En liberal miljöpolitik

Motion 2000/01:MJ841 av Harald Nordlund och Lennart Kollmats (fp)

1 Innehållsförteckning

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen verkar för en lägsta nivå på koldioxid-
skatt i EU.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett system för handel med utsläppsrätter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en fortsatt grön skatteväxling. 1

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om införandet av en skatt på avfallsförbränning. 1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om införandet av en för EU gemensam kilometerskatt på
lastbilstrafik. 1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om värnandet av den biologiska mångfalden.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skärpa älvskyddet enligt tre punkter. 2

8. Riksdagen begär hos regeringen förslag på sådan ändring att 1 § 4 och
9 § förordningen (1998:22) om statliga bidrag till vissa investeringar
inom energiområdet utgår. 3

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att genomföra en
inventering av uppdämda vattendrag som kan restaureras i syfte att
återskapa strömmande vatten.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Natura 2000.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att skydda och anlägga våtmarker.

12. Riksdagen begär hos regeringen förslag till införande av miljöåklagare. 4

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökade resurser för att minska oljeutsläppen i Östersjön.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en långsiktig plan för att åstadkomma minskning av utsläpp av
miljöföroreningar i Östersjön och för bevarande av den biologiska
mångfalden.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att minska utsläppen till sjöar och vattendrag.

16. Riksdagen begär hos regeringen förslag på sådan lagändring att
åtgärdsprogram för att uppnå miljökvalitetsnormer blir bindande.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att allmänhetens positiva inställning till källsortering
värnas och att hushållen ges ekonomiska incitament för en fortsatt
källsortering.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en samhällsekonomisk analys av systemet med producent-
ansvar måste mynna ut i eventuella justeringar i avgifter och regelverk så
att kostnader tydligt motsvaras av miljövinster.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utöka producentansvaret till att omfatta fler produkter.

20. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård för
budgetåret 2001 enligt uppställning:
21.
Tabell 1: (Anslag (tusental kronor) Regeringens förslag
Anslagsförändringar )

1 Yrkandena 1 och 3-5 hänvisade till SkU.

2 Yrkande 7 hänvisat till BoU.

3 Yrkande 8 hänvisat till NU.

4 Yrkande 12 hänvisat till JuU.

3 Inledning

Liberal politik utgår från den enskilda människan. Den enskilda
människan är också utgångspunkten för liberal miljö- och
naturresurspolitik. Naturens skönhet och rikedom är viktig för vår
livskvalitet. Den biologiska mångfalden är en förutsättning för
människans överlevnad, men också en ständig källa till inspiration och
rekreation. Att bevara orörd natur, ostörda rekreationsområden och
biologisk mångfald är därför viktiga mål för liberal miljö- och
naturresurspolitik.

Vårt övergripande mål - den enskilda människans frihet och livschanser -
kombineras naturligt med insikten om att mänskligheten är beroende av
jordens resurser. Miljöpåverkan av mänsklig verksamhet får inte överskrida
gränserna för det som är ekologiskt hållbart. En människas frihet får inte
inskränka andra människors frihet. Därmed har vi också ansvar att vårda
jordens resurser för kommande generationer. Förvaltarskapstanken är därför
vår utgångspunkt för hur vi ser på människans förhållande till naturen. Vår
rätt att bruka är inte en rätt att förbruka. Människan är kapabel att ta ansvar
för miljön då hon har en unik förmåga att dra lärdom av sina misstag och
medvetet göra moraliska ställningstaganden.

Hotet mot miljön har bytt karaktär. Från att främst ha varit en fråga om
synliga och omedelbara fabriksutsläpp med nationella eller högst regionala
skador har miljöproblemen blivit både globala och diffusa. Fortfarande är
föroreningar stora hot mot miljön. Det är tydligt att de största miljöproblemen
- som klimatförändringar och förtunningen av stratosfärens ozonskikt - till
stor del är globala och beror på människors levnadsmönster. En säkrad god
livsmiljö i det globala perspektivet är en utmaning som delas av hela jordens
befolkning.

Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden och en tilltro till
varje generations förmåga att finna lösningar på sin tids problem och känna
ett ansvar för kommande släkten. Vi har också en positiv teknikvänlig syn på
verkligheten. Genom tekniska framsteg har mänskligheten kunnat upptäcka
flera miljöhot och i många fall också minskat deras inskränkningar på den
framtida friheten.

Kopplingen mellan ekonomiskt tänkande och miljötänkande är en
nödvändig utgångspunkt för miljöarbete. En liberal miljöpolitik bejakar
ekonomisk tillväxt som förutsättning för att skapa resurser till
miljöförbättrande åtgärder. Marknadsekonomin står inte i motsats till
förbättrad miljö, utan är tvärtemot ett medel som använt på rätt sätt effektivt
kan lösa många av dagens stora miljöproblem. Folkpartiet är också det parti
som under längst tid och hårdast drivit frågan om användning av ekonomiska
styrmedel i miljöpolitiken.

