En kampanj mot narkotikabruket, m.m.

Motion 1983/84:891 Jan-Erik Wikström m. fl.

Jan-Erik Wikström m. fl.
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84

891-895

Motion

1983/84:891

Jan-Erik Wikström m. fl.

En kampanj mot narkotikabruket, m.m.

I november 1982 tillkallade regeringen en kommission med uppdrag att
lämna förslag om åtgärder i kampen mot narkotika. Därmed fullföljdes den
tidigare regeringens aktiva politik på detta område.

Narkotikakommissionen har under 1983 lagt fram skilda förslag som
berört bl. a. polisens, kriminalvårdens, skolans och socialtjänstens
ansvarsområde, och sammanlagt har 15 milj. kr. anvisats för att genomföra
kommissionens förslag.

Narkotikakommissionen beräknas avsluta sitt arbete inom kort och avser
då att komma med ett slutbetänkande. Regeringen har därefter aviserat att
den avser att under hösten 1984 lägga fram ett samlat program för insatserna
mot narkotika. Vi anser emellertid att vissa betydelsefulla insatser måste
beslutas redan nu utan onödiga dröjsmål.

Narkotikan är ett allvarligt hot mot hela vårt samhälle. Den påskyndar
social utslagning. Mest utsatta är våra ungdomar. Samhällets satsningar på
sociala reformer och arbetsmarknadspolitiska åtgärder riskerar bli utan
effekt för de mest utsatta om inte narkotikaproblemen bemästras.

Narkotikan skapar en omfattande och allvarlig brottslighet. Den
organiserade brottslighet som distribuerar narkotikan har internationella
förgreningar eller internationellt toppstyre. Narkotikahandeln omsätter
stora summor pengar. Vinsterna är höga. Det är orsaken till att många lockas
till den illegala handeln, framför allt om den egna sociala situationen inte ger
alternativ till att förbättra sin ekonomi eller finansiera ett eget missbruk. Men
om risken för upptäckt är stor lockas färre till handeln. Därför måste
samhället oupphörligen bekämpa narkotikahandeln. Narkotikaproblemet
kan aldrig vårdas bort!

Narkotikamissbruket och narkotikahandeln ökar såväl den faktiska som
den upplevda otryggheten för den enskilda människan dels som ett hot mot
liv och egendom (överfall och inbrott), dels för att ens egna barn eller
anhöriga skall drabbas av missbruket.

Mobilisering mot narkotikan

Narkotikabruket får aldrig accepteras. Allt bruk är missbruk. Men
parallellt med kampen mot narkotikan måste hela tiden arbetet för ett
mänskligare samhälle fortsätta.

Det finns betydligt fler alkoholmissbrukare än narkomaner. Det innebär
inte att det då är bättre att koncentrera sig på att bekämpa

1 Riksdagen 1983184. 3 sami. Nr891-895

Mot. 1983/84:891

2

alkoholmissbruket. Tvärtom måste kampen mot alkoholmissbruket gå hand i
hand med kampen mot narkotikan. Särskilt bland ungdomar kan alkoholen
bli en inkörsport till knarkmissbruk. Det är större risk att man röker den
första haschpipan om man är berusad.

Det finns starka skäl att ytterligare skärpa den restriktiva narkotikapolitiken.

Propagandan för att bagatellisera haschet måste slås tillbaka. Hasch är
narkotika. Målet är ett narkotikafritt samhälle.

En mobilisering behövs:
o för att den sociala kontrollen skall öka och därmed minska anonymiteten
som är narkotikahandelns främsta täckmantel, dvs. att vi bryr oss om
varandra litet mer,
o för att få den gemenskap som är nödvändig för att mätta ungdomars starka
behov av stabila vuxenkontakter och därmed ge de olika generationerna
en gemensam kultur,
o för att det egna psykologiska försvaret mot narkotikan skall vara starkt
nog för att kunna säga nej till narkotikalangare och kunna stå emot
kamrattryck.

Utan intensiv kamp mot narkotikan riskeras en utveckling som leder till
tusentals unga människors utslagning och i många fall för tidig död.
Narkotikaproblemet medför också allvarliga samhällsekonomiska kostnader.
Det får aldrig vara lätt att använda narkotika.

Skola, polis, socialarbetare, folkrörelser, föräldrar, personal från
ungdomsgårdar och enskilda måste vara med i kampen mot narkotika på det
lokala planet. Men allra viktigast är att ungdomarna själva engagerar sig. Det
är många som behövs i arbetet för att missbrukare och langare skall störas
och anonymiteten skall minska. Missbrukaren söker lugn och ro när han eller
hon vill droga sig. Langaren vill inte bli störd när affärerna med kunderna
skall göras. Det måste bli svårt att finna avskildheten och anonymiteten. Det
får aldrig vara lätt att missbruka och langa.

