Bidrag till politiska partier och valkandidater

Motion 2004/05:K334 av Carl B Hamilton (fp)

av Carl B Hamilton (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stiftandet av en lag i huvudsak i linje med det förslag som presenterats i utredningen Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22) i delen rörande offentlighet i finansieringen av partier och valkandidater.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening stiftandet av en lag i huvudsak i linje med det förslag som presenterats i utredningen Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22) i delen rörande tillsyn och kontroll av finansieringen av partier och valkandidater.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening stiftandet av en lag som anger tydliga, straffrättsliga sanktioner, beslutade av allmän domstol, för partier, ledande partiföreträdare och valkandidater som bryter mot lagarna om parti- och valkandidatfinansiering, till skillnad från förslaget i utredningen Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22).

  4. Riksdagen beslutar om en lag som skyddar fackligt anslutnas rätt att inte behöva avslöja sin partisympati för att undgå att ge bidrag till politiskt parti eller folkomröstningskampanj i enlighet med vad i motionen anförs.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fackligt anslutnas rätt att slippa ge partibidrag, eller bidrag till folkomröstningskampanj, utan en egen aktiv handling.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fackligt anslutnas rätt att inte behöva avslöja sin partisympati, eller hållning i en folkomröstning, för att undgå att genom sin fackliga organisation ge bidrag till politiskt parti eller folkomröstningskampanj.

Motivering

Det räcker inte med bra idéer för att vinna val. Dessutom krävs resurser i form av pengar och folk som kan göra en insats i valarbetet. En valseger underlättas om partiet har stora ekonomiska resurser till sitt förfogande. Det öppnar för missbruk och korruption.

I Danmark skall varje politiskt partis ledning underteckna en försäkran om att inga intäkter undanhålls i partiets räkenskaper. Alla som ger bidrag över 20 000 kr under räkenskapsåret skall uppges med namn och adress, liksom varje anonymt bidrag över 20 000 kr och summan av alla anonyma bidrag. Brott straffas med fängelse för partiledningen eller böter för partiorganisationen. Den norska lagstiftningen är snarlik den danska. I Finland skall alla partier som får offentligt partistöd anmäla samtliga kostnader och hur dessa finansierats när det gäller kommunal- och riksdagsvalen. Donationer behöver dock inte namnges.

Europarådet beslöt 2003 om en rekommendation om nationella regler för att stävja korruption vid finansiering av partier och valrörelser. Den gäller bland annat extern finansiering av partier, kandidater, kostnadsredovisning av kampanjer, öppenhet, tillsyn och kontroll. Sveriges riksdag bör sålunda, enligt Europarådsrekommendationen, säkerställa att regler finns här hemma som motverkar intressekonflikter, skapar öppenhet beträffande bidrag, förhindrar hemliga bidrag och undviker att skapa partiskhet i de politiska partiernas agerade. Enligt konventionen bör bidrag till politiska partier offentliggöras, och det bör finnas regler som begränsar bidragens storlek. Bidrag från juridiska personer, till exempel fackliga organisationer, bör bokföras i räkenskaperna hos den juridiska personen. När det gäller företag bör aktieägare och "bolagsmän" ha laglig rätt att informeras om bidrag till politiska partier.

Men inget sådant finns i Sverige. Det har till helt nyligen inte ens funnits någon rimligt tillförlitlig information om det icke-offentliga partistödets storlek. Nu har bilden i någon mån klarnat, främst genom Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22). Även mina egna undersökningar, med hjälp av riksdagens utredningstjänst (RUT), av LO och dess förbund, centralt och lokalt, (LO-sfären), om stöd till Socialdemokraterna kan nämnas.

I sin totala brist på rättslig reglering är Sverige sålunda ett undantagsland. Detta hänger enligt min mening samman med de jämförelsevis mycket stora, och sedan många decennier delvis hemliga, resursöverföringarna från LO till det socialdemokratiska partiet. Arbetarrörelsen, som suttit vid makten mesta tiden, har haft föga intresse av öppenhet eller minoritetsskydd, det vill säga att personer inte via medlemsavgiften skall behöva betala till ett viss politiskt parti bara för att de är fackligt anslutna. Även det andra större partiet, Moderaterna, får betydande stöd utifrån, och har inte heller visat något stort intresse av ökad insyn i partifinansieringen.