Den positiva liberala inställningen innebär dock inte att vi aningslöst
menar att det går att tänja naturens spelregler hur långt som helst. Det är dock
tydligt att naturlagarna på ett tidigt stadium när miljöns intresse står i
konflikt
med miljöfarlig verksamhet måste ges företräde. En viktig slutsats av detta är
att en försiktighetsprincip måste prägla all mänsklig relation till naturen.

Vi liberaler är övertygade om att miljöhoten går att bemästra. Men det
kräver att ord blir handling. Det är hög tid att fatta de beslut som omsätter
den
politiska retoriken till konsekventa och medvetna åtgärder som ger konkreta
resultat i miljöarbetet.

4 Klimatpolitiken

Frågan om huruvida det finns en av människan förorsakad växthuseffekt
har debatterats intensivt de senaste åren. Under 1999 har utmanarna av
klimatkonventionens slutsatser blivit allt färre. Det finns idag en - om
möjligt - ännu starkare konsensus om att det existerar en av människan
förorsakad växthuseffekt, som hittills har visat sig som bl.a. en ökning av
jordens medeltemperatur under det senaste halvseklet, en minskning av
den lägre stratosfärens medeltemperatur, en sedan några decennier mer
markant uppvärmning av de nordligaste delarna av Ryssland, Kanada och
Alaska, en snabbare ökning av den totala nederbörden på jorden, en
minskning av havsisens utbredning i Arktis och en markant minskning av
glaciärernas utbredning på norra halvklotet.

Det blir också allt tydligare att den förstärkta växthuseffekten på grund av
människans utsläpp av växthusgaser är den viktigaste orsaken till den
pågående förändringen av klimatet. Förändringar av solstrålningen och
vulkanutbrott har bidragit, men endast i mindre grad. Mängden koldioxid i
luften har ökat med ungefär 30 procent sedan mitten på 1800-talet.
Klimatsystemet är trögt p g a att det tar tid att värma upp oceanernas vatten.

Troligen har vi därför bara sett kanske hälften av de klimatförändringar
som kommer att ske till följd av de utsläpp som har gjorts hittills. Det tar
också lång tid för motåtgärder att förhindra att en klimatförändring ger
resultat. De utsläppsminskningar världssamfundet enades om i Kyoto 1997
skulle innebära att ökningen av mängden koldioxid i luften skulle reduceras
med ca 10 procent jämfört med om inga åtgärder vidtas. Kyotoprotokollet är
således ett mycket litet steg på vägen mot en minskad växthuseffekt.

Vare sig Kyotoprotokollets målsättning kommer att nås eller inte kommer
förhandlingar om tillåtna utsläpp efter 2010 att påbörjas inom ungefär fem år.
EU accepterade i Kyoto en minskning med 8 %. Sannolikt kommer minst
15 % av krävas under perioden 2010-2020.

4.1 Klimatpolitik i tvångströja

Frågan om vilken politik Sverige ska föra för att minska risken för
växthuseffekten är således en av de viktigaste som svenska politiker ställs
inför över huvud taget.

I april 2000 presenterade Klimatkommittén sina förslag på åtgärder och
långsiktiga målsättningarna. Folkpartiet menar att kommitténs arbete och
möjligheter att presentera en rationell och kostnadseffektiv strategi
begränsades av de förutsättningar som gavs i direktiven, främst att det
energipolitiska beslut som signerats av Socialdemokraterna, Centern och
Vänsterpartiet var en av utgångspunkterna.

En sådan tvångströja är oacceptabel för oss som gick emot energibeslutet
och anser att Barsebäck ska öppnas igen. Stängningen av en reaktor i
Barsebäck leder till att våra utsläpp av koldioxid ökar med 2-4 miljoner ton
per år. Sedan Barsebäck 1 stängdes har dess el ersatts av produktion från
kolkraftverk som bränner ungefär 3 ton stenkol per minut! Skulle även den
andra reaktorn stängas under perioden ökar utsläppen ytterligare - i Sverige
eller i våra grannländer.

Sedan (s), (c) och (v) drev igenom stängningen av Barsebäck har de vid
flera tillfällen lovat att detta är förenligt med Sveriges klimatpolitiska
åtaganden. Men regeringen har inte presenterat åtgärder som skulle kunna
bryta den negativa utvecklingen av Sveriges utsläpp av växthusgaser. När
EU:s medlemsländer fördelade unionens åtagande i Kyoto förhandlade Anna
Lindh fram en rätt att öka Sveriges utsläpp med 4 procent. Det bekräftade
Folkpartiets kritik om att kärnkraftsavvecklingen övergav riksdagens mål att
utsläppen ska stabiliseras på 1990 års nivå redan i år och därefter minska.

