Ansvaret för mäns våld mot kvinnor

Motion 2004/05:So616 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att utveckla och genomföra en nationell kostnadsberäkning på mäns våld mot kvinnor.1

  2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag till handlingsprogram för hur staten skall ta sitt finansiella ansvar för kvinnojourernas arbete med konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor.

1 Yrkande 1 hänvisat till FiU.

Mäns våld mot kvinnor

Kvinnors liv begränsas av den rådande könsmaktsordningen på en mängd olika plan. Mäns våld mot kvinnor, eller begreppet sexualiserat våld, har ojämlikheten mellan könen som grogrund och dess uttryck existerar och återskapas överallt i vårt samhälle. Att använda begreppet sexualiserat våld (misshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier, ofredande etc.) är att ta ställning för en förståelse av våldet som en del i en patriarkal samhällsstruktur och att det måste studeras med fokus på maktförhållanden mellan könen. Arbetet för att stoppa det sexualiserade våldet måste ske utifrån insikten att det handlar om makt och samhällsstrukturer. Maktrelationen mellan kvinnor och män är den samhälleliga "ram" i vilken övergrepp mot kvinnor möjliggörs.

Den första omfångsundersökningen om mäns våld mot kvinnor i Sverige publicerades i maj 2001 under titeln Slagen Dam. Undersökningen ger en bild av hur omfattande mäns våld mot kvinnor är och synliggör de flytande gränserna mellan hot, våld och sexuella övergrepp. Undersökningen visade bland annat att var fjärde kvinna, 25 procent, har efter sin 15-årsdag upplevt fysiskt våld från någon man. 56 procent av alla kvinnor har trakasserats sexuellt. Var tredje kvinna, 34 procent, har åtminstone en gång efter sin 15-årsdag utsatts för sexuellt våld av en man. Totalt sett har 46 procent, alltså nästan hälften av alla svenska kvinnor, erfarenheter av våld från någon man efter sin 15-årsdag.

Detta innebär att våld mot kvinnor är en utbredd, frekvent och aktuell företeelse. Det motsäger bilden att det är ett fåtal män som utövar våld mot kvinnor. De åtgärder som vidtas för att stoppa våldet måste, för att vara framgångsrika, grundas i en ny förståelse där kunskaper om våldets plats i kvinnors och mäns liv sätts i förbindelse med kvinnors och mäns vardag. (Slagen Dam 2001).

Mäns våld mot kvinnor är alltså inte en marginell företeelse som handlar om individuella problem utan det är ett allvarligt samhällsproblem som berör många människors liv och vardag. Framför allt är det en upplevd verklighet för många kvinnor. Uppgifter från Brottsoffermyndigheten visar att år 2003 anmäldes bland annat 237 försök till mord eller dråp mot kvinna, 66 fall av dödligt våld mot kvinnor, 22 481 fall av kvinnomisshandel, 1 860 fall av grov kvinnofridskränkning och 2 099 våldtäkter. Med den här statistiken kan vi också säga att det år 2003 skedde 5 mordförsök på kvinnor i veckan, det dödades 1,3 kvinnor i veckan, det misshandlades 62 kvinnor per dag, det skedde 5 fall av grov kvinnofridskränkning per dag och 6 våldtäkter per dag. Trots att dessa siffror är oerhört skrämmande vet vi att mörkertalet är stort. Brottsoffermyndigheten räknar med att bara en fjärdedel av alla misshandelsbrott anmäls till polisen. Kvinnojourerna räknar med ungefär samma mörkertal och säger att om antalet anmälda våldtäkter multipliceras med 3 eller 4 kommer siffrorna närmare verkligheten. Utgår vi från detta kan vi räkna med att det i Sverige i dag misshandlas mellan 5 och 10 kvinnor i timmen och våldtas en kvinna i timmen!

I förlängningen påverkar det här alla kvinnors liv och handlingsutrymme. Resultatet blir ett samhällsklimat där rädslan för våld begränsar livsutrymmet, även utanför de situationer där övergreppen faktiskt sker - i 80 % av fallen är misshandlaren en man som är bekant med kvinnan och majoriteten av fallen av mäns våld mot kvinnor sker i hemmets sfär. Undersökningar visar att reellt och upplevt hot om våld påverkar handlingsstrategier för alla kvinnor, d v s att kvinnor, oavsett om man känner rädsla eller inte, agerar utifrån en förståelse av en våldsnärvaro. Kvinnor lär sig olika strategier för att på olika sätt hantera rädsla och fruktan för övergrepp.

