Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Regeringens arbetsmarknadspolitik

Interpellation 2007/08:831 av Österberg, Sven-Erik (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-08-15
Anmäld
2008-08-21
Besvarad
2008-08-28
Sista svarsdatum
2008-08-29

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 15 augusti

Interpellation

2007/08:831 Regeringens arbetsmarknadspolitik

av Sven-Erik Österberg (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Arbetsmarknaden viker och den svagare jobbutvecklingen märks allt tydligare. Efterfrågan på personal minskar, de lediga jobben är färre och många blir varslade på grund av arbetsbrist. Det råder ingen tvekan om att arbetslösheten kommer att öka under hösten och att det nu behövs mer utbildning, praktik och riktade jobb för att bryta trenden.

Att regeringens arbetsmarknadspolitik brister i både kvalitet och kvantitet är oroväckande. Antalet långtidsarbetslösa, inte minst ungdomar, ligger på en oacceptabel nivå, bland annat som konsekvens av att regeringen kraftigt dragit ned på utbildnings- och praktikplatserna.

Att brister i utbildning är ett av de viktigaste skälen till att en stor grupp arbetslösa inte kom i fråga för alla de jobb som tillsattes i slutet av 2006 är ett faktum som regeringen ignorerar, likaså att dessa personer nu riskerar att hamna i långvarig arbetslöshet.

Därutöver är det också illa ställt med kvalitativa insatser för dem som deltar i regeringens så kallade garantier för långtidsarbetslösa. Med anledning av mycket låga volymer kommer de som står långt från arbetsmarknaden knappast i fråga för utbildning eller praktik. Några exempel:

-      Endast 889 av dem som deltar i jobb- och utvecklingsgarantin genomgår en arbetsmarknadsutbildning. Inte mer än 35 har praktik.

-      Av 10 382 personer i jobbgarantin för ungdomar har enbart 7 praktik.

Med anledning av dessa oroväckande siffror vill jag ha svar på följande frågor:

Kommer arbetsmarknadsministern att verka för att öka antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen under hösten 2008?

Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern att genomföra för att öka antalet praktikplatser 2008?

Har arbetsmarknadsministern låtit utvärdera jobb- och utvecklingsgarantin respektive jobbgarantin för ungdomar, och vilka slutsatser har kunnat dras av dessa och vilka åtgärder kommer detta att leda till?

Vilka konkreta insatser ämnar arbetsmarknadsministern verka för att regeringen ska genomföra under 2008 för att långtidsarbetslösa i de så kallade garantierna ska få utbildning eller praktik?

Planerar arbetsmarknadsministern att genomföra några konkreta åtgärder för att bryta långtidsarbetslösheten 2008?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:831, Regeringens arbetsmarknadspolitik