Det kan t. ex. aldrig accepteras att elever skall kunna röka hasch på
skolornas rökrutor eller på skolornas toaletter, därför att skolans personal
eller övriga elever inte reagerar eller inte bryr sig om att kontrollera. Om
narkotikaproblem uppstår på en skola måste därför rökrutorna och toaletterna
övervakas.

Det kan aldrig accepteras att en elev skolkar eller kommer ofta för sent
utan att föräldrarna informeras. Sena ankomster och frånvaro måste
meddelas vårdnadshavare varje vecka såväl på högstadium som i
gymnasieskolan.

Det kan heller aldrig accepteras att en vänthall för bussar eller tunnelbana
blir ett langningsställe. Att medlemmar i föräldraföreningar eller andra
föreningar som känner igen ungdomarna regelbundet besöker sådana
områden har visat sig minska problemen. Ju mer handeln och missbruket
störs desto svårare blir det för såväl missbrukare som langare.

Mot. 1983/84:891

3

Aktion mot narkotikafaran

Kunskapen och medvetenheten måste öka i synnerhet om hur farligt
haschet är. Alltför många - såväl föräldrar som barn - lever i villfarelsen att
hasch inte är lika farligt som annan narkotika eller alkohol. Och framför
allt är det viktigt att upplysa om hur svårt det är att avbryta ett missbruk.

Det är också angeläget att ge råd och information till såväl lärare, elever
och föräldrar vad man skall göra när en elev, klasskamrat eller ens barn har
upptäckts med sitt missbruk. Vart man skall vända sig för att få hjälp och hur
man tar upp det samtalsvägen, är viktigt att ge besked om, annars kan en
sådan bristande kunskap vara orsak till att man inte gör något alls (hoppas det
går över) eller att det främst mellan föräldrar och barn kan bli en rejäl
sammandrabbning som kan förvärra situationen.

Informationen bör också uppmana till att ringa aktionsgruppen eller
polisen och berätta om narkotikabrott som man sett. Ett särskilt
telefonnummer för detta bör marknadsföras.

Informationen om vad lagen säger är viktig.

Det psykologiska försvaret mot narkotika kan stärkas genom bättre
information.

Landsomfattande kampanjer mot narkotika av ungefär samma slag som
socialdepartementets kampanj Stoppa langningen för några år sedan bör
regelbundet genomföras med ett par års intervaller.

För att få resultat måste informationsinsatserna vara långsiktiga. De skall
bidra till att öka kunskaperna och förändra attityderna. Detta är en
förutsättning för att kunna ändra människors beteende. Sådan långsiktig
information har fått viss effekt när det gäller rökningen.

Kampanjerna måste innehålla en kombination av centrala och lokala
insatser. De centrala insatserna skall syfta till att stimulera till lokala
aktiviteter, där de lokala aktionsgrupperna måste samspela med
rikskampanjerna.

Kampanjerna får inte uppfattas som pekpinnar från centralt håll.
Huvudsyftet måste vara att få ungdomar och föräldrar m. fl. att själva ta
ställning och engagera sig aktivt.

Skolorna spelar här en viktig roll. Eleverna skall aktiveras genom t. ex.
uppsatsskrivning om narkotika, genom att göra teater med budskap mot
knark, genom att göra närradioprogram, skoltidningar e. d. Genom att ge
eleverna möjligheter att formulera sina egna ställningstaganden mot
narkotika ger man dem en chans till ökad medvetenhet och psykologiskt
försvar så att var och en har kraft att säga nej när de möter narkotikalangare.

Polisen

Polisen har under senare år fått allt större resurser att bekämpa
narkotikan. Alltjämt finns behov av ytterligare kunskaper och personella

Mot. 1983/84:891

4

resurser. Engagemanget är stort bland poliserna att bekämpa narkotika. Det
är viktigt att det engagemanget tas till vara.

Det är angeläget att polisutbildningen i narkotika på grundnivå utökas till
minst en veckas undervisning.

Områdespolisorganisationen bör på sikt byggas ut. De poliser som
rekryteras till områdespoliser bör ha god utbildning i narkotikafrågor.
Kvarterspolisens status bör höjas.

