Äktenskapet

Motion 2003/04:L304
av Tuve Skånberg m.fl. (kd, m)
Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Lagutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15

Avsändare

Motion till riksdagen
2003/04:L304
av Tuve Skånberg m.fl. (kd, m)

Äktenskapet


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äktenskapet mellan man och kvinna.

Motivering

Äktenskapsbalken (1987:230) stadgar i sin första avdelning: Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar. Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa. (1–2 §§)

Av äktenskapsbalken framgår att äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna och att deras hem, barn och familj har sitt ursprung i äktenskapet. Äktenskapsbalken stadgar också att äktenskap bara kan upplösas på två sätt: genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad. (5 §) Äktenskapsbalkens första avdelning talar vidare om förhållandet mellan personligt och gemensamt ekonomiskt ansvar, och om ett delat ansvar för sysslorna i hemmet. (3–4 §§)

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna stadgar i artikel 16: 1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning på grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. De äga lika rättigheter vid giftermål, under äktenskap och vid äktenskaps upplösning. 2. Äktenskap må ingås endast med de blivande makarnas fria och fullständiga samtycke. 3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.

Även i FN:s allmänna förklaring framgår det alltså tydligt att äktenskapet ligger till grund för familjen. Ur sammanhanget framgår att det som avses när det talas om familjen i artikel 16, är den naturliga familjen den som har uppstått genom den naturliga, sexuella relationen mellan en man och en kvinna. Den heterosexuella relationen är unik genom möjligheten att alstra barn, något som andra sexuella relationer saknar. Förklaringen lyfter även fram att såväl mannen som kvinnan har lika rättigheter i äktenskapet, något som inte alltid varit självklart. Samtidigt utgör detta egentligen negativa klargörande ett positivt förtydligande om att äktenskapet ingås mellan en man och en kvinna.

Under senare år har en internationell rörelse uppstått med vilja att förändra själva definitionen av vad äktenskapet är, så att även enkönade par (två män eller två kvinnor) ska kunna ingå äktenskap. De långsiktiga konsekvenserna av detta är svåra att överblicka, men de skulle med all sannolikhet komma att bli mycket omfattande.

FN förklarar att familjen, med sitt ursprung i äktenskapet, är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och att som sådan har familjen också rätt till skydd från samhället och staten.

Genom årtusenden har äktenskapet enligt den klassiska definitionen haft en särställning i varje kultur på jorden som den grundläggande enheten i samhället. Föreningen mellan man och kvinna som lever tillsammans, föder och fostrar barn är grunden i alla olika kulturer, medan inga kulturer eller samhällen har gjort homosexuella äktenskap till en del av sin familjestruktur.

Idag verkar en liten grupp människor för att förändra definitionen av äktenskapet så att det inte bara ska omfatta en man och en kvinna, utan även två män eller två kvinnor. Anledningen till detta sägs vara att Äktenskapsbalken i existerande form skulle vara diskriminerande. Detta är emellertid en allvarlig missuppfattning av vad som är diskriminerande. Utgångspunkten för att något är diskriminerande är att någon eller några inte ges samma rättigheter som andra på grund av en bestämd egenskap, men där allt annat är lika. Ett exempel är om en kvinna inte får en tjänst just för att hon är kvinna (en egenskap), men där hon har samma kvalifikationer som en man som söker tjänsten (allt annat är lika).

Ingen skulle däremot hävda att en outbildad kvinna som inte får en läkartjänst diskrimineras. Problemet för de som hävdar att Äktenskapsbalken skulle vara diskriminerande är på samma sätt att allt annat inte är lika i ett homosexuellt som i ett heterosexuellt förhållande. Hur oromantiskt det än må låta är anledningen till den särställning äktenskapet givits nämligen inte främst den kärlek en man och en kvinna känner för varandra. Anledningen till att staten och samhället omgärdar äktenskapet mellan en man och en kvinna på ett särskilt sätt är att det klassiska äktenskapet garanterar samhällets fortlevnad genom de barn/den familj som uppstår därur och samtidigt erbjuder bästa tänkbara miljö för dessa barn. Det är också detta som så tydligt kommer till uttryck i artikel 16 i FN-förklaringen.

