13 § polislagen

Motion 2002/03:Ju270 av Alice Åström m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn av 13 § polislagen snarast bör genomföras.

Motivering

2 kap. 1 § första stycket regeringsformen (RF, 1998:1437) fastslår att medborgare i Sverige skall vara tillförsäkrade yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet samt religionsfrihet. Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får dock enligt 2 kap. 14 § RF begränsas genom lag under vissa förutsättningar, nämligen med hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomst eller demonstration eller till trafiken. I övrigt får begränsning ske endast med hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Alla begränsningar måste också följa de tre principer som fatslås i 2 kap. 12 § 2 st. RF, nämligen proportionalitetsprincipen, ändamålsprincipen och behovsprincipen.

I 13 § polislagen (1984:387) stadgas rätt för polisen att avvisa, avlägsna eller i vissa fall omhänderta personer som agerar ordningsstörande eller för att avvärja straffbelagd handling.

En rad frågor uppkommer naturligtvis vid tillämpningen. Vad som är att beteckna som ordningsstörande, får inte avgöras enbart på grund av vad den enskilde polismannen uppfattar som obehagligt eller störande. En mer objektiv grund måste finnas. Den omständigheten att en person vägrar åtlyda en polismans tillsägelse innebär till exempel inte att han stör den allmänna ordningen. Polisens ingripande måste också stämma överens med regeln i 8 § polislagen som stadgar en allmän proportionalitet mellan åtgärden och syftet. Detta står i samband med vad som uttrycks i RF.

Ett avvisande innebär att en person genom tillsägelse av polisen ombeds att frivilligt lämna den plats där han eller hon uppträtt ordningsstörande. Avlägsnande syftar regelmässigt till att föra en person från en plats medan ett omhändertagande syftar till att föra en person till en plats. Ett ordinärt fall av avlägsnade är då någon förs bort från en lokal. Är det fråga om en längre sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat ingrepp av längre varaktighet, bör åtgärden normalt ses som ett omhändertagande. Ett exempel på detta är om polisen för någon till dennes bostad. Enligt paragrafens andra stycke får omhändertagande ske endast om avvisande eller avlägsnande är otillräckligt för att det avsedda resultatet skall uppnås.

Det råder oklarhet om huruvida ett omhändertagande enligt 13 § polislagen skall betraktas som ett frihetsberövande i Europakonventionens mening. I motiven till polislagen framhålls att institutet omhändertagande står i överensstämmelse med konventionens regler eftersom den tidsrymd det rör sig om, högst sex timmar, inte är att anse som ett frihetsberövande. Europadomstolen har emellertid i ett fall rörande frihetsberövande för verkställande av utvisning ansett att ett omhändertagande i cirka två timmar var att bedöma som frihetsberövande i konventionens mening. Även omhändertaganden avsevärt kortare än sex timmar är alltså enligt Europadomstolen att betrakta som frihetsberövanden.

Frihetsberövanden som en följd av brottsliga handlingar finns systematiserade i rättegångsbalkens 24:e kapitel. Reglerna är uppbyggda så att ett gripande, det initiala frihetsberövandet, kräver att brottslighet av viss svårhetsgrad begåtts. Ett gripande företas i avvaktan på anhållande av åklagare som i sin tur beslutas i avvaktan på att häktningsfrågan avgörs av domstol. Det frihetsberövande som ett omhändertagande med stöd av 13 § polislagen innebär finner sålunda inte sin plats i detta system. Omhändertagande för störande av ordningen syftar enbart till att hindra det störande beteendet, inte till att ställa vederbörande inför rätta. Det råder alltså en avgörande skillnad mellan syftet i 13 § polislagen och i art. 5 (1) c Europakonventionen.

Tillämpningen av regeln om omhändertagande som den uttrycks i 13 § polislagen får anses medföra kravet att polisen gör en individuell bedömning av den som skall omhändertas. Massomhändertaganden är med andra ord inte tillåtna. Ett exempel när så ändå skett är demonstrationen på Järntorget i Göteborg den 16 juni 2001, då omkring 1 000 demonstranter spärrades in och ett hundratal omhändertogs med stöd av 13 § polislagen. Att individuella bedömningar därvid företogs framstår som uteslutet.

Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter skriver i sin utredning efter händelserna i Göteborg att ”det ter sig självklart att ett förande av en person från en plats till en annan mot dennes vilja utgör ett frihetsberövande. Att det dessutom medges utrymme för att kvarhålla personen, fortfarande mot dennes vilja, i upp till sex timmar förstärker detta ställningstagande. Av Europadomstolens praxis framgår att inte heller kortare frihetsberövanden är tillåtna och således kan vi inte godta lagstiftningsuttalandena, när det gäller 13 § polislagen, att Europakonventionens regel är oklar. Eftersom konventionen är avsedd att skapa minimum standard rules för mänskliga fri- och rättigheter, vore en naturlig attityd att söka skapa ett tillräckligt skydd för dessa.” Vänsterpartiet delar denna uppfattning.

Med denna bakgrund anser Vänsterpartiet att 13 § polislagen snarast bör bli föremål för översyn. Syftet med översynen skall vara att undanröja risken för att grundläggande fri- och rättigheter kränks. Detta bör ges regeringen till känna.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 14 oktober 2002
Alice Åström (v)
Berit Jóhannesson (v)	Kalle Larsson (v)
Lars Ohly (v)	Rossana Valeria D (v)
Sermin Özürküt (v)