På sikt bör också särskilda narkotikarotlar finnas i de flesta
polisdistrikt/kommuner. Att angripa narkotikabrottsligheten är oftast ett
effektivt sätt att komma till rätta med den allmänna brottsligheten. Därför
bör narkotikapolisens resurser byggas ut. För budgetåret 1984/85 föreslår vi
att ytterligare 20 tjänster avdelas att arbeta med narkotikabrottsligheten.
Detta bör ske genom omfördelning av befintliga tjänster. Dessa bör
finansieras genom de resurser som justitieministern avsätter till insatser mot
narkotika.

Nuvarande narkotikastrafflag bör enligt vår mening skärpas vad avser
förvärv, överlåtelse och nyttjande av narkotika.

I dag är det inte straffbart att förvärva narkotika. Endast om förvärvet
skett i överlåtelsesyfte är det kriminaliserat. Detta innebär att i princip kan
den som förvärvar narkotika straffas först när han fått preparatet i sin
besittning, och då för innehav. Detta medför att medverkan till förvärv,
liksom försök, förberedelse och stämpling till sådan gärning inte är
straffbart. Enligt vår mening skall också förvärv av narkotika för eget bruk
vara kriminaliserat. Därigenom följer att också försök eller förberedelse till
förvärv av narkotika för eget bruk blir kriminaliserat.

Enligt vår mening är det vidare viktigt att befattning med narkotika som
innebär anskaffande, bearbetning, förpackning, transport eller förvaring
kriminaliseras även om detta sker för eget bruk. Försök eller förberedelse till
sådan befattning blir då även här kriminaliserat.

Ett förfarande som innebär att man främjar narkotikahandeln är i dag
straffbelagt. Sådant förfarande kan enligt lagen vara att bjuda ut narkotika
till försäljning, förvara eller befordra vederlag för narkotika eller att
förmedla kontakter mellan säljare och köpare. Enligt vår uppfattning är det
tillräckligt att förfarandet är ägnat att främja överlåtelse av narkotika för att
det skall vara kriminaliserat.

Vidare är det, inte minst ur preventiv synpunkt, angeläget att också
kriminalisera nyttjandet av narkotika. En bestämmelse som straffbelägger
själva missbruket kan ha en betydelsefull påverkan på inte minst ungdomar
och andra som befinner sig i riskzonen att "pröva" narkotiska preparat.
Genom att missbruket f. n. är straffritt kan detta tolkas som att samhället inte
anser detta skadligt.

Mot. 1983/84:891

5

Kortare tid mellan gripande och dom

Om väntan på en rättegångsförhandling blir för lång kan detta bidra till att
en brottslig identitet växer fram, framför allt hos en ung människa. Därför är
det viktigt att tiden mellan gripande och dom blir sa kort som möjligt.

Rättssäkerhet och säkerhet för vittne och åtalad vid domstolsförhandlingar

Den som vittnar eller är den medåtalade i en rättegång mot narkotikabrott
riskerar i dag att bli utsatt för repressalier, inte bara mot sig själv utan också
mot sina anhöriga. Den medborgerliga skyldigheten att vittna är dock
ovillkorlig. Men det är viktigt att ett vittne garanteras säkerhet liksom att den
som döms för narkotikabrott garanteras säkerhet på den anstalt där han eller
hon skall placeras.

De åtgärder som hittills har vidtagits, såsom rätt för domaren att förhindra
bandupptagning under rättegången, höjda straff för övergrepp i rättssak,
säkerhetskontroller m. m., är långt ifrån tillräckliga. Enligt vår uppfattning
bör en ändring av rättegångsbalken övervägas som möjliggör för rätten att på
eget initiativ, efter hörande av parterna, besluta om att huvudförhandling
skall kunna hållas inför lyckta dörrar. Detta för att främst vittnen och
målsäganden utan hinder av åhörare skall kunna förhöras.

Det är omöjligt och besvärligt för det enskilda vittnet att stå under ständig
polisbevakning. Repressalier kan ju komma åratal efteråt. Men samhället
måste vara tillmötesgående om den hotade har egna förslag. Ökade
levnadsomkostnader till följd av det skydd den hotade måste ha bör kunna
ersättas. Det är också mycket viktigt att informera den hotade om datum för
permissioner för och frigivning av de personer som kan tänkas stå för
repressalier.

Bekämpa häleriet och prostitutionen!

En grundförutsättning för narkotikahandeln är det omfattande häleriet.
Narkomanerna finansierar sitt missbruk genom försäljning av stöldgods.
Guld, silver och kapitalvaror omsätts på en svart marknad. Det handlar om
mycket stora belopp.

