vårdhem för anorexiapatienter

Interpellation 2003/04:536 av Winbäck, Christer (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-05-19
Anmäld: 2004-05-19
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2004-06-16
Sista svarsdatum: 2004-06-16
Besvarad: 2004-06-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 maj
Interpellation 2003/04:536
av Christer Winbäck (fp) till socialminister Lars Engqvist om vårdhem för anorexipatienter

Anorexia nervosa är en sjukdom som drabbar alltfler i vårt samhälle. Den är mycket vanligare hos flickor än hos pojkar och man räknar i dag med att närmare 1 % av alla tonårsflickor har sjukdomen. Det är en långdragen och plågsam sjukdom för den drabbade med svält som på sikt kan leda till många kroppsliga åkommor och resttillstånd. 10 % av de drabbade dör av sjukdomen, följdtillstånd av den eller genom suicid. Orsaken till varför så många drabbas av anorexia nervosa är inte klarlagd, men att det är ett samspel mellan både kropp och själ framgår av de olika förklaringsmodellerna. Detta samspel präglar även behandlingsmetoderna.

Det står helt klart att vården för dessa patienter i många fall sträcker sig över en långvarig tidsperiod. För dem som är allra sjukast handlar det om alltifrån det akuta skedet där de kan behöva medicinskt livsviktig vård för att överleva till att placeras inom dagvården där de behandlas under flera månader eller år. På dagvårdsinrättningar ges vård och stöd med inriktningen att lära in alternativa beteenden för att må bra.

En vårdform som också är mycket angelägen är den som behövs mellan det akuta skedet och dagvården, nämligen dygnet runt-vården. Den tillsynen är ofta nödvändig för att förhindra smusslande vid måltider, provocerande kräkningar efter måltid eller överdrivet motionerande. Tiden för vistelsen varierar, men är ofta flera månader. Denna vårdform ger även möjlighet för patienterna att genomgå någon form av programverksamhet, till exempel en terapi som syftar till att normalisera sina beteenden samt umgås med personal och kamrater under en regim som inte tillåter alltför stora avvikelser från det överenskomna behandlingsprogrammet.

På många sjukhus får inte anorektikern ligga kvar på BUP/barnmedicin när det akuta skedet är över. Detta trots att det finns ett vårdbehov med tillsyn och hjälp dygnets alla timmar under flera månader eller år. Det finns ett fåtal vårdinstitutioner i Sverige med lite olika vårdmodeller som kan ta emot patienter för denna typ av vård. De är dock alldeles för få för det behov som föreligger. Vid en sådan komplex sjukdom som anorexia nervosa, där inte enighet råder om orsaker och behandlingsmetoder, är det också angeläget att patienter har möjlighet att ta del av olika alternativ som kan prövas under behandlingens gång. Det är av stor vikt att vården fungerar för vårdtagaren!

En stark koppling mellan olika vårdformer är naturligtvis en hörnsten i behandlingsarbetet och svarar för en god kunskap om patienten och dess behov. Och behandlingshems modeller och regimer skiljer sig åt. Det som fungerar för en patient, behöver inte fungera för en annan. De varierande regimerna gör att olika krav kan ställas på den intagne och beroende på var i processen patienten befinner sig kan således en för sträng eller för lössläppt regim uppfattas som mer eller mindre negativt. Personkemin mellan patienten och vårdpersonalen är avgörande för behandlingsresultatet. Därför måste möjlighet till byte av behandlingshem finnas vid behov.

Med anledning av detta undrar jag vad ministern avser att vidta för åtgärder för att öka möjligheten att skapa fler vårdhem och att vårdtagarna får en reell chans att kunna byta mellan dem om behov föreligger.

Debatt

(4 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2003/04:536

Webb-tv: vårdhem för anorexiapatienter

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2003/04:131 Fredagen den 18 juniProtokoll 2003/04:131 13 § Svar på interpellation 2003/04:536 om vårdhem för anorexipatienter

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)