Har vi råd med män? Utveckla mätmetoder

Kvinnors utsatthet för mäns våld, vare sig det är misshandel, sexuella trakasserier, våldtäkt eller incest är ett samhällsproblem som inte bara har konsekvenser på ett socialt plan utan även ger stora ekonomiska aspekter. Kostnader för det könsrelaterade våldet har både direkta och indirekta variabler. Det handlar om direkta vårdkostnader för utsatta kvinnor och barn, kostnader för rättsprocesser och kriminalvård, jourverksamhet och andra kostnader för att ge kvinnor och barn skydd, men också bortfall i arbetstid och begränsande av kvinnors deltagande i samhället. I USA beräknas den våldsrelaterade frånvarofrekvensen på arbetet och ökade hälsokostnaden för arbetsgivarna till ca 4 miljarder USD per år. När man i Kanada räknat på direkta kostnader av mäns våld mot kvinnor, som exempelvis rättsliga kostnader, medicinsk vård och frånvaro från arbete uppgick dessa till 900 miljoner USD per år. Liknande kostnadsberäkningar har även gjorts i Storbritannien, Nederländerna, Finland och Tyskland.

Vi anser att Sverige som föregångsland i arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor också bör agera i dessa frågor. Att mäns våld mot kvinnor tar stora ekonomiska resurser i anspråk är helt klart. Vad som behövs är en prislapp på problemet. Vi anser att det behövs en allomfattande analys av vilka faktorer som har påverkan av mäns våld och en beräkning på vad det kostar samhället.

När kostnaderna är beräknade för denna del av mäns samhällsförstörande verksamhet så blir det tydligt hur mycket mäns våld kostar samhället; pengar som istället skulle kunna satsas på en höjning av kvinnors löner, bättre sjuk- och hälsovård, bättre arbetsmiljö etc. Det blir då naturligt att fråga sig på vilket sätt män kollektivt skall ta det ekonomiska ansvaret för mäns våld mot kvinnor.

För att få en heltäckande bild av mäns våld mot kvinnor och dess konsekvenser bör man se på vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället. En utredning bör tillsättas för att utveckla en vetenskaplig metod för och genomföra en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Kvinnojourerna

Frihet från sexualiserat våld är en mänsklig rättighet som i dag finns stadfäst i internationella konventioner och handlingsplaner. År 1979 antog FN:s generalförsamling konventionen om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Den behandlar frågor som rör kvinnors rättigheter och syftar till att garantera kvinnor utövande och åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Konventionen visar att all diskriminering p.g.a. kön inte handlar om relationen mellan individer utan stadfäster att det är statens ansvar och en samhällelig struktur som måste förändras genom övergripande åtgärder. Artikel 2 i konventionen utpekar konventionsstaternas skyldighet att vidta åtgärder mot all diskriminering av kvinnor. På den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor den 25 november 2003 var generalsekreterare Kofi Annans budskap:

Könsrelaterat våld är kanske den mest avskyvärda kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Så länge det fortsätter kan vi inte hävda att vi gör några riktiga framsteg mot jämlikhet, utveckling och fred.