Det är därför nödvändigt att skärpa kampen mot häleriet. En särskild
utredning arbetar f. n. med att se över gällande ordning i fråga om förvärv av
stöldgods. Det är angeläget att påskynda denna utredning för att
åstadkomma en lagändring som stärker den bestulnes ställning.

Att bekämpa häleri kräver också ett personligt ansvar hos var och en. Då
en vara säljs särskilt billigt bör köparen närmare förhöra sig om varför.

Kvinnliga unga missbrukare försörjer sig ofta genom prostitution. Av det
skälet är prostitutionen på samma sätt som häleriet en grundförutsättning för
narkotikahandeln. Därför måste prostitutionen bekämpas, bl. a. genom
förebyggande åtgärder och uppsökande verksamhet.

Mot. 1983/84:891

6

Tullen

Tullverket har viktiga funktioner när det gäller att hindra införseln av
narkotika i vårt land. Om tullverket ges ökade möjligheter att hindra att
narkotikan når in i vårt land kan såväl de sociala som ekonomiska
kostnaderna för att bekämpa narkotikamissbruket väsentligt minskas.

För att tullen skall kunna klara sin viktiga uppgift att avslöja och beivra
narkotikasmugglingen måste den få ytterligare resurser. Tullverket föreslår i
sin anslagsframställning att verket skall tillföras ytterligare 15 tjänster för
narkotikabekämpning. Föredragande statsrådet avstår från att ta ställning
till detta i avvaktan på det aviserade programmet mot narkotika. För vår del
anser vi den av tullverket begärda förstärkningen som angelägen och är
beredda att tillstyrka denna redan nu.

Narkotikahundarna som har visat sig vara till stor hjälp för tullverket bör
användas i ökad utsträckning. Medel bör därför anvisas för ytterligare två
narkotikahundekipage för kommande budgetår. Sammantaget innebär våra
förslag att tullverket tillförs 2 milj. kr. utöver föredragandes förslag.

Det är viktigt att man ytterligare prövar möjligheten att använda
datatekniken för ett effektivt spaningsarbete. Samtidigt måste man
självfallet överväga den nödvändiga hänsynen till den personliga
integriteten.

Riksdagen har tidigare uttalat sig för tullverkets anslutning till
rikspolisstyrelsens databaserade spaningsregister. Generaltullstyrelsen har
senare föreslagit att tullverkets spaningsregister skall förbättras med hjälp av
ADB. Det bör enligt vår mening vara möjligt att finna former för att ge
tullverket tillgång till de delar av rikspolisstyrelsens spaningsregister som är
av betydelse i tullverkets spaningsverksamhet.

Ett effektivt bekämpande av narkotikasmugglingen kräver internationellt
samarbete. När erfarenheter har vunnits från placeringen av en
tulltjänsteman i Köpenhamn kan ytterligare utlandsstationerade tulltjänstemän
komma att behövas. Gränsövervakningen i andra länder har betydelse
också för Sverige, i synnerhet när det gäller gränsen mellan Danmark och
Tyskland. Ett gemensamt nordiskt ansvar är viktigt på detta område.

Internationellt samarbete

Narkotikabrottsligheten har internationella förgreningar. Därför är
internationellt samarbete nödvändigt. De nordiska ländernas samarbete när
det gäller utlandsstationerade polistjänstemän bör utökas.

Sverige bör arbeta för att FN:s insatser mot narkotikan intensifieras. De
ersättningsodlingar som finns bör övervakas bättre. Ett internationellt FN-år
mot narkotikan kan leda till ett bättre internationellt samarbete. Sverige bör
fortsätta att arbeta för ett sådant FN-år.

FN-konventionerna mot narkotika bör stärkas. FN:s psykodrogkonven

Mot. 1983/84:891

7

tion från år 1971 har främst betydelse för att förhindra legal spridning av
narkotikapreparat i u-länderna.

De nordiska ländernas lagstiftning och rättspraxis bör samordnas bättre.
En likartad restriktiv lagstiftning i Norden har betydelse för hur varje enskilt
nordiskt land skall kunna klara av sina narkotikaproblem.

Kriminalvård

Stoppa narkotikan på fängelserna.

Försöksverksamhet med narkotikafria avdelningar pågår vid flera
anstalter i dag. Det är dock oacceptabelt att det över huvud taget finns och
missbrukas narkotika på någon avdelning och anstalt inom kriminalvården.