Nu föreslås dock, i SOU 2004:22, äntligen en rättslig reglering av partifinansieringen i Sverige, dock med det för vårt land typiska undantaget att inga sanktioner skulle finnas mot dem som bryter mot reglerna.

Låt oss först se närmare på LO:s stöd till regeringspartiet.

Penningbidragen från LO till Socialdemokraterna

Uppgifter om LO:s stöd finns i tre olika källor:

  1. RUT. Mina egna undersökningar av penningbidragen från LO är baserade på uppgifter från LO-sfären och det socialdemokratiska partiet till riksdagens utredningstjänst (RUT). Enligt dessa uppgifter låg det sammanlagda, under mandatperioden 2000-2004, stödet från LO (inklusive förbunden) till Socialdemokraterna någonstans mellan 75 och 85 miljoner kronor, för användning i valrörelsen 2002 (Dnr 2002:144).

  2. SOU 2004:22. Utredningen innehåller intressant och viktig ny information om alla riksdagspartiers totala intäkter åren 2001 och 2002. Räknat på samma sätt som ovan skulle de fackliga bidragen till Socialdemokraternas valkampanj 2002 uppgå till 67 miljoner kronor. Till detta kommer fackliga bidrag till socialdemokratiska fonder (bland annat Kampfonden) som för 2001 förefaller har varit 5,5 miljoner kronor, och 0,6 miljoner kronor 2002. Utslaget över mandatperioden och räknat på i princip samma sätt som ovan blir detta approximativt 17 miljoner kronor ytterligare i penningbidrag till valkampanjen. Sammanlagt betyder detta att den fackliga rörelsen bidrog med ungefär 84 miljoner kronor till Socialdemokraternas valkampanj.

  3. Tidningarnas Telegrambyrå. TT uppskattade LO:s penningstöd till Socialdemokraterna i 2002 års valrörelse till ca 98 miljoner kronor. LO uppgav själva till TT ett lägre tal, ca 70 miljoner kronor.

Stöd i form av personella resurser

Till LO-sfärens penningbidrag bör läggas andra former av resursstöd, framför allt värdet av personella resurser att användas kostnadsfritt för Socialdemokraterna i valrörelsen. Under nedan redovisade mycket försiktiga antaganden uppskattar jag värdet av arbetsinsatserna under valåret 2002 av dels LO-anställda, dels av socialdemokrater som samtidigt var fackliga förtroendevalda, till totalt 436 miljoner kronor.

Anställda. LO och dess förbund har totalt nära 4 000 anställda (1999). Dessa måste vara troende socialdemokrater och arbeta för Socialdemokraterna i valrörelser, enligt en på sin tid av LO-ordföranden Stig Malm införd regel.

Vad är värdet av de personella resurser som LO ställer till Socialdemokraternas förfogande ett valår som 2002? Vi använder här en gängse värderingsmetod, som också förespråkas i SOU 2004:22, nämligen det belopp som det skulle kostat att på marknaden köpa motsvarande tjänster.

För att uppskatta den genomsnittliga månadslönekostnaden för dessa personer tog jag uppgifter ur större förbunds och LO:s verksamhetsberättelser. Med hjälp av dessa uppgifter har jag räknat fram ett vägt genomsnitt av lönekostnaden för fackligt anställda i LO, Kommunal, Grafiska, Transport, Elektrikerförbundet, Livs och SEKO. Det var 40 500 kr per månad år 2002, vilket med sociala avgifter m.m. om 40 procent motsvarar en månadslön på 28 900 kronor.

Arbetsgivaren LO indelar sina anställda i fyra kategorier: funktionärer, lokalfunktionärer, tjänstemän och övriga. Låt oss försiktigtvis anta att funktionärer, lokalfunktionärer och tjänstemän under hela 2002 arbetat i genomsnitt bara 2,5 månader heltid för en s-seger i valet. Kategorin övriga antas arbeta hälften så mycket för en valseger. Det blir 1 845 + 1 010 = 2 855 arbetsmånader på heltid. De fackligt anställdas arbetstid innebär ett resurstillskott till Socialdemokraternas valrörelse som är värt minst 2,5 x 2 855 x 40 500=289 miljoner kronor.