Interpellationsdebatt 2007/08:831

Webb-tv: Regeringens arbetsmarknadspolitik

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 174 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig om jag kommer att verka för att öka antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka antalet praktikplatser år 2008. Han har vidare frågat mig om jag låtit utvärdera jobb- och utvecklingsgarantin respektive jobbgarantin för ungdomar, vilka slutsatser som kunnat dras därav samt vilka åtgärder detta kommer att leda till. Dessutom har Sven-Erik Österberg frågat mig vilka konkreta insatser jag avser att verka för att regeringen ska genomföra under år 2008 för att långtidsarbetslösa inom de så kallade garantierna ska få utbildning eller praktik. Slutligen har han frågat mig om jag planerar att genomföra några konkreta åtgärder för att bryta långtidsarbetslösheten år 2008. Regeringens arbete med att minska utanförskapet och få fler människor i arbete har fortsatt högsta prioritet. Vår politik för tillväxt har en bred ansats och långsiktig inriktning för att förbättra förutsättningarna för full sysselsättning. Fler människor måste ges möjlighet att arbeta och försörja sig själva. Vår strategi innebär att det ska finnas bättre drivkrafter för att arbeta, det ska vara enklare och mindre kostsamt att anställa, och att det ska vara enklare och mer lönsamt att starta och driva företag. Arbetsmarknadspolitiken har en central roll i att minska utanförskapet. Förutom att matchningen ska vara effektiv ska i princip alla resurser riktas mot dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Under år 2008 har en tydlig omprioritering gjorts från insatser utanför jobb- och utvecklingsgarantin samt jobbgarantin för unga till insatser inom garantierna. Inom jobb- och utvecklingsgarantin förekommer både matchnings- och programinsatser. Jag anser att det faktum att drygt 11 000 personer av de 24 000 som lämnat jobb- och utvecklingsgarantin har fått jobb är en god indikation på att insatsen innebär kvalitet. Uppgiften om att det skulle vara 35 personer som deltar i arbetspraktik känner jag inte igen. En ögonblicksbild av situationen i början av juli visar till exempel att av de ca 5 700 personerna som befann sig i den andra fasen i jobb- och utvecklingsgarantin så deltog drygt 2 600 personer i arbetspraktik. Fokus i jobbgarantin för ungdomar är på jobbsökaraktiviteter. Vi vill undvika inlåsningseffekter för en grupp arbetssökande som generellt sett har relativt korta arbetslöshetstider. Även här ställer jag mig frågande till de uppgifter som förs fram. Att enbart sju personer av 10 382 har en praktikplats är en grov underskattning. Enligt Arbetsförmedlingens nyligen lämnade återrapportering befann sig i juli 491 personer av 10 990 i praktik. I och med att jobb- och utvecklingsgarantin samt jobbgarantin för ungdomar inte har funnits så länge är det för tidigt att dra några långtgående slutsatser om hur insatserna fungerat. Regeringen kommer att noga följa utvecklingen. Jag kan inte ställa mig bakom uppfattningen att ett stort antal praktikplatser och platser i arbetsmarknadsutbildning nödvändigtvis är ett bevis på kvalitet i arbetsmarknadspolitiken. Vi måste komma ihåg att de arbetslösa inte är en homogen grupp och att behoven kan variera utifrån individens förutsättningar och utifrån hur länge arbetslösheten varat. Att vissa har ett utbildningsbehov behöver inte heller betyda att arbetsmarknadsutbildning är den enda tänkbara insatsen. Sedan regeringen tillträdde har till exempel ett stort antal reformer genomförts eller påbörjats inom utbildningspolitiken, såsom försöksverksamhet med lärlingsutbildning som startar i höst. Jag kan därför svara Sven-Erik Österberg att jag inte kommer att verka för att öka antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen. Jag vill i stället att regeringens reformer ska få en möjlighet att verka fullt ut. I arbetet med höstens budgetproposition fortsätter vi med att skapa förutsättningar för full sysselsättning. I det arbetet står jobben i fokus med minskat utanförskap som mål och sänkta trösklar in på arbetsmarknaden i kombination med förbättrade insatser i övrigt.
