesministern i Turkiet utfärdade sommaren 2001 ett dekret, som innebar att alla assyrier-kaldéer-syrianer från Västeuropa som ville besöka sina förfäders byar i sydöstra Turkiet förbjöds att göra det. Många ungdomar som söker sin identitet och som på grund av kriget i sydöstra Turkiet under lång tid inte kunnat besöka sina hembyar, förbjöds att göra sådana besök. Efter internationella påtryckningar drogs dock förbudet tillbaka. Dåvarande premiärministern Bulent Acevit gav den 12 juni 2001 ett annat dekret som sa att alla assyrier-syrianer som vill återvända till sina byar är välkomna att göra det under statens garantier.

Exemplet visar ändå hur utsatt den lilla assyriska-kaldeiska-syrianska folkgruppen i Turkiet är, men också att påtryckningar hjälper.

Anledningen till förbudet kunde möjligen vara att Turkiet inte ville visa förstörelse av det assyriska-kaldeiska-syrianska kulturarvet. Kyrkor och kloster, ett flertal över tusen år gamla, har veterligen konverterats till moskéer eller djurlador. Den turkiska regimen ville förmodligen hindra semesterfirare från att dokumentera hur landet behandlar sina byggnadsminnen. Kulturarvet från assyrier-kaldéer-syrianer har sin motsvarighet i hur Turkiet håller på att dränka oersättliga fornlämningar från antiken i gigantiska dammanläggningar i samma område. Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påpekat att assyriers-kaldéers-syrianers svåra situation måste upp på FN:s dagordning och att det assyriska-kaldeiska-syrianska kulturarvet, som ocksåär ett kristet kulturarv, måste bevaras till eftervärlden. Ett sätt att fånga FN:s och världens uppmärksamhet på assyriers-kaldéers-syrianers situation kan vara att FN-organet Unesco på allvar tar sig an denna fråga. Genom att lyfta fram kulturarvet skulle också assyriers-kaldéers-syrianers situation hamna i strålkastarljuset.

Stockholm den 4 oktober 2004

Annelie Enochson (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-10-05 Hänvisning: 2004-10-14 Bordläggning: 2004-10-14
Yrkanden (6)