Ett grundtrygghetssystem

Motion 1993/94:Sf239 av Karin Israelsson och Rosa Östh (c)

Centern arbetar för att skapa ett samhälle som förenar
jämlikhet, trygghet och frihet.

Att vara samhällsmedborgare innebär att vara en del av
en gemenskap med dess rättigheter och skyldigheter. Att
vara medborgare ställer krav på att kunna se utöver den
egna situationen. Medborgarskap kräver solidaritet och
beredskap för att ställa upp och hjälpa till för det
gemensammas bästa.

Centern vill förnya välfärden. Denna förnyelse ska utgå
från att all verklig solidaritet också förutsätter personligt
ansvar. Den ska också bygga på insikten att social välfärd
förutsätter ekonomiskt välstånd. Ett trygghetssystem som
inte bygger på den ekonomiska verkligheten blir snart
otryggt.

Ett välfärdssamhälle måste därför vara ett samhälle som
skapar välstånd. Det förutsätter en ekonomi med dynamik
och förnyelseförmåga. Ett välfärdssamhälle måste också
bygga på omtanke. Det förutsätter solidaritet och trygghet.
Det måste finnas en stabil grund för alla att stå på.
Välfärdssamhället måste skapa rättvisa och jämlikhet.

Uppgiften är alltså att förena kraven på större frihet med
behovet av trygghet. För att åstadkomma detta vill centern
ge välfärden ett tydligare innehåll; grundtrygghet åt var och
en, därutöver största möjliga frihet. Ett sådant system skall
formas successivt med tillgodoseende av behovet av
övergångsperioder.

Välfärden ska delas av alla -- och betalas av alla. Det är
grundläggande för solidariteten och sammanhållningen i
samhället. Det är dessa principer för den generella
välfärden som centern arbetar för.

Inför 2000-talet måste ett nytt socialförsäkringssystem
utvecklas. Ett finmaskigare ekonomiskt skyddsnät måste
skapas som fångar in alla dem som idag står utanför en
grundläggande ekonomisk trygghet. Vi måste också skapa
ett överskådligt och begripligt system som är tillgängligt för
alla. Systemet måste vidare vara ekonomiskt hållbart.
Socialförsäkringssystemet måste hålla sig inom rimliga
ekonomiska ramar och inte minska incitamenten för
välståndsskapande krafter som arbete och sparande.

Motiv för grundtrygghet

Den ekonomiska grundtryggheten ska vara generell och
gälla alla

Grunden för ett trygghetssystem ska vara en i verklig
mening generell välfärdspolitik. Det innebär att välfärden
ska delas av alla och att alla ska vara med att betala för den.
Trots att socialförsäkringssystemen i Sverige är väl
utbyggda, står en rad människor utan ett rimligt ekonomiskt
grundskydd.

Den allmänna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen
som riksdagen fattade beslut om i december är ett viktigt
steg för en grundtrygghet för de arbetslösa.

Den nya KAS-nivån ger ett avsevärt förbättrat
grundskydd, men det kommer även i fortsättningen att
finnas människor som kommer att ha behov av socialbidrag.

Det gäller också långtidssjuka som av olika anledningar
har en låg sjukpenninggrundande inkomst och därmed en
låg ersättning. En grundtrygghetsreform är nödvändig för bl
a dessa grupper.

Grundtrygghet för en rättvis fördelning

Dagens trygghetssystem konserverar till stor del dagens
inkomstskillnader istället för att verka utjämnande.
Framtidens trygghetssystem ska verka utjämnande mellan
hög- och låginkomsttagare. Ett system byggt på
grundtrygghet innebär att höginkomsttagare får bära en
tyngre börda i förhållande till förmånerna. Samtidigt som
det finns behov av att göra besparingar i systemet, finns det
fördelningspolitiska skäl för att detta inte ska drabba dem
med låga inkomster hårt.

Ytterligare sänkning av ersättningsnivåerna skulle
medföra att många med tämligen normala inkomster skulle
hamna under socialbidragsnormen. Därmed skulle staten
tvinga över en stor grupp människor in i det selektiva system
som socialbidragen utgör, med ökad kostnad för
administration och individuella prövningsprocesser för de
enskilde som följd. Vi avvisar denna väg.