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 175 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern. Bakgrunden till att jag skrev interpellationen är att vi ser att det sker en ganska stark svängning. Den märktes tydligt när jag skrev interpellationen för ganska länge sedan. Alla prognoser och indikationer som har kommit därefter har förstärkt bilden av att vi är inne i en ganska kraftig konjunktursvängning. Vi som har sysslat med arbetsmarknadspolitik under ganska många år vet av erfarenhet att det också frestar på arbetsmarknaden. De lediga jobben blir färre och varslen ökar. Det finns statistik på allt det där. Jag ska inte läsa upp siffrorna. Jag tror att arbetsmarknadsministern är ganska väl medveten om hur situationen ser ut. I det här läget tyckte jag att det var intressant att se om arbetsmarknadsministern har tänkt hur han ska tackla problemet framöver. Vilka insatser avser han att göra? Finns det några särskilda nya idéer för hur man ska hantera det? Mot bakgrund av detta ser vi en stark reducering av antalet praktik- och utbildningsplatser i arbetsmarknadspolitiken under de senaste åren. Vid ett flertal interpellationsdebatter som jag har haft med arbetsmarknadsministern tidigare har jag pekat på det och att jag känner oro för att man har dragit ned på åtgärdsresurserna ganska rejält. Jag fick svaret att det nu inte är tid att studera utan tid att arbeta. Nu ska man söka jobb och arbeta. Det kan man väl hålla med om. Men vägen dit för väldigt många är att kunna spä på sin kompetens så att de kan ta det jobb som är ledigt. Det här upplever jag som än mer aktuellt i den situation som är just nu där vi också ser att det kärvar på arbetsmarknaden. Jag ser att arbetsmarknadsministern i princip inte har ändrat uppfattning på något sätt. Jag har också sett vad som läckt ut och det som man har släppt om tankarna i budgetpropositionen. Det är att man ska fortsätta på den väg man haft tidigare. Det handlar om att öka skattesänkningarna och att ha väldigt breda lösningar som man tror ska stimulera arbetsmarknaden, vilket jag ställer mig mycket tveksam till. Jag ska kort kommentera statistiken när det gäller de sju praktikplatserna. Jag brukar vara väldigt noga med siffrorna i en interpellation. Vi kontaktade Arbetsförmedlingen, eller förutvarande Ams, och ville ha statistik. Vi fick svaret vid det tillfället: "Det var lustigt att ni frågar. Vi har precis fått samma fråga från Arbetsmarknadsdepartementet, så jag har siffrorna klara." Jag fick de här siffrorna av dem, och vi satte in dem i interpellationen. När interpellationen var inlämnad ringde samma person upp och sade att han nu hade andra siffror, som jag tror stämmer överens med dem som arbetsmarknadsministern har uppgett här. Det kan man fundera på. Endera har inte myndigheten någon ordning på sina siffror, eller så blev de skrämda i mellanperioden. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag vill bara förklara det. Det visar hur svårt det är med sådana siffror när man bollar fram och tillbaka med dem och vad som gäller i ett visst läge. Det som oroar mig är de breda lösningarna. Det är ett väldigt trubbigt instrument. Det är precis som Monica Green sade. Man kan bolla med siffror fram och tillbaka. Vi ser ändå de åtgärder som har gjorts. Koncentrerar man sig på den grupp som har stått längst från arbetsmarknaden och varit långtidsarbetslösa under en lång period kan vi se att högkonjunkturen inte har nått de människorna. De breda lösningarna har inte nått den kategorin. Det är andra som har fått jobb. Det är riktigt att det är fler som har fått jobb. Det förs ett utanförskapsresonemang om 1,7 miljoner eller någonting sådant. Det innehåller alla människor i hela gruppen. Men det har inte hänt något för den grupp som står längst ifrån. Högkonjunkturen har inte nått de människorna. Jag trodde att regeringen i det här läget hade någon idé. Hur ska vi se till att den gruppen stärks till nästa högkonjunktur som vi ändå vet kommer någon gång och förhoppningsvis så snart som möjligt?