Fackligt förtroendevalda. Till ovan skall läggas värdet av den arbetsinsats för en s-seger som utförs av "fackliga förtroendemän" (och -kvinnor). Dessa har rätt till ledighet utan löneavdrag för uppgifter som "fordras för det fackliga uppdraget". Det betyder att de utför arbetet på arbetsgivarens bekostnad. Låt oss göra det försiktiga antagandet att endast den minoritet av fackliga förtroendepersoner - ca 35 000 personer - som ocksåär s-partimedlemmar arbetar för en s-seger medan övriga ca 185 000 LO-funktionärer inte gör ett handtag för en socialdemokratisk valseger, vilket naturligtvis är en underskattning. Antag vidare att dessa 35 000 fackliga förtroendevalda, som ocksåär s-medlemmar, avsätter en tiondel av heltid för en s-seger, och att de gör detta enbart under perioden efter sommarsemestrarna valåret, dvs. under den sista intensiva fasen i valrörelsen 1,5 månader före valet. Dessa personers lönekostnad kan uppskattas till i genomsnitt 28 000 kronor per månad (år 2002). Med 40 procent sociala avgifter m.m. motsvarar det en månadslön på 20 000 kr.

Under denna räcka av försiktiga förutsättningar blir värdet av den arbetsinsats för socialdemokratins valseger som LO-facket ställer till partiets förfogande och som arbetsgivarna tvingas betala värd ca 147 miljoner kronor (35 000 personer x 28 000 kr i månadslönekostnad x 0,1 arbetstid x 1,5 månad).

En allvarlig brist i den för övrigt informativa och välskrivna Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22) är att facket inte velat hjälpa utredningen med en realistisk uppskattning av de personella resurser LO-sfären hjälper Socialdemokraterna med. Därför finns i utredningen bara den löjeväckande låga uppgiften att LO-sfären skulle ha ställt 4,2 årsarbeten till Socialdemokraternas förfogande 2002.

Totalkalkyl för LO-stödet som avser 2002 års valrörelse

Låt oss enligt försiktighetsprincipen utgå från att penningbidragen inte understeg 75-85 miljoner kronor. När man till detta lägger värdet av fackligt anställdas insatser (289 miljoner kronor) och värdet av den arbetstid som lagts ned av fackliga förtroendevalda som samtidigt är organiserade socialdemokrater (147 miljoner kronor) blir summan 516 miljoner kronor, dvs. en halv miljard kronor efter avrundning nedåt.

LO stöder men andra betalar

Men vem är det som i sista hand betalar LO-sfärens bidrag till Socialdemokraternas valkampanjer? Jo, det är LO:s medlemmar - men bara med drygt hälften. Resten står skattebetalarna och privata arbetsgivare för.

Vi kan börja med de 147 miljoner kronor som betalas av de fackligt förtroendevaldas arbetsgivare. Antag att dessa personer i stället för att verka för en socialdemokratisk valseger hade ägnat sig åt reguljärt arbete hos arbetsgivaren (privata företag, stat, kommun, etc.). När det gäller privat sektor hade dessa fackligt aktiva personer dragit in pengar till företaget minst så mycket att det räckt till deras lön. Offentliga arbetsgivare hade behövt färre anställda, och hade därmed kunnat minska sina utgifter. Låt oss anta att de sparade offentliga utgifterna motsvarar lönen. Med dessa antaganden hade högre privata vinster än eljest plus sparade offentliga utgifter uppgått till minst 147 miljoner kronor. Vi vet från LO-statistik att proportionen är att 68 procent av LO:s medlemmar arbetar i privat sektor. Av de 147 miljoner kronorna hänför sig alltså ca 68 procent till utebliven vinst, dvs. ca 100 miljoner kronorna. Av denna vinst hade ungefär 28 miljoner kronor gått i bolagsskatt. Skattebetalarna stod alltså för stöd till Socialdemokraterna med 28 miljoner kronor i utebliven skatt och privata arbetsgivare för 72 miljoner kronor i utebliven vinst (efter skatt). Den offentliga sektorns arbetsgivare, dvs. skattebetalarna, bidrog med resten, dvs. 47 miljoner kronor. Totalt: alla skattebetalare: 75 miljoner kronor (28+47), och privata arbetsgivare 72 miljoner kronor.