En reformering genom införande av ett större inslag av
grundskydd i försäkringssystemen ger möjlighet att sänka
kostnaderna utan att negativa fördelningspolitiska effekter
uppstår.

Ett obligatoriskt försäkringssystem bör kvarstå men bör
till skillnad mot idag endast omfatta normala inkomster

De flesta yrkesverksamma människor är beredda att
betala för en försäkring som kompenserar tillfälliga eller
permanenta inkomstbortfall. De är inte beredda att ta den
risk som det innebär att vara utan ekonomiskt skydd. I
princip skulle detta behov kunna täckas helt genom frivilliga
försäkringar men det finns enligt vår uppfattning starka
motiv för ett obligatoriskt försäkringssystem: Frivilliga
försäkringar skapar ''fripassagerare'' som inte tar försäkring
men räknar med att samhället ställer upp. Det kan finnas
individer som inte har förmåga att rationellt planera sin
egen ekonomi och samhället måste då ta över ansvaret.
Människor med högre risk för t ex sjukdom eller
arbetslöshet blir beroende av att ansluta sig till en
försäkring, medan människor med låg risk kan ställa sig
utanför. Detta riskerar att driva upp premierna, vilket får
ännu fler människor med låg risk att hoppa av. Till slut kan
avgifterna vara så stora att det frivilliga systemet kollapsar --
eget sparande väljs framför försäkring.

Vi anser att motiven för ett obligatorium är starka.
Enligt vår mening bör ett nytt socialförsäkringssystem
innebära ett minskat statligt åtagande. För detta talar en rad
argument: Människor med högre inkomst har ett större
ekonomiskt utrymme för eget sparande och har därmed ett
mindre behov av ett obligatoriskt försäkringsskydd för den
översta inkomstdelen. Dessutom torde ett större ansvar
kunna åläggas höginkomsttagare, som ofta har god
utbildning, för tecknandet av privata försäkringar. Ett
socialförsäkringssystem med ett större inslag av
grundtrygghet torde få som bieffekt att
sparandeincitamenten i ekonomin förstärks.

Staten bör enligt vår mening stå för en obligatorisk
försäkring som endast täcker inkomster upp till en normal
industriarbetarlön. Därutöver bör den enskilde själv få
utforma sitt försäkringsskydd via avtal mellan
arbetsmarknadens parter eller via privata försäkringar.

Ett nytt grundtrygghetssystem måste ge oss ett
socialförsäkringssystem med ekonomiskt ansvar för
framtiden

Det finns starka statsfinansiella motiv för en fortsatt
reformering av socialförsäkringssystemen som minskar
kostnaderna. Statens budget går idag med ett kraftigt
underskott som måste reduceras. En del av detta underskott
är en konsekvens av konjunkturläget. Det strukturella
underskottet kommer däremot att kvarstå vid en
konjunkturuppgång om vi inte vidtar åtgärder för att
förhindra detta.

En inte obetydlig andel av socialförsäkringssystemet
finansieras idag direkt över statsbudgeten med skattemedel.
Det gäller t ex kostnader för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. En trygghetsreform som innebär en reducering av
systemens totala kostnader medför möjlighet att minska
belastningen på statsbudgeten och därmed pressa tillbaka
budgetunderskottet.

Systemen måste också ges en stabil finansiering. De
avgifter som idag tas ut räcker i flera fall inte till att täcka
kostnaderna för systemen. En reformering måste innebära
att systemen ges en mer robust utformning så att avgifter
och inkomster matchar varandra.

Ett nytt socialförsäkringssystem måste bli enkelt och
överblickbart

Det nuvarande ekonomiska trygghetssystemet är en
blandning av ersättningar, tillkomna av varierande skäl och
under olika historiska betingelser. Det har resulterat i ett
totalt sett svårgenomträngligt system, som många gånger
inbjuder till olika åtgärder för att få ut mesta möjliga
ersättning.

Ersättningarna beslutas och betalas av olika
samhällsnivåer, stat och kommun. Samordningen är dålig,
den långsiktiga finansieringen oklar och osäker. Ett nytt
system måste vara enkelt, rättvist och överblickbart.

