Ejderjakt

Motion 1992/93:Jo619 av Carl G Nilsson (m)

Sedan år 1955 har all vårjakt efter sjöfågel varit
förbjuden. Orsakerna till förbudet var stark decimering av
sjöfågelstammarna, dels genom intensiv jakt i förening med
äggplockning under kriget, dels genom hårda isvintrar
under början av 1940-talet, dels genom de då allt oftare
förekommande oljeutsläppen.

Sedan vårjakten efter sjöfågel förbjöds har vid åtskilliga
tillfällen och i olika sammanhang ett flertal framställningar
gjorts om ett återinförande av sådan jakt. Önskemålen om
en återinförd vårjakt har framförts bl.a. av
intresseorganisationer inom de kust- och skärgårdsområden
där förutsättningarna för vårjakt är störst, nämligen längs
ostkusten från och med Blekinge till och med Uppsala län.

Trots att sjöfågelsituationen i allmänhet och
ejderpopulationen i synnerhet i dag är mycket god och att
de på 1950-talet påtalade orsakerna, som ledde till förbud,
inte längre föreligger samt att en begränsad vårjakt varken
strider mot svensk lagstiftning eller internationella
skyddskonventioner, har alla hittills gjorda framställningar
avslagits.

Den fortgående omvandlingen av näringslivet medför
allvarliga konsekvenser för både skärgårdsbefolkningen
och skärgårdskulturen. Befolkningens levnadsförhållanden
och livskvalitet grundas på ett flertal faktorer. Såväl i
internationella som i nationella utredningar har
rekreationsmöjligheternas betydelse för god hälsa och
trivsel betonats.

Möjligheterna till en attraktiv jakt bidrar på ett
avgörande sätt till att bibehålla en levande bosättning i
skärgården.

Erfarenheterna visar även att det med hjälp av en
''reglerad'' jakt med tillhörande viltvård bättre går att
upprätthålla en mångsidig fauna än genom passiv
fridlysning.

Genom jakten kan man också bibehålla en god balans
mellan de olika viltarterna. Exempelvis hotar
minkstammens starka expansion flera skyddsvärda arter.
Det är inte minst på grund härav angeläget att intensifiera
fångst och jakt efter mink.

Det är odiskutabelt att naturvårdens syften bättre skulle
kunna nås om den jaktutövande skärgårdsbefolkningens
intresse för viltvården skulle kunna stimuleras. Jakten och
jaktutövning är en integrerad och synnerligen viktig del av
den totala faunavården.

Ejderbeståndet har ökat kraftigt under det senaste
halvseklet. På de flesta håll längs ostkusten är ejdern under
häckningstid den vanligaste vattenlevande fågeln.
Möjligheten att tillvarata den förnyelsebara naturresurs
som ejdern utgör bör med dagens situation ses naturlig.

Mot bakgrund av den starka ejderstammen, de i
skärgården begränsade jakttillfällena på endast ett fåtal
arter samt jaktens stora sociala betydelse för skärgården
och dess bofasta befolkning, är det vår uppfattning att jakt
efter hanfågel av ejder bör kunna medges under en
begränsad tid på våren och för ifrågavarande befolkning.

I en till jordbruksutskottet den 27 februari 1992 av
Svenska Jägareförbundet ingiven promemoria --
Skärgårdsjakt -- redovisas bl.a.:Socialpolitiska aspekter
och glesbygdsproblematiken i skärgårdenViltet och
jaktens sociala betydelseEjderns utbredning och
numerär samt populationsekologiInternationella
konventioner berörande den nu aktuella frågeställningen
Den svenska lagstiftningen inom ämnesområdet
Utvecklingen av bestämmelserna angående jakt på allmänt
vattenArgument för och emot vårjakt efter sjöfågel
Beräknad bytesmängd vid ett införande av ovan skisserade
förslag.

Regeringen bör, med beaktande av synpunkterna i
denna promemoria och motionen i övrigt, utarbeta förslag
om en begränsad vårjakt på ejder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vårjakt på ejder.

Stockholm den 22 januari 1993

Carl G Nilsson (m)