I Sverige, liksom i resten av världen, är mäns våld mot kvinnor ett gigantiskt problem. 2003 års statistik över mäns våld mot kvinnor från Brottsoffermyndigheten har redovisats ovan i motionen, och som tillägg till den statistiken kan nämnas 17 175 fall av olaga hot mot kvinnor, 13 978 fall av ofredande mot kvinnor och 3 745 fall av överträdelse av besöksförbud, (BRÅ). Och som sagt, mörkertalet är stort. Ändå behandlas frågan om mäns våld mot kvinnor med en provocerande likgiltighet. Frivilliga eldsjälar, organiserade i landets ideella kvinno- och tjejjourer, förväntas bära ansvaret. Kvinnojourerna, och även på senare tid tjejjourerna, står i stor utsträckning för de praktiska stödinsatserna till utsatta kvinnor och barn. Genom kvinnors ideella frivilligarbete i jourerna (det är ytterst få jourer som har råd att anställa personal) hjälper de staten att spara mycket pengar. De gör enorma insatser för samhället och är en fristad för tusentals kvinnor, tjejer och barn. I Sverige finns en kvinno- eller tjejjour i hälften av landets kommuner. Riksorganisationen för kvinnojourerna i Sverige (ROKS) har cirka 130 medlemsjourer och Sveriges kvinnojourers riksorganisation (SKR) har cirka 30. Utöver detta finns det kvinno- och tjejjourer som inte är medlem i någon riksorganisation. ROKS uppger att under 2003 hade deras medlemsjourer cirka 40 000 kontakter med kvinnor i olika åldrar och cirka 2 500 kvinnor och barn fick skyddat boende på jourerna. Jourernas styrka ligger i att de är skapade av kvinnor och för kvinnor och deras behov, det är en frizon där ingen kommer att ifrågasätta kvinnors och barns upplevelser av våld. Tjej- och kvinnojourerna spelar också en central roll när det gäller att synliggöra och beskriva mäns våld mot kvinnor, de sprider kunskap om mäns våld mot kvinnor och dess mekanismer och konsekvenser, de hjälper samhället att utveckla metoder för att hjälpa och stödja kvinnor och barn som utsätts för misshandel och andra övergrepp.

Trots jourernas erfarenheter och kunskaper om mäns våld mot kvinnor har de fortfarande inte en självklar status och existerar under osäkra förhållanden och i många fall med en otillräcklig finansiering. Detta är en paradox då företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård själva anser att den lokala kvinnojouren ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan erbjuda. I nästan hälften av landets kommuner finns över huvud taget inte tillgång till kvinnojourer och där de finns får de tävla om kommunens bidrag med övriga organisationer - som om det vore fråga om en fritidssysselsättning! I flera kommuner skärs bidragen ner och i några stänger man helt enkelt igen och säger att socialtjänsten får ta över. I en del fall tar man hjälp av jourer i grannkommuner utan att ge dessa ekonomisk kompensation. Bristen på finansiering och ansvarstagande från kommunerna resulterar i att kvinnojourernas verksamhet begränsas. Situationen för kvinnor som behöver skydd, akut hjälp, stöd och råd är på flera håll helt ohållbar. Det statsbidrag ROKS erhåller för sin verksamhet är inte tillräckligt för att kunna bidra till de lokala jourerna, vars existens bygger på kommunernas godtycke.

Det är en självklarhet att det allmänna har ett grundläggande ansvar för brottsoffer och det patriarkala våldet måste naturligtvis brytas, stävjas och bekämpas på flera nivåer. Vi menar att kommunerna, enligt § 8 a sociallagen, bör ta sitt ansvar för att tillgodose kompetent stöd till samtliga våldsutsatta kvinnor som söker hjälp. Men vi anser också att staten har ett huvudansvar när det gäller våld, både i organiserad och oorganiserad form. Det patriakala våldet grundas på en samhällelig struktur och måste förändras genom övergripande statliga åtgärder. Vi framhåller FN-konventionen om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) som stadfäster att det är statens ansvar och skyldighet att vidta åtgärder mot all diskriminering av kvinnor. Staten bör öka finansieringen till de lokala kvinnojourerna och stötta uppbyggnaden av jourer i de kommuner som saknar sådana. Även SOU 2002:71 Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer föreslår att det ekonomiska stödet från staten till kvinnojourerna bör öka.

Vi anser att det självklara är att staten tar över det finansiella ansvaret för arbetet med konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor. Vi föreslår att regeringen återkommer med ett handlingsprogram för hur staten ska ta sitt finansiella ansvar för kvinnojourernas arbete med konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Stockholm den 5 oktober 2004

Gudrun Schyman (v)

Camilla Sköld Jansson (v)

Siv Holma (v)

Kalle Larsson (v)

Elina Linna (v)

Ingrid Burman (v)

Britt-Marie Danestig (v)

Sermin Özürküt (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-10-05 Hänvisning: 2004-10-14 Bordläggning: 2004-10-14
Yrkanden (2)