För det andra: Fackliga avgifter är avdragsgilla hos den enskilde medlemmen. Precis som vilken annan skattelättnad som helst innebär det att skatterabatten på avgiften i slutändan delvis belastar offentliga sektorn/skatte-betalarna som kollektiv. Det rimliga hade varit att enskildas bidrag till politiska partier, liksom bidrag till andra föreningar, hade betalats med beskattade inkomster. Men eftersom LO-bidragen till Socialdemokraterna går via facket är bidragen avdragsgilla hos medlemmarna, och betalas därför inte bara av givaren, utan också av staten/skattebetalarna. Rätten till skattebefrielsen för fackavgift innebär, under antagande om 25 procents avdrag hos LO-medlemmar, att fackavgifter belastar LO-medlemmar bara med 75 procent av den avgift som står på medlemmens inbetalningskort.

Sammantaget betyder detta att den resursöverföring om drygt en halv miljard kronor som LO beviljar det socialdemokratiska partiet står LO:s medlemmar för bara strax över hälften, ca 54 procent. Nära hälften betalas av alla skattebetalare - företag och privatpersoner, etc. - (32 procent), och privata arbetsgivarna (14 procent); se tabell.

Det statsbärande partiet har fixat det för sig att skattebetalarna och privata företag finansierar knappt hälften av Socialdemokraternas valrörelse. I Socialdemokraternas Sverige finansierar företagen det rep i vilket man själv skall hängas.

LO söker maximal utomparlamentarisk makt

"Socialdemokratin behöver LO", konstateras det nog så riktigt på LO:s hemsida. LO är väl medveten om sin oerhörda makt över riksdagen så länge som Socialdemokraterna sitter ensamma i regeringen. "Vi vet att det är LO:s medlemmar som bestämmer vilka som får bilda regering i det här landet." (LO:s valhandbok 2002) I varje skarpt politiskt läge kan LO trovärdigt hota med att undandra socialdemokratiska partiet sitt finansiella stöd. Av detta skäl måste varje s-regering anpassa sin politik till LO:s önskemål. Här är några exempel:

Nej till arbetskraftsinvandring. "Att prata om arbetskraftsinvandring för att möta rekryteringsbehoven i ett läge då tusentals människor fortfarande går arbetslösa är djupt osolidariskt" (Wanja Lundby-Wedin, pressmeddelande med anledning av hennes första maj-tal i Karlstad 2000). "Arbetskrafts-invandring måste vara hårt reglerad och bygga på lika rättigheter för alla som arbetar i Sverige, om den inte ska fungera som högerns murbräcka mot välfärden" (Thord Pettersson, integrationsansvarig på LO). Den här kallas också med en förskönande omskrivning för "ordning och reda på arbetsmarknaden". I samband med debatten om övergångsregler för nya EU-medborgare våren 2004 fick sålunda LO acceptans för flera nygamla krav på mera makt åt facket.

Avdragsrätt för fackföreningsavgiften. LO-förbundens intäkter från medlemmarna år 2002 var ca 4,46 miljarder kronor. Skattebetalarnas avstående genom avdragsrätten är för LO värd ca 1,65 miljarder kronor.

Höjning av taket i a-kassan m.m. enligt LO:s modell.

Kompetenskonton. LO:s linje beträffande kompetenskonton blev bestämmande för regeringen. "Näringsminister Mona Sahlin böjer sig för LO och satsar på en försäkring som ska hjälpa arbetslösa LO-medlemmar att få nya jobb. Detta istället för att använda de avsatta miljarderna till kompetensutveckling för alla svenskar" (DN-artikel den 20 februari, 2002).

I praktiken veto mot alla förändringar i arbetsrätten. "Med tanke på s-regeringens ideologiska bindning till LO har jag mycket svårt att se att vi skulle göra några nya förändringar i arbetsrätten" (dåvarande statsrådet Margareta Winberg i Dagens Industri den 1 april 1998).