Den enskildes behov av försäkring mot inkomstbortfall
torde vara oberoende av frånvaroorsak. Vi anser inte att det
finns anledning att skilja mellan frånvaro som beror på
sjukdom och frånvaro som beror på arbetsskada, vård av
sjukt barn eller arbetslöshet. All frånvaro bör betinga
samma ersättningsnivå.

Ett nytt grundtrygghetssystem

Vi anser att dagens lapptäcke av system bör ersättas med
i huvudsak tre trygghetssystem.

1. Familjestöd

Inkomstbeskattningen i Sverige tar inte hänsyn till
försörjningsbörda. Istället har vi valt att ge
konsumtionsstöd till barnfamiljerna via olika former av
bidrag. Vi anser att stöden bör renodlas. Stödet bör utgå till
alla hushåll med barn under 16 år.

2. Arbetslivsförsäkring

Vi har idag ett otal olika försäkringar som ersätter
inkomstbortfall vid förvärvsarbete. Vi anser att alla dessa
stöd bör kunna sammanföras i en enda arbetslivsförsäkring
som utgår med samma ersättning oavsett frånvaroorsak.
Försäkringen bör omfatta hela den teoretiska
arbetskraften, dvs samtliga medborgare i landet som har
arbetsförmåga och som står till arbetsmarknadens
förfogande från 16 år och upp till normal pensionsålder.
Arbetslivsförsäkringen ersätter den nuvarande ekonomiska
ersättningen vid sjukdom, arbetsskada, förtidspension,
arbetslöshet, tillfällig föräldrapenning och lönegaranti vid
konkurser.

3. Pensionssystem

Sverige har ett antal stödsystem som utgår till människor
som helt eller i det närmaste saknar arbetsförmåga på grund
av svår sjukdom, handikapp eller som p g a ålder inte längre
står till arbetsmarknadens förfogande. De ekonomiska
stöden till dessa grupper måste utformas på ett sätt som är
rättvist, enkelt och överblickbart för alla. Det måste
innehålla ett starkt inslag av grundtrygget.

För sjuka och handikappade är det mycket angeläget att
det ekonomiska stödsystemet stimulerar den enskilde till
rehabilitering och att resurser finns för detta.

Vi förutsätter att pensionsarbetsgruppen i sitt förslag till
nytt pensionssystem föreslår ett starkt markerat
grundtrygghetsinslag.

Bidrags- och försäkringssystemen bör i största möjliga
mån göras generella. Selektiva inslag bör i princip rensas ut.
Med ovan skisserade princip bör det nuvarande
socialbidragssystemet kraftigt kunna reduceras.

Vidare bör staten ta det övergripande ansvaret för hela
trygghetssystemet. Försäkringskassorna och
Riksförsäkringsverket bör ges det övergripande ansvaret
för att administrera alla trygghetssystemen.

Förslag till principer för en ny arbetslivsförsäkring
behandlas nedan.

Principer för en arbetslivsförsäkring

Arbetslivsförsäkringen ska vara obligatorisk och alla
som ingår i den teoretiska arbetskraften bör omfattas av
den. Det innebär att samtliga som står till
arbetsmarknadens förfogande och är mellan 16 och 65 bör
omfattas av försäkringen.

Ersättning från försäkringen bör i princip ge ekonomisk
grundtrygghet för den som ofrivilligt tvingas att avstå ifrån
arbete. Dagens försäkringssystem för sjukdom,
arbetslöshet inklusive aktiva arbetsmarknadsåtgärder,
arbetsskada samt lönegaranti vid konkurs bör inkluderas.

Ersättningsnivåerna bör bestämmas så att de utgör en
''incitamentstrappa'' som uppmuntrar till förvärvsarbete.
Endast normalt arbete bör ge full kompensation. Inkomster
som syftar till normalt förvärvsarbete t ex utbildning,
rehabilitering och beredskapsarbete bör ge en något lägre
ersättning än normal lön. Passivt bidragsmottagande såsom
sjuklön, sjukpenning, a-kassa mm bör vara ytterligare
något lägre. Undantaget bör vara om den enskilde hamnar
under en för samhället oacceptabelt låg nivå. I detta fall bör
en högre ersättning utgå så att den enskilde når upp till en
garanterad grundnivå, även om denna överstiger den
tidigare inkomstnivån.