En bred aktion måste sättas i gång för att få stopp på missbruket. För varje
anstalt bör aktionsplaner arbetas fram av anstaltsledning och personal. De
intagna måste aktiveras i arbetet. Information och utbildning är viktigt för
alla olika grupper inom kriminalvården.

Den som slutar missbruka bör kunna belönas med extra permission,
tidigarelagd frigång m. m.

En förutsättning för villkorlig frigivning efter halva strafftiden skall vara
skötsamhet och i synnerhet att inte narkotika missbrukas. Sådan frigivning
bör dock inte få förekomma för personer vilka dömts för grovt
narkotikabrott.

Samhällstjänst

Ett alternativ till fängelse anser vi samhällstjänst vara. Samhällstjänsten
kan utformas på olika sätt.

Exempelvis bör föreningar som har heltidsanställd personal och som har
drogfri verksamhet kunna auktoriseras att ta emot personer som skall göra
samhällstjänst.

Den behandlingsplan som upprättas för samhällstjänsten skall syfta till att
förändra vanor för fritiden och/eller ge arbete samt bryta ett dåligt socialt
nätverk.

Samhällstjänsten måste utformas så att den blir meningsfull. Hur lång tid
den skall omfatta måste närmare utredas. Samhällstjänst bör också kunna
användas i kombination med fängelsestraff. Den som i samband med sitt
brott åstadkommit skadegörelse skall t. ex. kunna dömas till att reparera det
som förstörts.

Vård och behandling

Det måste finnas utrymme för olika vårdformer. Rädslan för att ett projekt
skall misslyckas bör inte skrämma från att pröva nya metoder. Framför allt
måste arbete kunna ordnas för dem som också genomgår en behandling.

Mot. 1983/84:891

8

Eftervården av missbrukarna får inte glömmas bort. Att institutionerna
håller viss kontakt med missbrukarna även efter behandlingstiden har visat
sig fungera bra.

Vårdtvång

Trots stora insatser kommer många narkomaner inte att acceptera
erbjudanden om frivillig vård. Därför måste samhället kunna tillgripa
tvångsvård.

Enligt lagen om vård utan samtycke av unga (LVU) kan ungdomar under
18 år (i vissa fall upp till 20 år) omhändertas mot sin vilja under i princip
obegränsad tid.

Vuxna missbrukare kan tvångsomhändertas i högst fyra månader enligt
lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Frågan om tvångsvårdens utformning och vårdtidens längd har diskuterats
i mer än tio år. Om de nyligen beslutade lagarna visar sig otillräckliga bör de
självfallet omprövas. Men det är för tidigt nu att ta ställning till detta.

Frivillig kontraktsvård

Frivillig kontraktsvård bör införas som ett mer allmänt komplement och
alternativ till tvångsvård. Den skulle kunna utformas så att man med
missbrukaren kommer överens om innehållet i ett vårdprogram, som han
eller hon accepterar, t. ex. genom att skriva på en förbindelse att delta i
vården. Det frivilliga kontraktet om vård under t. ex. ett års tid skall innebära
att om missbrukaren avviker från vårdinstitutionen skall han/hon kunna
återföras med tvång. Samhällets insatser efter vården måste förbättras.
Bostad och arbete eller utbildning är oftast en förutsättning för att vårdtiden
inte skall vara bortkastad.

Forskning

Fortsatt forskning på narkotikaområdet är viktig. Framför allt är det
viktigt att forska för att få fram effektiva behandlingsmetoder.

Anslagen till forskning på detta område har höjts. För att få fram fler
forskare är det angeläget att prioritera doktorandtjänster inom detta
område.

Det finns i dag ingen myndighet som har det samlade ansvaret för att
systematiskt samla in och informera om olika forskningsprojekt.
Socialstyrelsen eller Centralförbundet för alkohol- och narkotikainformation
(CAN) bör ges detta ansvar.

Samhället måste med alla tillgängliga resurser visa sin kompromisslöshet
mot narkotikan för att vi som enskilda människor skall kunna ta vårt ansvar i
kampen mot narkotikan.

Mot. 1983/84:891

9

Hemställan

Vi yrkar därför*

1.att riksdagen hos regeringen hemställer att en bred aktionskampanj
mot narkotikabruket genomförs i enlighet med vad som
anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om legala möjligheter
till frivillig kontraktsvård enligt vad i motionen anförts,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om en administrativ
översyn av forskningen på narkotikaområdet i enlighet med vad i
motionen anförts.

Stockholm den 20 januari 1984
JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp) INGEMAR ELIASSON (fp)

HANS PETERSSON (fp)
i Röstånga

* Se även motionerna 1983/84:892-895.