Arbetsmarknadspolitiken

Motion 1996/97:A229 av Karl-Göran Biörsmark (fp)

Arbetslösheten är Sveriges allvarligaste problem. Av
arbetskraften är idag mer än 12 % öppet arbetslösa eller
sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kan
konstateras att arbetslöshetstalen inte uppvisat någon större
förändring. Den höga och djupt deprimerande arbetslösheten
på mer än 12 % har endast lett till en ökad andel
långtidsarbetslösa.

Många länder, främst i västra Europa, har upptäckt att hög arbetslöshet som
skapas under lågkonjuktur inte försvinner av sig självt när landet går in i en
högkonjunktur. Erfarenheten är att man har skapat en betydande andel
långtidsarbetslösa som har slagits ut för fort från den ordinarie
arbetsmarknaden. En viktig orsak till detta är förmodligen bristande
arbetsmarknadspolitiska insatser under lågkonjunkturen.

Sverige står nu inför risken att upprepa andra länders misstag. Den höga
arbetslösheten leder till att många riskerar att tappa kontakten med
arbetsmarknaden. Om så skulle bli fallet väntar svåra sociala konsekvenser
för landet som helhet, och man kan tala om ett sammanbrott för den generella
välfärdspolitiken. En offensiv arbetsmarknadspolitik innebär att aktiva
insatser ska förordas före passiva. Internationell forskning visar att möjlighet
till passivt kontantstöd under långa perioder kan motverka en återkomst till
arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna utlovade i valrörelsen 1994 att kampen för jobben var
högst prioriterad. De åtgärder som den socialdemokratiska regeringen sedan
presenterat är främst inriktade på utbildningen samt att övervältra ytterligare
arbetsmarknadspolitiskt ansvar på kommunerna. Mycket litet handlar om
sysselsättningen i den offentliga sektorn, trots att flera av regeringens
föreslagna åtgärder för att minska budgetunderskottet och sanera statsskulden
innebär ytterligare påfrestningar för kommuner och landsting.

Medel som idag används för passiva arbetsmarknadsåtgärder borde kunna
användas för aktiva insatser. Man skulle kunna använda passiva a-
kasseersättningar som dellön för personer som hotas av uppsägning.
Arbetsgivaren tillskjuter mellanskillnaden för att uppnå avtalsenlig lön för
den enskilde. På så sätt skulle människor som hotas av arbetslöshet ges
möjlighet att behålla sina nuvarande arbetsuppgifter till dess att
arbetsmarknadssituationen förbättrats. Detta innebär dock inte att personal,
inom exempelvis offentlig verksamhet, är kvar på exakt samma tjänst eller
arbetsplats. Det är fullt möjligt att skilja ut den personal som kommer i
åtnjutande av åtgärden från den ordinarie arbetsorganisationen. Detta är
relativt enkelt att göra inom vård- och omsorgssektorn, där behoven alltid
överstiger resurserna.

Slutresultatet skulle bli att arbetslösheten dämpades och att statens medel
för kostnader för arbetslösheten användes effektivare och mer i enlighet med
arbetslinjen.

I den debatt som förs i denna fråga har några motargument förts fram. Ett
sådant motargument är att, i de fall åtgärderna riktas mot offentliga
arbetsgivare, förstärks den kommunala ekonomin och statsfinanserna
försvagas. Det bör framhållas att det är fråga om offentliga medel i båda
fallen, även om de finns på olika "konton".

Det handlar alls inte om en ökning av offentliga anslag, utan om en
omfördelning av statliga utgifter orskade av arbetslösheten från passivt
kontantstöd till aktivt arbete.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om aktiv arbetsmarknadspolitik genom effektivare användning av
offentliga arbetsmarknadsmedel.

Stockholm den 3 oktober 1996

Karl-Göran Biörsmark (fp)