Vetorätt i regeringsfrågan. LO:s inflytande har i decennier varit ett strukturellt hinder för samarbete över den politiska blockgränsen. Från tid till annan kommer förslag om sådant samarbete, men lika regelmässigt ignorerar naiva statsvetare, debattörer och ledarskribenter den vetoroll som LO alltid har.

Fackliga partibidrag - en kränkning av den enskildes fri- och rättigheter

En person skall icke på den grunden att hon/han är fackligt ansluten behöva till någon del, direkt eller indirekt, mot sin vilja bidra till ett politiskt parti. En person skall heller icke på den grunden att hon/han är fackligt ansluten till någon del behöva avslöja något om sina politiska sympatier, t ex genom att behöva tacka nej till att genom fackavgiften bidra till något politiskt parti.

I valet 1998 röstade så mycket som 45 procent av LO:s medlemmar på annat parti än Socialdemokraterna. I valet 2002 var motsvarande tal 38-40 procent. I genomsnitt under perioden 1968 till 2002 stödde 34 procent av LO:s medlemmar inte Socialdemokraterna, och trenden är tydligt stigande. Det finns en växande och mycket stor minoritet LO-anslutna som idag tvingas finansiera ett parti på vilket man inte lägger sin röst i de allmänna valen.

I eurofolkomröstningen år 2003 röstade 75 procent av LO:s medlemmar nej samtidigt som det socialdemokratiska partiet (genom kongressbeslut, organisation och pengar) stödde ja-sidan. Mycket kritik framfördes - särskilt från företrädare för nej-partierna, och inte minst från Vänstern och Centerpartiet - mot den oredovisade finansieringen av eurokampanjerna. Logiken bjuder att samma principiella kritik gäller finansieringen av partier som ställer upp i de allmänna valen. De som säger nej till euron som valuta skall inte tvingas på grund av sin fackliga anslutning finansiera organisationer och opinionsbildning med motsatt inriktning.

Även om en person skulle lägga sin röst på Socialdemokraterna skall hon/han inte behöva tvångsfinansiera det partiet, centralt eller lokalt. Särskilt anmärkningsvärt är när - i praktiken - fackets medlemmar inte själva vet, eller får veta, hur mycket penningstöd deras fack ger till politiska partier, eller hur mycket arbetstid som facket "gratis" ställer till ett partis förfogande. Det blir särskilt svårt för den enskilde - även om denne skulle orka trots grupptrycket - att protestera och kräva avskaffade eller ändrade partibidrag om man inte exakt vet hur mycket resurser som överförs till politiska partier.

En enskild kan idag inte ens formellt tacka nej till att ge partibidrag om en majoritet på ett medlemsmöte beslutat tvångsuttaxera bidrag till ett parti. Även om det vore formellt möjligt att tacka nej till att ge bidrag via facket kvarstår frågan om det är i praktiken möjligt utan stora risker för missaktning från facket och arbetskamrater tillhörande majoriteten. Det går inte för en enskild facklig medlem att tacka nej utan att samtidigt utsätta sig för den svåra integritetskränkning som det normalt innebär att öppet och ofrivilligt tvingas redovisa sin politiska hemvist inför andra, dvs. det som vi betraktar som närmast valhemligheten. Till på köpet skulle detta ske inför dem som i framtiden skall förhandla om den enskildes löne- och anställningsvillkor. Oacceptabelt.

Begreppet "organisationsanslutning" är viktigt att uppmärksamma i detta sammanhang. Begreppet syftar på ett slags kollektivanslutning om än inte av LO-medlemmar, men väl av medlemmarnas plånböcker till Socialdemokraterna. Det sker genom att en hel facklig avdelning går in som medlem i partiet och avdelningen sedan på olika sätt stöder partiet. Några exempel från 1998: Svenska Livsmedelsarbetareförbundet avd 4 i Stockholm hade ca 1 800 "organisationsanslutna" medlemmar. Det rörde sig om anslutna till Stockholms arbetarekommun, enligt förbundets egna uppgifter till riksdagens utredningstjänst. Samma sak gällde medlemmarna i Livsmedelsarbetareförbundet i Göteborg. De bidrog genom sin socialdemokratiska "organisations­anslutning" till att finansiera arbetarkommunen i Göteborg. Metall i Malmö, avd 4, organisationsanslöt sina medlemmar till den lokala socialdemokratin. Det innebar att medlemmarna, vare sig de ville eller inte, bidrog med ca 200 000 kr om året till de malmöitiska socialdemokraterna. Elektrikerförbundet i Göteborg "organisationsanslöt" också sina medlemmar, och förbundet stödde på det sättet Göteborgs socialdemokrater med 80 000 kr.