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 176 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Vi går mot sämre tider. Vi har sett oljepriserna dra iväg, matpriserna dra iväg och inflationen dra iväg. Vi noterar att vi har en tillväxttakt på Europanivå som kommer att gå ned under 1 procent och på världsnivå 3 procent. Det får naturligtvis konsekvenser också för Sverige. Därvidlag är det oerhört skönt att vi har överskott i de statliga finanserna på långt över 100 miljarder och att vi har en statsskuld som raskt sjunker under den här mandatperioden. Vi har en utlandsskuld som del av statsskulden som går ned mot och till och med under det mål som Riksgälden har satt upp på 15 procent av statsskulden. Det är naturligtvis oerhört bra, för det gör att vi har lättare att parera den nedgång vi ser i den internationella konjunkturen. Men det är också viktigt att vi fortsätter genomföra de strukturella reformer på arbetsmarknaden och i andra system som vi har påbörjat. Det är reformer som minskar nedgången i sämre tider och ökar och snabbar på uppgången när det vänder på arbetsmarknaden. Det är viktigt att vi gör det, och därför är det viktigt att vi konstaterar att just den strukturella arbetslösheten har gått ned där vår politik har bitit. Det är naturligtvis väldigt glädjande, för det gör att färre kommer att bli arbetslösa i den här nedgången än annars hade varit fallet. Jag är inte särdeles dogmatiskt inställd till insatser för dem som behöver dem. I dag är det närmare 80 000 personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är naturligtvis en nedgång mot vad det var när det var som flest. Den bedömning vi hade då och som jag fortfarande har var att man från socialdemokratiskt håll var lite för snabb att dölja öppen arbetslöshet med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sätta in dem på ett sådant sätt att de faktiskt motverkade konjunkturuppgången. Sven-Erik Österberg och jag har haft interpellationsdebatter om detta tidigare, bland annat för något halvår sedan då vi diskuterade en utredning som just hade kommit och som behandlade arbetsmarknadspolitikens utformning och innehåll. Man kan naturligtvis göra sig lustig över en del formuleringar i den utredningen, som är lite väl akademisk, men vad man sade var att det är viktigt att ha en kontracyklisk dimensionering av omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det är precis vad Sven-Erik har arbetat med under många år, nämligen att se till att när man har god fart på arbetsmarknaden drar man ned på antalet platser i arbetsmarknadspolitiska utbildningar för att folk ska ha ett jobb att gå till. Det har Socialdemokraterna alltid gjort. Sedan har man dragit på när det är lite sämre tider. Jag är inte främmande för att vi ur ett individperspektiv utnyttjar arbetsmarknadspolitiska insatser för att se till att just den enskilda personen lättare kan komma tillbaka till arbetsmarknaden. Jag har lite svårare att se det som ett sätt att dölja dåliga siffror. Då blir jag mer betänksam. Jag har haft samma kritik mot den enorma ökning av antalet förtidspensionärer som vi såg under några år, upp till ett decennium, dessförinnan. Jag tyckte att det mer liknade ett döljande av utanförskapet. Man plockade bort folk från arbetsmarknaden och fick upp siffrorna, helt enkelt. Denna dimensionering och avvägning av hur många platser och i vilket skede man sätter in dem är kärnan i diskussionen. Vi ska naturligtvis noga följa de siffror vi nu får in när det gäller hur det ser ut framöver, men vi menar att den avvägning som vi nu ligger i är rimlig och relevant. Det handlar mycket om att nu jobba med kvalitet i insatserna för de personer som står längst från arbetsmarknaden: olika typer av praktik, utbildningar och hela paletten av insatser som står till förfogande.