Anf. 75 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Christer Winbäck har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att öka möjligheten att skapa fler vårdhem och att vårdtagarna får en reell chans att kunna byta mellan dem om behov föreligger. Vårt sjukvårdssystem är uppbyggt enligt principen att det är sjukvårdshuvudmännen, som utifrån de grundläggande bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen, ansvarar för att medborgarna erbjuds hälso- och sjukvård och för organiseringen av vården. Det är således det enskilda landstingets ansvar att besluta om organiseringen av anorexivården. Eftersom patienter som drabbas av ätstörningar är olika och problemen uppkommer på olika sätt måste vården utformas utifrån de enskilda individernas särskilda behov. Hälso- och sjukvårdslagen klargör också att vården och behandlingen så långt det är möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten. I lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område klargörs vidare att när det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient medverka till att patienten ges möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska också medverka till att en patient med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada får en förnyad medicinsk bedömning i det fall vetenskap och beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning och det medicinska ställningstagandet kan innebära särskilda risker för patienten eller har stor betydelse för dennes framtida livskvalitet. Den psykiatriska vården utgör ett för regeringen prioriterat område. I den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården klargörs bland annat att insatserna till barn och ungdomar med psykisk ohälsa ska stärkas genom ett tidigt och adekvat stöd, genom samordnade insatser mellan barn- och vuxenpsykiatrin samt genom ett utvecklat vårdinnehåll. För att stimulera en utveckling i enlighet med den nationella handlingsplanen har staten tillfört landsting och kommuner 9 miljarder kronor under åren 2001-2004. Socialstyrelsen har givits i uppdrag att svara för den nationella uppföljningen och utvärderingen av satsningen. I styrelsens årsrapport 2003 klargörs bland annat att några landsting bildat särskilda specialteam för ungdomar som nyinsjuknat i psykos, har depressiva tillstånd med risk för självmordshandlingar eller lider av ätstörningar och/eller tvångstillstånd. Jag vill också nämna att den av regeringen tillsatta psykiatrisamordnaren bland annat har till uppgift att lämna förslag till utveckling av psykiatrins former, bedöma behovet av slutenvårdsplatser samt pröva om det krävs nya vårdformer mellan slutenvård och öppenvård. Psykiatrisamordnaren har också givits ett särskilt ansvar för att tillsammans med kommuner, landsting och berörda statliga myndigheter formulera strategier för kvalitetsutveckling med syfte att samordna och stärka utvecklingsarbetet. Jag vill avslutningsvis framhålla vikten av att utvecklingsarbetet nu fortskrider i enlighet med de nämnda satsningarna. Jag förutsätter att huvudmännen för hälso- och sjukvården tar sitt ansvar för att vården utformas utifrån de individuella behov patienterna har.

Christer Winbäck (Fp)

Anf. 76 Christer Winbäck (Fp)

Herr talman! Jag tackar ministern för det positiva svaret. Det känns som att det i svaret finns en del öppningar för att göra den här typen av vård betydligt bättre och effektivare än den är i dag. Ätstörningsproblematiken är ju stor, långvarig och utbredd, speciellt bland flickor. Det är en svår och långsam behandling för att klara en sådan här patient till att bli frisk - om man nu egentligen någonsin blir riktigt frisk från den här sjukdomen. Det kan diskuteras. Ministern säger att ansvaret ligger hos landstingen. Jo, det är ju riktigt att de har ansvaret för att utforma vården. Men det är också så att den här patientgruppen kan tyckas ha något för små resurser i förhållande till det antal patienter av den här typen som ändå finns i respektive landsting. En vårdform som tyvärr är väldigt dåligt utbredd i Sverige i dag är vårdformen mellan det akuta, livshotande skedet och när man är så pass frisk att man kan gå i öppen vård. Det är med andra ord en flera månader lång slutenvårdsbehandling. Den finns i dag på väldigt få ställen. Det finns ett antal vårdhem med lite olika inriktningar, vårdmodeller och specialiseringar som erbjuder vård i Sverige. Det finns i dag ett hyfsat bra samarbete, tror jag, mellan landstingen. Men det finns för få platser. Som ministern säger är det också så att vården ska utformas i samråd med patienten. Det är bara det att ofta är de här patienterna inte särskilt villiga att samråda kring sin sjukdom. Det är besvärligt. Man vill på något sätt inte ha vård eftersom man är inne i sina tvångsföreställningar och fixeringar om hur man vill ha det. När man lyckas övertala en sådan patient, med föräldrar eller utan, att komma till ett sådant här vårdhem och det efter några veckor visar sig att det inte fungerar, då är det otroligt viktigt att man har stor möjlighet och beredskap att byta. Olika vårdhem har olika inriktning. Även personkemin är otroligt viktig i det här fallet; att man har kontaktpersoner som fungerar och som är kompetenta och välutbildade och som, framför allt, med empati kan sätta sig in i den enskildes situation. Det handlar ju om att med morot och piska hjälpa de här patienterna att få ett vettigt förhållningssätt till mat och en del andra föreställningar som man ofta har. Det är en väldigt lång behandling. Jag tror att det kan kännas positivt om det går att ge signaler om att man ska öka möjligheten att få praxisen att snabbare kunna byta behandlingsform, vårdhem etcetera, vid behov. Det innebär ofta att man får åka över landstingsgränserna för att klara detta. Det är positivt att ministern i sitt svar pekar på att psykiatrisamordnaren speciellt ska se över sådana här former och att det kan krävas nya former mellan slutenvård och öppenvård. Det är precis vad som krävs för den här gruppen. Det känns angeläget med tanke på omfattningen och storleken hos den här patientgruppen att man ändå ger lite tydligare signaler om att den här typen av vård är prioriterad.