4.2 Sverige klarar inte sina åtaganden

De scenarier Energimyndigheten lämnade till Klimatkommittén pekar på
en ökning med 5 %. Konjunkturinstitutet är än mer alarmerande och
pekar på en ökning på ungefär 15 %. Således leder regeringens nuvarande
politik till att Sverige ökar sina utsläpp med mellan 4 och 11 miljoner
ton, varav ungefär 3 miljoner ton beror på stängningen av Barsebäck 1.

Risken är stor att klimatpolitiken havererar. Att enas om stolta
proklamationer om minskningar av mängden koldioxid i luften och
procentuella reduktioner av växthusgasemissioner om 50 år är enkelt. Att
omsätta dem i handling är svårare. Det beror inte enbart på energibeslutet.
Klimatpolitiken begränsas av att vi försöker formulera nationella lösningar,
fast det rationella är åtgärder på kontinental nivå. En annan begränsning är det
politiska systemets oförmåga att hantera långsiktiga problem - vi vet
ingenting om potentialen för teknisk utveckling på några decenniers sikt.

4.3 Folkpartiets förslag till klimatstrategi i tre steg

4.3.1 Ge EU makt över klimatpolitiken - inför ett "miljöns EMU"

Kyotoöverenskommelsen var en stor framgång för EU. Utan ett mycket
enträget arbete från EU:s sida hade klimatkonventionen från Rio inte
kunnat omsättas i ett faktiskt åtagande från i-världens sida att reducera
sina utsläpp. Ett viktigt bidrag var att EU förhandlade med USA som ett
block och åtog sig en reduktion för hela unionen på 8 procent mot att
USA åtog sig en minskning på 7 procent.

På hemmaplan återföll EU dock i nationell huggsexa och fördelade
utsläppsreduktionerna mellan medlemsländerna efter förhandlingar. Några är
vinnare och andra förlorare - Danmark ska minska sina utsläpp med 21
procent, medan Grekland får öka med 25 procent. Inte oväntat pågår nu ett
misstänksamt spel mellan medlemsländerna där rationella åtgärder stoppas
eftersom de inte kan genomföras ensidigt av ett medlemsland utan stora
effekter för konkurrenskraften.

För att riva hindren mot en rationell klimatpolitik måste EU ges makt över
klimatpolitiken. Att unionen agerat gemensamt utåt har lett till goda resultat.
Nu krävs gemensamt genomförande också inom Europa. En europeisk
miniminivå för koldioxidskatten är ett första steg. Trots att alla partier säger
sig förespråka en sådan är Sverige i realiteten en av de värsta bromsklossarna
mot en sådan utveckling. Skälet är att socialdemokrater och moderater bildar
en ohelig allians som vägrar låta EU:s beslutsregler förändras så att beslut om
miljöskatter kan fattas med majoritet. Eftersom enighet krävs kommer det
medlemsland som har lägst miljöambition att stoppa en rationell
klimatpolitik. Hittills har det varit Spanien och risken är förstås stor att
problemen ökar när nya medlemmar med stor kolproduktion får vetorätt.

Det är mycket glädjande att Klimatkommitténs majoritet enats om en
ändrad svensk linje i denna avgörande fråga och oerhört angeläget att
regeringen snabbt ändrar sin inställning i frågan och äntligen börjar driva
klimatpolitiken på rätt politisk nivå - den europeiska.

4.3.2 Inför handel med utsläppsrätter

En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för att klara
utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all
handel mellan medlemsländerna. Förebilden för EU bör därför vara
EMU-samarbetet. Unionen måste skapa en gemensam valuta för
växthusgaser - en ekologisk euro i form av utsläppsrättigheter.

Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden
genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med stor framgång
för att reducera svavelutsläppen i USA. Att fördela utsläppsrätter via
marknaden har stora fördelar jämfört med administrativa regleringar, men
också jämfört med skatter och subventioner. För det första leder de till det
mål som har uppsatts - ska vi bara släppa ut 60 ton koldioxid kommer det inte
att finnas fler rättigheter att köpa. För det andra innebär utsläppshandel att
det
är den som släpper ut växthusgaser som betalar. Därmed får företag, och
hushåll, incitament att påverka den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det
blir lönsamt att forska mera om tekniker och innovationer som minskar
utsläppen.

Det är därför angeläget att ägna kraft åt att införa ett system för handel
med utsläppsrätter. Huvudalternativet bör förstås vara att införa ett
"ekologiskt EMU" d.v.s. en europeisk handel med utsläppsrätter beslutad på
EU-nivå. Men även om detta tar tid eller visar sig svårt att genomföra bör
Sverige införa ett eget system för handel med utsläppsrätter så snart som
möjligt.