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 177 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Det är sant att statsbudgeten är stark, och det är det i och för sig bra att falla tillbaka på. Men samtidigt vet vi som gamla finanspolitiker att vi har en statsbudget som är oerhört konjunkturberoende. Jag kan se med viss oro på att man inledningsvis sade att reformutrymmet för ett halvår sedan kanske var 15-20 miljarder, sedan har det vuxit till 20-25 miljarder, och i det här läget är det uppe i 35 miljarder. När man anstränger statsbudgeten ser vi att nu Konjunkturinstitutet pekar på att man förmodligen kan ha budgetunderskott 2010, vilket man också säger i en rapport. Trots att det finns stora resurser ligger man väldigt nära det som har varit. Då hamnar vi helt plötsligt i en annan situation som kan vara mycket prekär av andra skäl. Den 22 augusti höll arbetsmarknadsministerns statssekreterare en presskonferens. Fritt citerat sade hon då att det är bra med avkylning av arbetsmarknaden och att det dämpar inflationstrycket. Jag tolkar det som att hon tycker att det är bra att det inte längre är lika många som får jobb. Det är bra att det är fler som är arbetslösa, för det räddar regeringen från en misslyckad finanspolitik som faktiskt har drivit upp inflationen väldigt starkt. Till och med i ett läge där man talar om nästan nolltillväxt och en stark avmattning i konjunkturen diskuterar Riksbanken fortfarande om man ska höja räntan. Det går inte att skylla på att citronerna har blivit dyrare, som man gjorde i någon partiledardebatt. Det må väl vara hänt att bensinpriser och sådant inte påverkas av regeringen, men det är regeringen som är ansvarig för politiken och för att se till att vi inte har någon inflation. Riksbanken kan inte säga: Vi höjer inte räntan nu, för inflationen beror inte på det som händer i Sverige. Deras uppgift är att se till hur räntan är i Sverige, och hur inflationen är är också regeringens skyldighet. Det håller man nu på att retirera ifrån. Därför blir jag väldigt förvånad när arbetsmarknadsministerns statssekreterare uttrycker sig på det sättet, som egentligen går stick i stäv med vad arbetsmarknadsministern säger här om att få så många som möjligt i sysselsättning oavsett hur konjunkturen ser ut. Här delar jag arbetsmarknadsministerns uppfattning. När det gäller åtgärder och kvalitet vill jag säga att det finns drygt 40 000 i jobb- och utvecklingsgarantin. Fas ett är jobbsökande. Sanningen är ju den att de flesta inte får någon annan insats än att de söker jobb och själva står anmälda för lediga jobb. När man frågar personer på Arbetsförmedlingen vad de egentligen får för insatser måste man konstatera att de i princip är öppet arbetslösa. De får ingen åtgärd alls annat än att de söker jobb. Det är väldigt få av dem som har fått praktikplats. Av en händelse såg jag att man på arbetsförmedlingen i Borlänge hade varit så uppgivna och ville ha insatser för ett antal personer som behövde komma ut på arbetsmarknaden. Man hade inga resurser och vände sig därför till socialbyrån i Borlänge kommun och frågade om man kunde avsätta understödspengar till den här gruppen, så att de kunde komma ut och få en praktik. I folkhumorn i Kommunhuset i Borlänge fick det heta att Littorin söker socialbidrag. Din myndighets människor ute i landet är förtvivlade över att de inte har resurser att sätta in när det behövs. Man ser behoven, men det finns inga resurser. Skattesänkningar och lite lägre arbetsgivaravgift når inte de personer som saknar kompetens och har haft lång frånvaro från arbetsmarknaden. Då ska vi ändå veta att det har varit en god konjunktur. Detta leder ingenstans. Arbetsmarknadsministern vet lika väl som jag att i mars april nästa år har ungefär 30 000 i jobb- och utvecklingsgarantin passerat sina 450 dagar. Då ska ni leverera svaret på frågan: Vad händer nu? Det har sagts att det ska komma i budgetpropositionen. Vi får väl se vad som händer.