Tvärtom skulle ett upphöjande av just homosexuella parförhållanden till paritet med det klassiska äktenskapet innebära en diskriminering mot alla andra former av förhållanden. Med all rätt skulle exempelvis de som vill ingå månggifte kunna hävda att de diskrimineras om de inte får ingå äktenskap, om den enda grunden för äktenskaps särställning är människors kärlek till varandra. Redan idag ser vi också att några som verkar för att könsneutralisera Äktenskapsbalken verkar för månggifte. Detta är också den logiska följden av en könsneutralisering, eftersom det inte går att hävda att endast könsaspekten skulle vara diskriminerande, utan då även antal, ålder, släktförhållande och arttillhörighet etc. Därför finns det anledning att tro att en könsneutralisering av Äktenskapsbalken endast är ett steg emot att ta bort alla sociala restriktioner på äktenskap och sexualitet.

På samma sätt är argumentet att Äktenskapsbalken måste könsneutraliseras på grund av alla människors lika värde ett vilseledande resonemang, då denna princip inte automatiskt ger alla människor samma rättigheter på varje område. Exempelvis har rösträtten sina naturliga begränsningar (ålder, medborgarskap etc) utan att för den skull vara ett förkastande av principen om alla människors lika värde. Att äktenskap endast kan ingås mellan en man och en kvinna (som nått en viss ålder, som inte är nära blodsförvanter etc) utgör därför inte heller en kränkning av principen om alla människors lika värde.

Inte heller är argumentet att barnalstrandet idag är skilt från äktenskapet hållbart. Det klassiska äktenskapet utgör fortfarande den bästa miljön för barn att växa upp i. Därför har staten och samhället ett särskilt intresse att värna äktenskapet. Att vissa äktenskap inte resulterar i barn är snarare undantag än regel och ger fortfarande möjligheten till adoption och garanterar då de för barnet så viktiga moders- och fadersgestalterna. Äktenskapet ger även samhället stora vinster genom att äkta makar lever längre lyckligare liv, just på grund av att de lever i en kompletterande relation som man och kvinna. Att äktenskapet omdefinieras så att det i princip innebär vad som helst, gör inte att det klassiska äktenskapets fördelar blir tillgängligt för alla.

Redan idag är äktenskapet försvagat som institution i Sverige, vilket inte minst är tydligt genom det stora antalet skilsmässor som genomgås varje år. Tre procent av barnfamiljerna eller 50 000 barn berörs varje år av skilsmässa eller separation, och för många barn ger detta själsliga sår för livet. På samma sätt är det barnen som utan tvekan skulle komma att vara de stora förlorarna vid en eventuell framtida förändring av äktenskapsdefinitionen.

Den 23 januari i år presenterades en forskningsrapport från Socialstyrelsen om barn till ensamstående, i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet och Dagens Nyheter. Forskarnas underlag var 65 000 barn till ensamstående föräldrar. Undersökningen visade att dessa barn i högre grad än barn som växer upp med båda föräldrarna riskerar att drabbas av olika svårigheter: Förekomsten av alkoholrelaterade sjukdomar, risken för självmordsförsök och självmord, samt risken att drabbas av psykiska sjukdomar och skador som kräver sjukhusvård var dubbelt så hög. Tungt narkotikamissbruk var tre gånger vanligare bland flickorna och fyra gånger vanligare bland pojkarna. Död på grund av olycksfall och våld var också vanligare.

Mot denna bakgrund är det av stor vikt att Äktenskapsbalken lämnas orörd i sin nuvarande form, så att äktenskap även i fortsättningen omfattar endast en man och en kvinna. Det finns inga giltiga skäl som talar för att könsneutralisera eller på annat sätt förändra Äktenskapsbalken. Äktenskapet är per definition en heterosexuell institution och bör respekteras som sådan. I vårt pluralistiska samhälle liksom i svensk lagstiftning, finns redan olika samlevnadsformer och därför finns det ingen anledning att förändra definitionen av äktenskapet eller att frånta äktenskapet dess särart. Från samhället finns dessutom, som har framgått av motivationen ovan, starka skäl att göra allt för att stärka äktenskapet som en varaktig relation mellan en man och en kvinna – för barnens skull.

Stockholm den 7 oktober 2003

Tuve Skånberg (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Yrkanden (1)