Adoptionslagen

Motion 2001/02:L207 av Christel Anderberg m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av den samlade adoptionslagstiftningen.

2. Riksdagen beslutar att upphäva 4 kap. 7 § punkt 2 föräldrabalken.

3. Riksdagen beslutar att i 4 kap. föräldrabalken införa en regel om att adoption bara får tillåtas om den bedöms vara till barnets bästa.

4. Riksdagen begär att regeringen ser över 25-årsgränsen för adoption.

Bakgrund

Det är inte alla förunnat att få barn på naturlig väg. En del väljer att inte skaffa barn på detta sätt. Oavsett bevekelsegrunderna ger adoptionsförfarandet vuxna människor en möjlighet att få sina drömmar om föräldraskap uppfyllda.

År 1917 fick Sverige en lag som reglerar adoptioner. Lagstiftningen och adoptionsverksamheten har utvecklats och förändrats sedan dess och i dag finns lagen i föräldrabalkens fjärde kapitel.

Varje år adopteras cirka 1.000 barn, från ett drygt tjugotal olika länder, av svenska föräldrar. Vid en adoption medverkar staten till att ett barn får en ny familj. Adoption är dock inte enbart det förfarande som knyter samman ett barn från ett annat land till ett svenskt föräldrapar, utan en process som fortgår hela livet. Därför är det av största vikt att adoptionslagstiftningen och de kringgärdande regleringarna är moderna och barnanpassade.

Den svenska adoptionslagstiftningen har dock aldrig prövats utifrån FN:s barnkonvention eller forskning om adopterade barn. Kvar i adoptionslagstiftningen finns ett antal otidsenliga regler samt regler vilka borde omprövas i ljuset av forskning kring adoptivbarn. År 1989 presenterade Förmynderskapsutredningen (SOU 1989:100) förslag på revision av adoptionslagstiftningen. Sedan dess har ingenting hänt.

Det är inte en rättighet att få barn, det är en gåva. Med denna gåva följer en rad skyldigheter och åtaganden. Barn kan inte välja sina föräldrar. För de barn som föds och växer upp hos sina biologiska föräldrar finns därför en rad lagar och konventioner som reglerar föräldraskapets ansvar och omfattning för att säkra barnets rättigheter. För barn som tidigt rycks ifrån sina biologiska föräldrar för att sedan få en ny familj, i ett nytt land med en främmande kultur, måste regleringarna vara av minst lika omfattande art. Detta följer av att adoption är den enda gången staten officiellt välsignar ett föräldraskap och slår fast att en viss familjesituation är den bästa tänkbara för ett visst barn. Med detta beslut följer ett tungt ansvar.

Dagens adoptionsregler

Den som adopterar måste ha fyllt tjugofem år. I Sverige kan gifta par adoptera gemensamt. Enskilda makar kan också adoptera den andre makens barn, genom så kallad styvbarnsadoption. Ensamstående vuxna, som inte är registrerade partners, har rätt att adoptera på egen hand. Rättsföljden av en adoption är att barnet anses vara adoptantens eget i lagens ögon, och banden med de biologiska föräldrarna är avklippta.

Adoptionens rättsverkan kan upphöra om endera av två förutsättningar uppfylls. Antingen kan adoptivbarnet adopteras av annan än adoptanten, i vilket fall barnet blir den senare adoptantens lagliga barn. Det är också möjligt för en adoptant att gifta sig med sitt adoptivbarn, i vilket fall adoptionens verkan upphör.

Den svenska forskningen

Den hittillsvarande forskningen om internationella adoptioner rör barn som huvudsakligen kommit till Sverige från länder utanför Europa. Det första forskningsprojektet som gäller adoptivbarn från Östeuropa har precis påbörjats.

Forskningen visar att man i cirka 75 procent av familjerna mår bra. I 25 procent av familjerna har man svårigheter som man kan behöva hjälp med, och i 10 procent av dessa familjer är svårigheterna mycket stora. Man kan alltså av forskningen utläsa att den speciella livssituationen som adoptionen innebär både för föräldrar och barn kan medföra svårigheter av både övergående och permanent natur.

Som grupp klarar sig de internationellt adopterade barnen lika bra i skolan som andra barn. Samtidigt är det fler adoptivbarn som går i särskola än vad som motsvarar det nationella genomsnittet. Adoptivbarn i åldrarna tretton till sjutton år är överrepresenterade på behandlingshem, så kallade § 12-hem. Nio ungdomar av 10.000 icke-adopterade ungdomar togs in på behandlingshem år 1995, jämfört med 23 av 10.000 adopterade ungdomar. Det finns också oroväckande undersökningar som visar att internationella adoptivbarn är överrepresenterade inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Forskning rörande de internationellt adopterade barnens liv som vuxna väntar vi fortfarande på.

Kunskapen om adoptioner och adoptivbarns utveckling är ännu ofullständig. Det behövs mer forskning om adoptivbarns utveckling och hur det har gått för de adoptivbarn som hittills har kommit till Sverige.

Adoptionslagstiftningen behöver en översyn

I Äktenskapsbalken stadgas att äktenskap inte får ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led. Att denna lagregel har sitt ursprung i att motverka problem av genetisk natur är uppenbart. Den syftar dock också till att motverka äktenskap som till sin natur är moraliskt förkastliga, nämligen dem mellan barn och föräldrar, detta på grund av barns beroendeställning och ökade behov av skydd.

Det förefaller således märkligt att det i föräldrabalkens fjärde kapitel fortfarande stadgas att en adoption förlorar sin rättsverkan för det fall adoptanten gifter sig med sitt adoptivbarn. En adoption likställer ett adoptivbarn med ett biologiskt barn och därför bör det rättsliga skyddet vara utan skillnader.

I föräldrabalkens sjätte kapitel stadgas att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. En liknande bestämmelse bör tas in i fjärde kapitlet, för att markera principen att inga andra intressen kan ta över barnets. Detta skulle också knyta regleringen tydligare till FN:s konvention om barnets rättigheter. Det kan således finnas skäl att uttryckligen föreskriva att tillstånd till adoption endast får ges om den är till barnets bästa.

Det finns anledning att se över kravet på att presumtiva adoptivföräldrar skall vara tjugofem år fyllda. Det förefaller inte självklart att denna åldersgräns är motiverad, eftersom socialnämnden måste ge sitt samtycke till den eller dem som önskar adoptera. Om en person är lämplig att bli adoptivförälder avgörs alltså alltid efter en hemutredning i det enskilda fallet. En åldersgräns som är högre än myndighetsåldern ter sig inte motiverad. Regeringen bör därför se över åldersregeln.

Stockholm den 21 september 2001
Christel Anderberg (m)
Henrik S Järrel (m)	Elizabeth Nyström (m)
Berit Adolfsson (m)	Anne-Katrine Dunker (m)
Anders Sjölund (m)	Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Tomas Högström (m)