4.3.3 Avveckla inte Barsebäck

Det står också helt klart att stängningen av Barsebäck ökat utsläppen av
koldioxid på ett sätt som är mycket svårt att förena med våra åtaganden
och ambitioner inom klimatpolitiken. Trots detta har vi bara sett en liten
del av det problem som uppstår när kärnkraften avvecklas. Efter
elmarknadens avreglering pekar allting på att kärnkraftselen under de
närmaste decennierna kommer att ersättas med kol- eller
naturgasproducerad el i Sverige eller i våra grannländer. 1980 års
folkomröstning bör därför inte längre ligga till grund för energipolitiken.
Med växthuseffekten för ögonen bör kärnkraftsparentesen i
energiproduktionen förlängas och reaktorerna behållas så länge det är
säkerhetsmässigt och ekonomiskt försvarbart.

5 Grön skatteväxling

Folkpartiet anser det vara viktigt att Sverige driver en offensiv
miljöpolitik och därigenom verkar pådrivande i det internationella
miljöarbetet. Vi ställer oss positiva till principerna för en grön
skatteväxling. Samtidigt är det angeläget att beakta industrins
internationella konkurrenskraft och att miljöskatterna inte driver företag
att lägga verksamheten i andra länder. I värsta fall skulle detta till och
med kunna försämra miljön, nämligen om miljökraven i dessa andra
länder är avsevärt mildare än i Sverige. Det är också viktigt att notera att
effektiva miljöskatter leder till att skattebasen minskar, vilket naturligtvis
reducerar möjligheten att finansiera andra skattesänkningar.

Genom att genomgripande växla skatt på arbete mot skatt på
miljöförstöring förenas miljömålen med målen för den ekonomiska politiken.
För att uppfylla kriterierna för begreppet skatteväxling är det viktigt att det
sker motsvarande sänkningar av skatten på andra områden. Annars är det inte
fråga om en grön skatteväxling, utan snarare en missriktad svartväxling till
dålig kurs.

De höjningar av koldioxid- och elskatterna som regeringen och dess
stödpartier föreslår i årets budgetproposition innebär till viss del en sådan
svartväxling. Trots omfattande skatteväxlingar från arbete till miljö i samband
med skattereformen i början av 1990-talet, som Folkpartiet stod bakom,
kommer fortfarande mångdubbelt mer av skatteinkomsterna från arbete än
från miljö och energi. Det är en fördelning som successivt måste förändras.

Folkpartiet accepterar delar av de föreslagna höjningarna, bland annat som
finansiering av den miljömässigt motiverade sänkningen av momsen på
kollektivtrafik. Vi vill dock ge regeringen tillkänna att arbetet med
klimatpolitiken riskerar bli effektlöst om inte ett större helhetsgrepp tas. Ett
sådant bör enligt vår mening (se avsnitt 4.3) innefatta strävan efter en
europeisk miniminivå för koldioxidskatten, förberedande av ett system för
handel med utsläppsrätter samt att kärnkraften behålls så länge det är
säkerhetsmässigt och ekonomiskt försvarbart.

5.1 Skatt på avfallsförbränning

Avfallsförbränning utgör en av de största globala källorna till
dioxinbildning. Det finns all anledning att verka för andra mer hållbara
och miljövänligare vägar för avfallshantering än förbränning. För att
stimulera till avfallsminimering, materialåtervinning och biologiska
behandlingsmetoder bör förbränning av avfall beskattas. Folkpartiet
föreslår därför en viktbaserad skatt på förbränning på samma nivå som
dagens deponiskatt.

5.2 Dieselskatten

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en höjning av energiskatten på
dieselolja som ett led i skatteväxlingen.

De transportföretag som idag använder dieselolja som drivmedel är
självklart negativt inställda till ökat skatteuttag på diesel. Transportnäringen
har precis som alla övriga näringsgrenar i vårt land fått känna på
internationell konkurrens från våra grannländer. Det har förts fram synpunkter
om att svenska åkare inte klarar konkurrensen från seriösa utländska samt
oseriösa inhemska och utländska åkare. Till detta skall läggas lägre skatter
och avgifter, tummande på regelboken och dumpade priser som ytterligare
pressar åkerinäringen.

Även om en prisjämförelse med våra viktigaste konkurrentländer visar att
dieselpriset inte på något sätt efter en höjning blir alltför avvikande, finns
all
anledning att ta svensk transportnärings problem på allvar.

Folkpartiet motsätter sig därför i dagsläget ytterligare höjning av
dieselskatten. I stället bör regeringen arbeta inom EU för införandet av en
gemensam kilometerskatt på lastbilstrafik - en miljöåtgärd som rimmar bra
med strävan efter en enhetlig inre marknad med konkurrens på lika villkor.

6 Den biologiska mångfalden

Skyddet av den biologiska mångfalden står högt upp på Folkpartiets
politiska miljödagordning. Varannan dag avverkas i Sverige ett område
där man är väl medveten om att det finns hotade arter. Ett sätt att skydda
naturskog och därmed den biologiska mångfalden är att undanta viss
skogsmark från skogsbruk. För att en del av Sveriges sista naturskog ska
kunna bevaras för kommande generationer måste mer skog skyddas i
reservat.