Arbetslivsförsäkringen bör innehålla tre delar: en
obligatorisk försäkring (I), en grundpenning (II) som
''lyfter upp'' den som hamnar under en fastställd garanterad
grundnivå samt personliga lösningar (III), enskilda eller
genom avtal.

I. Den obligatoriska försäkringen bör erbjuda ett
försäkringsskydd vid inkomstbortfall upp till
normalinkomst. Ersättningen bör enligt vår uppfattning
vara lägre än vid arbete. För det första har de flesta
kostnader för inkomsternas förvärvande (resor, lunch,
arbetskläder m m) som bortfaller vid frånvaro. Dessutom
bör försäkringen ha en väl tilltagen självrisk så att
incitamenten till arbete ej försvagas.

Dagens försäkringsersättning relateras till den s k
sjukpenninggrundande inkomsten (SGI). I SGI inkluderas
inkomster upp till ett tak på en årsinkomst motsvarande 7,5
basbelopp (idag strax under 260.000 kronor). Vi föreslår att
det nuvarande taket sänks till att motsvara en normal
industriarbetarlön, eller omkring 175.000 kronor per år.
Försäkring för inkomster ovanför detta tak bör enligt vår
mening göras frivilliga. Taket bör inte som idag
indexregleras. Istället bör varje höjning vara föremål för
politiska beslut. På detta sätt kan kostnaderna för systemen
lättare kontrolleras.

SGI beräknas idag mycket generöst. Förutom lönen
inkluderas också beräknad övertidsersättning,
sidoinkomster och kostnadsersättningar som den enskilde i
praktiken kan behålla t ex vid kortare sjukdom. På detta
sätt kan sjukersättningen bli betydligt större än 80 procent
av inkomstförlusten. I extremfallen kan ersättningen t o m
överstiga inkomstförlusten. Vi föreslår därför att SGI
ersätts med ett nytt begrepp, Försäkringsgrundande
inkomst, FGI, där övertidsersättning, kostnadsersättningar
m m inte räknas in. Ersättningsnivåerna i den nya
arbetslivsförsäkringen bör relateras till detta nya
inkomstbegrepp.

Vårt förslag innebär i praktiken att de nuvarande
ersättningsnivåerna i allt väsentligt bibehålls men att en
relativt kraftig sänkning av taket sker i de flesta av
försäkringssystemen.

Ett viktigt undantag är arbetslöshetsförsäkringen.
Sänkningen innebär att 70 procent av inkomsttagarna ges en
obligatorisk försäkring som täcker hela förvärvsinkomsten.
Övriga 30 procent ges möjlighet att komplettera sitt
försäkringsskydd genom personliga lösningar för inkomster
överstigande detta belopp.

Finansieringen av den obligatoriska försäkringen bör
ligga utanför statsbudgeten och uteslutande ske genom
avgifter. Arbetsgivare och arbetstagare bör stå för hälften
var av finansieringen via socialavgifter respektive egna
avgifter. Att ålägga den enskilde att betala 50 procent av
kostnaderna för försäkringen får inte betyda en ren
skattehöjning. Arbetstagarna bör kompenseras genom att
motsvarande del av de nuvarande sociala avgifterna
omvandlas till lön.

Avgifterna bör gå in till en arbetslivsfond som i
framtiden bör finansiera samtliga försäkringsersättningar.
Arbetslivsfonden skulle i praktiken innebära att nuvarande
s k arbetsmarknadsfonden och sjukförsäkringsfonden samt
arbetsskadefonden och lönegarantifonden slogs samman till
en enda fond.

Mycket talar därför för att en statlig myndighet bör ges
ansvar för fonden och åläggas att tillse att denna inte går
med underskott över en konjunkturcykel. Beslut om
avgifternas storlek, som idag ligger på riksdagen, bör
delegeras till myndigheten.