En uttalad strategi i några förbund är att organisera ett långsiktigt stöd till s genom att fackets lokalavdelningar inom sig bildar en socialdemokratisk arbetsplatsförening. En sådan s-förening kan sedan över den fackliga avdelningens budget erhålla bidrag till sin verksamhet, framför allt under valår. Ett exempel: "Bildandet av nya SEKO (s) föreningar har fortsatt. Målsättningen är att till den 31/12 2002 ska 30 SEKO (s) föreningar finnas." (SEKO:s verksamhetsberättelse för 2001, s. 7). Fler exempel framgår av motion 2002/03:K384.

SEKO lokalt sätter också av pengar till LO:s valfond. Eftersom bidrag till LO:s valfond är bidrag för att Socialdemokraterna skall vinna valet skulle dessa bidrag redovisas som partistöd om Sverige hade haft lagstiftning om partibidrag. Industrifacket beslöt i november 1997, vid ett och samma sammanträde, dels att satsa 2 miljoner kronor på "egna valaktiviteter" och "facklig-politisk samverkan", dels att ge 1,3 miljoner kronor i stöd till Socialdemokraterna. Med tanke på sambandet i tid och rum bör rimligen Industrifackets beslut om 2 miljoner i bidrag innehållsmässigt räknas som ett beslut om partibidrag till Socialdemokraterna. Fastighetsanställdas förbund i Göteborg gav ut en valtidning och drev gemensamma aktiviteter med Socialdemokraterna. Livsmedelsarbetareförbundet i Malmö genomförde "aktiviteter" med Socialdemokraterna - också det ett ekonomiskt bidrag - om än sannolikt av mindre omfattning. Elektrikerförbundet, avd 1 i Stockholm, avsatte 300 000 kr "till eget valarbete" (för vilket parti ville man dock inte uppge). Transport sade sig inte stödja SAP lokalt, men "bjuder in de fackligt förtroendevalda i SAP till förbundet i studiesyfte", och stod för resor, övernattning, "kurskostnader" etc. Grafiska fackförbundet ordnade lokalt "vissa frivilliga aktiviteter i samarbete med politiska partier" och "gemensamma utbildningsåtgärder LO-SAP i bl.a. arbetsrättsfrågor". LO och dess förbund inrättar "riksdagsskolor" för s-ledamöter. Det är ett stöd, naturligtvis, men kanske lika mycket att ses som försök till en instruktion av förtroendevalda socialdemokrater om fackets synpunkter inför ställningstaganden i valrörelsen och senare i riksdagen.

En hel del stöd är hemligt, och kommer sannolikt att så att förbli om inget görs. Det ligger i sakens natur att det är svårt att få grepp om omfattningen av hemlighetsmakeriet. En viss vägledning ger oviljan att svara öppet och mängden uteblivna svar, trots upprepade förfrågningar från riksdagens utredningstjänst. I vilken utsträckning som stödet i praktiken är hemligt även för de medlemmar som är med och finansierar det är hemligt. Bleck- och Plåtslagareförbundet, avd 6 i Stockholm, gav 1998 bidrag både till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men vägrade att uppge hur mycket pengar det rör sig om. Svenska Målareförbundet, avd 1 i Stockholm, vägrade också att ge utomstående information om sitt partistöd. Byggnadsarbetareförbundet, avd 1 i Stockholm, vägrade att ge information om sitt partistöd, liksom kamraterna i Byggnads i Göteborg. Metall, avd 41, i Göteborg vägrade att svara på frågan om lokalt partistöd. Skogs- och Träfacket i Hultsfred meddelade att de bidrar till Socialdemokraterna vid varje val, men hur mycket bidrag man ger vet man inte eller vill hålla hemligt. På Svenska Elektrikerförbundet centralt kunde ingen ansvarig svara på riksdagens utredningstjänst frågor om partibidrag "trots upprepade förfrågningar". Hemlighetsmakeriet fortsatte även 2002.