6.1 Skogen

Naturens skönhet utgör en viktig dimension av livskvalitet. Tillgången på
naturupplevelser utgör således ett viktigt mått av frihet för medborgarna.
För att säkra naturvärdena krävs insatser över hela det miljöpolitiska
fältet, eftersom samtliga miljöhot i slutändan alltid går ut över naturens
skönhet. Vissa former av skogsbruk med dess brukningsmetoder utgör ett
hot mot den biologiska mångfalden i skogen. Genom den nuvarande
skogsvårdslagen och genom ökade kunskaper hos skogsbrukarna har dock
viktiga framsteg gjorts. Vi ser med glädje hur ett konstruktivt samarbete
utvecklats mellan skogsägare och miljöorganisationer.

I skogen återfinns unika biotoper och ekosystem som utgör grunden för
många arters överlevnad. Dessa förutsättningar måste återspeglas i
avverknings- och reproduktionsreglerna för att den biologiska mångfalden
skall bevaras. Skyddsskog, svårföryngrad skog och fjällnära skog har vi ett
speciellt intresse att bevara. Där inte vardagshänsynen räcker till är olika
former av områdesskydd nödvändigt för att bevara större ekosystem och
unika biotoper. För detta ändamål måste dock avsättas tillräckligt med
resurser för markinlösen.

Miljövårdsberedningen menar (SOU 1997:97) att 250 000 hektar bör
skyddas i reservat och 25 000 hektar genom biotopskydd. Omkring 600 000
hektar bedöms kunna skyddas inom ramen för frivilliga åtaganden. Idag har
skogsbruket frivilligt skyddat 25 000 ha nedanför den fjällnära skogen.

Beträffande reservat i skogsmark har riksdagen tidigare ställt sig bakom ett
uttalande att 5 procent av den produktiva skogsmarken nedanför det fjällnära
området kan behöva skyddas i reservat. Detta förutsätter att riksdagens mål
för miljöanpassning av skogsbruket uppfylls. Nås inte målet ökar
reservatsbehovet upp till emot 15 procent. Senast år 2010 bör
reservatsbehovet vara uppfyllt.

Med rådande system där intrångsersättning måste betalas till markägarna
även vid skydd av mindre biotoper krävs trots regeringens tillskott ytterligare
ökade budgetanslag till markinlösen. Det finns många unika naturområden
som är akut hotade. Det är framförallt stora områden av ovärderlig så kallad
gammelskog som står på spel. Effekten av det otillräckliga anslaget blir att
värdefulla biotoper förstörs och att den biologiska mångfalden utarmas. På
några timmar kan värdefulla områden försvinna som kommer att ta hundratals
år att återskapa.

I Världsnaturfondens genomgång av skogspolitiken i Europa får Sverige
kritik för att inte skydda tillräckliga delar av skogsmarken. Folkpartiet har i
flera år föreslagit kraftigt höjda anslag för skydd av skogsmark. Det är
glädjande att regeringen höjt anslaget, men vi förespråkar att anslaget höjs
ytterligare. Det är just takten i skyddsarbetet som är och kommer att vara den
avgörande faktorn för om Sverige klarar målet att bevara den biologiska
mångfalden i tillräcklig omfattning. För att komma upp till en rimlig nivå vill
Folkpartiet under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård utöka
anslaget 34:3 Åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden med
ytterligare 50 miljoner kronor utöver regeringens förslag.

6.2 Stärk älvskyddet

Den absoluta merparten av våra älvar är exploaterade för att utvinna
elektrisk kraft. I dag återstår endast ett fåtal av de stora älvarna och andra
betydande vattendrag i outbyggt skick. En utbyggd älv med följande
miljöskador kan inte återställas. Det är därför av stor betydelse för
naturvården att de orörda älvarna och andra vattendrag bevaras. De
besitter unika naturvärden och utgör ofta viktiga ekosystem för hotade
djurarter. Vid ett flertal tillfällen har under den innevarande
mandatperioden dock frågan om att bygga ut vattenkraften förts på tal.

Frågan om skyddet för de så kallade nationalälvarna, Torne älv, Kalix älv,
Piteälv och Vindelälven, regleras i dag i 3 kap naturresurslagen. Dessa regler
har inarbetats i den nya miljöbalken i oförändrat skick under rubriken
"Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten för vissa
områden i landet". Endast några redaktionella ändringar har gjorts.

Folkpartiet liberalerna har under flera decennier drivit kravet på ett starkt
lagstadgat skydd för Sveriges orörda älvar och vattendrag. Trots framgångar
är det legala skyddet, enligt vår mening, fortfarande för svagt. Regeringen
avvecklar nu kärnkraftsreaktorer trots att miljövänligare alternativ för
närvarande inte finns utbyggda. Detta äventyrar eltillgången i framtiden och
medfört att hotet mot värdefulla vattenområden ökar dramatiskt.