Lars Engqvist (S)

Anf. 77 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Vi rör oss på ett område som delvis är nytt. Det är ganska intressant att anorexi är känt sedan mycket länge. Där har man en kunskap och i alla fall för de flesta fungerande terapier. Däremot är ju bulimi relativt nytt. Jag noterade i något material som jag tog del av att man egentligen inte diskuterade detta i mitten av 70-talet. Det är ett problem som har vuxit under de senaste årtiondena. Här står vi inför en frågeställning: Hur kan det komma sig att detta problem växer? Det är inte heller så att det begränsas, som man trodde i början, till unga människor och i huvudsak unga flickor. Vi ser nu att det här problemet växer också hos andra grupper. Det är män, invandrare, äldre kvinnor och också barn före pubertetsåldern som får de här problemen. Det är klart att det är otroligt allvarligt. Då är det viktigt att sjukvårdshuvudmännen avsätter resurser nog för att erbjuda varje patient adekvat vård och adekvat behandling. Vi vet också att det utvecklas behandlingsformer som har visat sig fungera även om de måste vara otroligt individuellt anpassade. Varje landsting behöver naturligtvis inte utveckla egna vårdhem. Men man måste se till att man i samverkan med andra landsting försäkrar sig om att det finns tillräckligt många platser på vårdhem som kan erbjuda adekvat behandling. Det är viktigt att vi från riksdagen och från den nationella nivån uppmärksammar sjukvårdshuvudmännen på deras ansvar. Det här är ett växande problem. Det är viktigt att man avsätter resurser. Varje enskilt landsting har ett ansvar för att det ska finnas platser att tillgå även om man inte arrangerar det i egen regi eller i det egna landstinget. Man ska veta att man ska kunna erbjuda patienten vård på den här typen av hem. Sedan har vi det andra problemet. Det är att slutenvården inte är den enda formen, inte bör vara den enda formen. Här måste vi hitta en kombination så att man arbetar med en behandling som förutsätter slutenvård som följs upp med öppenvård, med regelbundna samtal och att man följer den enskilda patienten. Det måste naturligtvis också utvecklas i nära kontakt med de vårdhem som patienten har varit på och i huvudsak primärvården, som måste ha en beredskap för att ge stöd och hjälp till den enskilda patienten. Här har landstingen mycket att göra, och det är viktigt att vi gemensamt uppmärksammar landstingen på deras ansvar.

Christer Winbäck (Fp)

Anf. 78 Christer Winbäck (Fp)

Herr talman! Jag tackar ministern för de positiva tongångarna. Det är ju så att delar av det här området är ganska nytt. Ministern nämner bulimi. Det senaste, som stod i tidningen i går, handlade om ortorexi, det vill säga när man är farligt fixerad vid nyttig mat, träning och så vidare. Man får alltså tvångstankar av olika slag. Det blir till en mani att äta rätt och hålla sig i trim och allt sådant. Alla de här typerna av sjukdomar handlar om tvångsföreställningar som är lite mer än de vanliga jämfört med oss som försöker äta nyttigt men som ändå kan slarva då och då. Det är riktigt att en del av de här terapierna fungerar bättre än andra. Det finns en variation av olika modeller, och olika modeller passar olika patienter. Det är väldigt svårt att säga att just en viss terapi passar en viss pojke eller flicka. Det är därför man måste ha den höga beredskapen att testa olika modeller över tiden för att se vad som passar bäst. Det handlar dock inte bara om resurser och platser. Det handlar även om att landsting och andra ser till att teckna avtal med andra landsting för att få platser hos dem och så vidare. Men det får inte bli för få stora enheter. En enhet har, som jag ser det, ofta en och samma typ av vårdmodell, en och samma typ av terapi och förhållningssätt till sjukdomen. Blir det för få sådana får man inte tillräcklig variation mellan de olika vårdmodellerna. Det kan vara till förfång för den enskilde patienten men också till förfång för utvecklingen av den typen av vård. Får man ett mindre antal patienter men fler vårdhem kan det ibland vara till fördel i det här fallet. Det handlar som sagt om att kunna utveckla den här vården, som ministern säger. Jag tror att det är oerhört viktigt att känna att vi gemensamt jobbar för detta. Landstingen har ett ansvar, men vi ska också härifrån kunna ge signaler om att det här är ett prioriterat område. Det är det som jag känner är angeläget. Naturligtvis får man i det akuta skedet akut hjälp med dropp, även om det är oerhört svårt. Det finns många tankar hos den sjuke i samband med det och så vidare. Öppenvården är också väl utvecklad i många delar av landet. Men den långa slutenvården finns inte på särskilt många ställen. Övergångsformerna mellan akut slutenvård, slutenvård och öppenvård kanske i alla delar inte heller riktigt fungerar såsom jag känner det i dag. Jag har mångårig egen erfarenhet av området, och jag kan tycka att det skulle vara bra om man härifrån försökte ge lite starkare signaler i samband med psykiatrisamordnarens uppdrag att se över psykiatrin och ta fram alternativa vårdformer. Man bör ge signaler åt olika håll, och det kan vara värdefullt att vi härifrån hjälper till att beakta just den här gruppens särskilda behov. Det är en växande grupp. Det är i dag inte bara flickor, utan som ministern nämner är det också många andra som nu börjar lida av ätstörningar fram och tillbaka. Det är oerhört tråkigt, och jag tror att det är viktigt att vi försöker hjälpas åt för att få det här så bra som möjligt.

Intressenter

Frågeställare

Christer WinbäckFP

Besvarad av

Lars EngqvistSocialdemokraterna