Denna konstruktion av finansieringen har flera
fördelar: Sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
har idag den högsta belastningen i högkonjunktur medan
kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen och lönegarantin
är relativt sett små. Det omvända gäller i lågkonjunktur. Att
ge samtliga dessa försäkringar en gemensam finansiering via
en arbetslivsfond skulle bidra till att ge en jämnare
belastning över konjunkturcyklerna. Genom att lägga
hela finansieringen på arbetsmarknadens parter ges ett
indirekt kostnadsansvar. Till detta bidrar också om beslutet
om avgifternas storlek delegeras direkt till fondförvaltaren.
Går fonden med underskott ökar avgifterna med automatik
utan fördröjning av den politiska processen. Den föreslagna
uppdelningen av beslutskompetensen ger bättre
förutsättningar för en långsiktigt stabil finansiering av
försäkringssystemen. Riksdagen ges ett avgörande
inflytande över avgifternas storlek genom att besluten om
de obligatoriska försäkringarnas konstruktion tas av de
folkvalda. Genom de ''raka rören'' mellan försäkringarna
och den egna plånboken ges arbetstagare och arbetsgivare
incitament att hålla igen i avtalsförhandlingarna. Beviljar
sig arbetstagaroch arbetsgivarorganisationerna
löneökningar som resulterar i stigande arbetslöshet får man
också stå för kostnaderna för denna arbetslöshet genom
höjda försäkringsavgifter. Genom att den nya
arbetslivsfonden föreslås finansiera såväl passiv- som
aktivstöd ges bättre förutsättningar än idag för att
genomföra rationella arbetsmarknadspolitiska beslut. Idag
medför beslut om arbetsmarknadspolitiska åtgärder en
fiktiv men politiskt besvärande ökning av
budgetunderskottet. Det beror på att kostnader för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder idag nästan uteslutande
belastar statsbudgeten medan de besparingar som samtidigt
uppnås genom minskade utbetalningar av
arbetslöshetsersättning tillgodoräknas
arbetsmarknadsfonden som i statens bokföring ligger vid
sidan av statsbudgeten.

II. Grundpenningen ''lyfter''
försäkringsersättningen i de fall den understiger en
garanterad grundnivå, lika för alla. Undantag bör göras för
korttidsfrånvaro där ersättningsnivån aldrig bör tillåtas
överstiga arbetsinkomsten. Ingen grundpenning bör därför
utgå under sjuklöneperioden, d v s under den period
arbetsgivaren svarar för sjukersättningen.

Den garanterade grundnivån får inte vara så låg att
individen inte kan täcka grundläggande behov som mat,
boende, kläder, sjukvård m m men inte så hög att den
motverkar viljan till eget arbete och försörjning.

Även den garanterade grundnivån bör ha en ''aktiv-
nivå'' och en ''passiv-nivå'' där aktiva insatser som
rehabilitering, arbetsmarknadsutbildning eller
beredskapsarbete premieras med en något högre ersättning.

Grundpenningen är ett rent fördelningspolitiskt inslag i
arbetslivsförsäkringen som saknar försäkringsinslag.
Därför bör denna kompletterande ersättning finansieras
över statsbudgeten och inte genom avgifter. Den
garanterade grundnivån bör ej indexuppräknas utan
justeras vid behov och efter statsfinansiellt utrymme.

III. Personliga lösningar, genom privata
försäkringar eller via avtal mellan arbetsmarknadens parter,
bör kunna tecknas av den som vill komplettera sitt
obligatoriska försäkringsskydd. Försäkringsersättningar
över en viss nivå bör dock inte tillåtas då detta påverkar
utnyttjandegraden och därmed kostnaden för den
obligatoriska försäkringen. Vi föreslår att den
sammanlagda ersättningsnivån från de obligatoriska
respektive frivilliga försäkringarna inte tillåts överstiga 90
procent av inkomsten. I förekommande fall bör
försäkringskassan reducera sin ersättning så att 90-
procentsgränsen aldrig överstigs.

Vårt förslag till principer för grundtrygghetssystem samt
vårt fördjupade förslag till arbetslivsförsäkring bör bli
föremål för utredning. Detta bör ske inom ramen för
arbetande utredningar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att principer för ett
grundtrygghetssystem samt fördjupat förslag till
arbetslivsförsäkring utreds i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 24 januari 1994

Karin Israelsson (c)

Rosa Östh (c)