Det senaste beklagansvärda exemplet är regeringens beslut i maj 2000 att
bygga ut Långforsens kraftstation i Jämtland, efter att frågan bollats mellan
Närings- och Miljödepartementen i flera år. Beslutet fick hård kritik från
bland andra Naturskyddsföreningen.

Hotet mot skyddsvärda vattendrag skärps ytterligare av att företrädare för
vattenkraftsindustrin allt oftare hävdar att "miljöanpassad
vattenkraftsutbyggnad" inte ger lika stora skador på miljön som tidigare.
Begreppet "miljöanpassad vattenkraftsutbyggnad" är oriktigt och
innehållslöst. Teknikutveckling och effektivisering av kraftutvinning är
självfallet välkommen, men all vattenkraftsutbyggnad som förutsätter
reglering av vattendrag skadar naturvärden. Folkpartiet föreslår mer resurser
till investeringar i elproduktion från förnybara energikällor men anser att
bidrag till så kallad småskalig vattenkraftsutbyggnad inte bör utgå. Vi vill
därför att 1§ punkt 4 och 9§ i förordningen (1998:22) om statliga bidrag till
vissa investeringar inom energiområdet tas bort. Istället bör regeringen ge
Naturvårdsverket i uppdrag att genomföra en inventering av uppdämda
vattendrag som kan restaureras i syfte att återskapa strömmande vatten.

Mot bakgrund av de ökade hoten finns det mycket starka skäl att skärpa
älvskyddet för att göra långsiktigt trovärdigt att vattenkraftsutbyggnaden i
vårt land är ett avslutat kapitel. Enligt Folkpartiets uppfattning ska
miljöbalkens älvskydd skärpas på tre punkter.

- För det första ska det vara det för ett vattendrag redovisade
skyddsbehovet som ska bedömas och detta oberoende av vilket syfte ett
planerat ingrepp skulle tjäna.

- För det andra ska inget generellt undantag från skyddet göras för några
exploateringsskäl. Åtgärder för att utveckla befintliga tätorter, att utveckla
det lokala näringslivet eller att utföra anläggningar som behövs för
totalförsvaret bör generellt inte undantas från skyddet.

? För det tredje ska kraven på åtgärder som ofta kallas mindre
ombyggnader av sådana vattenområden och älvsträckor som omfattas av
älvskyddet skärpas så att dessa med säkerhet utesluter en faktisk
utbyggnad. Införande av ny och effektivare teknik för kraftutvinning ska
självfallet välkomnas, men denna får aldrig förutsätta tillkommande
reglering av skyddade vattendrag.

6.3 Natura 2000

Naturvård handlar om att skydda och bevara naturvärden och mångfalden
i naturen åt framtida generationer. Biologisk mångfald och variation inom
arter främjar dessutom ekosystemens flexibilitet och uthållighet. Natura
2000 - EU:s nätverk av naturreservat - innebär idag ett ofullständigt
skydd och bygger främst på hotbilder och attityder i Syd- och
Mellaneuropa. Det finns därför anledning att arbeta för att vidga
direktiven för Natura 2000 till att passa även nordeuropeisk natur.

Av de över 2000 områden Sverige föreslagit som Natura 2000-områden
har bara en dryg fjärdedel passat in på EU:s lista, varav inget representerar
unikt nordisk natur. Mycket tyder på att den svenska regeringen inte agerat
tillräckligt kraftfullt för att få svenska naturområden klassade på EU:s lista,
något som bland annat föranlett kritik från WWF. Inte ens de förslag som
lämnats in från svensk sida innebär något heltäckande skydd.

6.4 Våtmarker

Våtmarkerna har stor betydelse som ekosystem och naturresurser.
Förutom att dessa ofta utgör ekosystem betydelsefulla för den biologiska
mångfalden har de en viktig funktion som naturliga omhändertagare av
kväve- och fosforläckage till våra vattendrag. För att minska problemet
med övergödningen av kustvattnen är det därför angeläget att inte bara
bevara utan även arbeta för att restaurera och nyanlägga våtmarker.
Särskilt gäller detta våtmarker på så kallade Ramsarområden, som ska
skyddas enligt den internationella våt-
markskonventionen.

7 Vatten

Vår planet, den blå planeten, är den enda i vårt solsystem som har vatten i
fast, flytande och gasform. Vatten är också ett dominerande inslag i livets
materia. Det är för vår egen överlevnads skull viktigt att minimera de
vattenrelaterade miljöproblemen.

7.1 Östersjön

Miljöproblemen i Baltikum och övriga Öst- och Centraleuropa är mycket
stora. Innanhavet Östersjön med dess unika ekosystem fortsätter att
nedsmutsas genom utsläpp och läckage från samtliga länder, och räknas
som ett av de mest förorenade havsområdena i världen. Även vårt
gemensamma luftrum tillförs utsläpp som försurar våra skogar och
marker. Utsläppen kring och till Östersjön kräver gemensamma lösningar
och samarbete över gränserna. Samverkan med våra grannländer bör
bland annat inriktas på att minska koldioxidutsläppen på effektivast
möjliga sätt.