Reflexioner och slutsatser

Bland de demokratiska problemen i Sverige är ett av de mest olustiga och ouppmärksammade regeringspartiets ekonomiska sammanflätning med ett specifikt starkt särintresse, LO. Svenska Socialdemokraterna bör sålunda inte ses som ett självständigt politiskt parti eftersom det i sista hand tvingas underordna sig sin finansiär, LO, i alla för LO viktiga frågor. "Money talks", och både Socialdemokraterna och LO är väl medvetna om förhållandet.

Det olustiga i situationen fördjupas av det faktum att en stor del av finansieringen sker med andras pengar. Trots att dessa alls inte alla är socialdemokrater används deras resurser för att finansiera Socialdemokraterna. Som Sverige fungerar innebär detta de facto en tvångsuttaxering till Socialdemokraternas partikassor via skatteavdrag och privata företags avtal med LO. Många skattebetalare och enskilda människor tvingas finansiera valrörelser och politik vars udd är riktad mot dem själva, deras värderingar och deras egenintressen.

Djup olustigt är också decenniers hemlighetsmakeri beträffande partifinansieringen. Särskilt anmärkningsvärt och kränkande är att inte ens LO-fackets egna medlemmar själva vet, eller får veta, hur mycket resurser som deras organisation slussar till det socialdemokratiska partiet, eller hur mycket arbetstid som facket gratis ställer till Socialdemokraternas förfogande för en s-seger.

De förslag till regler för Sverige som presenteras i Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22) påminner om de regler som gäller i Danmark och Norge. De bör genomföras som ett första steg. Ökad insyn, offentlighet och legitimitet måste säkerställas beträffande svenska partier och kandidaters finansiering och utgifter. Den öppenhet i offentligt beslutfattande och förvaltning som Sverige i andra sammanhang berömmer sig av, och söker exportera till andra länder, borde Sverige redan ha genomfört hemma. Då skulle Sverige dessutom upphöra att bryta mot Europarådets konvention och regler mot korruption.

Dessutom bör det i svensk lag, som i Danmark och Norge, finnas angivet stränga sanktioner mot personer och partier som bryter mot reglerna. Det skall finnas möjlighet att döma till fängelse (personer) och böter (partier). På denna punkt finns en oacceptabel svaghet i ovannämnda utrednings förslag.

Kostnadsfördelninge av LO:s stöd till Socialdemokraterna, milj kr och andelar i procent, år 2002

Skattebetalarna

Privata företag

LO-medlemmar

Summa

Pennigbidrag, milj kr

0,25*80=20

0

60

80

LO:s förtroende-valda, milj kr

75

72

0

147

LO:s anställda, milj kr

0,25*289=72

0

217

289

Summa, milj kr

167

72

277

516

Andel, procent

32

14

54

100

Källor

Hamilton, C B, "Hemliga pengar till partier bör bestraffas", Svenska Dagbladet 6/3

Hamilton, C B, Interpellation 2002/03:23 till statsminister Göran Persson, Riksdagen, http://www.riksdagen.se/debatt/fragor/ip.asp?rm=0203&nr=23

Johnson, A, Om LO, pengarna och politiken, Timbro, 1998

LO, Valhandbok 2002, LO Stockholm

Riksdagens utredningstjänst, LO:s bidrag till SAP, Dnr 1998:504

Riksdagens utredningstjänst, LO:s bidrag till SAP, Dnr 1998:1702

Riksdagens utredningstjänst, Bidrag till SAP, Dnr 2002:144

Riksdagens utredningstjänst, Bidrag till SAP, Dnr 2004:822

SOU 2004:22, Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter, Stockholm

TT Telegram den 29 mars 2002 och den 6 april 2002.

Stockholm den 1 oktober 2004

Carl B Hamilton (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-10-05 Hänvisning: 2004-10-14 Bordläggning: 2004-10-14
Yrkanden (6)