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 178 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Ja, svaret kommer i budgeten. Jag tror att Sven-Erik övertolkar min statssekreterare lite. Jag kan bara konstatera att risken för överhettning i ekonomin har avtagit kraftigt. Det kan man säga med en viss förståelse för hur snabbt saker och ting kan ändras. Vi hade ju debatter om bristyrkesproblematiken för bara några månader sedan. Då varnade Sven-Erik Österberg och hans kolleger för bristyrken och flaskhalsar som skulle driva upp inflationen. Låt oss återgå till den grundläggande frågan. I det här läget finns utrymme och krav på fortsatta strukturella reformer. Vi måste fortsätta att arbeta för att sänka den strukturella arbetslösheten och öka den strukturella sysselsättningen, det vill säga den som är oberoende av konjunkturen - oberoende av om oljepriser eller citronpriser går upp eller ned. Det är detta vi har satt oss före, och därför ser vi nu att den här nedgången kommer att drabba arbetsmarknaden mindre än annars. Exakt hur mycket det är får väl de ekonomisk-politiska forskarna titta djupare på framöver. En sak är oerhört tydlig, och den ska jag fortsätta att arbeta med. Det har väl också en del interpellationsdebatter i dag visat. Det handlar om att arbeta för de allra svagastes möjligheter att komma tillbaka på arbetsmarknaden, att med ett individuellt anslag förbereda varje enskild person för mötet med arbetsmarknaden. Det måste göras med bredd. Sven-Erik säger att det inte finns resurser. Det finns 13 miljarder i jobb- och utvecklingsgarantin och i jobbgarantin för unga. Det finns en palett av insatser och åtgärder. Inom ramen för dessa garantier kan man naturligtvis vikta om i den mån det finns behov av det för att korta den enskildes väg tillbaka till arbetsmarknaden. I grunden tror jag att Sven-Erik och jag är överens om att det är en bra idé. Sedan vill naturligtvis varje myndighet med självaktning ha mer resurser och kan ibland på goda grunder säga: Här fattas det; här skulle vi vilja ha mer. Det är klart att mitt svar tillbaka till dem är: Ja, kom med välgrundade budgetunderlag! Då ska vi naturligtvis överväga det. Men inriktningen måste vara just en väl fungerande arbetsmarknad för dem som har kort tid i arbetslöshet, en väl fungerande myndighet, Arbetsförmedlingen, som ägnar sig åt att förmedla arbeten som mål. Det är naturligtvis viktigt för dem med kort tid i arbetslöshet i kombination med sådana saker som till exempel - och det gör jag mycket reklam för bland mina europeiska kolleger - trygghetsavtalen, omställningsavtalen på svensk arbetsmarknad. Det tycker jag är en lysande uppfinning som egentligen är svaret till fransmän och andra som gärna ser europeiska skattemedel gå till olika system för att hantera omställning just i Frankrike. Man kan säga till dem: Det finns faktiskt alternativ. Det finns partsägda försäkringslösningar och avtal som hanterar omställning på arbetsmarknaden. Det är alldeles lysande. Vi ska arbeta med de svagaste på arbetsmarknaden. Vi ska se till att deras steg tillbaka blir så litet och lätt som möjligt och att de trösklar som har stått i vägen ska bli så små som möjligt. Vi kan ta många exempel. Men jag konstaterar bara att 60 procent av förtidspensionärerna säger att de har någon typ av arbetsförmåga kvar och att de gärna vill vara med på arbetsmarknaden. De vill kanske inte vara 100 procent på det gamla jobbet eller på det gamla jobbet över huvud taget. Men de ska inte känna sig övergivna av oss utan känna att de har en möjlighet att vara med. Då måste vi naturligtvis sänka trösklarna och göra det enklare, minimera risken för den enskilde förtidspensionären. Det handlar om att våga försöka. Det ska vi jobba vidare på. Det som är lite intressant är kontrasten. Sven-Erik Österbergs parti har föreslagit 7 000, tror jag att det var, fler praktikplatser, flera platser i arbetsmarknadspolitiska utbildningar. Om det är svaret på frågan var de nya jobben ska komma tycker jag kanske inte att det är alldeles fullödigt.