Den extremt dåliga hushållningen med energi i Central- och Östeuropa gör
att marginalkostnaden för att reducera utsläppen där ligger långt under vår
kostnad här hemma för motsvarande effekt. Den bästa miljöinsatsen vi kan
göra på lång sikt för att stärka regionen kring Östersjön är att arbeta för att
våra grannländer blir medlemmar i EU. På kort sikt krävs dock vissa
punktinsatser, bl a ökade resurser för att minska oljeutsläppen i Östersjön. Det
krävs framför allt en ökad och samordnad övervakning av sjöfarten i
Östersjön.

Sekretariatet för Östersjörådet skall koordinera och initiera insatser för att
uppfylla Agenda 21-kraven om en hållbar utveckling inom regionen. För att
intensifiera arbetet kring Östersjön bör det lokala samarbetet mellan vänorter
stärkas.

Många viktiga projekt pågår, inte minst genom miljöorganisationerna, för
att minska utsläppen av miljöföroreningar och för att bevara den biologiska
mångfalden. Det återstår emellertid mycket att göra. Vad som saknas är en
långsiktig plan för bevarandet av den biologiska mångfalden i och kring
Östersjön.

7.2 Fosfor- och kväveläckage

Övergödningen av våra kustvatten är ett omfattande miljöproblem som vi
sett effekterna av under flera årtionden. Tillväxt av alger och blomning av
växtplankton har ökat och allt fler bottenytor saknar syre. Detta beror till
stor del på kväve- och fosforutsläppen från land. Det är nödvändigt att
utsläppen av både kväve och fosfor minskar.

7.3 Avrinningsdistrikt

Ofta begränsar de administrativa kommun- och länsgränserna samt
bristande samordning arbetet att uppnå en god vattenkvalitet.
Miljösamverkan på det lokala planet, exempelvis mellan jordbrukare
inom ett delavrinningsområde, ökar det lokala engagemanget. SMHI har
definierat 119 huvudavrinningsområden och cirka 11 000
delavrinningsområden i Sverige. Till dessa kommer kustområden med
direktavrinning i havet. Den svenska kusten har sedan delats in i 55
kustvattenområden. Folkpartiet anser att landet bör delas in i tio
avrinningsdistrikt med huvudavrinningsområdena.

7.4 Färskvatten

En del av det material som omsätts i samhället används inte som varor
utan tillhandahåller snarare tjänster. Exempel på detta är vatten som
kylmedium eller transportmedium för avlopp. I den mån användningen
orsakar dålig resurshushållning eller orsakar miljöproblem bör införandet
av ekonomiska styrmedel övervägas.

Färskvatten är med vissa lokala undantag ingen bristvara i Sverige, men
avloppssystemen vållar miljöproblem trots långtgående rening. En avgift på
utsläpp av förorenat vatten bör införas för alla källor av betydelse. På så sätt
skulle färskvattenanvändning minska, ett mer resurshushållande avlopps-
system skapas och näringsämnena i avloppet missgynnas.

8 Miljökvalitetsnormer

Införandet av miljökvalitetsnormer innebär ett viktigt steg i arbetet med
att lösa de stora miljöproblem som till exempel försurning och
kväveläckage innebär. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten
inom ett geografiskt område eller för hela landet.

Om en miljökvalitetsnorm inte uppfylls skall ett åtgärdsprogram upprättas.
I åtgärdsprogrammet skall det uppges vilka åtgärder som skall vidtas för att
uppfylla normen vid en viss tidpunkt, vilka myndigheter och kommuner som
ser till att angivna åtgärder vidtas samt när åtgärderna skall vara genomförda.
Då miljökvalitetsnormer skall utgöra den absoluta miniminivån på livsmiljön
måste överskridande av normerna medföra vissa rättsverkningar. Det innebär
att åtgärdsprogrammen måste vara bindande. Annars blir
miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogrammen ett meningslöst miljörättsligt
styrmedel.

9 Kretsloppet

Ett mål med miljöavgifter och grön skatteväxling är att sluta kretsloppen i
naturen. Men i grunden är det ännu viktigare att så långt som möjligt
genom olika styrmedel försöka minska materialflödet istället för att det i
ett kretslopp bara går runt. Genom särskilda avgifter på vissa råvaror och
på visst avfall kan detta lättare uppnås.

Naturresurser och råvaror används i alla tillverkningsprocesser. De varor
och kemikalier som tillförs används för sina olika ändamål och sprids ut i
naturen eller blir slutligen avfall som slängs på tippen eller förbränns. Avfall
uppkommer också i vart och ett av de tidigare leden.

9.1 Producent- och konsumentansvarets betydelse i
avfallshanteringen

Folkpartiet anser att systemet med producentansvar tillsammans med
konsumentansvaret är A och O för att nå ett kretsloppsanpassat samhälle.
Den totala vikten av förpackningar som kastas har minskat med en
femtedel under de senaste åtta åren, till följd av tillverkares
resurseffektivisering och kostnadsjakt. Minskningen hade självfallet varit
ännu större om resurssystemen med återanvändningsbara förpackningar
utvecklats bättre. Därför är det viktigt att rätta till systemfel och gå vidare.

Om kretsloppssamhället ska bli verklighet är det nödvändigt att det finns
ett individuellt underifrånengagemang. Vi vill därför betona vikten av att
allmänhetens positiva inställning till källsortering värnas och att hushållen
ges
incitament för en fortsatt källsortering. Ett hållbart samhälle kräver att vi
alla
tar ansvar för vår egen livsstil.

En liberal miljöpolitik tar sin utgångspunkt i det personliga engagemanget.
Erfarenheter visar att upplysta och medvetna konsumenter successivt kräver
fram exempelvis miljövänliga produkter och därmed anpassar sig
producenterna till efterfrågan. Det går alldeles utmärkt att lita på
konsumenternas makt i miljöarbetet. Under det senaste årtiondet har vi sett
flera konkreta exempel på människors genuina engagemang och
ansvarstagande för miljön.

Sorteringen är viktig dels för att den medvetandegör människor på vad de
konsumerar, dels för att återanvändningen och komposteringen ökar. Därför
måste opinionsbildning för avfallssortering fortsätta och ekonomiska
incitament upprättas och skärpas. Det är centralt i sammanhanget att
miljöengagemang lönar sig ekonomiskt för den enskilde.

För att hushållen, företagen och den kommunala verksamheten ska kunna
anpassa sitt beteende måste de praktiska möjligheterna till källsortering
finnas. Utöver fasta återvinningscentraler bör ambulerande
uppsamlingsmöjligheter finnas för att ge närhet mellan invånarna och
avfallssorteringen. Även miljöfarligt avfall bör kunna hämtas med ordinarie
sophämtning.

Vi har idag bristande kunskaper om huruvida förpackningsförordningen
bidragit till mer miljövänliga produkter eller om förpackningsavfallet vid
deponierna minskat.

För att enskilda ska motiveras att ställa upp på de extra ansträngningar och
acceptera de kostnader som i dagsläget följer av återvinningssystemet, krävs i
längden synliga miljöresultat. En samhällsekonomisk analys av systemet med
producentansvar måste mynna ut i eventuella justeringar i avgifter och
regelverk så att kostnader motsvaras av miljövinster.

Folkpartiet vill också passa på att betona vikten av att med hjälp av olika
ekonomiska styrmedel minska den totala volymen material som flödar runt i
kretsloppet. Detta kan uppnås genom särskilda avgifter på vissa råvaror och
visst avfall samt differentierade taxor med avseende på sorterat respektive
osorterat avfall för såväl hushåll som industri. Det är också viktigt att
avgiften
kopplas till mängden lämnat avfall så att uppkomsten av sopor verkligen
minskar. För att få tillbaka mer avfall kan det finnas anledning att möta
konsumenterna med bättre ekonomiska incitament.

Vi menar vidare att det finns anledning att utöka producentansvaret till att
omfatta fler produkter, t ex plaster. Det är också angeläget att det finns
verkligt fungerande marknader för material som kan återvinnas och
återanvändas. Annars finns risk att vi hamnar i en situation där producenter
sitter med stora mängder återvinningsbart material som inte återanvänds
därför att nya råvaror är billigare.

10 Miljöåklagare

Folkpartiet föreslår att en miljöåklagare (MÅ) inrättas. Erfarenhet visar
att åklagare i allmänhet har bristande kunskaper om och intresse av att ta
sig an miljöbrott. För att förstärka lagtydligheten inom miljöområdet
föreslår vi att miljöåklagaren - med justitieombudsmannen som förebild -
ges befogenheter att väcka åtal mot dem som gör sig skyldiga till brott
mot miljöförfattningarna. MÅ skall vara underställd Riksåklagaren.

MÅ bör ha till uppgift att ta emot och utreda enskilda personers klagomål
över olika förhållanden inom miljöområdet. Men även organisationer bör ha
möjlighet att vända sig till MÅ i sådana frågor. MÅ skall kunna
vidarebefordra klagomål och synpunkter till tillståndsmyndigheter och även
till dem som förorsakar miljöproblemen. MÅ bör även, när så är tillämpligt,
framföra förslag till nya eller ändrade föreskrifter inom miljöområdet. Om
MÅ erhåller den ställning och kan tillerkännas de befogenheter som vi
föreslår, kommer denne att fylla en viktig roll i skyddet av miljön.

Stockholm den 5 oktober 2000

Harald Nordlund (fp)

Lennart Kollmats (fp)