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 179 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Sanningen när det gäller 13 miljarder är väl att stora delar av det går åt till försörjning för de här personerna. De ska ha sin ersättning. Det är visserligen bara 65 procent av vad de har haft tidigare i lön, men det är ju det som också ska tas från det här kontot. Sanningen är ändå, när man frågar Arbetsförmedlingen, att de flesta inte har någon insats i någon form, utan de söker jobb. De är i princip öppet arbetslösa. Dessutom har regeringen instiftat en märklig sexmånadersregel för ungdomsgarantin. Under de första sex månaderna av arbetslösheten får man inte gå in med några insatser. Det är arbetsförmedlarna förtvivlade över. De säger att många kommer in i den här perioden. Det är sex månader, och ingenting händer. Det gör att de vänder på dygnet och skaffar sig vanor som sedan kan ligga dem till last när de ska tillbaka till arbetslivet och leva ett mer normalt liv igen. Det är en väldigt märklig regel tycker jag, när man tittar på det. Sedan var det inte bara vi, arbetsmarknadsministern, som var oroliga för flaskhalsproblemen. Svenskt näringsliv gjorde en bedömning att ungefär 90 000 jobb hade förlorats genom att matchningen inte fungerade. Man fick inte rätt utbildning - det gällde framför allt till småindustrin. Småland är ett exempel där man hade brist på arbetskraft. Man kunde inte få tag i personer därför att de inte hade rätt kompetens. Det var i det läget, när vi förde fram det i interpellationerna, arbetsmarknadsministern, som jag fick till svar: Nu ska vi inte studera; nu ska vi jobba. Det var det som sades där, och det är där den kritiken kommer i det läge som är. När det gäller statssekreteraren och svaret sade hon faktiskt, rätt citerat: "Vi står inför en avkylning på arbetsmarknaden. Det är faktiskt bra för annars blir det för stora inflationsimpulser i ekonomin." Det är direkt citerat. Det andra var: Sverige befinner sig inte i en lågkonjunktur utan i en normal avmattning. Det var för ungefär en vecka sedan. Det problem som finns är kanske också lite underskattat. Till det kan man ta det som Svenska Dagbladet skrev. Försäkringskassan gör en bedömning att 20 000 sjukskrivna riskerar att förlora sjukförsäkring fram till 2010. Detta är en konjunktur som ser ganska dyster ut, så det fordras insatser på det området. Det är min bestämda uppfattning.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 180 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag kan bara konstatera, när det gäller jobb- och utvecklingsgarantin, att det nu är 41 500 personer inskrivna i garantin. Sedan starten har drygt 67 000 personer påbörjat och drygt 24 000 lämnat, varav 11 000 för arbete. Det är en god siffra. I dag är knappt två tredjedelar i fas ett av garantin, kartläggning och jobbsökaraktiviteter med coachning. I fas två befinner sig i princip resten, i praktik, arbetsträning, utbildning och annat. Det här kommer naturligtvis att ändras över tiden. Det beror ju på hur lång arbetslöshetsperiod som man har. Den avvägning som vi måste göra och som vi ska göra handlar naturligtvis om hur, utifrån ett individperspektiv, behovet ser ut när det gäller att förbereda sig för mötet med arbetsmarknaden. Visar det sig att vi har många som behöver mer hjälp individuellt får den avvägningen ändras, men jag tror att man ska utgå från det individuella perspektivet. Det är därför det är viktigt att dessa personer går igenom fas ett där man gör den grundläggande kartläggningen, gör en individuell handlingsplan, där personerna får en coach så att man lättare och bättre kan identifiera vad det är som behövs på individnivå. Jag tror att det är där någonstans man ska börja, men jag är inte främmande för att vi i något skede under åren framöver kommer att ha fler i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kan mycket väl hända. Det är faktiskt också ungefär vad jag har sagt under perioden och i de interpellationsdebatter som vi har haft tidigare när vi till exempel har pratat om just denna kontracykliska dimensionering. Därvidlag tror jag inte att det är så mycket som skiljer Sven-Erik och mig åt, om jag ska vara helt ärlig. Men det viktiga är att vi trots det inte ger upp när det gäller det grundläggande uppdraget till Arbetsförmedlingen, nämligen att det nu är en myndighet med ett mål, att förmedla arbeten. Sedan håller jag naturligtvis med Sven-Erik. Nu ska vi göra allt vi kan för att jobba för att vända de lite sämre tider som kommer och se till att fler kommer ut på arbetsmarknaden, också de år som kommer framöver.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.